Category: Uncategorized

För en anarkist som mig har det varit hoppingivande att se hur många som organiserat sig i smugglandet av transitflyktingar. Det har verkligen byggts en internationell infrastruktur av tågplanering, bussresor, boenden på kulturhus, och den har imponerat på mig. Jag är själv aktiv i en syndikalistisk fackförening som liksom andra syndikalistiska fackföreningar inte hymlar med att vi har byggt vår organisationsmodell efter visionen om att en dag kunna ta över både makten och driften över de sysslor som staten och företagen idag gör.
Samtidigt finns också det som skaver. För de som arbetat med den här infrastrukturen, de skadas av stressen det innebär. Många av de som hjälpt till är folk som jag vet varit utbrända tidigare i sitt liv, och jag har märkt av tydliga stresstecken hos många.

Är det så konstigt egentligen? Vi befinner oss i en bisarr utsugningssituation. Vi går till jobbet, lönearbetar under stressiga förhållanden hela dagarna, medan företagens ägare håvar in stålarna, sedan betalar vi inkomstskatt och moms på det som vi tänker oss ska gå till en välfärdsstat. Men pengarna går i allt högre utsträckning till avdrag för de som är rika, till motorvägsprojekt för innerstadsbor, vinster till “välfärdsbolag”. Sedan förväntas vi, efter jobbet, täcka upp för de problem som våra skatter skulle ha löst.

I en sådan situation funkar det inte att skriva debattartiklar om att vi måste ta in fler flyktingar i våra hem. Vad vi borde kräva är att antingen tar staten sitt uppdrag på allvar, eller får dra sig tillbaka om vi nu ska göra deras arbete. Kräv då att polisen ska sluta förfölja vänstern och asylrörelsen, sluta flytta pengar från arbetare till rika. Och framför allt, kravet som alltid behöver ställas, men särskilt när så många arbetare lägger alla tillgängliga resurser och tid på ideell flyktingsamordning: låt inte landets ekonomiska elit fylla sina fickor på flyktingmottagandet.

De bränner kors utanför flyktingförläggningar, de bjuds in till Bokmässan, de attackerar sina meningsmotståndare på gatan, de röstar om propositioner i riksdagen. Den spretiga fascistiska rörelsen är bred och kan därför använda en mångfald av taktiker och ta plats i olika rum. Ändå utgår den offentliga diskussionen om relationen till dem ofta från att det finns en lösning som går att tillämpa och bör tillämpas mot alla fascister i alla situationer. Den dumme kan luras att tro att vissa ledarskribenter inte kan hålla två tankar i huvudet samtidigt. Behöver vi övertyga fascisternas väljare om vår sak? Utan tvekan. Men den frågan besvarar väldigt lite om hur, var och vem.

Det kan exempelvis vara dumt att använda idén om att “ta debatten” för att rättfärdiga att ge fascister legitimerande plattformar. De behöver inte bjudas in till alla politiska sammanhang. Ganska få offentliga debatter är till för att övertyga varandra. Debatter handlar i regel om att övertyga publiken, och vad vi kunnat se av såväl SD:s som Trumps sympatisörer använder de en självutnämnd underdogposition gentemot media för att utmåla sig själva som den egentliga debattvinnaren. SD lyckas i regel med både att använda debatter för att bekräfta sin världsbild om att de behandlas dåligt och att bekräfta sin politiks överlägsenhet.

Ett alternativ till att bekämpa fascismen TV-soffevägen är den modell som både en del organiserade antirasister och anarkister förespråkat: att föra diskussioner i jämlika forum i ens närhet där deras sympatisörer finns. I småpratet i hyresgästföreningar, föräldramöten, fackklubbar och kulturcirklar går det att föra politiska diskussioner där man kan mötas på ett jämlikt sätt. Där har man i regel också en viss tillit till varandra som inte finns i SVT Opinion eller i långa facebookkommentarstrådar. Där har man även möjligheten att diskutera politik utan att låta “invandringsfrågan” vara diskussionens grundpremiss.

Som storstadsbo med bygdegårdsrörelsen som starkast koppling till landsbygden är jag personligen väldigt främmande inför idén om landsbygden som reaktionär, och det är ingen slump. Där folk träffas och lever med varandra är det lättare att förändra reaktionära.

