For You were a shelter for me, a tower of strength in the face of the enemy

Löftet från sommaren 2016 efter Orlandoattacken.

 

 

YPJ har intagit Raqqa och hissat Pride-flaggan, som de lovade när en fascist tog sig in på en gayklubb i Orlando i USA och mördade många av besökarna i ett grymt terrordåd. De har lyckats, och på vägen har de tryckt tillbaka ISIS och haft ihjäl många fascister. De har lyft fascismens ofrihet från många av sina kamrater i området genom sin kamp. Inatt vid fyra läste jag nyheten och gladdes inte bara åt alla de invånare i regionen som nu får leva friare och säkrare liv, utan också åt hur YPJ och YPG verkligen visar hur man kan möta fascismen på ett konstruktivt sätt. När fascister utfört terrordåd i samtiden har västvärldens svar i regel skett på följande sätt: vitmaktsterrorism har bemötts med tystnad och passivitet, salafistisk terrorism har bemötts med en ökad generell repression från staten samt ett ökat misstänkliggörande mot muslimer som grupp. YPJ visar att svaret kan vara en motoffensiv mot fascismen och ett synliggörande av solidariteten med offren. Nu är vi långt ifrån den krigssituation som råder i delar av Kurdistan och i IS-kontrollerat territorium, så att föra över deras lösningar till vår kontext i ett relativt fredligt nordeuropeiskt land blir bara konstigt. Men visst finns det saker vi kan göra som riktar sig mot just fascismen.

Isolera de reaktionära:

  • Den fascistiska rörelse som är aktiv i Sverige begår regelbundet brott när de rör sig på stan, både hets mot folkgrupp och våld mot sina fiender, ofta beväpnat sådant. Låt oss agera i nöd eller nödvärn när grupperna rör sig i offentligheten. Att blockera eller sabotera ett fascistmöte kan inte vara ett brott. Ett folkligt motstånd mot fascister som rör sig öppet kommer att funka mycket bättre än någon slags allmänt organisationsförbud.
  • Extremt mycket polisresurser går åt till att bevaka fascistmarscherna, på bekostnad av både samhällsresurser och polisresurser. Nedrusta bevakningen, och avbryt hellre ett möte som inte kan hållas på grund av ett brett folkligt motstånd. Jag skulle personligen gärna se att de sparade polisresurserna lades ner helt, men vill man allokera om dem kan man stärka bevakningen av de lokaler fascisterna hotar och attackerar: moskéer, synagogor, asylboenden, migrantläger, vänsterlokaler.
  • De flesta gånger jag besökt en fascistmarsch de senaste åren har de haft SPT-poliser från tre polisdistrikt, ett fullt kavalleri, polishelikoptrar. Senast jag besökte ett öppet judiskt möte, Chanukafirandet i vintras, såg jag en polisbil. Samtidigt lägger Stockholms judiska församling mängder av pengar på privat säkerhet. Fakturera fascister för den säkerhet de behöver.
  • Sverige har under lång tid sålt vapen till fasciststater och till auktoritära regimer. Det måste upphöra. Klipp vapenförsäljningen till länder som USA och Saudiarabien.

Vinn över de vacklande:

  • Spela inte på folks rädsla. Rädsla är en utmärkt grund för att fascisterna ska kunna organisera mer. Vi hatar inte fascister för att vi är rädda för dem. Vi hatar dem för att vi hatar det samhälle de försöker bygga. Lyft att vi, bara vi är enade och jämlika, är orörbara av fascister. Påtala deras skrämselstatstik och skrämselargument redan innan de lyckas skrämma upp folk. Våra kvarter är farliga om man ska tro ryktena, men väldigt få av oss blir faktiskt utsatta för våld, och om vi håller varandra om ryggen i grannskapet är det lättare att känna tillit. Tillit är den grund vi bygger vår samhörighet på.
  • Det svenska offentliga samtalet har under en lång tid haft en intensiv och ickekonstruktiv diskussion om “invandrare”, “muslimer”, “romer”, “tiggare” och de så kallade “problem” man menar att de för med sig. Om ledarsidor, debattprogram och krönikor dagligen ger bilden av att det är det enda som är värt att diskutera kommer det att göra folk rädda. Det säljer säkert bra lösnummer, men om utgivare och skribenter inte tänker på vad glidningen gör kommer samtalet i samhället bara att bli värre. De behöver skärpa sig.
  • Och vi behöver överhuvudtaget bli bättre på att prata politik med våra nära. Få är så inlåsta att rasism och sexism är de enda politiska frågorna som är viktiga för dem. Markeringar mot reaktionära värden är viktigt, men vi måste också hitta vilken politik de faktiskt är intresserade av. Att diskutera klass, nedskärningar, vårdsituationen och den statliga repressionen kan vara avgörande för att få grannar, kollegor och vänner att sluta prata om och tänka på vad Per-Ivar Heberström skrev i sin senaste text. Om vi försöker lösa våra näras faktiska problem kommer de att lägga mindre tid på att oroa sig över problemen reaktionära lärt dem att de har.

