Inget misstag att polisen utreder autonoma för terrorn mot asylboenden

polismästare

En polis i Nyhetsmorgon sa imorse att de utreder den autonoma miljön (För er som inte talar babylonska: de menar syndikalister och yngre kommunister typ) som en av spåren kring den pågående terrorn mot asylboenden. Samma “autonoma miljö” som haft stor del i att koordinera mycket av flyktingmottagandet och resorna för transitflyktingar de senaste månaderna. Samma “autonoma miljö” som i decennier kämpat för öppna gränser och minskad jakt på papperslösa. Det låter himla skumt. Men är det himla skumt? Jag vill hävda att det inte är skumt att polisen utreder det spåret, eller att de kan säga det öppet i nationell TV.

kålsupareEn del av den “kålsuparteori” som högern med Birgitta Ohlsson i spetsen jobbat länge för att sälja in har handlat om ersätta vår gamla förståelse av fascistisk terror med flummet om “våldsbejakande extremism” där organiserade fascister jämställs med den utomparlamentariska vänstern (och “våldsbejakande islamism”). Den har kritiserats en hel del, av forskare och av aktivister. Samtalskompassprojektet är bara det senaste steget i den strategin. Den politik de senaste regeringarna fört har utgått från väldigt bristfällig metodologi, vilat på “experter” som refererat till varandra och varandras teorier snarare än till den mätta och studerade verkligheten och har inte haft någon koppling till den akademiska forskning som gjorts på högerextrema sedan andra världskriget. Det mesta verkar vara ideologiska hafsverk.

Men det här är en story som spunnits ihop rätt länge. Jag var själv en del av etablerandet av den retoriken i mina tidiga tonår. Varje gång ljuset riktades mot högerextrema fanns det någon där, redo att påpeka “men vänstern då, deras våld?”. På samma sätt fanns det alltid folk som var redo att kommentera vilken nyhet om den yttre vänstern som helst med att påpeka att det fanns några på ytterkanten som sysslade med våld. Det var inte fascister som sysslade med sådant, det var mina helt vanliga liberala vänner. Det hände både på internet, i skolan och på fester.

De blåare tidningarna är inte sena på att haka på det spinnet heller. Till och med vänsterpartipolitiker och sossar associeras med den våldsbejakande vänstern med skumma resonemang. Nu senast var det två politiker som varit i samma demonstration som några personer (med oklar politisk hållning) som skrikit antisemitiska slagord. Det påstods då att “[d]et är inte första gången vänsterpolitiker figurerar i samma sammanhang som våldsbejakande aktivister”. När artikeln självt påpekar att båda inblandade politikerna tydligt tagit avstånd.

kålsupare2

Det finns två saker vi riskerar att förlora här. Dels är det här ett sätt för högern att vinna mark och acceptans. “Enligt dagens officiella jargong existerar det alltså en extremvänster men ingen extremhöger” konstaterar Rasmus Fleischer i Aftonbladet. Det extrema våldet flyttas i mediebilden från högerextrema – där det faktiskt ligger – till autonom vänster. Men det är inte det jag är mest oroad för.

Vad jag är mest oroad för är hur det här kommer att påverka våra möjligheter att förstå, förklara och förhindra fascistisk organisering och fascistisk terror. Hur länge till kommer folk våga gå på demonstrationer mot fascism? Hur länge till kommer folk våga ryta tillbaka mot folk som försöker rekrytera röster till fascistpartiet? När den mångfald av teorier, praktiker, strategier och taktiker som byggts upp av vänstern kollektivt avfärdas som våldsbejakande extremism finns det inte mycket kvar att göra. Kanske att von ober-moralisera över sverigedemokrater som uttrycker sig plumpt på facebook? Dela självförhärligande kampanjer från nyhetstidningar och andra företagsrörelser på social media? Då kan fascisterna iallafall få arbetsro när de bränner flyktingförläggningar.

tanten

Francesca Woodman genom Apollon och Daphne-myten

Francesca Woodman, On Being an Angel # 1, Providence, Rhode Island, 1977 © George and Betty Woodman NB: No toning, cropping, enlarging, or overprinting with text allowed.
Francesca Woodman, On Being an Angel # 1, Providence, Rhode Island, 1977