Att vi behöver vinna över fascister säger inte heller så mycket om med vilka vi ska debattera. Här finns en klassisk maoistisk princip som är lätt att applicera på antirasistiskt arbete: organisera de progressiva, vinna över de vacklande och isolera de reaktionära. Att vi bör ta diskussioner med våra vacklande grannar innebär inte att vi bör ta diskussioner med Kent Ekeroth en sen kväll utanför McDonalds eller med Stefan Jacobsson på ett torgmöte. Att vi har interna studier av fascismens funktion eller separatistiska rum för vissa av våra aktiva är fyller inte samma rekryterande funktion som det vanliga antifascistiska arbetet utan handlar om att stärka oss internt för att kunna kämpa effektivare nästa dag.

Att vi behöver ta diskussioner med sympatisörer säger inte heller vem som bör göra det. Att ledarsideskribenter istället för att ta debatten med fascister tar debatten med de som inte alltid vill ta debatten med fascister tillför verkligen ingenting till den antifascistiska kampen. Genom att måla ut vänstern som odemokratiska som inte alltid vill bemöta fascister bekräftar man deras världsbild.

Att det är bra att ta diskussioner med de vacklande sympatisörerna innebär ingalunda att enskilda aktivister eller grupper som inte gör det är dåliga. Vi har alla vår plats i kampen och att vi använder en mångfald av taktiker – från föräldramötesaktivisterna till direktaktionsblockaderna – är inte bara effektivt utan också nödvändigt när vi möter en fascistisk rörelse som i sina taktiker spretar hela vägen från parlmentarism och kommentarsfältskrigande till våldsbrott mot politiska motståndare.

Men en sådan mångfald av taktiker kräver också att vi lyckas hålla flera tankar i huvudet.

Elisabeth Åsbrinks bok 1947 följer parallellt flera av de viktiga politiska och kulturella händelserna år 1947, i en berättande form, kretsandes kring några personer som var viktiga för året. Jag läser det mesta av den kring Tisha b’av, åttonde Av, en dag som i den judiska kalendern är utnämnd fastedag. Ursprungligen fastas det för att minnas förstörelsen av det första och andra templet i Jerusalem, men senare också för några av de större pogromerna, från de medeltida utrensningarna till förintandet av judarna i Warszawagettot.

Jag lyssnade då också på Jonathan Unges radiokrönika om Tisha b’av i Människor och tro den 26 juli 2012 om varför vi efter alla dessa år ska minnas de förföljelserna. Hans tes är att vi behöver minnas dem för att minnena och historieskrivningen ständigt är under omförhandling och påverkar oss. Det är något Reza Aslans Jesusbiografi Zealot visar genom att skildra hur kriget kring förstörelsen av det andra templet var helt avgörande för hur efterföljare till Jesus skildes från judendomen och formade den kristna antisemitismen.

Det är också något som märks i på den polska offentliga debatten. Förintelseförnekare ses ibland i Sverige som en perifer grupp som hållit sig till nazistiska kretsar och andra antisemitiska kretsar som den kring Partiet de Fria. Men med det fascistoida partiet Prawo i Sprawiedliwość makt i Polen har det blivit svårare och svårare att överhuvudtaget nämna det polska deltagandet i förintelsen och regeringen förbereder en lag som gör det straffbart att prata om det polska deltagandet. Att det sker i Polen tror jag inte är en slump.

Från min polska släkt och resor till Polen har jag förstått att polska offentliga debatten som han menar länge har präglats av en besatthet vid tolkningar av 1900-talshistorien. Förutom delaktigheten i förintelsen diskuteras frågor som huruvida Warszawaupproret var en bra sak, motståndet under ockupationen, relationen till Sovjet och det polska kommunistpartiets agerande. Ett monument i Warszawa har bränts ner upprepade gånger för att fascister tyckte att det var lite för likt en HBTQ-symbol.

Och jag tror att den komplexa relationen till förintelsen och andra världskriget är ett tecken på varför Åsbrinks bok behövs. 1947 försöker inte bara att avmystifiera den historiska perioden direkt efter kriget. Den försöker också skildra hur man under perioden vävde in historieberättandet i politiska och nationella intressen (vilket är oundvikligt, historieberättande är en väv av politik).

