Category: Dagens Seglora

För en anarkist som mig har det varit hoppingivande att se hur många som organiserat sig i smugglandet av transitflyktingar. Det har verkligen byggts en internationell infrastruktur av tågplanering, bussresor, boenden på kulturhus, och den har imponerat på mig. Jag är själv aktiv i en syndikalistisk fackförening som liksom andra syndikalistiska fackföreningar inte hymlar med att vi har byggt vår organisationsmodell efter visionen om att en dag kunna ta över både makten och driften över de sysslor som staten och företagen idag gör.
Samtidigt finns också det som skaver. För de som arbetat med den här infrastrukturen, de skadas av stressen det innebär. Många av de som hjälpt till är folk som jag vet varit utbrända tidigare i sitt liv, och jag har märkt av tydliga stresstecken hos många.

Är det så konstigt egentligen? Vi befinner oss i en bisarr utsugningssituation. Vi går till jobbet, lönearbetar under stressiga förhållanden hela dagarna, medan företagens ägare håvar in stålarna, sedan betalar vi inkomstskatt och moms på det som vi tänker oss ska gå till en välfärdsstat. Men pengarna går i allt högre utsträckning till avdrag för de som är rika, till motorvägsprojekt för innerstadsbor, vinster till “välfärdsbolag”. Sedan förväntas vi, efter jobbet, täcka upp för de problem som våra skatter skulle ha löst.

I en sådan situation funkar det inte att skriva debattartiklar om att vi måste ta in fler flyktingar i våra hem. Vad vi borde kräva är att antingen tar staten sitt uppdrag på allvar, eller får dra sig tillbaka om vi nu ska göra deras arbete. Kräv då att polisen ska sluta förfölja vänstern och asylrörelsen, sluta flytta pengar från arbetare till rika. Och framför allt, kravet som alltid behöver ställas, men särskilt när så många arbetare lägger alla tillgängliga resurser och tid på ideell flyktingsamordning: låt inte landets ekonomiska elit fylla sina fickor på flyktingmottagandet.

De bränner kors utanför flyktingförläggningar, de bjuds in till Bokmässan, de attackerar sina meningsmotståndare på gatan, de röstar om propositioner i riksdagen. Den spretiga fascistiska rörelsen är bred och kan därför använda en mångfald av taktiker och ta plats i olika rum. Ändå utgår den offentliga diskussionen om relationen till dem ofta från att det finns en lösning som går att tillämpa och bör tillämpas mot alla fascister i alla situationer. Den dumme kan luras att tro att vissa ledarskribenter inte kan hålla två tankar i huvudet samtidigt. Behöver vi övertyga fascisternas väljare om vår sak? Utan tvekan. Men den frågan besvarar väldigt lite om hur, var och vem.

Det kan exempelvis vara dumt att använda idén om att “ta debatten” för att rättfärdiga att ge fascister legitimerande plattformar. De behöver inte bjudas in till alla politiska sammanhang. Ganska få offentliga debatter är till för att övertyga varandra. Debatter handlar i regel om att övertyga publiken, och vad vi kunnat se av såväl SD:s som Trumps sympatisörer använder de en självutnämnd underdogposition gentemot media för att utmåla sig själva som den egentliga debattvinnaren. SD lyckas i regel med både att använda debatter för att bekräfta sin världsbild om att de behandlas dåligt och att bekräfta sin politiks överlägsenhet.

Ett alternativ till att bekämpa fascismen TV-soffevägen är den modell som både en del organiserade antirasister och anarkister förespråkat: att föra diskussioner i jämlika forum i ens närhet där deras sympatisörer finns. I småpratet i hyresgästföreningar, föräldramöten, fackklubbar och kulturcirklar går det att föra politiska diskussioner där man kan mötas på ett jämlikt sätt. Där har man i regel också en viss tillit till varandra som inte finns i SVT Opinion eller i långa facebookkommentarstrådar. Där har man även möjligheten att diskutera politik utan att låta “invandringsfrågan” vara diskussionens grundpremiss.

Som storstadsbo med bygdegårdsrörelsen som starkast koppling till landsbygden är jag personligen väldigt främmande inför idén om landsbygden som reaktionär, och det är ingen slump. Där folk träffas och lever med varandra är det lättare att förändra reaktionära.

Att vi behöver vinna över fascister säger inte heller så mycket om med vilka vi ska debattera. Här finns en klassisk maoistisk princip som är lätt att applicera på antirasistiskt arbete: organisera de progressiva, vinna över de vacklande och isolera de reaktionära. Att vi bör ta diskussioner med våra vacklande grannar innebär inte att vi bör ta diskussioner med Kent Ekeroth en sen kväll utanför McDonalds eller med Stefan Jacobsson på ett torgmöte. Att vi har interna studier av fascismens funktion eller separatistiska rum för vissa av våra aktiva är fyller inte samma rekryterande funktion som det vanliga antifascistiska arbetet utan handlar om att stärka oss internt för att kunna kämpa effektivare nästa dag.