Igår såg jag Francesca Woodmans utställning på Moderna Museet i Stockholm. Jag visste väldigt lite om Woodman sedan tidigare. Jag visste faktiskt ingenting innan jag råkade läsa recensionen i DN och blev intresserad av att gå. Jag läste på lite, och förstod utställningen framför allt utifrån det lilla jag läst. Det lilla var att Francesca Woodman själv var uppvuxen i en konstnärsfamilj, att hon begick självmord vid 22, och ett av skälen det spekuleras i är missnöjet med den egna konsten och mottagandet av det, och att hon inspirerades av myten om Apollon och Daphne.

Det beror säkert på min politiska bakgrund, men jag har svårt att förstå myten om Apollon och Daphne som något annat än en förståelse av patriarkalt förtryck. Inom ramarna för patriarkatet förstås kvinnligheten bland annat utifrån glorifiering av vissa aspekter av kvinnligheten. Kvinnor ses som exceptionellt vackra, som livgiverskor genom sitt barnafödandande och som omvårdande.

(c) Paintings Collection; Supplied by The Public Catalogue Foundation
Tavla av Apollo och Daphne från Victoria and Alberg Museum (ej Woodman)

Samtidigt utnyttjar patriarkatet den glorifieringen för att fängsla kvinnor. Barnafödandet rättfärdigar kvinnors lägre löner och sämre position på arbetsmarknaden. Omvårdandet låser fast kvinnor vid det reproduktiva arbetet, omhändertagandet om hemmet, familjerelationerna, barnen. Och skönheten och sexualiteten fråntas kvinnor genom att kvinnor berövas rätten att samycka till sex, genom att de objektifieras, genom trakasserier från män. Vad Apollon gör mot Daphne är något som händer (om än i utan att vara draget till sin spets som i myten) på säkert varannan nattklubb i vårt samhälle. Och jag har svårt att tro att situationen var så mycket annorlunda på 70-talet i USA eller Italien där cirka tjugoåriga Woodman var verksam.

3-francesca-woodman-untitled-1980_fw-129

Och på det sättet förstår jag verkligen hur myten om Apollon och Daphne lyser igenom Woodmans verk. Inte bara i verken som är direkta referenser, som bilderna där Woodman har klätt ut sig till en björk och försöker smälta in. Inte heller pratar jag uteslutande om verken där Woodman försöker posera som ett djur, som i Swan Song Series. Jag tycker mig se att de flesta av hennes bilder målar flyktvägar från vårt samhälles Apollon.

fw99_btumblr_n5tt14MWll1tbkf22o1_500

Från Francesca Woodmans Swan Song

Jag dras framför allt till bilderna där hon försökt fotografera död och livlöshet. Där hon bara är en kropp. Det är som att hon har gått i strejk. Som att hon säger “ta min skönhet då, men låt mig vara”. Som starkast blir det när hon fotograferat sig själv liggandes i ett skåp med uppstoppade djur. Som att hon hade det gemensamt med dem. De har också blivit fria. De har växt upp i ett fängelse, mördats, och nu är bara deras skönhet kvar, kvar för någon att betrakta.

Untitled-RISD-Nature-Lab-1979

131248562-7b232639-f810-4b89-a133-8eb2c6dd5584

Sedan växlar utställningen över till någon av alla bilder där hon är suddig, eller har gömt sig bakom något. Bilderna när hon vägrar vara med på bild. Där finns livet kvar. Förutom rörelsen finns också en otydlighet. Som att hon i sina levande stunder vägrar att fångas på bild.

