Copy is right

Thomas Anderberg inleder förordet till sin bok om teodicéproblemet (Guds moral – en essä om lidandets och ondskans problem) med att prata om naturens plats i hans tro under den tiden han var troende, och jag tror att teodicéproblemet får en intressant komplexitet av den typen av gudsskildringar.

Att prata om Guds roll i närvaron av ondska blir intressant när man inser att Gud, i den mån Gud är allomfattande, inte bara kanske bär ansvar för ondskan (om man menar det) utan också är offret. Det är skapelsens skogar som skövlas och det är Guds barn som lider.

Teodicéproblemet i Anderbergs tappning är: Om Gud är oändligt god önskar han ta bort lidandet. Är han dessutom oändligt mäktig har han förmågan att göra det. Men runtom oss ser vi ett stort, och dessutom orättvist fördelat lidande. Vilket är Guds syfte med att låta lidandet uppstå och fortgå?

Anderberg redogör i boken för hur problemet diskuterats och hur det kan förstås och lösas. Han lägger mycket lite fokus på de torrare argumenten och fokuserar på de diskussioner som faktiskt är etiskt och teologiskt värdefulla. Han diskuterar argumentet att Guds intentioner och tillvägagångssätt är för stora och komplexa för oss att förstå, men menar att vi ändå kan, och bör, diskutera problemet i den mån det går, med ödmjukhet för vad vi inte kan förstå.

Jag tror också, verkligen, att det viktiga med teodicéproblemet inte är att lösa det. Det viktiga med teodicéproblemet är att arbeta med det regelbundet, för den processen lär oss så mycket om vår tro och vårt etiska sinne.

Han diskuterar också regelbundet vilken bäring vår behandling av teodicéproblemet har på vårt liv och vår tro i övrigt, som när han skriver “Finns Gud i mördarens kniv lika mycket som i kirurgers skalpell, i träcket på gatan lika mycket som i Bruckners musik, då är Gud inte något vi kan vända oss till för att efterlikna”.

Vi vänder oss regelbundet till vår tradition för att inspireras i hur vi ska tänka. Hur ska vi kunna inspireras av kampen och uttåget i Exodus eller av vad profeterna undervisat om det heliga finns även i det onda? Vi måste våga reflektera även över det moraliska och heliga på det sättet.

Jag tänker på hur förintelseöverlevaren Elie Wiesel formulerade det: “God is involved in a man’s destiny – good or bad. To thank him for Jerusalem and not question him for Treblinka is hypocrisy”.

Närmast en intressant lösning tycker jag att Anderberg är när han skildrar argumentet att det finns något extra gott i att bli kärleksfullt behandlad när motsatsen också är tillgänglig. Våra moraliska gåvor är inte bara goda i den mån de återställer ont eller skapar gott. Det finns något gott i sig i existensen av moraliskt beteende.

Fråga barnet som nyss upptäckt det och låtsas slå sig för att få kärlek och omvårdnad av föräldern. Barnet är inte ute efter att få smärtan återställd, det är ute efter att bli kärleksfullt behandlad. Därför kan kärlek inte växa på samma sätt där det inte finns reell frihet att inte agera kärleksfullt.

Argumentet har sina svagheter. Framför allt är det svårt att dra det så långt att det kan kompensera för de större synderna i vår historia. Men det kanske är en början på en förståelse.

Samtidigt som skogar skövlas och samhällen förstörs skapas också nya kulturarv av människor som egentligen har nog med att skaffa lön för dagen, barn föds och lär sig språk, träd planteras som inte ger frukt förrän den efterkommande generationen tar vid. Undret i att vi kan mötas och vara kärleksfulla trots hur världen ser ut fångas väldigt fint i en vers av Anna Greta Wides dikt “Ensamheten”:

Ensamma måste vi vara,
leva i olika land –
därför kan ingen förklara
undret som sker ibland:
livet slår upp i en flamma,
dubbel, betvingad och het
först när vi mötas i samma
ensamhet

Men oavsett vad man tycker om dödshjälp som fenomen eller ens om dödshjälp som svar på svåra trauman, finns det en fråga som vore intressant att diskutera, och det är skuldfrågan. Om man accepterar den nederländska vårdens beslut, och därmed ser dödshjälpen som en administrerad medicinsk åtgärd är frågan hur skulden ser ut för den ursprungliga förövaren.

