Bli en föräldramötesaktivist (Dagens Seglora)

De bränner kors utanför flyktingförläggningar, de bjuds in till Bokmässan, de attackerar sina meningsmotståndare på gatan, de röstar om propositioner i riksdagen. Den spretiga fascistiska rörelsen är bred och kan därför använda en mångfald av taktiker och ta plats i olika rum. Ändå utgår den offentliga diskussionen om relationen till dem ofta från att det finns en lösning som går att tillämpa och bör tillämpas mot alla fascister i alla situationer. Den dumme kan luras att tro att vissa ledarskribenter inte kan hålla två tankar i huvudet samtidigt. Behöver vi övertyga fascisternas väljare om vår sak? Utan tvekan. Men den frågan besvarar väldigt lite om hur, var och vem.

Det kan exempelvis vara dumt att använda idén om att “ta debatten” för att rättfärdiga att ge fascister legitimerande plattformar. De behöver inte bjudas in till alla politiska sammanhang. Ganska få offentliga debatter är till för att övertyga varandra. Debatter handlar i regel om att övertyga publiken, och vad vi kunnat se av såväl SD:s som Trumps sympatisörer använder de en självutnämnd underdogposition gentemot media för att utmåla sig själva som den egentliga debattvinnaren. SD lyckas i regel med både att använda debatter för att bekräfta sin världsbild om att de behandlas dåligt och att bekräfta sin politiks överlägsenhet.

Ett alternativ till att bekämpa fascismen TV-soffevägen är den modell som både en del organiserade antirasister och anarkister förespråkat: att föra diskussioner i jämlika forum i ens närhet där deras sympatisörer finns. I småpratet i hyresgästföreningar, föräldramöten, fackklubbar och kulturcirklar går det att föra politiska diskussioner där man kan mötas på ett jämlikt sätt. Där har man i regel också en viss tillit till varandra som inte finns i SVT Opinion eller i långa facebookkommentarstrådar. Där har man även möjligheten att diskutera politik utan att låta “invandringsfrågan” vara diskussionens grundpremiss.

Som storstadsbo med bygdegårdsrörelsen som starkast koppling till landsbygden är jag personligen väldigt främmande inför idén om landsbygden som reaktionär, och det är ingen slump. Där folk träffas och lever med varandra är det lättare att förändra reaktionära.

Att vi behöver vinna över fascister säger inte heller så mycket om med vilka vi ska debattera. Här finns en klassisk maoistisk princip som är lätt att applicera på antirasistiskt arbete: organisera de progressiva, vinna över de vacklande och isolera de reaktionära. Att vi bör ta diskussioner med våra vacklande grannar innebär inte att vi bör ta diskussioner med Kent Ekeroth en sen kväll utanför McDonalds eller med Stefan Jacobsson på ett torgmöte. Att vi har interna studier av fascismens funktion eller separatistiska rum för vissa av våra aktiva är fyller inte samma rekryterande funktion som det vanliga antifascistiska arbetet utan handlar om att stärka oss internt för att kunna kämpa effektivare nästa dag.

Att vi behöver ta diskussioner med sympatisörer säger inte heller vem som bör göra det. Att ledarsideskribenter istället för att ta debatten med fascister tar debatten med de som inte alltid vill ta debatten med fascister tillför verkligen ingenting till den antifascistiska kampen. Genom att måla ut vänstern som odemokratiska som inte alltid vill bemöta fascister bekräftar man deras världsbild.

Att det är bra att ta diskussioner med de vacklande sympatisörerna innebär ingalunda att enskilda aktivister eller grupper som inte gör det är dåliga. Vi har alla vår plats i kampen och att vi använder en mångfald av taktiker – från föräldramötesaktivisterna till direktaktionsblockaderna – är inte bara effektivt utan också nödvändigt när vi möter en fascistisk rörelse som i sina taktiker spretar hela vägen från parlmentarism och kommentarsfältskrigande till våldsbrott mot politiska motståndare.

Men en sådan mångfald av taktiker kräver också att vi lyckas hålla flera tankar i huvudet.

Leave a Reply

Your email address will not be published.