Vi är förpliktade att dela brödet med varandra (Dagens Seglora)

Dela bröd, bara en symbolisk gest för att påminna oss om kristi kropp, eller en faktisk förpliktelse gentemot våra medmänniskor? Isak Gerson skriver en betraktelse om nattvardens politiska budskap.

Under ett av de senaste kyrkomötena blev jag påmind av en bekant att gå på kyrkomötets mässa i Uppsala Domkyrka. Processionen var något av det ståtligaste jag skådat sedan vårbalen här i Uppsala. Alla var där. Predikan var genomtänkt, och intressant. Precis som jag brukar känna vid mässor i stora, gamla kyrkor kändes det heligt, men samtidigt lite avlägset. Sådär högtidligt att det inte kunde bli mer religiöst, men att det inte kunde bli personligt.

Det som stack ut var nattvarden. För mig är nattvarden det mest intressanta i kristendomen. Det är min teologiska utgångspunkt. När vi alla erkänner att vi får del av ett och samma bröd händer något med oss, och det är omöjligt att hålla det heliga inom det religiösas gränser. I en tid när samhällsvindarna försöker att dra gränser mellan det religiösa (det privata) och det politiska (det allmänna) är nattvarden ett problem.

I nattvarden blir religionen vad den ska bara – kroppslig. Även den minsta lilla brödbit retar den hungriges mage. Här finns en spår av en mycket mer radikal kristendom, där brödbrytelsen inte bara är en symbol för enhet, utan delandet av mat är även ett sätt att i praktiken älska sin nästa. Att vi alla får del av samma bröd innebär att vi alla är en del av samma värld, samma system, som förutom bröd även producerar orättvisor, matspekulation och brända generiska mediciner. Att vi alla får del av samma bröd skulle kunna innebära att ingen av oss är hungrigare än någon annan.

En av de tidiga liberala filosoferna, John Locke, menade att världen var given från Gud till alla människor. Därför måste varenda minsta hävdande av privat ägande av något annat än den egna kroppen rättfärdigas, innan ägandet. Bevisbördan låg på den enskilda människan som ville ta något i ägo. Därför är det inte bara en tradition att dela brödet, utan en plikt. Vem är vi att behålla brödet vi odlat med vår gemensamma jord när andra på samma jord hungrar?

Därför blir det också intressant att dela bröd med kyrkomötet, för det är intressant att spekulera i hur kyrkan hade sett ut om kyrkomötet tog brödsbrytelsen på det allvar nattvarden borde tas på. Ibland citeras Helder Camarra när han säger “när jag gav de fattiga mat kallades jag helgon, när jag frågade varför de fattiga inte har någon mat kallades jag kommunist”. Hur kan vi rättfärdiga att vi delar brödet mellan oss inom församlingen utan att aktivt sträva efter att dela brödet över hela världen?

Det blir också intressant att diskutera vilken typ av demokratisk organisation kyrkan är, när företrädarna för kyrkans högst beslutande organ äter en måltid med sina medlemmar. Det är intressant i alla nivåer i kyrkan, från de små församlingarna, till kyrkomötesmässorna. Det finns något djupt sympatiskt i det. Förhoppningsvis är det detta som skiljer strukturerna i kyrkan från andra politiska strukturer. Förhoppningsvis är det något vi kan bygga vår kyrka på.