Om jag blir skjuten i bröstet, inkörd på akuten och vårdas i ett par dagar innan läkarna inser att de inte kan rädda livet på mig, kommer förövaren antagligen – om hen går att hitta – att straffas för i alla fall vållande till annans död. Skulden för min död kommer att läggas på någon. Bör inte samma sak gälla förövaren mot tjugoåringen? De skador som uppstod under övergreppen måste ju, om dödshjälp är ett vårdingrepp som bara används när det är motiverat, vara det som dödade kvinnan. Alternativet är ju att lägga skulden på de som administrerade dödshjälpen.

Men hur är det med självmord som begås utanför vården invänder någon. Jo, men de självmorden ses inte som rationella responser på trauman. De ses som olyckor som bekämpas med akutvård när vården får reda på att ett självmord är på väg att ske. Men visst, enligt dödshjälpslogiken bör även de händelserna förstås som att skulden för självmorden ligger på förövarna. Och det tycker jag inte låter så konstigt.

Och fallet kompliceras ännu mer av att kvinnan fått dödshjälp för någon som ingår i ett strukturellt våld – mäns sexuella våld mot kvinnor. Om vi börjar ge dödshjälp till de kvinnor som utsatts för mäns våld, hur många kvinnor kommer vi då att ge dödshjälp till i framtiden?

Sättet isoleringsceller används idag är så svårt för mig att greppa. Inte primärt för dess ovetenskaplighet och ostrategiska funktion, utan primärt för att det är så otroligt sadistiskt. Isolering längre än några veckor har med rätta diskuterats som en form av regelrätt tortyr. Ändå kan folk sitta decennier i isoleringscell i amerikanska fängelser.

Vi påmindes om det inhumana systemet häromdagen när Albert Woodfox släpptes ut efter att ha suttit i isolering i 43 år. Det är svårt för mig att ta in hur ett rättssystem som styrs av kännande personer kan sätta någon i 43 års isolering. Med vad vi vet om isoleringsceller låter det verkligen sadistiskt.

Tillsammans med Albert Woodfox satt också pantern Herman Wallace som sattes i isolering för samma brott 1972. Han drog på sig levercancer i fängelset, och efter påtryckningar släpptes han i oktober 2013, tre dagar innan cancern dödade honom.

Det kan inte handla om enkel ondska, tänker jag. Det måste ha djupare skäl. Att många av de så bisarra isoleringsstraffen riktats mot just svarta pantrar tror jag inte är en slump. De svarta pantrarna var ansiktet på en medborgarrättsrörelse som lyckades utmana den vita makten över svarta amerikaner. Det var en vit makt som framför allt upprätthölls av en djupt rasistisk poliskår. Och ju mer vind pantrarna och medborgarrättsrörelsen fick, desto mer långtgående blev polisens metoder för att tukta rörelsen. Isoleringsstraffen är bara en av många brutala sätt den rörelsen tuktades på.

Det är lätt att tänka att problemen med långa isoleringstider är ett problem specifikt för USA. MenEuroparådets tortyrkommitté har kritiserat Sverige 25 år i rad för våra långa häktningstider med hårda restriktioner. I Sverige häktas inte folk så länge som 43 år, men tillräckligt länge för att uppmärksammas som möjlig tortyr. Här har debatten om rättigheter i fängelser och häkten den senaste tiden framför allt präglats genom att vara utpräglat frånvarande. Villkoren i fängelserna kan fortgå för att folk inte riktigt bryr sig.

Kyrkan har en väldigt svår historia med underkastelse, efter allt samarbete den haft med krigförande och koloniala stater. Underkastelsen då handlade om underkastelse till adel och
kung, och slavars underkastelse till det koloniala systemet. Och det är synd, för det finns en annan underkastelse i religionen, som jag verkligen tror att vi behöver.

Men det som var lydnad och underkastelse i det feodala samhället blev individualitet och fritt val under kapitalismen. Individen står själv till svars för sina val och utformar själv sitt liv. Det kräver foglighet under lönearbetet och klassamhället, men folk ses ändå som rationella små individer i ett stort nät av individer som vi kallar samhället. Som inte underkastar sig, utan som agerar fritt efter eget beslut. Vi konsumerar, väljer, utvecklar oss själva, röstar på partiet som tilltalar oss, läser debattartiklar och väljer sida.