Organisera de progressiva:

  • Har du inte deltagit på öppna möten tidigare? Gör det! Ta med dig en vän eller två för att känna dig trygg. Har du inte deltagit i blockader eller sabotage innan? Gör det! Ta med dig en vän, och berätta för de andra innan så ger de dig tips. Motstånd och handling kräver övning för att man ska känna sig trygg. Är du van? Var inbjudande mot dina nära utan att pressa dem. Om vi ska lyckas hålla torgen fria utan handgemäng behöver vi vara många och vi behöver vara rutinerade.
  • Läs på om vilka strategier som fungerat tidigare, diskutera med dina vänner. Den här texten om Cable street och de här texterna är kanske en början.
  • För er som håller antireligiöst ressentiment och tror att fascism i religionens namn är ett rättfärdigande, alltså, släpp det. Det finns progressiva, feminister, socialister inom alla de stora religionerna. Vill du stötta dina förtryckta religiösa kamrater? Hitta de progressiva bland de religiösa och bygg allianser. Ge dem legitimitet och hjälp dem utveckla sin taktik och teori. Vill du att dina förtryckta religiösa kamrater ska bli ännu mer isolerade? Fortsätt klänga dig fast vid dina bakåtsträvande idéer.
  • Begrav kålsuparpolitiken med kålsuparteorin.
  • Ta hand om varandra, stötta varandra, agera kamratligt, snacka inte skit, gola inte.

Och kom ihåg: terrorismen är bara toppen på det fascistiska isberget. Fascismen är – från Berlin till Raqqa – farligast när den är vid makten. Riksdagsbranden var ett nazistiskt terrordåd. T4-aktionen och den slutgiltiga lösningen var statligt beslutad och verkställd politik.

Snuthat och rädsla

Folk som tror att snuthat endast är avsky har inte förstått att rädslan är en lika viktig komponent. Vi har inget försvar. Dom kan slå oss, trycka pepparsprej i våra ansikten, kväva oss, mörda oss. Vi får inte försvara oss, och rättssystemet kan inte. Maktlösa.” skriver ”Vilda vänstern” på twitter när mordet av Sinthu Selvarajah än en gång togs upp i nyheterna efter att rättsläkaren nyligen konstaterat att polisens handlande kvällen han dog var dödsorsaken. Efter att de fem poliserna misshandlat honom med batonger satte de dödlig vikt på hans rygg, tömde tre burkar pepparsprej på honom och drog en plastpåse över munnen. ”Var och en för sig kan har orsakat, men att alla händelser ihop har lett till mannens död, det är säkert” menar rättsläkaren.

De fem beväpnade och rustade poliserna gick in med sköld, batonger och pepparsprej och kom ut en kvart senare med ett lik. Ingen av dem har på två år fått något slags straff eller disciplinär åtgärd. Felaktiga uppgifter har lämnats till rättsläkaren vid obduktionen. De viktigaste vittnena hördes inte. Förhören med polisen styrdes tydligt för att underlätta att lägga ner undersökningen. En viktig utredning av ett brutalt våldsbrott har skötts skandalöst dåligt. Om allt detta har P1 Dokumentär och Ekot rapporterat. Tyvärr är det inte otypiskt för polisarbete. Vi kan känna igen lögnerna, brutaliteten, manipuleringen av rättsprocesserna från t.ex. när polisen sköt ihjäl en person i Bagarmossen i somras, eller i Husby för tre år sedan, när polis sköt rakt in i en demonstrerande folkmassa 2001, eller från våldet mot Osmo Vallo. Men aldrig åker någon dit för det.

Men nog om vad som hänt. Frågan är vad det betyder för oss. Här vill jag vända tillbaka till det inledande citatet. När poliserna kommer undan alla konsekvenser för sitt våld påminner det oss om vår och vår närmsta situation. När jag genom Arbetaren första gången hörde om hur poliserna dödat Sinthu Selvarajah gick mina tankar direkt till de vänner jag har som varit eller är inlagda för psykiatrisk vård. Samma sak händer varje gång jag stöter på någon polisen mördat och kommit undan med. Jag tänker ”vem av mina nära kan det vara nästa gång?”. Och det förvånar mig hur ovanligt det är att folk reagerar så. Har inte de flesta av oss nära som lagts in för psykiatrisk vård eller varit störigt fulla offentligt? Som demonstrerar med yttre vänstergrupper? Som bor i Husby eller liknande förort? Varför reagerar vi då inte mer när uppenbart ofarliga drabbas av – som första obduktionen av Osmo Vallo kallar det – plötslig död vid polisingripande?