Att vi behöver ta diskussioner med sympatisörer säger inte heller vem som bör göra det. Att ledarsideskribenter istället för att ta debatten med fascister tar debatten med de som inte alltid vill ta debatten med fascister tillför verkligen ingenting till den antifascistiska kampen. Genom att måla ut vänstern som odemokratiska som inte alltid vill bemöta fascister bekräftar man deras världsbild.

Att det är bra att ta diskussioner med de vacklande sympatisörerna innebär ingalunda att enskilda aktivister eller grupper som inte gör det är dåliga. Vi har alla vår plats i kampen och att vi använder en mångfald av taktiker – från föräldramötesaktivisterna till direktaktionsblockaderna – är inte bara effektivt utan också nödvändigt när vi möter en fascistisk rörelse som i sina taktiker spretar hela vägen från parlmentarism och kommentarsfältskrigande till våldsbrott mot politiska motståndare.

Men en sådan mångfald av taktiker kräver också att vi lyckas hålla flera tankar i huvudet.

Elisabeth Åsbrinks bok 1947 följer parallellt flera av de viktiga politiska och kulturella händelserna år 1947, i en berättande form, kretsandes kring några personer som var viktiga för året. Jag läser det mesta av den kring Tisha b’av, åttonde Av, en dag som i den judiska kalendern är utnämnd fastedag. Ursprungligen fastas det för att minnas förstörelsen av det första och andra templet i Jerusalem, men senare också för några av de större pogromerna, från de medeltida utrensningarna till förintandet av judarna i Warszawagettot.

Jag lyssnade då också på Jonathan Unges radiokrönika om Tisha b’av i Människor och tro den 26 juli 2012 om varför vi efter alla dessa år ska minnas de förföljelserna. Hans tes är att vi behöver minnas dem för att minnena och historieskrivningen ständigt är under omförhandling och påverkar oss. Det är något Reza Aslans Jesusbiografi Zealot visar genom att skildra hur kriget kring förstörelsen av det andra templet var helt avgörande för hur efterföljare till Jesus skildes från judendomen och formade den kristna antisemitismen.

Det är också något som märks i på den polska offentliga debatten. Förintelseförnekare ses ibland i Sverige som en perifer grupp som hållit sig till nazistiska kretsar och andra antisemitiska kretsar som den kring Partiet de Fria. Men med det fascistoida partiet Prawo i Sprawiedliwość makt i Polen har det blivit svårare och svårare att överhuvudtaget nämna det polska deltagandet i förintelsen och regeringen förbereder en lag som gör det straffbart att prata om det polska deltagandet. Att det sker i Polen tror jag inte är en slump.

Från min polska släkt och resor till Polen har jag förstått att polska offentliga debatten som han menar länge har präglats av en besatthet vid tolkningar av 1900-talshistorien. Förutom delaktigheten i förintelsen diskuteras frågor som huruvida Warszawaupproret var en bra sak, motståndet under ockupationen, relationen till Sovjet och det polska kommunistpartiets agerande. Ett monument i Warszawa har bränts ner upprepade gånger för att fascister tyckte att det var lite för likt en HBTQ-symbol.

Och jag tror att den komplexa relationen till förintelsen och andra världskriget är ett tecken på varför Åsbrinks bok behövs. 1947 försöker inte bara att avmystifiera den historiska perioden direkt efter kriget. Den försöker också skildra hur man under perioden vävde in historieberättandet i politiska och nationella intressen (vilket är oundvikligt, historieberättande är en väv av politik).

Hon skildrar en mångfald av parallella politiska händelseförlopp som skedde 1947, till exempel: indiska och palestinska koloniernas befrielse från det brittiska imperiet och staterna som bildades, Marshallplanen och Warszawapaktens svar på planen, de judiska flyktingströmmarna efter förintelsen (där Åsbrinks far är bland de man får följa), rättsprocesserna mot de högt uppsatta nazister som åkte fast, flykten för de högt uppsatta nazister som kom undan. Och vi får följa Raphael Lemkin, som kämpade med sina FN-kontakter för att etablera det tidigare oanvända juridiska begreppet “folkmord” för det som han kallar ”ett brott som saknar namn”.

Bara ett av de större spåren äger rum i Sverige, och det är den svenska fascisten Per Engdahls ivriga arbete för att omorganisera den europeiska fascismen. Han spelar stor roll i att hjälpa nazister fly till Argentina. Han producerar litteratur som ska få tillbaka fascismen på fötter. Han ordnar konferenser för att få fascister från hela Europa att samlas och enas om nya program och planer. Han skryter med att Malmö är en av få platser där det är möjligt för fascister att träffas öppet. Rörelsen kring honom knyter band över hela Europa, och till exiltyskar i Argentina och med Muslimska brödraskapet.

Och det får mig att tänka på vilka kopplingar vi har till 1947. Hur många vet vad deras släkter gjorde 1947? Hur många vet på vilken sida ens släktingar stod vid den tidpunkten? Hur många vet om ens släkt störde fascistmöten eller försvarade de tyska trupptransporterna på svensk mark? Hur många vet om deras släktingar bokade resor till Argentina? När jag träffar judar är släktens 1900-talshistoria ett vanligt samtalsämne när man lär känna varandra (vilket Åsbrink genom att skildra sin pappas år också gör) men jag hör det sällan diskuteras annars. Hade jag inte hängt med antifascister hade jag antagligen inte hört namnet Per Engdahl innan jag läste boken. Han är inte särskilt inskriven i svensk historia och särskilt inte i svensk historieundervisning.