P021-1/1, 11/30/05, 3:51 PM, 16G, 4072x4424 (752+840), 100%, Cruz 080205, 1/120 s, R67.3, G57.4, B71.7

6_Woodman_Untitled_NewYork

Det är omöjligt att prata om Francesca Woodman utan att prata om spegeltemat. Spegeln är ett så himla intressant verktyg. Genom sina speglar och sina självutlösare kan Francesca Woodman ta initiativet över sina bilder, sätta agendan. Hon kan fotografera och fotograferas samtidigt. Hon kan sätta sin skönhet på bild utan att behöva fångas av någon annan. Men spegeln är ju också en så himla intressant symbol, vilket hon verkligen utnyttjar i bildserien Self-deceit, där hon i ett kalt rum arrangerar om en spegel och speglar sig i den på olika sätt. Spegeln är väl ett bedrägeri, men vilken blick på kvinnor i ett patriarkalt samhälle är inte ett bedrägeri? I Self-deceit tar hon makten över det bedrägeriet, och arrangerar sina egna speglar.

selfdeceit

Från Francesca Woodmans Self-Deceit

Jag ser hur Woodman använt speglarna för att medvetandegöra oss om dem och när jag kommer till en bild hon namngivit “But lately I find a sliver of mirror is simply to slice an eyelid så slås jag av den andra vändpunktsscenen från andra avsnittet av den fantastiska BBC-produktionen Black Mirror, när huvudpersonen står på scen framför halva samhället med en spegelblank glasskiva tryckt mot halsen i ett hot om livesänt självmord samtidigt som han verbalt synar hela det sjuka samhället han lever i. Han och alla andra arbetare lever dygnet runt bland skärmar, speglar och linser. En dag bestämmer sig Bing för att ta kontroll för denna lilla spegelblanka glasskiva. Symboliken i det verktyget har aldrig slagit mig innan. Blickar kan – till skillnad från glasskärvor – inte mörda, inte ensamma. Men de tusentals blickar som arrangerats att titta snett på stora delar av samhället kan det. Speglarna på gymmet och kameralinserna i övervakningskamerorna är inga oskyldiga verktyg.

Så hur ska en förstå självmordet? Jag tror att en bör undvika att se självmordet som någon del av konsten. Snarare kanske det ska förstås som slutet av den kamp och flykt som konsten var. Det är min tanke.

Andra recensioner finns i The GuardianGPAftonbladetOm konst. Mer av hennes konst finns här.

JO-anmälan mot polisen i Stockholm om åsiktsregistrering mot Högdalens husockupanter

Jag har JO-anmält Polismyndigheten i Stockholms län för den åsiktsregistrering de utfört mot husockupationen i Högdalen. Jag har fått mycket hjälp av Misja de Rond som sett över de juridiska aspekterna i texten och av Micaela Kedhammar som haft mycket mer koll på händelseförloppet och detaljerna än jag har. Stort tack till dem! Anmälan finns här under.

 

Namn: Gerson, Isak Thomas.

Mot vem riktas anmälan

Myndighet och/eller tjänsteman som anmälan riktar sig mot

Polismyndigheten i Stockholms län

Beskrivning av ärendet

Beskriv vad som hände och när det ägde rum

I våras bildades ett nätverk som hette “Högdalens vänner” som samlade boende i Högdalen med näromåde kring politisk organisering i bostads- och stadsplaneringsfrågor. Agendan var att hitta sätt att uppmärksamma och motverka den utveckling man såg där fattiga hyresrättsboende på sikt tvingades bort från Högdalen till förmån för inflyttandet av en rikare bostadsrättsboende population.

I slutet av en politisk aktivitet Högdalens vänner höll i Högdalen ockuperades ett hus som tidigare använts av det offentliga men nu sålts till bolaget Veidekke som planerar att bygga dyra bostadsrätter på marken – en fråga som Högdalens vänner genom sin informationssida på internetsidan Facebook bevakat löpande. Sedan ockupationen har aktivisterna i huset hållt politiska möten och kulturella aktiviteter för att uppmärksamma och förändra i bostadsfrågorna i Högdalen.

Både Högdalens vänner och den grupp av husockuperingsaktivister som växt fram kring husockupationer har varit ideellt drivna och öppna för alla. Under ockupationens gång hölls direktdemokratiska stormöten omkring två till tre gånger om dagen där allt från praktiska frågor till politiska värderingar diskuterats och beslutats.

