Month: February 2015

Researchgruppen är i stormväder igen. Det finns mycket att säga, av minst sagt varierande kvalitet, men det finns en sak som jag tror fortfarande inte sagts.

Först av allt tar vi konflikten i fråga. Researchgruppen är ett gäng grävande journalister med någon slags vänsterbakgrund. De är mest kända för grävet de gjorde på kommentarer genom kommentarsfältverktyget Disqus, där de kunde visa att många folkvalda skrivit väldigt hatiska och ofta olagliga kommentarer på internet. Deras senaste gräv har de gjort på kommentarer på nätforumet Flashback, med hjälp av ett medlemsregister med personuppgifter de fått tag på.

Det stora argumentet för grävet är att mycket av det som händer på Flashback är ett demokratiproblem, att det är så fritt för Flashbackmedlemmar att hota journalister och politiker och att det göder fascistiska krafter. Innan granskningarna blev Flashback t.ex. känt för att bränder, våld och sabotage mot romska läger koordinerades på Flashback. De som är kritiska till grävet är det framför allt för att de är oroliga över flashbackmedlemmarnas anonymitet.

Jag har inget intressant att tillföra den diskussionen, men det finns en annan fråga jag vill komma till, och det är Flashbacks ansvar. Medievärlden ifrågasätter att folk är mer bekväma med att Flashbacks administratörer har uppgifterna bakom Flashbackanvändarna än att faktiska journalister och publicister har det. Överhuvudtaget pratas det väldigt lite om Flashbacks administratörer. Flashback själva vet att deras medlemmar räknar med att de garanterar den anonymitet medlemmarna iallafall tidigare räknat med att de har. Annars hade folk aldrig skrivit så mycket privat information eller skrutit så mycket om sina brott. Jag vet inte om Flashback någonsin skriver ut den garantin i tydlig text, men medlemmarna antar definitivt att den finns där.

Men har Flashbackadministratörerna tagit det ansvaret? Researchgruppen själva hävdar att de fått medlemsregistret. Det innebär att Flashback antingen har väldigt dåliga personuppgiftsrutiner eller att de faktiskt vill sina medlemmar illa. Men ponera att Researchgruppen ljuger, att de faktiskt fått tag på medlemsregistret via säkerhetshål. Varför finns sådana säkerhetshål från första början? För att sidans administratörer inte lägger tillräckliga resurser på att garantera medlemmarnas anonymitet.

Som användare bör du kunna lita på de tjänster du använder. Om en sida påstår att medlemmarna är anonyma på sidan bör de informera om sina säkerhetsbrister. Annars händer sådant här. Flashback har lurat mängder av medlemmar. Jag har inget medlidande alls för de Flashbackanvändare som anonymt förtalat och hetsat mot mitt ex i en i skrivande stund 146 sidor lång tråd. Inte heller för de flashbackanvändare som med drömmen om en framtida utrensning pratat om min judiska bakgrund.

Men för de som faktiskt vänt sig till Flashbacks relationsakut eller vänt sig till Flashback med psykiska problem har Flashback svikit. Det finns inte en enda del av mig som tror att Researchgruppen kommer att hänga ut någon av dessa personer. Men vad de visat är att om de kan få tag på registret så kan även andra göra det.

Samtidigt som de medlemmarna får sin identitet röjd för att Flashback har för dåliga rutiner kring sin säkerhet har sidan givit vinster på nio miljoner kronor. Grundaren Jan Axelsson plockade i våras ut en miljon kronor.

Om det är något som jag aldrig kunnat greppa med den tyska nazismens natur är det nog slitningarna mellan det extremt rationella och dess motsats. Det skildras bra i de delar av filmen om Hannah Arendt från 2012 som handlade om Adolf Eichmann. Och hans roll som noggrann och duktig byråkrat med ena handen, och massutrotare med andra handen. Visst kan jag se en logik av egenintresse i mycket strukturell rasism, men jag kan inte förstå det på något annat sätt än att förintelsen går bortom det. Samtidigt som Tyskland förde ett krig på alla fronter prioriterades resurser, arbetskraft, tåg och material till att förinta minoriteter som inte på något sätt utgjorde något slags hot. Och det maskineriet som utförde förintelsen var troligtvis det mest sofistikerade förintelsemaskineriet för sin tid.

Första gången jag slogs av tanken var när jag under en resa besökte både ett koncentrationsläger och museet om Wannseekonferensen. Under Wannseekonferensen planerades hur det judiska folket slutligen skulle förintas helt. Frågan närmades som en administrativ fråga. Beslutet att utrota judarna fanns redan.

Senaste gången jag erfor den spänningen mellan rationalitet och irrationalitet var när jag i somras besökte museet över Warsawaupproret i Warsawa. Själva upproret i sig är inte det intressanta här, utöver att upproret, 1944, misslyckades i slutändan. Det intressanta är nazisternas svar på upproret. Staden evakuerades. De flesta skickades till olika läger. Mellan 150 000 och 200 000 civila mördades. Himmler beordrade att staden skulle jämnas med marken, och den tyska armén kom rätt långt i det projektet innan Warszawa befriades från nazistockupation.

Vad kan vi lära oss av den slitning mellan rationalitet och irrationalitet vi ser i den nazistiska förintelseadministrationen? Kanske är den första läxan att vi inte är så rationella och simpla som vi ibland tror om oss själva. Det finns mycket mer i vårt agerande än beräknat egenintresse. De psykologiska och sociologiska mekanismerna kring det behöver vi fortfarande studera.

Men kanske måste vi också lära oss att det inte finns något neutralt administratörskap. En handläggare eller tjänsteman är aldrig bara en handläggare eller tjänsteman. Värdet av civilkurage är knappast något jag behöver predika om. Det finns det en hel del samhällelig förståelse kring, och jag tror ändå att civilkurage har väldigt begränsade politiska möjligheter.

Men vi utformar fortfarande mycket av våra politiska beslut genom att låtsas att de är administrativa beslut. Politik ses mer och mer som ett förvaltarskap än en politisk rörelse. Samtidigt kommer beslutsfattare lätt undan beslut eller problem de ansvarar för genom att skylla på tillämpningen. Över hela det parlamentariska spektrat rån Vänsterpartiet till vänster till Sverigedemokraterna till höger finns en enighet kring polisers och myndighetstjänstemäns administrativa roll i en tid där vi verkligen behöver prata om deras politiska roll.

Så länge som vi ser poliser och handläggare som politiskt neutrala funktioner som inte behöver någon större politisk styrning kommer vi nog aldrig förstå varför poliser inte gör något åt fascistisk terror. Eller varför beslut i asylärenden fattas tvärtemot de asylsökandes rättigheter. Eller varför kommunerna och staten misslyckas så att stötta de romska migranter som kommit till Sverige. Det är politisk ideologi som ligger till grunden för besluten, men så länge som de ses som polisiära ärenden eller tjänstemannaärenden är det svårt för oss att diskutera och förändra den ideologin.