Poliser och handläggare är aldrig bara tjänstemän. De handlägger politiska beslut fattade utifrån politisk ideologi, och därför agerar de också i en politisk verklighet. Historien säger oss att vi aldrig får låta byråkratin vinna över den egna moraliska kompassen, skriver Isak Gerson.
Om det är något som jag aldrig kunnat greppa med den tyska nazismens natur är det nog slitningarna mellan det extremt rationella och dess motsats. Det skildras bra i de delar av filmen om Hannah Arendt från 2012 som handlade om Adolf Eichmann. Och hans roll som noggrann och duktig byråkrat med ena handen, och massutrotare med andra handen. Visst kan jag se en logik av egenintresse i mycket strukturell rasism, men jag kan inte förstå det på något annat sätt än att förintelsen går bortom det. Samtidigt som Tyskland förde ett krig på alla fronter prioriterades resurser, arbetskraft, tåg och material till att förinta minoriteter som inte på något sätt utgjorde något slags hot. Och det maskineriet som utförde förintelsen var troligtvis det mest sofistikerade förintelsemaskineriet för sin tid.
Första gången jag slogs av tanken var när jag under en resa besökte både ett koncentrationsläger och museet om Wannseekonferensen. Under Wannseekonferensen planerades hur det judiska folket slutligen skulle förintas helt. Frågan närmades som en administrativ fråga. Beslutet att utrota judarna fanns redan.
Senaste gången jag erfor den spänningen mellan rationalitet och irrationalitet var när jag i somras besökte museet över Warsawaupproret i Warsawa. Själva upproret i sig är inte det intressanta här, utöver att upproret, 1944, misslyckades i slutändan. Det intressanta är nazisternas svar på upproret. Staden evakuerades. De flesta skickades till olika läger. Mellan 150 000 och 200 000 civila mördades. Himmler beordrade att staden skulle jämnas med marken, och den tyska armén kom rätt långt i det projektet innan Warszawa befriades från nazistockupation.
Vad kan vi lära oss av den slitning mellan rationalitet och irrationalitet vi ser i den nazistiska förintelseadministrationen? Kanske är den första läxan att vi inte är så rationella och simpla som vi ibland tror om oss själva. Det finns mycket mer i vårt agerande än beräknat egenintresse. De psykologiska och sociologiska mekanismerna kring det behöver vi fortfarande studera.
Men kanske måste vi också lära oss att det inte finns något neutralt administratörskap. En handläggare eller tjänsteman är aldrig bara en handläggare eller tjänsteman. Värdet av civilkurage är knappast något jag behöver predika om. Det finns det en hel del samhällelig förståelse kring, och jag tror ändå att civilkurage har väldigt begränsade politiska möjligheter.
Men vi utformar fortfarande mycket av våra politiska beslut genom att låtsas att de är administrativa beslut. Politik ses mer och mer som ett förvaltarskap än en politisk rörelse. Samtidigt kommer beslutsfattare lätt undan beslut eller problem de ansvarar för genom att skylla på tillämpningen. Över hela det parlamentariska spektrat rån Vänsterpartiet till vänster till Sverigedemokraterna till höger finns en enighet kring polisers och myndighetstjänstemäns administrativa roll i en tid där vi verkligen behöver prata om deras politiska roll.
Så länge som vi ser poliser och handläggare som politiskt neutrala funktioner som inte behöver någon större politisk styrning kommer vi nog aldrig förstå varför poliser inte gör något åt fascistisk terror. Eller varför beslut i asylärenden fattas tvärtemot de asylsökandes rättigheter. Eller varför kommunerna och staten misslyckas så att stötta de romska migranter som kommit till Sverige. Det är politisk ideologi som ligger till grunden för besluten, men så länge som de ses som polisiära ärenden eller tjänstemannaärenden är det svårt för oss att diskutera och förändra den ideologin.