Elisabeth Åsbrinks bok 1947 följer parallellt flera av de viktiga politiska och kulturella händelserna år 1947, i en berättande form, kretsandes kring några personer som var viktiga för året. Jag läser det mesta av den kring Tisha b’av, åttonde Av, en dag som i den judiska kalendern är utnämnd fastedag. Ursprungligen fastas det för att minnas förstörelsen av det första och andra templet i Jerusalem, men senare också för några av de större pogromerna, från de medeltida utrensningarna till förintandet av judarna i Warszawagettot.
Jag lyssnade då också på Jonathan Unges radiokrönika om Tisha b’av i Människor och tro den 26 juli 2012 om varför vi efter alla dessa år ska minnas de förföljelserna. Hans tes är att vi behöver minnas dem för att minnena och historieskrivningen ständigt är under omförhandling och påverkar oss. Det är något Reza Aslans Jesusbiografi Zealot visar genom att skildra hur kriget kring förstörelsen av det andra templet var helt avgörande för hur efterföljare till Jesus skildes från judendomen och formade den kristna antisemitismen.
Det är också något som märks i på den polska offentliga debatten. Förintelseförnekare ses ibland i Sverige som en perifer grupp som hållit sig till nazistiska kretsar och andra antisemitiska kretsar som den kring Partiet de Fria. Men med det fascistoida partiet Prawo i Sprawiedliwość makt i Polen har det blivit svårare och svårare att överhuvudtaget nämna det polska deltagandet i förintelsen och regeringen förbereder en lag som gör det straffbart att prata om det polska deltagandet. Att det sker i Polen tror jag inte är en slump.
Från min polska släkt och resor till Polen har jag förstått att polska offentliga debatten som han menar länge har präglats av en besatthet vid tolkningar av 1900-talshistorien. Förutom delaktigheten i förintelsen diskuteras frågor som huruvida Warszawaupproret var en bra sak, motståndet under ockupationen, relationen till Sovjet och det polska kommunistpartiets agerande. Ett monument i Warszawa har bränts ner upprepade gånger för att fascister tyckte att det var lite för likt en HBTQ-symbol.
Och jag tror att den komplexa relationen till förintelsen och andra världskriget är ett tecken på varför Åsbrinks bok behövs. 1947 försöker inte bara att avmystifiera den historiska perioden direkt efter kriget. Den försöker också skildra hur man under perioden vävde in historieberättandet i politiska och nationella intressen (vilket är oundvikligt, historieberättande är en väv av politik).
Hon skildrar en mångfald av parallella politiska händelseförlopp som skedde 1947, till exempel: indiska och palestinska koloniernas befrielse från det brittiska imperiet och staterna som bildades, Marshallplanen och Warszawapaktens svar på planen, de judiska flyktingströmmarna efter förintelsen (där Åsbrinks far är bland de man får följa), rättsprocesserna mot de högt uppsatta nazister som åkte fast, flykten för de högt uppsatta nazister som kom undan. Och vi får följa Raphael Lemkin, som kämpade med sina FN-kontakter för att etablera det tidigare oanvända juridiska begreppet “folkmord” för det som han kallar ”ett brott som saknar namn”.
Bara ett av de större spåren äger rum i Sverige, och det är den svenska fascisten Per Engdahls ivriga arbete för att omorganisera den europeiska fascismen. Han spelar stor roll i att hjälpa nazister fly till Argentina. Han producerar litteratur som ska få tillbaka fascismen på fötter. Han ordnar konferenser för att få fascister från hela Europa att samlas och enas om nya program och planer. Han skryter med att Malmö är en av få platser där det är möjligt för fascister att träffas öppet. Rörelsen kring honom knyter band över hela Europa, och till exiltyskar i Argentina och med Muslimska brödraskapet.
Och det får mig att tänka på vilka kopplingar vi har till 1947. Hur många vet vad deras släkter gjorde 1947? Hur många vet på vilken sida ens släktingar stod vid den tidpunkten? Hur många vet om ens släkt störde fascistmöten eller försvarade de tyska trupptransporterna på svensk mark? Hur många vet om deras släktingar bokade resor till Argentina? När jag träffar judar är släktens 1900-talshistoria ett vanligt samtalsämne när man lär känna varandra (vilket Åsbrink genom att skildra sin pappas år också gör) men jag hör det sällan diskuteras annars. Hade jag inte hängt med antifascister hade jag antagligen inte hört namnet Per Engdahl innan jag läste boken. Han är inte särskilt inskriven i svensk historia och särskilt inte i svensk historieundervisning.
Att avmystifiera en så komplex tidsperiod är också viktigt för att vår historieskrivning ofta tenderar att vara rätt simpel. Antisemitismen i vår tid och arvet från Nazityskland är inget undantag. Sven Lindqvists Utrota varenda jävel sätter förintelsen i ett historiskt perspektiv som förklarar hur ett sådant folkmord kunde ske genom att gå igenom hur tidigare folkmord kunde ske.