Med polismord finns en dubbel sorg: mordet kan aldrig göras ogjort, och de anhöriga kommer aldrig att få upprättelse. Inte bara har polisen rättsväsendet på sin sida, de har dessutom ett av landets mest imponerande PR-arbeten i social media (upphandlat av PR-byrån Prime). Inga myndigheter är så kontroversiell att kritisera som polismyndigheterna ens när man, som vid sådana här händelser, kritiserar enskilda eller en specifik grupp anställda. Själv kan jag bara längta till den räfstens dag Jesaja pratar om när jag läser om rättsprocessen efter Sinthu. När de svaga förvägras rättvisa och de fattiga berövas sin rätt är det inte nåden jag längtar efter från herren, utan domen. Jesaja lovade oss den också. ”Skonas de onda lär de sig aldrig det rätta, och rättvisan kränks av våldsmän, de ser inte Herrens majestät.” menar Jesaja (26:10). Det är dags att börja lyssna.

Liberalism och judiska frågor

I Sartres Anti-semite and Jew kritiseras inte bara övertygade antisemiter utan också de han kallar democrats som är jämförbara med socialliberaler. De som på ytan bryr sig om judar men ändå är oförmögna att bygga ett samhälle som välkomnar judar. “The anti-Semite reproaches the Jew wirth being Jewish; the democraft reproaches him with wilfully considering himself a Jew. Between his enemy and his defender, the Jew is in a difficult situation: apparently he can do no more than choose the sauce with which he will be devoured. We must now ask ourselves the question: does the Jew exist? And if he exists, what is he? Is he first a Jew or first a man? Is the solution of the problem to be found in the extermination of all the Israelites or in their total assimilation?” (s. 58)

Sartres poäng är att antisemiten vill göra juden judisk för att motivera att upphäva honom som människa (mörda honom). Liberalen vill upphäva hans judiskhet för att motivera att han ska ha samma rättigheter (assimilera honom), en klassisk tanke i fransk postrevolutionspolitik. En av sakerna liberalen fruktar hos den judiska minoriteten är att minoriteten utifrån sin position ska utveckla “a consciousness of the Jewish collectivity – just as he fears that a “class consciousness” may awaken in the worker” (s. 56-57), att de utifrån sin sociala position ska förstå sig själv som en minoritet och ställa politiska krav utifrån det.

Den här synen på judar och judiska organisationer är med mig när jag läser Göteborgspostens artikel om att Vänsterpartiet hoppar av samlingen Länsstyrelsen organiserar för att hedra förintelsens offer som passande nog kallas “Samling för demokrati” (vad nu det har att göra med förintelsens offer). De motiverar avhoppet med att de “tycker att det är en skymf mot förintelsens offer att göra den här manifestationen tillsammans med ett rasistiskt parti”. Läser man vidare kan man läsa att

Det är inte bara Vänsterpartiet som har diskutera[t] om det är lämpligt att Sverigedemokraterna finns med. George Braun, ordförande judiska församlingen i Göteborg, berättar att han själv nyligen lyfte den med landshövding Lars Bäckström, som är den som står som huvudarrangör.
– Det har ifrågasatts länge om Sverigedemokraterna är lämpliga att vara med, eftersom det handlar om en minnesdag för Auschwitz befrielse.
Hur ser ni från församlingens sida på det?
– Vi har haft uppe frågan helt nyligen och jag har tagit upp den med landshövdingen. Vi har talat om det, men det finns inget beslutat.

Judiska församlingen har alltså också protesterat mot att Sverigedemokraterna är med. Den överlägset största judiska gruppen – ashkenazijudarna – var nära att utrotas helt under förintelsen (vilket var ett uttalat mål). Än idag lever samma nazistiska rörelse och än idag förnekas utrotandet av judar. Och det verkar inte bli mindre. Så det finns fog att tro att Göteborgsposten och Länsstyrelsen kommer att ta den här synpunkten på allvar. Så sker dock inte. Länsstyrelsen har inte ändrat beslutet att bjuda in Sverigedemokraterna, och förvånande nog får de inte ens kommentera beslutet.

Nej, istället får Sverigedemokraterna genom Jörgen Fogelklou (konstaterad övertygad antisemit) kommentera anklagelserna, och utan att få följdfrågor avfärdar han anklagelserna som trams. Efter att vi vet att han är en av de antisemiter som gör att vi behöver minnas förintelsen.

Så enkelt kan man avfärda och osynliggöra den judiska församlingens och därmed den judiska gruppens ägande av minnet av nazisternas försök att förinta den judiska gruppen. Judar tillåts finnas som individuella människor, men inte som grupp. Kollektiva judiska åsikter, även när det gäller förintelsen, erkänns inte.