Att avmystifiera en så komplex tidsperiod är också viktigt för att vår historieskrivning ofta tenderar att vara rätt simpel. Antisemitismen i vår tid och arvet från Nazityskland är inget undantag. Sven Lindqvists Utrota varenda jävel sätter förintelsen i ett historiskt perspektiv som förklarar hur ett sådant folkmord kunde ske genom att gå igenom hur tidigare folkmord kunde ske.

På ett liknande sätt förklarar Åsbrink vägen från förintelsens skeende till att händelsen skrevs in i vår historia. Hon behandlar antisemitismen med en komplexitet som ofta inte används utanför det akademiska. Hon skildrar oviljan att ta emot judiska flyktingar och vilken roll det spelade i beslutet att skapa en judisk stat, och samtidigt vilket antisemitiskt våld skapandet av staten ledde till i Europa. Hon skildrar spelet kring vilka koncentrationsläger som uppmärksammades och varför. Hon skildrar hur överlevare 1947, var de än befann sig – kvar i Östeuropa, flydda till Storbritannien eller på väg till Israel – behandlades på ett sätt präglat av antisemitism.

Det finns något intressant i hur Åsbrink parallellt skildrar utbrytandet av kolonierna som blir Israel och Palestina och som blir Indien och Pakistan. Vad båda processerna har gemensamt är den likgiltighet till regionerna och invånarna som präglade den brittiska politiken. Vad som skiljer dem åt är vilka återverkningar utbrytningarna har i väst. Både innan och efter utbrytandet av Israel och Palestina drabbades den judiska diasporan av det antisemitiska våld som legat latent sedan långt innan förintelsen och som regelbundet aktiveras var judar än bor.

Med orden “Aldrig mer. Orden upprepas som fransarna på en bönesjal, som om Gud finns” (s. 20) knyter Åsbrink an till den mörka förståelse av teodicéproblemet som förintelsen inneburit som överlevaren Elie Wiesel sammanfattat i orden “To thank him [Gud] for Jerusalem and not question him for Treblinka is hypocrisy”. Samtidigt knyter hon an till den frustrerande historieförståelse som är vanlig i vår samtid, där vi lär oss att ständigt prata om förintelsen i termer av “aldrig mer”, men fortsätter att se nazistisk organisering i vårt samhälle som vilken politisk rörelse som helst.

Den nivån på bildspråk och metaforer är för övrigt något Åsbrink imponerande nog lyckas hålla genom boken. En metafor som löper med hela boken är den om urverket som poetiskt används för att prata om hur olika personer som skildras försöker lägga historien under sig och presentera den som de vill. Metaforen introduceras i beskrivningen av en framtida grundare till Muslimska brödraskapet med “Pojken lärde sig hantverket också han. Att vistas i ett rum fullt av klockor gör timmen till både vän och fiende. Att plocka isär ett ur, skärskåda dess inre och sedan få tiden att återgå gör den till en kraft möjlig att behärska” (s. 19)

I boken skildras hur Raphael Lemkin kämpar för att folkmordsdefinitionen ska inkludera attacker på minoriteter som sådana: tvångsförflyttningar, förbud mot språk, tvångsassimilering, men när folkmordsdefinitionen antas ”finns det fysiska, biologiska dödandet där men inte det kulturella.” (s. 275) Det mordet på den judisk-europeiska jiddischkulturen som följt med ashkenazi-judar i ett millennium måste erkännas. Jiddischkulturen är ett otroligt rikt arv som inte bara berättar en judisk historia utan också en historia om östeuropeisk lant- och arbetarhistoria, med sitt blandspråk, med sin arbetarrörelsehistoria genom Bund och genom sin litterära tradition.

Det är svårt att läsa förintelsepoesi som Katzenelsons epos Dos lid funem oisgehargetn jidishn folk (sången om det utplånade judiska folket) utan att stämma in i de röster som beskrivit det som omöjligt eller barbariskt att skriva poesi efter förintelsen. Men när Nelly Sachs – som skildras i boken – skrev poesi menade man istället att hennes poesi bevisar nödvändigheten i att skriva poesi efter förintelsen.

Man får i boken också följa Paul Celan som trots sin mångspråkighet väljer att skriva dikter efter förintelsen på mördarnas språk, tyska. Åsbrink beskriver valet som att han “kastar om orden för att kunna bo kvar i det. Smärtan består men han måste finna andra sätt att uttrycka den” (s. 268) och “att de gamla orden måste ges ny betydelse, annars har allt ont gjort ont förgäves.” (s. 268) Det är tre förhållningssätt till den judiska kulturens prägel som alla är intressanta.