Och så kommer religionen, som manar till underkastelse. Ordet “islam” kommer just från ordet för “underkastelse”. Varje gång vi firar mässa i kyrkan talar vi om att vi alla tillhör samma kropp som får del av samma bröd. Och där har vi något mer som skaver: Kollektivitet.

Första gången jag tänkte på hur mycket den kollektiviteten och underkastelsen skavde var när jag lyssnade på podcasten “Kyrkan och…” och deras intervju med Tobias Elof Hadin i första avsnittet. Tobias pratade om trosbekännelsen och att inte “hålla med om” vissa av grejerna i trosbekännelsen. Hans förslag var en mer kollektiv syn på trosbekännelsen, att se den som ett gemensamt dokument för kyrkan och inte en individuell deklaration. “Vad udda”, kände jag. “Ska folk sitta och luras med vad de tror på.” Men jag känner mer och mer att det är en sund inställning, särskilt i ett samhälle som för någon slags militär kampanj för att göra oss till individer.

Så vad är så radikalt med religiös underkastelse och hur undviker vi den underkastelse som kyrkan historiskt skapat? För att svara på den frågan tror jag att vi behöver förstå hur underkastelse ser ut idag. Vi har nog bilden av att vi är rätt självbestämmande i vårt samhälle, men hela vårt samhälle bygger på underkastelse. De flesta av oss underkastar oss till exempel chefer, poliser, hyresvärdar och väktare dagligen. Som barn ska vi underkasta oss föräldrar och lärare. Och det är bara exempel. Det finns få aspekter av vårt samhälle som inte bygger på att vi ingår i maktrelationer.

Religionen erbjuder oss en annan underkastelse som vi kan välja. En underkastelse som är mer total. En underkastelse under Gud kan vara så djup att inga andra underkastelser kan konkurrera. Är det inte något mäktigt i det? Är det inte här kärnan i en kristen anarkism ligger?

Researchgruppen är i stormväder igen. Det finns mycket att säga, av minst sagt varierande kvalitet, men det finns en sak som jag tror fortfarande inte sagts.

Först av allt tar vi konflikten i fråga. Researchgruppen är ett gäng grävande journalister med någon slags vänsterbakgrund. De är mest kända för grävet de gjorde på kommentarer genom kommentarsfältverktyget Disqus, där de kunde visa att många folkvalda skrivit väldigt hatiska och ofta olagliga kommentarer på internet. Deras senaste gräv har de gjort på kommentarer på nätforumet Flashback, med hjälp av ett medlemsregister med personuppgifter de fått tag på.

Det stora argumentet för grävet är att mycket av det som händer på Flashback är ett demokratiproblem, att det är så fritt för Flashbackmedlemmar att hota journalister och politiker och att det göder fascistiska krafter. Innan granskningarna blev Flashback t.ex. känt för att bränder, våld och sabotage mot romska läger koordinerades på Flashback. De som är kritiska till grävet är det framför allt för att de är oroliga över flashbackmedlemmarnas anonymitet.

Jag har inget intressant att tillföra den diskussionen, men det finns en annan fråga jag vill komma till, och det är Flashbacks ansvar. Medievärlden ifrågasätter att folk är mer bekväma med att Flashbacks administratörer har uppgifterna bakom Flashbackanvändarna än att faktiska journalister och publicister har det. Överhuvudtaget pratas det väldigt lite om Flashbacks administratörer. Flashback själva vet att deras medlemmar räknar med att de garanterar den anonymitet medlemmarna iallafall tidigare räknat med att de har. Annars hade folk aldrig skrivit så mycket privat information eller skrutit så mycket om sina brott. Jag vet inte om Flashback någonsin skriver ut den garantin i tydlig text, men medlemmarna antar definitivt att den finns där.

Men har Flashbackadministratörerna tagit det ansvaret? Researchgruppen själva hävdar att de fått medlemsregistret. Det innebär att Flashback antingen har väldigt dåliga personuppgiftsrutiner eller att de faktiskt vill sina medlemmar illa. Men ponera att Researchgruppen ljuger, att de faktiskt fått tag på medlemsregistret via säkerhetshål. Varför finns sådana säkerhetshål från första början? För att sidans administratörer inte lägger tillräckliga resurser på att garantera medlemmarnas anonymitet.