Hon skildrar en mångfald av parallella politiska händelseförlopp som skedde 1947, till exempel: indiska och palestinska koloniernas befrielse från det brittiska imperiet och staterna som bildades, Marshallplanen och Warszawapaktens svar på planen, de judiska flyktingströmmarna efter förintelsen (där Åsbrinks far är bland de man får följa), rättsprocesserna mot de högt uppsatta nazister som åkte fast, flykten för de högt uppsatta nazister som kom undan. Och vi får följa Raphael Lemkin, som kämpade med sina FN-kontakter för att etablera det tidigare oanvända juridiska begreppet “folkmord” för det som han kallar ”ett brott som saknar namn”.

Bara ett av de större spåren äger rum i Sverige, och det är den svenska fascisten Per Engdahls ivriga arbete för att omorganisera den europeiska fascismen. Han spelar stor roll i att hjälpa nazister fly till Argentina. Han producerar litteratur som ska få tillbaka fascismen på fötter. Han ordnar konferenser för att få fascister från hela Europa att samlas och enas om nya program och planer. Han skryter med att Malmö är en av få platser där det är möjligt för fascister att träffas öppet. Rörelsen kring honom knyter band över hela Europa, och till exiltyskar i Argentina och med Muslimska brödraskapet.

Och det får mig att tänka på vilka kopplingar vi har till 1947. Hur många vet vad deras släkter gjorde 1947? Hur många vet på vilken sida ens släktingar stod vid den tidpunkten? Hur många vet om ens släkt störde fascistmöten eller försvarade de tyska trupptransporterna på svensk mark? Hur många vet om deras släktingar bokade resor till Argentina? När jag träffar judar är släktens 1900-talshistoria ett vanligt samtalsämne när man lär känna varandra (vilket Åsbrink genom att skildra sin pappas år också gör) men jag hör det sällan diskuteras annars. Hade jag inte hängt med antifascister hade jag antagligen inte hört namnet Per Engdahl innan jag läste boken. Han är inte särskilt inskriven i svensk historia och särskilt inte i svensk historieundervisning.

Att avmystifiera en så komplex tidsperiod är också viktigt för att vår historieskrivning ofta tenderar att vara rätt simpel. Antisemitismen i vår tid och arvet från Nazityskland är inget undantag. Sven Lindqvists Utrota varenda jävel sätter förintelsen i ett historiskt perspektiv som förklarar hur ett sådant folkmord kunde ske genom att gå igenom hur tidigare folkmord kunde ske.

På ett liknande sätt förklarar Åsbrink vägen från förintelsens skeende till att händelsen skrevs in i vår historia. Hon behandlar antisemitismen med en komplexitet som ofta inte används utanför det akademiska. Hon skildrar oviljan att ta emot judiska flyktingar och vilken roll det spelade i beslutet att skapa en judisk stat, och samtidigt vilket antisemitiskt våld skapandet av staten ledde till i Europa. Hon skildrar spelet kring vilka koncentrationsläger som uppmärksammades och varför. Hon skildrar hur överlevare 1947, var de än befann sig – kvar i Östeuropa, flydda till Storbritannien eller på väg till Israel – behandlades på ett sätt präglat av antisemitism.

Det finns något intressant i hur Åsbrink parallellt skildrar utbrytandet av kolonierna som blir Israel och Palestina och som blir Indien och Pakistan. Vad båda processerna har gemensamt är den likgiltighet till regionerna och invånarna som präglade den brittiska politiken. Vad som skiljer dem åt är vilka återverkningar utbrytningarna har i väst. Både innan och efter utbrytandet av Israel och Palestina drabbades den judiska diasporan av det antisemitiska våld som legat latent sedan långt innan förintelsen och som regelbundet aktiveras var judar än bor.

Med orden “Aldrig mer. Orden upprepas som fransarna på en bönesjal, som om Gud finns” (s. 20) knyter Åsbrink an till den mörka förståelse av teodicéproblemet som förintelsen inneburit som överlevaren Elie Wiesel sammanfattat i orden “To thank him [Gud] for Jerusalem and not question him for Treblinka is hypocrisy”. Samtidigt knyter hon an till den frustrerande historieförståelse som är vanlig i vår samtid, där vi lär oss att ständigt prata om förintelsen i termer av “aldrig mer”, men fortsätter att se nazistisk organisering i vårt samhälle som vilken politisk rörelse som helst.