Men samtidigt som erkänner förintelsens konsekvenser för jiddischkulturen får vi inte glömma att jiddisch som språk och som kultur lever och växer. Den talas på de nya platser judar flydde till och är modern kultur bland många andra. Folkmordet lyckades inte helt, varken på folket eller på kulturen. En historia från Tisha b’av och förstörelsen av det andra templet som bör tas upp är den om Yohanan ben Zakkai, den lärde jude som enligt traditionen lyckades fly Jerusalem under den romerska belägringen, och lyckades se till att judiska lärda och viktiga judiska skrifter räddades. På ett liknande sätt räddades Katzenelsons epos ur lägret hann satt i och kunde publiceras efter förintelsen. När jag skriver den väv som är 1900-talshistoria är det det svaret jag vill ge. Katzenelson hade fel i sin titel.

Thomas Anderberg inleder förordet till sin bok om teodicéproblemet (Guds moral – en essä om lidandets och ondskans problem) med att prata om naturens plats i hans tro under den tiden han var troende, och jag tror att teodicéproblemet får en intressant komplexitet av den typen av gudsskildringar.

Att prata om Guds roll i närvaron av ondska blir intressant när man inser att Gud, i den mån Gud är allomfattande, inte bara kanske bär ansvar för ondskan (om man menar det) utan också är offret. Det är skapelsens skogar som skövlas och det är Guds barn som lider.

Teodicéproblemet i Anderbergs tappning är: Om Gud är oändligt god önskar han ta bort lidandet. Är han dessutom oändligt mäktig har han förmågan att göra det. Men runtom oss ser vi ett stort, och dessutom orättvist fördelat lidande. Vilket är Guds syfte med att låta lidandet uppstå och fortgå?

Anderberg redogör i boken för hur problemet diskuterats och hur det kan förstås och lösas. Han lägger mycket lite fokus på de torrare argumenten och fokuserar på de diskussioner som faktiskt är etiskt och teologiskt värdefulla. Han diskuterar argumentet att Guds intentioner och tillvägagångssätt är för stora och komplexa för oss att förstå, men menar att vi ändå kan, och bör, diskutera problemet i den mån det går, med ödmjukhet för vad vi inte kan förstå.

Jag tror också, verkligen, att det viktiga med teodicéproblemet inte är att lösa det. Det viktiga med teodicéproblemet är att arbeta med det regelbundet, för den processen lär oss så mycket om vår tro och vårt etiska sinne.

Han diskuterar också regelbundet vilken bäring vår behandling av teodicéproblemet har på vårt liv och vår tro i övrigt, som när han skriver “Finns Gud i mördarens kniv lika mycket som i kirurgers skalpell, i träcket på gatan lika mycket som i Bruckners musik, då är Gud inte något vi kan vända oss till för att efterlikna”.

Vi vänder oss regelbundet till vår tradition för att inspireras i hur vi ska tänka. Hur ska vi kunna inspireras av kampen och uttåget i Exodus eller av vad profeterna undervisat om det heliga finns även i det onda? Vi måste våga reflektera även över det moraliska och heliga på det sättet.

Jag tänker på hur förintelseöverlevaren Elie Wiesel formulerade det: “God is involved in a man’s destiny – good or bad. To thank him for Jerusalem and not question him for Treblinka is hypocrisy”.

Närmast en intressant lösning tycker jag att Anderberg är när han skildrar argumentet att det finns något extra gott i att bli kärleksfullt behandlad när motsatsen också är tillgänglig. Våra moraliska gåvor är inte bara goda i den mån de återställer ont eller skapar gott. Det finns något gott i sig i existensen av moraliskt beteende.

Fråga barnet som nyss upptäckt det och låtsas slå sig för att få kärlek och omvårdnad av föräldern. Barnet är inte ute efter att få smärtan återställd, det är ute efter att bli kärleksfullt behandlad. Därför kan kärlek inte växa på samma sätt där det inte finns reell frihet att inte agera kärleksfullt.

Argumentet har sina svagheter. Framför allt är det svårt att dra det så långt att det kan kompensera för de större synderna i vår historia. Men det kanske är en början på en förståelse.

Samtidigt som skogar skövlas och samhällen förstörs skapas också nya kulturarv av människor som egentligen har nog med att skaffa lön för dagen, barn föds och lär sig språk, träd planteras som inte ger frukt förrän den efterkommande generationen tar vid. Undret i att vi kan mötas och vara kärleksfulla trots hur världen ser ut fångas väldigt fint i en vers av Anna Greta Wides dikt “Ensamheten”:

Ensamma måste vi vara,
leva i olika land –
därför kan ingen förklara
undret som sker ibland:
livet slår upp i en flamma,
dubbel, betvingad och het
först när vi mötas i samma
ensamhet

Men oavsett vad man tycker om dödshjälp som fenomen eller ens om dödshjälp som svar på svåra trauman, finns det en fråga som vore intressant att diskutera, och det är skuldfrågan. Om man accepterar den nederländska vårdens beslut, och därmed ser dödshjälpen som en administrerad medicinsk åtgärd är frågan hur skulden ser ut för den ursprungliga förövaren.