På ett liknande sätt förklarar Åsbrink vägen från förintelsens skeende till att händelsen skrevs in i vår historia. Hon behandlar antisemitismen med en komplexitet som ofta inte används utanför det akademiska. Hon skildrar oviljan att ta emot judiska flyktingar och vilken roll det spelade i beslutet att skapa en judisk stat, och samtidigt vilket antisemitiskt våld skapandet av staten ledde till i Europa. Hon skildrar spelet kring vilka koncentrationsläger som uppmärksammades och varför. Hon skildrar hur överlevare 1947, var de än befann sig – kvar i Östeuropa, flydda till Storbritannien eller på väg till Israel – behandlades på ett sätt präglat av antisemitism.
Det finns något intressant i hur Åsbrink parallellt skildrar utbrytandet av kolonierna som blir Israel och Palestina och som blir Indien och Pakistan. Vad båda processerna har gemensamt är den likgiltighet till regionerna och invånarna som präglade den brittiska politiken. Vad som skiljer dem åt är vilka återverkningar utbrytningarna har i väst. Både innan och efter utbrytandet av Israel och Palestina drabbades den judiska diasporan av det antisemitiska våld som legat latent sedan långt innan förintelsen och som regelbundet aktiveras var judar än bor.
Med orden “Aldrig mer. Orden upprepas som fransarna på en bönesjal, som om Gud finns” (s. 20) knyter Åsbrink an till den mörka förståelse av teodicéproblemet som förintelsen inneburit som överlevaren Elie Wiesel sammanfattat i orden “To thank him [Gud] for Jerusalem and not question him for Treblinka is hypocrisy”. Samtidigt knyter hon an till den frustrerande historieförståelse som är vanlig i vår samtid, där vi lär oss att ständigt prata om förintelsen i termer av “aldrig mer”, men fortsätter att se nazistisk organisering i vårt samhälle som vilken politisk rörelse som helst.
Den nivån på bildspråk och metaforer är för övrigt något Åsbrink imponerande nog lyckas hålla genom boken. En metafor som löper med hela boken är den om urverket som poetiskt används för att prata om hur olika personer som skildras försöker lägga historien under sig och presentera den som de vill. Metaforen introduceras i beskrivningen av en framtida grundare till Muslimska brödraskapet med “Pojken lärde sig hantverket också han. Att vistas i ett rum fullt av klockor gör timmen till både vän och fiende. Att plocka isär ett ur, skärskåda dess inre och sedan få tiden att återgå gör den till en kraft möjlig att behärska” (s. 19)
I boken skildras hur Raphael Lemkin kämpar för att folkmordsdefinitionen ska inkludera attacker på minoriteter som sådana: tvångsförflyttningar, förbud mot språk, tvångsassimilering, men när folkmordsdefinitionen antas ”finns det fysiska, biologiska dödandet där men inte det kulturella.” (s. 275) Det mordet på den judisk-europeiska jiddischkulturen som följt med ashkenazi-judar i ett millennium måste erkännas. Jiddischkulturen är ett otroligt rikt arv som inte bara berättar en judisk historia utan också en historia om östeuropeisk lant- och arbetarhistoria, med sitt blandspråk, med sin arbetarrörelsehistoria genom Bund och genom sin litterära tradition.
Det är svårt att läsa förintelsepoesi som Katzenelsons epos Dos lid funem oisgehargetn jidishn folk (sången om det utplånade judiska folket) utan att stämma in i de röster som beskrivit det som omöjligt eller barbariskt att skriva poesi efter förintelsen. Men när Nelly Sachs – som skildras i boken – skrev poesi menade man istället att hennes poesi bevisar nödvändigheten i att skriva poesi efter förintelsen.
Man får i boken också följa Paul Celan som trots sin mångspråkighet väljer att skriva dikter efter förintelsen på mördarnas språk, tyska. Åsbrink beskriver valet som att han “kastar om orden för att kunna bo kvar i det. Smärtan består men han måste finna andra sätt att uttrycka den” (s. 268) och “att de gamla orden måste ges ny betydelse, annars har allt ont gjort ont förgäves.” (s. 268) Det är tre förhållningssätt till den judiska kulturens prägel som alla är intressanta.
Men samtidigt som erkänner förintelsens konsekvenser för jiddischkulturen får vi inte glömma att jiddisch som språk och som kultur lever och växer. Den talas på de nya platser judar flydde till och är modern kultur bland många andra. Folkmordet lyckades inte helt, varken på folket eller på kulturen. En historia från Tisha b’av och förstörelsen av det andra templet som bör tas upp är den om Yohanan ben Zakkai, den lärde jude som enligt traditionen lyckades fly Jerusalem under den romerska belägringen, och lyckades se till att judiska lärda och viktiga judiska skrifter räddades. På ett liknande sätt räddades Katzenelsons epos ur lägret hann satt i och kunde publiceras efter förintelsen. När jag skriver den väv som är 1900-talshistoria är det det svaret jag vill ge. Katzenelson hade fel i sin titel.