Att vara jude i Sverige idag är, om vi ska lita på statistik såväl som personliga vittnesmål från judar, svårt och otryggt. Att judar i västvärlden är förtryckta är varken något nytt som kommit de senaste åren eller något gammalt som tog slut 1945. Vårt judehat har ett historiskt sammanhang som är mycket, mycket större än 1933 till 1945. Utan att på något sätt försvara staten Israel vill jag ändå säga att jag förstår hur det våldet och den rädslan skapar ett behov efter en judisk stat. Det förändrar inte på något sätt min längtan efter ett fritt Palestina och ett slut på Israels våld mot de ockuperade palestinierna. Men det förändrar min förståelse av sionism och hur vi kan motarbeta den. Ett exempel på den förståelsen är min syn på förintelseretorik.
“Det saknas inte saklig grund att kritisera, bojkotta, kämpa mot, t.o.m. hata Israel. Listan på den statens brott är mycket lång. Förutom att retorik om Förintelsen, Gamla Testamentet, Rothschilds pengar osv. är antisemitisk, är den alltså även onödig.” skrev Marcus Priftis häromdagen. En blogg om antisemitism förklarar vad det rimliga svaret på frågan “har judarna inte lärt sig något av förintelsen?” är: jo, att vart i västvärlden judar än rör sig och hur fredligt judar än beter sig möts de med våld. Och att använda förintelseparalleller när det kommer till den Israeliska regimen går att rättfärdiga på många sätt, men att det är så extremt nära till hands har nog främst en anledning: att Israel är ett land styrt av judar.
Och helt ärligt, förintelsen är inte er historia att använda mot judar. Det finns ingen vacker poetisk rättvisa i att ett land som styrs av det folk som utsatts för en etnisk rensning utan motsvarighet idag för ett blodigt krig mot ett land de ockuperat och upprätthåller ett apartheidliknande politiskt system i samma land. Däremot finns det i förintelsen en historia som vi i västvärlden med vår antisemitism uppenbarligen inte har gjort upp med än.
Att påminna de judar som flytt hit till Sverige om vilka fruktansvärda konsekvenser judehat har fått är inte relevant för arbetet med att hjälpa palestinier, och det kommer troligen inte att göra att judar känner sig tryggare. Vill vi bekämpa sionismen och ockupationen av Palestina måste vi nog skapa den tryggheten.
Därför går för mig kampen mot judehat och kampen för ett fritt Palestina hand i hand. Istället för ett avskilt Israel som kräver maskingevär, apartheidpolitik och bomber för att upprätthålla borde vi kunna erbjuda en värld där judar kan leva utan förföljelse.