Om jag blir skjuten i bröstet, inkörd på akuten och vårdas i ett par dagar innan läkarna inser att de inte kan rädda livet på mig, kommer förövaren antagligen – om hen går att hitta – att straffas för i alla fall vållande till annans död. Skulden för min död kommer att läggas på någon. Bör inte samma sak gälla förövaren mot tjugoåringen? De skador som uppstod under övergreppen måste ju, om dödshjälp är ett vårdingrepp som bara används när det är motiverat, vara det som dödade kvinnan. Alternativet är ju att lägga skulden på de som administrerade dödshjälpen.

Men hur är det med självmord som begås utanför vården invänder någon. Jo, men de självmorden ses inte som rationella responser på trauman. De ses som olyckor som bekämpas med akutvård när vården får reda på att ett självmord är på väg att ske. Men visst, enligt dödshjälpslogiken bör även de händelserna förstås som att skulden för självmorden ligger på förövarna. Och det tycker jag inte låter så konstigt.

Och fallet kompliceras ännu mer av att kvinnan fått dödshjälp för någon som ingår i ett strukturellt våld – mäns sexuella våld mot kvinnor. Om vi börjar ge dödshjälp till de kvinnor som utsatts för mäns våld, hur många kvinnor kommer vi då att ge dödshjälp till i framtiden?

Sättet isoleringsceller används idag är så svårt för mig att greppa. Inte primärt för dess ovetenskaplighet och ostrategiska funktion, utan primärt för att det är så otroligt sadistiskt. Isolering längre än några veckor har med rätta diskuterats som en form av regelrätt tortyr. Ändå kan folk sitta decennier i isoleringscell i amerikanska fängelser.

Vi påmindes om det inhumana systemet häromdagen när Albert Woodfox släpptes ut efter att ha suttit i isolering i 43 år. Det är svårt för mig att ta in hur ett rättssystem som styrs av kännande personer kan sätta någon i 43 års isolering. Med vad vi vet om isoleringsceller låter det verkligen sadistiskt.

Tillsammans med Albert Woodfox satt också pantern Herman Wallace som sattes i isolering för samma brott 1972. Han drog på sig levercancer i fängelset, och efter påtryckningar släpptes han i oktober 2013, tre dagar innan cancern dödade honom.

Det kan inte handla om enkel ondska, tänker jag. Det måste ha djupare skäl. Att många av de så bisarra isoleringsstraffen riktats mot just svarta pantrar tror jag inte är en slump. De svarta pantrarna var ansiktet på en medborgarrättsrörelse som lyckades utmana den vita makten över svarta amerikaner. Det var en vit makt som framför allt upprätthölls av en djupt rasistisk poliskår. Och ju mer vind pantrarna och medborgarrättsrörelsen fick, desto mer långtgående blev polisens metoder för att tukta rörelsen. Isoleringsstraffen är bara en av många brutala sätt den rörelsen tuktades på.

Det är lätt att tänka att problemen med långa isoleringstider är ett problem specifikt för USA. MenEuroparådets tortyrkommitté har kritiserat Sverige 25 år i rad för våra långa häktningstider med hårda restriktioner. I Sverige häktas inte folk så länge som 43 år, men tillräckligt länge för att uppmärksammas som möjlig tortyr. Här har debatten om rättigheter i fängelser och häkten den senaste tiden framför allt präglats genom att vara utpräglat frånvarande. Villkoren i fängelserna kan fortgå för att folk inte riktigt bryr sig.

Kyrkan har en väldigt svår historia med underkastelse, efter allt samarbete den haft med krigförande och koloniala stater. Underkastelsen då handlade om underkastelse till adel och
kung, och slavars underkastelse till det koloniala systemet. Och det är synd, för det finns en annan underkastelse i religionen, som jag verkligen tror att vi behöver.

Men det som var lydnad och underkastelse i det feodala samhället blev individualitet och fritt val under kapitalismen. Individen står själv till svars för sina val och utformar själv sitt liv. Det kräver foglighet under lönearbetet och klassamhället, men folk ses ändå som rationella små individer i ett stort nät av individer som vi kallar samhället. Som inte underkastar sig, utan som agerar fritt efter eget beslut. Vi konsumerar, väljer, utvecklar oss själva, röstar på partiet som tilltalar oss, läser debattartiklar och väljer sida.

Och så kommer religionen, som manar till underkastelse. Ordet “islam” kommer just från ordet för “underkastelse”. Varje gång vi firar mässa i kyrkan talar vi om att vi alla tillhör samma kropp som får del av samma bröd. Och där har vi något mer som skaver: Kollektivitet.

Första gången jag tänkte på hur mycket den kollektiviteten och underkastelsen skavde var när jag lyssnade på podcasten “Kyrkan och…” och deras intervju med Tobias Elof Hadin i första avsnittet. Tobias pratade om trosbekännelsen och att inte “hålla med om” vissa av grejerna i trosbekännelsen. Hans förslag var en mer kollektiv syn på trosbekännelsen, att se den som ett gemensamt dokument för kyrkan och inte en individuell deklaration. “Vad udda”, kände jag. “Ska folk sitta och luras med vad de tror på.” Men jag känner mer och mer att det är en sund inställning, särskilt i ett samhälle som för någon slags militär kampanj för att göra oss till individer.