Det är den bakgrund som är nödvändig för att förstå händelseförloppet som är föremål för anmälan. Vad jag vill anmäla är att poliser i Stockholm den 2015-06-08 har upprättat en åsiktsregistrering av de som besöker byggnaden Högdalens Folkets Hus (Rangstaplan 22 i Högdalen). Enligt en anonym polis och den tidning som kontaktats (ETC, 2015-06-09, “Polisen registrerar alla som besöker ockuperade huset”) planerade poliserna att under en veckas tid spana på, fotografera och filma alla som rörde sig i området. Alla som rörde sig kring huset skulle dokumenteras, men polisen var särskilt intresserade av medlemmar i vissa specifika vänstergrupper som Antifascistisk aktion och Revolutionära fronten. En av de engagerade i huset har också ringt till polisen och diskuterat ärende. Inspelningen och transkriberingen av det samtalet bifogas till anmälan.

På vilket sätt anser Ni att myndigheten/tjänstemannen har agerat felaktigt?

Vi kan inte se att den spaning som bedrivits kan vara förenlig med Regeringsformens (1974:152) 2 kap. § 3 som förbjuder åsiktsregistrering. Samtliga besökare på möten, studier och kulturverksamheten på huset registrerades, vilket innebär att polismyndigheten förde ett register över vilka inom närområdets vänsterrörelse som engagerade sig i frågor om ökat bostadsbyggande och sociala satsningar i Högdalen med närområde. Den rimliga slutledningen är att det register polisen förde var ett register som utgick från politisk åskådning.

I frågan om samtycke till registreringen kan det konstateras för det första att poliser aldrig sökte samtycke av de registrerade, vidare att de försökte dölja sitt arbete för att slippa ta ställning till att folk inte samtyckte till registreringen, och slutligen att det är orimligt att anta att de som registrerades hade samtyckt om de blivit tillfrågade. Polisen hade genom dialogpoliser en kanal för att i förväg disktuera och söka samtycke till registreringen.

Vissa rättigheter som stadgas i Regeringsformens andra kapitel får begränsas i enlighet med §§ 20-24 i samma kapitel, men bara för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle, och får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den. Det är svårt att se att beivrandet av ett olaga intrång i en oanvänd byggnad skulle motivera ett avsteg från förbudet i RF 2 kap. § 3. Särskilt inte då ingen kan bedömas ha befunnit sig eller skulle befinna sig i fara till följd av det olaga intrånget. Att inga säkerhetsrisker fanns med i bilden bekräftades regelbundet av inte bara aktivisterna själva utan också av dialogen med dialogpoliser.

Vi kan inte heller se att den spaning som bedrivits kan vara förenlig med Polisdatalagens (2010:361) ändamålsbestämmelser för personuppgiftsbehanding i 2 kap. §§ 7-9. Utredandet eller beivrandet av den eventuellt brottsliga verksamheten som skedde på platsen där spaningen bedrevs kunde antagligen ha skett utan det intrånget som gjordes genom åsiktsregistrering. Kan det ingreppet i besökarnas integritet inte stå i proportion till det brott som de kan ha misstänkts för.

Men även om spaningen skulle anses vara befogad enligt Polisdatalagens 2 kap. §§ 7-9 var spaningen av en sådan natur att det som inhämtades var känsliga personuppgifter, nämligen politiska åsikter. Därför är även Polisdatalagens 2 kap. § 10 tillämplig här, som förbjuder registrering med politisk åsikt som definierande faktor. Den åsiktsregistrering som har skett har alltså både kränkt medborgares rättigheter såsom formulerade i Polisdatalagen och brutit mot grundlag.

Jag vill också understryka att även om polisen blev påkomna och eventuellt har förstört det register som hann byggas upp (vilket för mig som potentiellt drabbad enskild medborgare är omöjligt att veta) är det inte det som är det viktiga här. Polisen planerade och började utföra sitt arbete på ett sätt som kränkte många medborgares rätt att inte åsiktsregistreras på ett sätt som förbjuds i Polisdatalagen och som strider mot grundlag. Det ska inte krävas visselblåsning och mediauppmärksamhet för att polisen ska avbryta den här typen av brott. Polisens rutiner och arbetssätt måste från början vara utformade på ett sätt som inte strider mot grundlag eller mot Polisdatalagen.