Den nivån på bildspråk och metaforer är för övrigt något Åsbrink imponerande nog lyckas hålla genom boken. En metafor som löper med hela boken är den om urverket som poetiskt används för att prata om hur olika personer som skildras försöker lägga historien under sig och presentera den som de vill. Metaforen introduceras i beskrivningen av en framtida grundare till Muslimska brödraskapet med “Pojken lärde sig hantverket också han. Att vistas i ett rum fullt av klockor gör timmen till både vän och fiende. Att plocka isär ett ur, skärskåda dess inre och sedan få tiden att återgå gör den till en kraft möjlig att behärska” (s. 19)

I boken skildras hur Raphael Lemkin kämpar för att folkmordsdefinitionen ska inkludera attacker på minoriteter som sådana: tvångsförflyttningar, förbud mot språk, tvångsassimilering, men när folkmordsdefinitionen antas ”finns det fysiska, biologiska dödandet där men inte det kulturella.” (s. 275) Det mordet på den judisk-europeiska jiddischkulturen som följt med ashkenazi-judar i ett millennium måste erkännas. Jiddischkulturen är ett otroligt rikt arv som inte bara berättar en judisk historia utan också en historia om östeuropeisk lant- och arbetarhistoria, med sitt blandspråk, med sin arbetarrörelsehistoria genom Bund och genom sin litterära tradition.

Det är svårt att läsa förintelsepoesi som Katzenelsons epos Dos lid funem oisgehargetn jidishn folk (sången om det utplånade judiska folket) utan att stämma in i de röster som beskrivit det som omöjligt eller barbariskt att skriva poesi efter förintelsen. Men när Nelly Sachs – som skildras i boken – skrev poesi menade man istället att hennes poesi bevisar nödvändigheten i att skriva poesi efter förintelsen.

Man får i boken också följa Paul Celan som trots sin mångspråkighet väljer att skriva dikter efter förintelsen på mördarnas språk, tyska. Åsbrink beskriver valet som att han “kastar om orden för att kunna bo kvar i det. Smärtan består men han måste finna andra sätt att uttrycka den” (s. 268) och “att de gamla orden måste ges ny betydelse, annars har allt ont gjort ont förgäves.” (s. 268) Det är tre förhållningssätt till den judiska kulturens prägel som alla är intressanta.

Men samtidigt som erkänner förintelsens konsekvenser för jiddischkulturen får vi inte glömma att jiddisch som språk och som kultur lever och växer. Den talas på de nya platser judar flydde till och är modern kultur bland många andra. Folkmordet lyckades inte helt, varken på folket eller på kulturen. En historia från Tisha b’av och förstörelsen av det andra templet som bör tas upp är den om Yohanan ben Zakkai, den lärde jude som enligt traditionen lyckades fly Jerusalem under den romerska belägringen, och lyckades se till att judiska lärda och viktiga judiska skrifter räddades. På ett liknande sätt räddades Katzenelsons epos ur lägret hann satt i och kunde publiceras efter förintelsen. När jag skriver den väv som är 1900-talshistoria är det det svaret jag vill ge. Katzenelson hade fel i sin titel.

Thomas Anderberg inleder förordet till sin bok om teodicéproblemet (Guds moral – en essä om lidandets och ondskans problem) med att prata om naturens plats i hans tro under den tiden han var troende, och jag tror att teodicéproblemet får en intressant komplexitet av den typen av gudsskildringar.

Att prata om Guds roll i närvaron av ondska blir intressant när man inser att Gud, i den mån Gud är allomfattande, inte bara kanske bär ansvar för ondskan (om man menar det) utan också är offret. Det är skapelsens skogar som skövlas och det är Guds barn som lider.

Teodicéproblemet i Anderbergs tappning är: Om Gud är oändligt god önskar han ta bort lidandet. Är han dessutom oändligt mäktig har han förmågan att göra det. Men runtom oss ser vi ett stort, och dessutom orättvist fördelat lidande. Vilket är Guds syfte med att låta lidandet uppstå och fortgå?

Anderberg redogör i boken för hur problemet diskuterats och hur det kan förstås och lösas. Han lägger mycket lite fokus på de torrare argumenten och fokuserar på de diskussioner som faktiskt är etiskt och teologiskt värdefulla. Han diskuterar argumentet att Guds intentioner och tillvägagångssätt är för stora och komplexa för oss att förstå, men menar att vi ändå kan, och bör, diskutera problemet i den mån det går, med ödmjukhet för vad vi inte kan förstå.