Så vad är så radikalt med religiös underkastelse och hur undviker vi den underkastelse som kyrkan historiskt skapat? För att svara på den frågan tror jag att vi behöver förstå hur underkastelse ser ut idag. Vi har nog bilden av att vi är rätt självbestämmande i vårt samhälle, men hela vårt samhälle bygger på underkastelse. De flesta av oss underkastar oss till exempel chefer, poliser, hyresvärdar och väktare dagligen. Som barn ska vi underkasta oss föräldrar och lärare. Och det är bara exempel. Det finns få aspekter av vårt samhälle som inte bygger på att vi ingår i maktrelationer.

Religionen erbjuder oss en annan underkastelse som vi kan välja. En underkastelse som är mer total. En underkastelse under Gud kan vara så djup att inga andra underkastelser kan konkurrera. Är det inte något mäktigt i det? Är det inte här kärnan i en kristen anarkism ligger?

Researchgruppen är i stormväder igen. Det finns mycket att säga, av minst sagt varierande kvalitet, men det finns en sak som jag tror fortfarande inte sagts.

Först av allt tar vi konflikten i fråga. Researchgruppen är ett gäng grävande journalister med någon slags vänsterbakgrund. De är mest kända för grävet de gjorde på kommentarer genom kommentarsfältverktyget Disqus, där de kunde visa att många folkvalda skrivit väldigt hatiska och ofta olagliga kommentarer på internet. Deras senaste gräv har de gjort på kommentarer på nätforumet Flashback, med hjälp av ett medlemsregister med personuppgifter de fått tag på.

Det stora argumentet för grävet är att mycket av det som händer på Flashback är ett demokratiproblem, att det är så fritt för Flashbackmedlemmar att hota journalister och politiker och att det göder fascistiska krafter. Innan granskningarna blev Flashback t.ex. känt för att bränder, våld och sabotage mot romska läger koordinerades på Flashback. De som är kritiska till grävet är det framför allt för att de är oroliga över flashbackmedlemmarnas anonymitet.

Jag har inget intressant att tillföra den diskussionen, men det finns en annan fråga jag vill komma till, och det är Flashbacks ansvar. Medievärlden ifrågasätter att folk är mer bekväma med att Flashbacks administratörer har uppgifterna bakom Flashbackanvändarna än att faktiska journalister och publicister har det. Överhuvudtaget pratas det väldigt lite om Flashbacks administratörer. Flashback själva vet att deras medlemmar räknar med att de garanterar den anonymitet medlemmarna iallafall tidigare räknat med att de har. Annars hade folk aldrig skrivit så mycket privat information eller skrutit så mycket om sina brott. Jag vet inte om Flashback någonsin skriver ut den garantin i tydlig text, men medlemmarna antar definitivt att den finns där.

Men har Flashbackadministratörerna tagit det ansvaret? Researchgruppen själva hävdar att de fått medlemsregistret. Det innebär att Flashback antingen har väldigt dåliga personuppgiftsrutiner eller att de faktiskt vill sina medlemmar illa. Men ponera att Researchgruppen ljuger, att de faktiskt fått tag på medlemsregistret via säkerhetshål. Varför finns sådana säkerhetshål från första början? För att sidans administratörer inte lägger tillräckliga resurser på att garantera medlemmarnas anonymitet.

Som användare bör du kunna lita på de tjänster du använder. Om en sida påstår att medlemmarna är anonyma på sidan bör de informera om sina säkerhetsbrister. Annars händer sådant här. Flashback har lurat mängder av medlemmar. Jag har inget medlidande alls för de Flashbackanvändare som anonymt förtalat och hetsat mot mitt ex i en i skrivande stund 146 sidor lång tråd. Inte heller för de flashbackanvändare som med drömmen om en framtida utrensning pratat om min judiska bakgrund.

Men för de som faktiskt vänt sig till Flashbacks relationsakut eller vänt sig till Flashback med psykiska problem har Flashback svikit. Det finns inte en enda del av mig som tror att Researchgruppen kommer att hänga ut någon av dessa personer. Men vad de visat är att om de kan få tag på registret så kan även andra göra det.

Samtidigt som de medlemmarna får sin identitet röjd för att Flashback har för dåliga rutiner kring sin säkerhet har sidan givit vinster på nio miljoner kronor. Grundaren Jan Axelsson plockade i våras ut en miljon kronor.

Om det är något som jag aldrig kunnat greppa med den tyska nazismens natur är det nog slitningarna mellan det extremt rationella och dess motsats. Det skildras bra i de delar av filmen om Hannah Arendt från 2012 som handlade om Adolf Eichmann. Och hans roll som noggrann och duktig byråkrat med ena handen, och massutrotare med andra handen. Visst kan jag se en logik av egenintresse i mycket strukturell rasism, men jag kan inte förstå det på något annat sätt än att förintelsen går bortom det. Samtidigt som Tyskland förde ett krig på alla fronter prioriterades resurser, arbetskraft, tåg och material till att förinta minoriteter som inte på något sätt utgjorde något slags hot. Och det maskineriet som utförde förintelsen var troligtvis det mest sofistikerade förintelsemaskineriet för sin tid.

