Kyrkan duckar för sitt fackliga ansvar (Dagens Seglora)

Svenska kyrkans skola i Berlin ägnar sig åt klassisk ”union busting”, och här i Sverige duckar kyrkan och ger ett passivt godkännande av antifackliga metoder, skriver Isak Gerson.

När jag gick in i researchen inför den här texten tänkte jag att det skulle vara en text om hur vi som kyrkomedlemmar kan påverka kyrkan. Konflikten som texten handlar om mellan Svenska skolan i Berlin är redan ganska klarlagd. Jag kommer att sammanfatta den och ge förslag på läsning senare i texten. Som kyrkomedlem har min största fundering under konflikten varit: vad kan jag göra för att se till att Svenska kyrkan inte sysslar med att rensa ut fackligt engagemang? Tyvärr måste texten istället handla om frånvaron av den möjligheten.

För att i korta drag gå igenom konflikten: Svenska skolan i Berlin ägs av Svenska kyrkans församling i Berlin. Den svenskkyrkliga församlingens kyrkoherde är också skolans VD. Sedan 2011 försökte skolan avskeda en lärare, medlem i fackförbundet FAU Berlin, för att denne tillsammans med sina kollegor försökt förbättra arbetsvillkoren på skolan genom att ställa krav till rektorn och skolledningen. En kampanj från elever och föräldrar gjorde att läraren kunde stanna.

Men ett år senare, i maj i år, fortsatte problemen. Skolan varslade om nedskärningar som bland annat skulle innebära både sänkt timlön och lägre sysselsättningsgrad för fritidspersonalen. De flesta av skolans anställda lämnade då över ett protestbrev till rektorn där de gav förslag på rättvisare nedskärningar.

Två dagar efter att protestbrevet lämnats in varslades hela personalstyrkan om uppsägning. De sades att de skulle återanställas direkt, och att varslet bara var en formalitet. Men när det väl kom till kritan delades de upp i tre grupper. En grupp som återanställdes med sin tidigare anställning. En grupp, som hade givit stöd till den ursprungliga protesten, som återanställdes med sämre villkor. De två som var medlemmar i fackförbundet FAU Berlin återanställdes aldrig, och nu är deras positioner tillsatta av nya arbetare. FAU Berlin har hela vägen erbjudit förhandling med skolan, men ingen på skolan har velat förhandla.

Om konflikten har följande tidningar redan skrivit: Arbetaren i två artiklarETCArbetet och DN.

Metoden kallas i brist på ett bra svenskt ord för union busting. När chefer märker att arbetare på deras företag börjar organisera sig fackligt kan en enkel och effektiv lösning vara att sparka ut de som främst deltar i organiserandet av arbetarna. Ibland (som på Svenska skolan i Berlin) sparkas hela fackförbund från företaget. Det har två syften. Det ena är att de som organiserat sina arbetskamrater inte ska kunna organisera mer. Det andra är att avskräcka framtida organisering med hotet om uppsägning.

Är det lagligt? I Tyskland är det det på små företag. På företag på under tio anställda har arbetarna i princip ingen anställningstrygghet. Enligt vissa sätt att räkna är Svenska skolan i Berlin bara åtta arbetare. Det är nog den frågan som kommer att bli den huvudsakliga förhandlingsfrågan när FAU Berlin går upp i rätten mot skolan i höst.

Så jag gav mig ut för att ta reda på vad vi som medlemmar kan göra för att förändra situationen. Jag känner en del kyrkopolitiker och jag har ett engagemang i Svenska kyrkans unga bakom mig, så jag har nog mycket mer inflytande i organisationen än en typisk medlem. Men när jag försökte intervjua folk kom det fram att det inte räckte. Jag har försökt kontakta politiker i kyrkomötet, men om de har svarat har de svarat undvikande om att de inte har koll på situationen och inte vill uttala sig.