Jag tror också, verkligen, att det viktiga med teodicéproblemet inte är att lösa det. Det viktiga med teodicéproblemet är att arbeta med det regelbundet, för den processen lär oss så mycket om vår tro och vårt etiska sinne.

Han diskuterar också regelbundet vilken bäring vår behandling av teodicéproblemet har på vårt liv och vår tro i övrigt, som när han skriver “Finns Gud i mördarens kniv lika mycket som i kirurgers skalpell, i träcket på gatan lika mycket som i Bruckners musik, då är Gud inte något vi kan vända oss till för att efterlikna”.

Vi vänder oss regelbundet till vår tradition för att inspireras i hur vi ska tänka. Hur ska vi kunna inspireras av kampen och uttåget i Exodus eller av vad profeterna undervisat om det heliga finns även i det onda? Vi måste våga reflektera även över det moraliska och heliga på det sättet.

Jag tänker på hur förintelseöverlevaren Elie Wiesel formulerade det: “God is involved in a man’s destiny – good or bad. To thank him for Jerusalem and not question him for Treblinka is hypocrisy”.

Närmast en intressant lösning tycker jag att Anderberg är när han skildrar argumentet att det finns något extra gott i att bli kärleksfullt behandlad när motsatsen också är tillgänglig. Våra moraliska gåvor är inte bara goda i den mån de återställer ont eller skapar gott. Det finns något gott i sig i existensen av moraliskt beteende.

Fråga barnet som nyss upptäckt det och låtsas slå sig för att få kärlek och omvårdnad av föräldern. Barnet är inte ute efter att få smärtan återställd, det är ute efter att bli kärleksfullt behandlad. Därför kan kärlek inte växa på samma sätt där det inte finns reell frihet att inte agera kärleksfullt.

Argumentet har sina svagheter. Framför allt är det svårt att dra det så långt att det kan kompensera för de större synderna i vår historia. Men det kanske är en början på en förståelse.

Samtidigt som skogar skövlas och samhällen förstörs skapas också nya kulturarv av människor som egentligen har nog med att skaffa lön för dagen, barn föds och lär sig språk, träd planteras som inte ger frukt förrän den efterkommande generationen tar vid. Undret i att vi kan mötas och vara kärleksfulla trots hur världen ser ut fångas väldigt fint i en vers av Anna Greta Wides dikt “Ensamheten”:

Ensamma måste vi vara,
leva i olika land –
därför kan ingen förklara
undret som sker ibland:
livet slår upp i en flamma,
dubbel, betvingad och het
först när vi mötas i samma
ensamhet

Men oavsett vad man tycker om dödshjälp som fenomen eller ens om dödshjälp som svar på svåra trauman, finns det en fråga som vore intressant att diskutera, och det är skuldfrågan. Om man accepterar den nederländska vårdens beslut, och därmed ser dödshjälpen som en administrerad medicinsk åtgärd är frågan hur skulden ser ut för den ursprungliga förövaren.

Om jag blir skjuten i bröstet, inkörd på akuten och vårdas i ett par dagar innan läkarna inser att de inte kan rädda livet på mig, kommer förövaren antagligen – om hen går att hitta – att straffas för i alla fall vållande till annans död. Skulden för min död kommer att läggas på någon. Bör inte samma sak gälla förövaren mot tjugoåringen? De skador som uppstod under övergreppen måste ju, om dödshjälp är ett vårdingrepp som bara används när det är motiverat, vara det som dödade kvinnan. Alternativet är ju att lägga skulden på de som administrerade dödshjälpen.

Men hur är det med självmord som begås utanför vården invänder någon. Jo, men de självmorden ses inte som rationella responser på trauman. De ses som olyckor som bekämpas med akutvård när vården får reda på att ett självmord är på väg att ske. Men visst, enligt dödshjälpslogiken bör även de händelserna förstås som att skulden för självmorden ligger på förövarna. Och det tycker jag inte låter så konstigt.

Och fallet kompliceras ännu mer av att kvinnan fått dödshjälp för någon som ingår i ett strukturellt våld – mäns sexuella våld mot kvinnor. Om vi börjar ge dödshjälp till de kvinnor som utsatts för mäns våld, hur många kvinnor kommer vi då att ge dödshjälp till i framtiden?