Liberal idéskolning

Jag läser folkpartiets debattartikel om förbud mot religiösa friskolor men varje gång de försöker föra ett faktiskt resonemang påminns jag om Sartres fantastiska ord om Camus L’Étranger:
“Each sentence refuses to exploit the momentum accumulated by preceding ones. Each is a new beginning. Each is like a snapshot of a gesture or object.”
Första satsen i resonemanget är en klyscha, nästa sats är en mening om deras politik. Bryggan däremellan får läsaren fylla i efter förmåga. Det kan vara en framgångsrik retorisk modell, för då kan läsaren helt anpassa texten efter den egna värdegrunden. Genom hela artikeln insinueras också många empiriska påståenden mellan raderna utan att dessa ges stöd i forskning.
 
Jag rekommenderar att ni läser Camus L’Étranger istället. Den är mycket bättre och skrivknepet kommer mycket mer till sin rätt där.

Inget misstag att polisen utreder autonoma för terrorn mot asylboenden

polismästare

En polis i Nyhetsmorgon sa imorse att de utreder den autonoma miljön (För er som inte talar babylonska: de menar syndikalister och yngre kommunister typ) som en av spåren kring den pågående terrorn mot asylboenden. Samma “autonoma miljö” som haft stor del i att koordinera mycket av flyktingmottagandet och resorna för transitflyktingar de senaste månaderna. Samma “autonoma miljö” som i decennier kämpat för öppna gränser och minskad jakt på papperslösa. Det låter himla skumt. Men är det himla skumt? Jag vill hävda att det inte är skumt att polisen utreder det spåret, eller att de kan säga det öppet i nationell TV.

kålsupareEn del av den “kålsuparteori” som högern med Birgitta Ohlsson i spetsen jobbat länge för att sälja in har handlat om ersätta vår gamla förståelse av fascistisk terror med flummet om “våldsbejakande extremism” där organiserade fascister jämställs med den utomparlamentariska vänstern (och “våldsbejakande islamism”). Den har kritiserats en hel del, av forskare och av aktivister. Samtalskompassprojektet är bara det senaste steget i den strategin. Den politik de senaste regeringarna fört har utgått från väldigt bristfällig metodologi, vilat på “experter” som refererat till varandra och varandras teorier snarare än till den mätta och studerade verkligheten och har inte haft någon koppling till den akademiska forskning som gjorts på högerextrema sedan andra världskriget. Det mesta verkar vara ideologiska hafsverk.

Men det här är en story som spunnits ihop rätt länge. Jag var själv en del av etablerandet av den retoriken i mina tidiga tonår. Varje gång ljuset riktades mot högerextrema fanns det någon där, redo att påpeka “men vänstern då, deras våld?”. På samma sätt fanns det alltid folk som var redo att kommentera vilken nyhet om den yttre vänstern som helst med att påpeka att det fanns några på ytterkanten som sysslade med våld. Det var inte fascister som sysslade med sådant, det var mina helt vanliga liberala vänner. Det hände både på internet, i skolan och på fester.

De blåare tidningarna är inte sena på att haka på det spinnet heller. Till och med vänsterpartipolitiker och sossar associeras med den våldsbejakande vänstern med skumma resonemang. Nu senast var det två politiker som varit i samma demonstration som några personer (med oklar politisk hållning) som skrikit antisemitiska slagord. Det påstods då att “[d]et är inte första gången vänsterpolitiker figurerar i samma sammanhang som våldsbejakande aktivister”. När artikeln självt påpekar att båda inblandade politikerna tydligt tagit avstånd.

kålsupare2

Det finns två saker vi riskerar att förlora här. Dels är det här ett sätt för högern att vinna mark och acceptans. “Enligt dagens officiella jargong existerar det alltså en extremvänster men ingen extremhöger” konstaterar Rasmus Fleischer i Aftonbladet. Det extrema våldet flyttas i mediebilden från högerextrema – där det faktiskt ligger – till autonom vänster. Men det är inte det jag är mest oroad för.

Vad jag är mest oroad för är hur det här kommer att påverka våra möjligheter att förstå, förklara och förhindra fascistisk organisering och fascistisk terror. Hur länge till kommer folk våga gå på demonstrationer mot fascism? Hur länge till kommer folk våga ryta tillbaka mot folk som försöker rekrytera röster till fascistpartiet? När den mångfald av teorier, praktiker, strategier och taktiker som byggts upp av vänstern kollektivt avfärdas som våldsbejakande extremism finns det inte mycket kvar att göra. Kanske att von ober-moralisera över sverigedemokrater som uttrycker sig plumpt på facebook? Dela självförhärligande kampanjer från nyhetstidningar och andra företagsrörelser på social media? Då kan fascisterna iallafall få arbetsro när de bränner flyktingförläggningar.

tanten