Rasistiska åsikter och demokrati

Frågan om huruvida SD är ett demokratiskt parti diskuteras jämt och ständigt. Nu senast av skribenten Ivar Arpi. Jag tänkte försöka diskutera frågan lite kort.

För det första måste vi prata om vilken demokratidefinition vi pratar om. Eller rättare sagt, vilken vi inte pratar om. För diskussionens skull kan vi väldigt grovt yxa fram två grupper av demokratidefinitioner. En grupp (smala definitioner) håller sig till rätten för varje deltagare i systemet att rösta med likvärdiga röster i ett valsystem som är relativt opartiskt och säkert, och att den politiska makten i samhället sedan fördelas utefter röstresultatet. Den andra gruppen (bredare definitioner) inkluderar även andra rättigheter och institutioner som ser till att varje medborgare inte bara kan rösta utan faktiskt i väsentlig mening delta i besluten: fri och granskande media, mötes- och yttrandefrihet, fritid att engagera sig politiskt på, och – ja – en likvärdig fördelning av rättigheter och tillgång till det offentliga rummet och offentliga institutioner.

Jag kan nog inte se något värdefullt sätt att bygga en bredare demokratidefinition utan att inkludera det där sista i listan på ett sätt som gör det väldigt svårt att kalla Sverigedemokraternas politik för demokratisk.  Tyvärr. Att agitera för starkare rasistiska strukturer funkar inte ihop med ett sådant demokratiskt samhälle.

Men låt oss säga att det finns skäl att använda någon smal definition av demokrati där demokrati bara definieras utifrån det formella röstandet. Jag kan fortfarande inte se att Sverigedemokraterna är ett demokratiskt parti. Varför?

Det finns en intressekonflikt här. Vi har en rasistisk samhällsordning som missgynnar vissa i samhället. Missgynnandet tar uttryck i såväl rena ekonomiska termer (lönediskriminering, möjligheten att bli anställd), politiska termer (utestängning från beslutsprocesser, möjligheter att få politiska rättigheter tillgodosedda) och på andra sätt (tillträde till det offentliga rummet utan att riskera våld t.ex.). Det var igår, är idag och kommer imorgon att vara samma personer som gynnas av det här systemet: de som är i toppen av den rasistiska samhällsordningen. Den gruppen har ett intresse av att rasistiska strukturer upprätthålls och skapas. Andra har ett intresse av att de strukturerna rivs ner.

Sverigedemokraternas politik bygger bland annat på en inskränkning av rösträtten som slår enbart mot den ena sidan av den här intressekonflikten när de vill att personer de inte definierar som svenska ska kunna fråntas medborgarskapet eller när de vill inskränka asylrätten. Det är att vilja rigga val lika mycket som att vilja frånta kvinnor rösträtt för att det är jobbigt med feministisk kamp eller att vilja frånta fattiga rösträtt för att fattiga ibland vill fördela den ekonomiska makten jämnare.

Min poäng är inte att det här är det stora problemet med Sverigedemokraterna. Långt ifrån. Min poäng är att Sverigedemokraterna inte ens med de snävaste av demokratidefinitioner kan ses som ett särskilt demokratiskt parti, i min mening.

Tal från dagens manifestation

Idag höll jag ett tal på ljusmanifestationen mot polisvåld, dagarna efter att jag demonstrerat mot nazister i Malmö.

Det var ett helvete att vara med om att så många kamrater blev så brutalt skadade i lördags. Jag var inte nära hästarna, men varje gång jag såg dem gallopera genom gatan blev mitt bröst tungt av oro. Snutar drog batong mot mig och mina närmsta kamrater flera gånger, men vi lyckades ofta få dem att sänka dem igen.

Men jag ska inte prata om våra kamrater idag. Jag ska prata om de som inte är våra kamrater. För mig som inte fick några större fysiska skador var den stora smällen inte att se mina kamraters skador, utan att se alla som försvarade snutens agerande i efterhand. Inte bara för att jag vet att stöd till snuten vid dessa tillfällen gör att snutar kommer att ha mer spelrum att vara brutala i framtiden, utan också för att det visar på en så rå hjärtlöshet riktad mot mig och mina vänner.

Och här kommer ni in, socialdemokratin. Jag tror att vi måste prata. Jag förväntar mig inte att borgarnas partier ska kunna bete sig rimligt men jag gjorde misstaget att förvänta mig mer från er. Jag läser från ert pressmeddelande:

Samtidigt som vi är stolta över motståndet mot främlingsfientligheten tar vi kraftigt avstånd från de som, maskerade, tar till våld och tillgriper antidemokratiska metoder och i sina härjningar gör oskyldiga Malmöbor till offer.

