Tjugoåring fick dödshjälp pga övergrepp (Dagens Seglora)

En kvinna i tjugoårsåldern fick dödshjälp på grund av skadorna hon drog på sig efter regelbundna sexuella övergrepp genom i stort sett hela barndomen (läs mer här), då hon bedömdes “obotbar”. Artikeln i Vice uppmärksammar  och redovisar de svårigheter med dödshjälp som uppenbaras i en sådan situation.

Men oavsett vad man tycker om dödshjälp som fenomen eller ens om dödshjälp som svar på svåra trauman, finns det en fråga som vore intressant att diskutera, och det är skuldfrågan. Om man accepterar den nederländska vårdens beslut, och därmed ser dödshjälpen som en administrerad medicinsk åtgärd är frågan hur skulden ser ut för den ursprungliga förövaren.

Om jag blir skjuten i bröstet, inkörd på akuten och vårdas i ett par dagar innan läkarna inser att de inte kan rädda livet på mig, kommer förövaren antagligen – om hen går att hitta – att straffas för i alla fall vållande till annans död. Skulden för min död kommer att läggas på någon. Bör inte samma sak gälla förövaren mot tjugoåringen? De skador som uppstod under övergreppen måste ju, om dödshjälp är ett vårdingrepp som bara används när det är motiverat, vara det som dödade kvinnan. Alternativet är ju att lägga skulden på de som administrerade dödshjälpen.

Men hur är det med självmord som begås utanför vården invänder någon. Jo, men de självmorden ses inte som rationella responser på trauman. De ses som olyckor som bekämpas med akutvård när vården får reda på att ett självmord är på väg att ske. Men visst, enligt dödshjälpslogiken bör även de händelserna förstås som att skulden för självmorden ligger på förövarna. Och det tycker jag inte låter så konstigt.

Och fallet kompliceras ännu mer av att kvinnan fått dödshjälp för någon som ingår i ett strukturellt våld – mäns sexuella våld mot kvinnor. Om vi börjar ge dödshjälp till de kvinnor som utsatts för mäns våld, hur många kvinnor kommer vi då att ge dödshjälp till i framtiden?