Som användare bör du kunna lita på de tjänster du använder. Om en sida påstår att medlemmarna är anonyma på sidan bör de informera om sina säkerhetsbrister. Annars händer sådant här. Flashback har lurat mängder av medlemmar. Jag har inget medlidande alls för de Flashbackanvändare som anonymt förtalat och hetsat mot mitt ex i en i skrivande stund 146 sidor lång tråd. Inte heller för de flashbackanvändare som med drömmen om en framtida utrensning pratat om min judiska bakgrund.

Men för de som faktiskt vänt sig till Flashbacks relationsakut eller vänt sig till Flashback med psykiska problem har Flashback svikit. Det finns inte en enda del av mig som tror att Researchgruppen kommer att hänga ut någon av dessa personer. Men vad de visat är att om de kan få tag på registret så kan även andra göra det.

Samtidigt som de medlemmarna får sin identitet röjd för att Flashback har för dåliga rutiner kring sin säkerhet har sidan givit vinster på nio miljoner kronor. Grundaren Jan Axelsson plockade i våras ut en miljon kronor.

Om det är något som jag aldrig kunnat greppa med den tyska nazismens natur är det nog slitningarna mellan det extremt rationella och dess motsats. Det skildras bra i de delar av filmen om Hannah Arendt från 2012 som handlade om Adolf Eichmann. Och hans roll som noggrann och duktig byråkrat med ena handen, och massutrotare med andra handen. Visst kan jag se en logik av egenintresse i mycket strukturell rasism, men jag kan inte förstå det på något annat sätt än att förintelsen går bortom det. Samtidigt som Tyskland förde ett krig på alla fronter prioriterades resurser, arbetskraft, tåg och material till att förinta minoriteter som inte på något sätt utgjorde något slags hot. Och det maskineriet som utförde förintelsen var troligtvis det mest sofistikerade förintelsemaskineriet för sin tid.

Första gången jag slogs av tanken var när jag under en resa besökte både ett koncentrationsläger och museet om Wannseekonferensen. Under Wannseekonferensen planerades hur det judiska folket slutligen skulle förintas helt. Frågan närmades som en administrativ fråga. Beslutet att utrota judarna fanns redan.

Senaste gången jag erfor den spänningen mellan rationalitet och irrationalitet var när jag i somras besökte museet över Warsawaupproret i Warsawa. Själva upproret i sig är inte det intressanta här, utöver att upproret, 1944, misslyckades i slutändan. Det intressanta är nazisternas svar på upproret. Staden evakuerades. De flesta skickades till olika läger. Mellan 150 000 och 200 000 civila mördades. Himmler beordrade att staden skulle jämnas med marken, och den tyska armén kom rätt långt i det projektet innan Warszawa befriades från nazistockupation.

Vad kan vi lära oss av den slitning mellan rationalitet och irrationalitet vi ser i den nazistiska förintelseadministrationen? Kanske är den första läxan att vi inte är så rationella och simpla som vi ibland tror om oss själva. Det finns mycket mer i vårt agerande än beräknat egenintresse. De psykologiska och sociologiska mekanismerna kring det behöver vi fortfarande studera.

Men kanske måste vi också lära oss att det inte finns något neutralt administratörskap. En handläggare eller tjänsteman är aldrig bara en handläggare eller tjänsteman. Värdet av civilkurage är knappast något jag behöver predika om. Det finns det en hel del samhällelig förståelse kring, och jag tror ändå att civilkurage har väldigt begränsade politiska möjligheter.

Men vi utformar fortfarande mycket av våra politiska beslut genom att låtsas att de är administrativa beslut. Politik ses mer och mer som ett förvaltarskap än en politisk rörelse. Samtidigt kommer beslutsfattare lätt undan beslut eller problem de ansvarar för genom att skylla på tillämpningen. Över hela det parlamentariska spektrat rån Vänsterpartiet till vänster till Sverigedemokraterna till höger finns en enighet kring polisers och myndighetstjänstemäns administrativa roll i en tid där vi verkligen behöver prata om deras politiska roll.

Så länge som vi ser poliser och handläggare som politiskt neutrala funktioner som inte behöver någon större politisk styrning kommer vi nog aldrig förstå varför poliser inte gör något åt fascistisk terror. Eller varför beslut i asylärenden fattas tvärtemot de asylsökandes rättigheter. Eller varför kommunerna och staten misslyckas så att stötta de romska migranter som kommit till Sverige. Det är politisk ideologi som ligger till grunden för besluten, men så länge som de ses som polisiära ärenden eller tjänstemannaärenden är det svårt för oss att diskutera och förändra den ideologin.