Sedan fortsätter det i samma stil. Det här skulle kunna vara en klockren beskrivning av snutens agerande, men med tanke på avsändaren förstår vi att det snarare är en nidbild av antifascister som åsyftas. Så socialdemokratin, vi måste prata. Ni kan inte låtsas att ni är en del av vår kamp när ni hugger oss i ryggen regelbundet. När snutar sköt Hannes Westberg i demonstrationerna 2001 i Göteborg och ljög om omständigheterna delade ni ut blommor till vad som hade kunnat bli hans mördare. Att ni regelbundet beter er såhär gör att ni inte kan tvätta era händer från snutarnas eskalerande våld. Ni normaliserar våldet och lögnerna som gör att våra kamrater hamnar på akuten.

Flera av de som skadades i lördags har vittnat om att de höll sig till ickevåldsmotstånd och att de var omaskerade. Inte för att det spelar roll för huruvida de förtjänade att mejas ner, men det visar vilka kamrater ni tar avstånd från och vilka kamrater ni låter snutar attackera. Så vi måste prata, socialdemokratin. Vi måste prata om att ni inte är våra kamrater. Inte så länge som ni tar de blåklädda fascisternas parti varje gång de spöar oss och ljuger om det.

Parlamentarisk realism

I det inledande kapitlet till Mark Fishers bok Capitalist realism citerar Fisher Slavoj Žižek med orden “det är enklare att föreställa sig jordens undergång än kapitalismens slut” för att förklara det fenomen Fisher kallar kapitalistisk realism. Vi är nära jordens undergång, och när vi ser kapitalismen som en naturlag blir jordens undergång (av sociala eller ekologiska problem) oundviklig. Den är, tillsammans med kapitalismen, det enda realistiska.

Samma suckande realistiska desperation andas Soraya Posts ursäkt för varför hon röstade för den brune och konservativa parlamentarikern Jean-Claude Juncker. Post skriver bland annat:

“Hans historia känner vi till. Jean-Claude Juncker är ett sydeuropeiskt skällsord, men det är mer symptomatiskt av dagens europeiska erfarenhet än mannen i sig. Den konservativa politik som har drivits i Europa har krävt sina agenter. Han är en utbytbar ledare i ett borgerligt hav av utbytbara ledare.

Att få någon annan än Juncker, det alternativet existerar inte. Den regerande högern skulle producera en ny Juncker. Dom vill ha en Juncker och dom är inte rädda att låta ärendet återgå till rådet. Utnämnandet skulle sedan falla ur parlamentets händer och de svidande läxorna från det här förfarandet skulle vara förgäves. Mindre beslut i den här unionen behöver tas bakom låsta dörrar och sedan serveras som demokratiska landvinningar. Junckers förmodade vinst hoppas jag kan bli en högerns pyrrhusseger.”

Smaka på dessa meningar: “Att få någon annan än Juncker, det alternativet existerar inte. Den regerande högern skulle producera en ny Juncker.” Säg meningarna igen, högt för dig själv. Säg “Att få någon annan än Juncker, det alternativet existerar inte. Säg sedan, högt för dig själv, “De skulle producera en ny Juncker.” Känn känslan, stanna i den, var närvarande i den.

Fundera på om Post har rätt. Jag är övertygad om det. Det är det skönaste med bitterheten över att jag faktiskt röstade på Soraya Post och därmed inte bara Juncker, utan hela den konservativa socialliberala allians Post genom S&D-gruppen i Europaparlamentet gått med i. Bitterheten stillas när jag inser att det inte fanns något annat. Post har, tillsammans med sitt parti, blivit ännu en kugge i det konservativa socialliberala maskineriet vi kallar parlamentarism demokrati.

Visst finns det alternativ. Det finns en partigrupp till vänster om S&D där Vänsterpartiet sitter. Den partigruppen har samma syfte som Vänsterpartiet i Sverige har: att ge folk illusionen av att det går att göra skillnad genom att rösta på ett avvikande parti som aldrig kommer att få något större inflytande.

Det enda jag har kvar, är det lilla, lilla hopp jag har om att en dag nå något annat än parlamentarismen och den liberala demokratin. Något som är demokratiskt på riktigt. Det är fruktansvärt naivt, men mina drömmar är det sista den parlamentariska realismen kan ta från mig.