Första gången jag slogs av tanken var när jag under en resa besökte både ett koncentrationsläger och museet om Wannseekonferensen. Under Wannseekonferensen planerades hur det judiska folket slutligen skulle förintas helt. Frågan närmades som en administrativ fråga. Beslutet att utrota judarna fanns redan.

Senaste gången jag erfor den spänningen mellan rationalitet och irrationalitet var när jag i somras besökte museet över Warsawaupproret i Warsawa. Själva upproret i sig är inte det intressanta här, utöver att upproret, 1944, misslyckades i slutändan. Det intressanta är nazisternas svar på upproret. Staden evakuerades. De flesta skickades till olika läger. Mellan 150 000 och 200 000 civila mördades. Himmler beordrade att staden skulle jämnas med marken, och den tyska armén kom rätt långt i det projektet innan Warszawa befriades från nazistockupation.

Vad kan vi lära oss av den slitning mellan rationalitet och irrationalitet vi ser i den nazistiska förintelseadministrationen? Kanske är den första läxan att vi inte är så rationella och simpla som vi ibland tror om oss själva. Det finns mycket mer i vårt agerande än beräknat egenintresse. De psykologiska och sociologiska mekanismerna kring det behöver vi fortfarande studera.

Men kanske måste vi också lära oss att det inte finns något neutralt administratörskap. En handläggare eller tjänsteman är aldrig bara en handläggare eller tjänsteman. Värdet av civilkurage är knappast något jag behöver predika om. Det finns det en hel del samhällelig förståelse kring, och jag tror ändå att civilkurage har väldigt begränsade politiska möjligheter.

Men vi utformar fortfarande mycket av våra politiska beslut genom att låtsas att de är administrativa beslut. Politik ses mer och mer som ett förvaltarskap än en politisk rörelse. Samtidigt kommer beslutsfattare lätt undan beslut eller problem de ansvarar för genom att skylla på tillämpningen. Över hela det parlamentariska spektrat rån Vänsterpartiet till vänster till Sverigedemokraterna till höger finns en enighet kring polisers och myndighetstjänstemäns administrativa roll i en tid där vi verkligen behöver prata om deras politiska roll.

Så länge som vi ser poliser och handläggare som politiskt neutrala funktioner som inte behöver någon större politisk styrning kommer vi nog aldrig förstå varför poliser inte gör något åt fascistisk terror. Eller varför beslut i asylärenden fattas tvärtemot de asylsökandes rättigheter. Eller varför kommunerna och staten misslyckas så att stötta de romska migranter som kommit till Sverige. Det är politisk ideologi som ligger till grunden för besluten, men så länge som de ses som polisiära ärenden eller tjänstemannaärenden är det svårt för oss att diskutera och förändra den ideologin.

Den genomgående tesen i Reza Aslans bok “Zealot – The life and times of Jesus of Nazareth” är denna: det finns en tydlig diskrepans mellan personerna han kallar Jesus Kristus (Bibelns Jesus) och Jesus från Nasaret(den historiska personen) och den diskrepansen beror på att de som senare förvaltade och nedtecknade Jesu historia och arv övergav de centrala delarna av Jesu budskap och verk, vilket Aslan menar är den revolutionära kampen för ett fritt och jämlikt judiskt folk, för att istället bygga ett nytt arv som passade bildade romare.

Vem var Jesus från Nasaret? Aslan menar att med ett enkelt faktum går det att få reda på det mesta som är intressant om personen: hans straff. Korsfästelse var ett vidrigt och förödmjukande straff, och användes oftast bara när det gällde de värsta brott som kunde begås i det romerska imperiet: förräderi, uppror och uppvigling. När Jesus straffades för det spikades hans anklagelse upp på korset. Han hade hävdat att han var “Jesus från Nasaret, judarnas kung”. Redan här, menar Aslan, kan vi börja se diskrepansen mot Jesus Kristus. Aslan fortsätter med att utreda varför Jesus var en sådan farlig brottsling. Jag ska försöka redogöra för ett par av de centrala punkterna.

I kapitlet May your kingdom come diskuterar Aslan Guds rike. Jesus var som många i sin rörelse en fattig landsbygdsjude och strävade efter ett rike för sina förtryckta likar. Inte efter döden, som kyrkan ofta menat, utan där och då. Jesus är här en naturlig del av en tradition av judiska profeter som lovat att Gud ska befria folket från ockupationens förtryck. Vi återkommer igen till titeln Jesus enligt korset gjorde anspråk på: judarnas kung.

Vilken politik den bakgrunden tog sig uttryck i ser vi i många ställen i Bibeln, som i början av bergspredikan eller i Matt 19:23-24. “Saliga är de fattiga, ty dem tillhör Guds rike”. Eller omvänt: “Men ve er som är rika, ni har fått ut er glädje. Ve er som är mätta nu, ni skall få hungra.” En kyrka för de rika och mäktiga kommer inte våga ta till sig det budskapet, men det finns onekligen där.