Den genomgående tesen i Reza Aslans bok “Zealot – The life and times of Jesus of Nazareth” är denna: det finns en tydlig diskrepans mellan personerna han kallar Jesus Kristus (Bibelns Jesus) och Jesus från Nasaret(den historiska personen) och den diskrepansen beror på att de som senare förvaltade och nedtecknade Jesu historia och arv övergav de centrala delarna av Jesu budskap och verk, vilket Aslan menar är den revolutionära kampen för ett fritt och jämlikt judiskt folk, för att istället bygga ett nytt arv som passade bildade romare.

Vem var Jesus från Nasaret? Aslan menar att med ett enkelt faktum går det att få reda på det mesta som är intressant om personen: hans straff. Korsfästelse var ett vidrigt och förödmjukande straff, och användes oftast bara när det gällde de värsta brott som kunde begås i det romerska imperiet: förräderi, uppror och uppvigling. När Jesus straffades för det spikades hans anklagelse upp på korset. Han hade hävdat att han var “Jesus från Nasaret, judarnas kung”. Redan här, menar Aslan, kan vi börja se diskrepansen mot Jesus Kristus. Aslan fortsätter med att utreda varför Jesus var en sådan farlig brottsling. Jag ska försöka redogöra för ett par av de centrala punkterna.

I kapitlet May your kingdom come diskuterar Aslan Guds rike. Jesus var som många i sin rörelse en fattig landsbygdsjude och strävade efter ett rike för sina förtryckta likar. Inte efter döden, som kyrkan ofta menat, utan där och då. Jesus är här en naturlig del av en tradition av judiska profeter som lovat att Gud ska befria folket från ockupationens förtryck. Vi återkommer igen till titeln Jesus enligt korset gjorde anspråk på: judarnas kung.

Vilken politik den bakgrunden tog sig uttryck i ser vi i många ställen i Bibeln, som i början av bergspredikan eller i Matt 19:23-24. “Saliga är de fattiga, ty dem tillhör Guds rike”. Eller omvänt: “Men ve er som är rika, ni har fått ut er glädje. Ve er som är mätta nu, ni skall få hungra.” En kyrka för de rika och mäktiga kommer inte våga ta till sig det budskapet, men det finns onekligen där.

I kapitlen No king but Caesar, Am I not an apostle? och The just one diskuteras vad som hände med det judiska i Jesu rörelse. Efter Jesu död fanns det en judisk rörelse som fortsatte Jesu kamp, men bland de som bodde längre från Jerusalem fanns det de som ville rensa ut det judiska: lagar, traditioner, frihetskampen (vilket blir väldigt tydligt hos Paulus). Men i det blodiga krig med Rom där Jerusalem förstördes (år 66-70) dog en stor del av den judiska kristna rörelsen. Paulus tradition av en romersk kristendom blev stor, och det var i den traditionen de fyra evangelierna som är med i bibeln skrivs.

Aslan menar att det är väldigt tydligt på innehållet i evangeliet. Det starkaste exemplet Aslan diskuterar är hur bibeln framställer det som att Pontius Pilatus – denna grymma romerska ledare med stort förakt för judisk kultur – ska ha förbarmat sig och försökt rädda den revolutionäre juden Jesus från korsfästelse. Nej, istället är det enligt evangelierna judarnas egna ledare som möts 1) på natten, 2) på påsken, 3) vid sabbaten, 4) mitt på tempelgården, 5) för att döma Jesus till döden för blasfemi, men låta romarna avrätta honom istället för att stena honom själva. Senare försöker Pontius Pilatus släppa Jesus fri, men Jerusalems ockuperade folk törstar efter blodet från en judisk revolutionär. För en lärd jude vore texterna helt orimliga. Alla de fem punkterna bryter mot judisk lag och tradition.

Men att texten vore orimlig för lärda judar är inget problem, för texterna skrevs inte för de judiska kristna. De skrevs för de romerska kristna. Att det judiska tvättats bort är bara en fördel när texterna ska sälja till romare. De är inte intresserade av den judiska frihetskampen. Att skulden för Jesu död helt lagts över från romarna på judarna är bara en fördel.