Och one last thing. Tack till Immortal Technique som hela tiden påminde mig om att FI aldrig hade chansen att vara något nytt eller något udda:

 The problem with always being a conformist is that when you try to change the system from within, it’s not you who changes the system; it’s the system that will eventually change you. There is usually nothing wrong with compromise in a situation, but compromising yourself in a situation is another story completely, and I have seen this happen long enough in the few years that I’ve been alive to know that it’s a serious problem. – The Poverty of Philosophy

Vi har viktigare saker att minnas

Jag är ju inte riktigt den största nationalister, så jag är inte den största förespråkaren av att vi är lediga idag på nationaldagen. Men att vara ledig är ju alltid kul, så jag vill lansera ett förslag om att flytta ledigheten.

Den åttonde eller nionde maj varje år firas Segerdagen, då vi uppmärksammar och firar att Nazityskland kapitulerade. Det vore ett bra tillfälle för oss som bor i Sverige att tänka på hur våra företrädare inte bara lät den tyska armén köra fritt på våra tågspår för att ta sig till och från Norge, utan hur vi också sålde järn och vapendelar till Nazityskland.

När vi firar Segerdagen bör vi tänka på hur förintelsen och andra världskriget slutade trots vår medverkan, trots vår hjälp till nazistregimen. Om vi börjar lära oss av historien kanske vi snart kan sluta exportera vapen som kan användas i nästa förintelse.

Vem ska släppas in på grundskolorna

Nuförtiden diskuteras en viktig fråga: ska vi släppa in organiserade nazister på grundskolan eller inte? Lärarförbundet har intagit ett bra ställningstagande: Rektorer måste ha rätt att stänga ute nazistpartier från skolor. Tills det gjorts lättare menar hon att det bästa kanske är att stänga ute alla partier.

Men hur ska bedömningen för vem som får släppas in på grundskolor göras? Jag befarar att det finns en risk för att vi ursäktar Sverigedemokraternas närvaro på skolorna med att de ändå sitter i riksdagen, och det vore förfärligt av flera anledningar. Dessa följer.

Sverigedemokraterna är ett parti som bygger sin värdegrund och sina åsikter på en klart rasistisk världsbild. De inte bara ställer sig passiva inför den strukturella rasism som sedan länge dominerat samhället (som många andra partier gör) utan de vill ha ett samhälle som bygger på en rasisisk grund. De vill ha en ökad rasifiering och sämre villkor för rasifierade, och de prioriterar välmåendet för vita högre än t.ex. rätten till asyl. Deras själva politik ställer rasifierade mot vita som den grundläggande konflikten, och de ställer sig på vitas sida i den konflikten. “Judiska barn kan tvingas försvara sig inför nazister” säger Lärarförbundets ordförande. Ja, och med sverigedemokratisk närvaro kommer muslimer och romer att behöva försvara sig. I grunden finns samma problem med Sverigedemokraterna som med nazistiska partier.

Vi kan inte använda normalisering som måttstock. Vi gör det redan idag, och vi måste sluta med det. Sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen verkar folk helt ha glömt bort vilket jävla parti det är. Och jag befarar att samma sak kommer att hända med Svenskarnas parti. Ju närmre makten de kommer, desto mer accepterade kommer de att bli. Men jag måste verkligen invända mot den sätten att se på saken. Huruvida partier ska släppas in på skolor eller inte ska inte avgöras av hur stora och hur mycket stöd de har. För det första för att det tränger ute små och nya partier och cementerar partipolitiken på ett ohälsosamt sätt.

Men framför allt för att det är irrelevant. Hur många procent ett parti fått i ett val säger inget om hur fascistiskt det är, hur mycket det hotar elevers trygghet eller hur farligt det är. Som Immortal Technique rappar: “’cause if you go platinum, it’s got nothing to do with luck / it just means that a million people are stupid as fuck”. På samma sätt förhåller det sig med partier. Sverigedemokraterna kommer att hata islam oavsett hur många röster de får.

Så när vi bestämmer vilka partier som ska få vara på skolorna tycker jag att det är viktigt att vi utgår just ifrån ideologi. Det kommer att vara svårt att avgöra, men det är värt det. Vi behöver verkligen utreda hur partier och vilka partier som kan vara på skolor utan att elevers trygghet hotas, och ideologi spelar en viktig del i det. Jag har inga klara svar på hur det ska utredas, men jag är övertygad om att det kan utredas. Varför? För att frågan om vilka partier som är fascistiska inte är en åsiktsfråga, det är en bedömningsfråga.

(Sedan finns det ju andra skäl att stänga ute partier också, som regelbundenheten i politiskt våld, men det är en annan parameter.)