I kapitlen No king but Caesar, Am I not an apostle? och The just one diskuteras vad som hände med det judiska i Jesu rörelse. Efter Jesu död fanns det en judisk rörelse som fortsatte Jesu kamp, men bland de som bodde längre från Jerusalem fanns det de som ville rensa ut det judiska: lagar, traditioner, frihetskampen (vilket blir väldigt tydligt hos Paulus). Men i det blodiga krig med Rom där Jerusalem förstördes (år 66-70) dog en stor del av den judiska kristna rörelsen. Paulus tradition av en romersk kristendom blev stor, och det var i den traditionen de fyra evangelierna som är med i bibeln skrivs.

Aslan menar att det är väldigt tydligt på innehållet i evangeliet. Det starkaste exemplet Aslan diskuterar är hur bibeln framställer det som att Pontius Pilatus – denna grymma romerska ledare med stort förakt för judisk kultur – ska ha förbarmat sig och försökt rädda den revolutionäre juden Jesus från korsfästelse. Nej, istället är det enligt evangelierna judarnas egna ledare som möts 1) på natten, 2) på påsken, 3) vid sabbaten, 4) mitt på tempelgården, 5) för att döma Jesus till döden för blasfemi, men låta romarna avrätta honom istället för att stena honom själva. Senare försöker Pontius Pilatus släppa Jesus fri, men Jerusalems ockuperade folk törstar efter blodet från en judisk revolutionär. För en lärd jude vore texterna helt orimliga. Alla de fem punkterna bryter mot judisk lag och tradition.

Men att texten vore orimlig för lärda judar är inget problem, för texterna skrevs inte för de judiska kristna. De skrevs för de romerska kristna. Att det judiska tvättats bort är bara en fördel när texterna ska sälja till romare. De är inte intresserade av den judiska frihetskampen. Att skulden för Jesu död helt lagts över från romarna på judarna är bara en fördel.

Men jag vill ta upp ett tredje spår där jag tycker att Aslans syn träffar fel. Aslan ställer tidigt i boken upp en dikotomi mellan fred och våldsam konflikt och visar flera gånger hur Jesus propagerat för det senare av alternativen (boken öppnas t.ex. med bibelcitatet Matt 10:34). Men för mig som kristen anarkist är det ett väldigt simpelt synsätt. Fred är för mig inte frånvaron av fysiskt våld. Vad som fanns innan Jesus (båda Jesus) tid i Palestina var inte fred. (För en bra diskussion om ett anarkistiskt synsätt på fred och våld rekommenderar jag CrimethIncs text om Fergusonprotesterna.)

Det fanns alltså ingen fred för Jesus att bryta oavsett hur många svärd han begärde, för våldet och ockupationen var redan där. Jesus tog varken våldet eller vapnen till Palestina eller judarna. Det gjorde romarna. Däremot har Aslan en poäng i att Jesus ofta framställs som en orimligt helylle fredsduva, och att det avstånd kyrkan velat sätta mellan Jesus och de fanatiska judarna som kallades seloter inte innehåller så mycket sanning. Men att försöka utmåla en revolutionär i en koloni som en våldsverkare är att göra det för enkelt för sig.

Det vore synd om vi läste boken som att den handlade om hur Paulus förtvinade kristendomen trots Jakobs hjältemodiga försök att bevara det revolutionära. Det vore alldeles för enkelt (och taskigt mot Paulus). Vad boken snarare handlar om är hur revolutionära rörelser behöver fråntas sin radikalitet för att kunna växa. Samma saga berättas om socialdemokratin i t.ex. Suhonens Partiledaren som klev in i kylan, eller min tidigare text om Hunger Games.

Med dessa spår i åtanke, vad kan vi göra med boken? Varför är den så viktig för oss? När jag läste boken tänkte jag regelbundet på raderna från rapparen Immortal Techniques 4th branch: “The Judas I hang with, the guilt of betraying Christ / You murdered and stole his religion, and painted him white”. Genom Zealot kan vi få en bättre bild av hur det målandet gått till. Vi kan fundera över vilka som reviderat och politiserat Jesu budskap, hur de gjort det och varför de gjort det.

Vem Jesus från Nasaret var och inte var behöver inte spela så stor roll för oss idag, men vem vi som kyrka är och inte är, är viktigt, och Aslan ger oss redskap att skärskåda vår historia och identitet. Hur Jesus från Nasaret blev Jesus Kristus gör att vi kan undersöka vem Jesus Kristus är idag och vem Jesus Kristus bör vara imorgon. Vi är inget avgränsat judiskt folk på ena sidan medelhavet längre.Vi är en rörelse som sträcker sig över varenda kontinent på jorden. Men de förtryckande romarna är fortfarande kvar, även om deras rustningar har bytt utseende. I en värld med ständigt ökande klassklyftor är en dröm om ett samhälle som tillhör de som idag är fattiga viktigare än någonsin. Kampen för det samhället pågår i mängder av ickekonfessionella grupper, och det kanske är dags att vi ger oss in i dem.

Jag växte upp med en Jesus Kristus som romarriken från Konstantin till Obama gjort till en maktens ledstjärna. Nu är det dags att vi börjar lära känna Jesus från Nasaret för att se vad vi kan lära av honom.