Men jag vill ta upp ett tredje spår där jag tycker att Aslans syn träffar fel. Aslan ställer tidigt i boken upp en dikotomi mellan fred och våldsam konflikt och visar flera gånger hur Jesus propagerat för det senare av alternativen (boken öppnas t.ex. med bibelcitatet Matt 10:34). Men för mig som kristen anarkist är det ett väldigt simpelt synsätt. Fred är för mig inte frånvaron av fysiskt våld. Vad som fanns innan Jesus (båda Jesus) tid i Palestina var inte fred. (För en bra diskussion om ett anarkistiskt synsätt på fred och våld rekommenderar jag CrimethIncs text om Fergusonprotesterna.)

Det fanns alltså ingen fred för Jesus att bryta oavsett hur många svärd han begärde, för våldet och ockupationen var redan där. Jesus tog varken våldet eller vapnen till Palestina eller judarna. Det gjorde romarna. Däremot har Aslan en poäng i att Jesus ofta framställs som en orimligt helylle fredsduva, och att det avstånd kyrkan velat sätta mellan Jesus och de fanatiska judarna som kallades seloter inte innehåller så mycket sanning. Men att försöka utmåla en revolutionär i en koloni som en våldsverkare är att göra det för enkelt för sig.

Det vore synd om vi läste boken som att den handlade om hur Paulus förtvinade kristendomen trots Jakobs hjältemodiga försök att bevara det revolutionära. Det vore alldeles för enkelt (och taskigt mot Paulus). Vad boken snarare handlar om är hur revolutionära rörelser behöver fråntas sin radikalitet för att kunna växa. Samma saga berättas om socialdemokratin i t.ex. Suhonens Partiledaren som klev in i kylan, eller min tidigare text om Hunger Games.

Med dessa spår i åtanke, vad kan vi göra med boken? Varför är den så viktig för oss? När jag läste boken tänkte jag regelbundet på raderna från rapparen Immortal Techniques 4th branch: “The Judas I hang with, the guilt of betraying Christ / You murdered and stole his religion, and painted him white”. Genom Zealot kan vi få en bättre bild av hur det målandet gått till. Vi kan fundera över vilka som reviderat och politiserat Jesu budskap, hur de gjort det och varför de gjort det.

Vem Jesus från Nasaret var och inte var behöver inte spela så stor roll för oss idag, men vem vi som kyrka är och inte är, är viktigt, och Aslan ger oss redskap att skärskåda vår historia och identitet. Hur Jesus från Nasaret blev Jesus Kristus gör att vi kan undersöka vem Jesus Kristus är idag och vem Jesus Kristus bör vara imorgon. Vi är inget avgränsat judiskt folk på ena sidan medelhavet längre.Vi är en rörelse som sträcker sig över varenda kontinent på jorden. Men de förtryckande romarna är fortfarande kvar, även om deras rustningar har bytt utseende. I en värld med ständigt ökande klassklyftor är en dröm om ett samhälle som tillhör de som idag är fattiga viktigare än någonsin. Kampen för det samhället pågår i mängder av ickekonfessionella grupper, och det kanske är dags att vi ger oss in i dem.

Jag växte upp med en Jesus Kristus som romarriken från Konstantin till Obama gjort till en maktens ledstjärna. Nu är det dags att vi börjar lära känna Jesus från Nasaret för att se vad vi kan lära av honom.

Vapnens närvaro föder misstankens regim mellan människor. Där kan inte kärlek och respekt växa. Ett värdigt samhälle använder inte våld, skriver Isak Gerson.

Vi är i advent, men någon ankomst av ett Guds rike får vi nog fortsätta vänta på länge till. Med bara en knapp månad kvar till jul har vi fortfarande inte bränt upp varken skon som krigaren bar i stridslarmet eller manteln som sölades i blod. Inte heller har vi börjat smida om några svärd till plogbillar eller några spjut till vingårdsknivar. Vi lyfter fortfarande svärd mot varandra och trots att värnplikten inte är obligatorisk längre lär sig folk fortfarande i allra högsta grad att strida i försvaret såväl som på polishögskolorna.