Jag har pratat med biskopen i det ansvariga stiftet som menade att det inte var en fråga för honom att hantera. Han hänvisade till att det kan bli en fråga för domkapitlet eller Svenska kyrkans rättsavdelning, men annars är det en fråga för den enskilda församlingen. Jag har genom kyrkokansliet försökt få kontakt med bland annat rådet för Svenska kyrkan i utlandet, men kyrkokansliet har vägrat lämna ut kontaktuppgifter med hänvisning till att det inte är deras sak att hantera och att jag ska vända mig till församlingen i fråga istället.

De har påstått att skolan inte har någonting med svenska kyrkan att göra utan att det är en ”självständig stiftelse”. Trots att skolan själva är tydliga med att deras huvudman är Svenska kyrkan i Berlin och att deras kyrkoherde är VD.

Har Svenska kyrkan något juridiskt ansvar? Är de lagligen skyldiga att se till att deras församlingar inte för en antifacklig personalpolitik. Jag är ingen jurist, men jag skulle inte våga påstå att de har den skyldigheten in. Men någonstans kommer etiken in. Vi är en kristen organisation som syftar till att gå i kristna fotspår. Den kristne som nöjt sig med att göra formellt rätt för sig har aldrig förändrat varken kyrkan eller världen.

Från påskuppropet till sommarens antifascistiska retorik har Svenska kyrkan gjort anspråk på att försvara de svaga. Men när det väl kommer till kritan väljer Svenska kyrkan att genom sin passivitet ställa sig på Svenska kyrkan i Berlins sida, på motsatt sida av de sparkade arbetarna. Genom sin passivitet stödjer Svenska kyrkan den union busting som sker i sin församling i Berlin. Senaste kyrkovalet var det första där jag fick rösta. Inget parti lovade att kämpa för fackliga rättigheter i kyrkan. Sorgligt nog misstänker jag att inte heller nästa kyrkoval kommer att handla om fackliga rättigheter.

Efter det ”sluttande planet” (Dagens Seglora)

Var drar vi gränsen för när vi har öppnat banan för fascismen, frågar sig Isak Gerson.

Att varna för en kommande utveckling brukar kallas för ett “sluttande plan”-argument. Argument utgår vanligtvis från att vi har en negativ utveckling som är tolererbar. Men om vi låter utvecklingen fortsätta kommer vi att komma till något mycket värre.

Ett typiskt sådant är argumentet om att normaliseringen av fascistiska åsikter och partier (som Sverigedemokraterna) i längden kommer att öppna upp för ett mer fascistiskt samhälle.

Dagens situation får mig att börja fundera på om vi fortfarande kan tala om ett sluttande plan-argument när det gäller att förbereda vägen för fascism. Var drar vi gränsen för när vi har öppnat banan för fascism? Låt mig ställa frågan på ett annat sätt: vad ska vi kalla regelbundna attacker mot de läger där romska EU-migranter bor om inte pogromer? Vad ska vi kalla de försök till mordbränningar på dessa läger om inte pogromer?

Och om Salka Sandéns vittnesmål stämmer – vad kallar vi en poliskår som innan de har tillräckligt mycket press på sig utifrån vägrar att ens utreda bränderna? Hur pratar vi om att samma poliskår stänger av hela stadsdelar och mejar ner demonstranter med hästar för att nazister ska få tala fritt, men inte ids att ge utsatta romer grundläggande skydd när de är hotade?

Jag skriver den här texten för att jag är orolig för att vi ska fortsätta att vägra se vad som faktiskt händer, och fortsätta se fascismen som en av många åsikter i ett neutralt debattklimat. För, som Salka Sandén skriver, “Fascistpropaganda är teorin. Pogromer och förintelse är praktiken.” Och vi har inte råd med en poliskår, med borgerliga ledarskribenter, ja, med ett samhälle, som vägrar se den praktiken – som vägrar se hur vi lämnar det sluttande planet.