Att bära ett vapen är en ohygglig form av makt en tar sig över andra. Det är att villkora andras liv och hälsa med att de lyder en. Inte bara är vapenvåldet statligt sanktionerat, vi har dessutom byggt hela vårt politiska system omkring det. Vi lever i ett land där produktionen på många sätt bygger på strukturella orättvisor. De som äger utnyttjar kroppar och tid hos de som inte äger, lokalt i våra fabriker och globalt. För att orättvisorna ska kunna bestå finns en militär, en gränspolis och en poliskår som med våld och fängelser ser till att det förtryckande systemet upprätthålls.

Vad innebär det att vi bygger vårt samhälle på den makten? Det innebär såklart mängder av mord, skador och frihetsberövanden. Men innebär det något mer? En sak det innebär är att vi tvingas välja mellan vår egen hälsa och vår plats i det här systemet. Glömmer vi någonsin bort det påminns vi om det regelbundet, av alla som försökt. Vad det också innebär är att vi lär oss våld som en legitim konfliktlösningsmetod. Har din hungriga nästa snattat mat är den bästa lösningen inte alltid att ringa polisen.

Vill vi på allvar lösa frågor om kriminalitet kan vi göra det och fortfarande behandla varandra med värdighet, kärlek och respekt. Med ett förebyggande arbete mot segregation och klassklyftor, mot missbruk och mot maktstrukturer, mot den kultur av våld som råder i samhället. Men det kräver nog att vi ger upp vår ojämlikhet. Jag väntar på ankomsten av det modet. Hur många ljus ska jag behöva tända till dess?

För att kunna se människor som ändamål i sig själva behöver vi bryta alla maktrelationer. Men det betyder också att vi måste sluta låta pengar styra hur vi möter varandra. Att vara kristen kan därför också vara att skänka sina rikedomar till det gemensamma, skriver Isak Gerson.

”Gode mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” frågar ett big shot Jesus i Lukasevangeliets artonde kapitel. ”Ett återstår för dig: sälj allt du äger och dela ut åt de fattiga, så får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.” lät Jesus hälsa och fortsatte med den berömda liknelsen: ”Hur svårt är det inte för dem som har pengar att komma in i Guds rike! Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.”

Länge tolkade jag avsnittet som en uppmaning att ge mycket till fattiga. Men efter att ha hört Madeleine Fredells och Gustavo Gutiérrez syn på rikedom i ett avsnitt av Teologiska rummet i P1 (14 minuter in) ändrade jag uppfattning. Problemet med rikedom som jag tror att vi kristna måste förstå är inte den stora fattigdomen i världen och hur fördelningen av världens pengar leder till hungrande. Vi måste också förstå hur pengar fungerar som relation i ett kapitalistiskt samhälle. Det vill säga, som en maktrelation. Pengars funktion är att kunna tvinga fram sin vilja hos folk genom att köpa deras tid. Ibland köper vi andras tid på ett indirekt sätt, genom att köpa de varor som de tillverkat och därmed finansiera de företag som köper deras tid och arbete. Ibland köper vi andra direkt, genom till exempel företagsarbete eller tjänster.

Vi måste älska vår nästa. Det är också ett svårt begrepp. Men jag brukar ofta tänka i termer av en av filosofen Immanuel Kants centrala bud: att aldrig behandla personer bara som ett medel utan alltid också som ett ändamål. Eller en annan formulering: i ditt handlande ska du alltid värdera din nästa lika högt som dig själv. Men i en maktrelation är det precis det motsatta som händer: vi behandlar varandra just som medel, som redskap.

Välgörenhetstanken bygger på just den maktrelationen. Den bygger på att vi som har pengar fortsätter att bestämma vilka stackare det är som ska få ta del av lite av våra rikedomar (som vi oftast vunnit genom att utnyttja andras naturresurser eller arbetskraft). Ett kristet bekämpande av rikedom skulle istället kunna vara att överlåta våra rikedomar – vår makt – för att bidra till gemensamma rikedomar.

Så varför är det så svårt för rika att nå himmelriket? Jag tänker mig himmelriket som en plats vi kan bygga här. Men på den platsen kommer aldrig rika att kunna vara, för när ens relationer bygger på pengar kan en inte älska sin nästa. Ens nästa kommer att förbli blott ett redskap, fri för de med pengar att utsuga och tvinga till arbete eller svält. Men när vi en dag blir av med det här samhället där nästan alla våra relationer medieras genom just pengar kommer vi att kunna bygga upp ett samhälle där vi faktiskt kan älska vår nästa.