Till samtalet med polisen som bifogas anmälan bör en sak kommenteras. För det första talar polisen regelbundet om att syftet med registreringen inte varit att åsiktsregistrera. Men även om polisen talar sanning i den frågan kan inte frågan ta slut där. Den praktiska konsekvensen av att alla som besökte huset registrerades är att en åsiktsregistrering gjordes.

Övriga upplysningar

Bifogas till anmälan görs en inspelad intervju med en av de spanande poliserna samt en transkribering av samma intervju. Den artikel i ETC som det refereras till i texten finns att läsa här http://www.etc.se/inrikes/polisen-registrerar-alla-som-besoker-ockuperade-huset. Högdalens vänners facebooksida går att nå på https://www.facebook.com/pages/Högdalens-Vänner/460041857492836

Transkribering till JO-anmälan

Hovrätten ogillar påföljdseftergift och fastslår dagsböter för “psalmer mot nazism”

Idag (12/6) kom Göta Hovrätts dom mot de personer som ingått i den manifestation som kommit att kallas “psalmer mot nazism” och som ägde rum 1 maj 2014 i Jönköping. Tingsrätten valde att döma de åtalade för ohörsamhet mot ordningsmakten men att samtidigt ge dem påföljdseftergift eftersom ”de tilltalades agerande har motiverats av ett ställningstagande mot åskådningar och värderingar som är oförenliga med ett demokratiskt samhälle, såsom nazism och rasism på bland annat genetisk grund.*. Hovrätten väljer att fastslå tingsrättens dom men också att de dömda ska betala sina böter och att ingen påföljdseftergift ska ges.

– Det känns tråkigt att hovrätten inte delar tingsrättens bedömning utan väljer att döma oss till dagsböter samtidigt som det samma dag som vår manifestation utfördes en nazistisk marsch med våldsamma inslag utan att åtal har väckts. Det är oroande vilka signaler man nu sänder till samhället genom den här domen. Jag upplevde att tingsrättens dom tilltalade även de som tyckte att vi gjort fel i lagens mening men som ändå tyckte att vi handlade rätt, säger Elias Ytterbrink.

– Hovrätten har genom sin dom fastslagit en större samhällstrend där organiserade fascister sällan ens utreds ordentligt för rätt grova brott, men där folk som organiserar sig mot fascismen blir hårt angripna av polisen även när det rör sig om saker som nyckelskramlande, buande eller psalmsjungande. Tingsrätten bekräftade vad vi visste, att rättsväsendet hade kunnat agera annorlunda. Men hovrätten valde att agera mot antifascismen, säger Isak Thomas Gerson

De dömda tänker nu gå vidare och överklaga målet till Högsta Domstolen.

Hovrättens dom kan skickas på begäran eller begäras ut från Göta Hovrätt.

Twittra gärna om nyheten under hashtagen #psalmermotnazism.

Vid frågor och kontakt:
Elias Ytterbrink, 0738220144, elias.ytterbrink@gmail.com
Isak Thomas Gerson, 0707294475, isak@isakgerson.se

Efterkampsanalys

Först av allt, tack!

Tack alla som har varit med och kämpat. Tack alla som var med i vattenkriget mot nazister. Tack alla som spelade vuvuzela för dem (t.ex.under den ljudiska konspirationen). Tack alla som varit med och blockerat deras marscher (och särskilt er som klättrade upp på Operahuset). Tack till er som var med och firade mässa i Jönköping för att sedan gå ut på gatorna för att stoppa protesten. Tack till den klockringande kyrkan. Tack till mina misstänkta medbrottslingar (vi är inte dömda än). Tack till er som skramlade med nycklar, vände ryggen, buade, skrek och visade att fascister inte får verka öppet bland oss. Tack Showan Shattak och tack alla som kom på Kämpa Malmö och till alla som kämpade mot nazisterna i Limhamn trots den enorma polisrepressionen. Tack till tårtkvinnan.

Tack till er som stöttat hemlösa romer och till er som vaktat dem från fascisters och polisers våld. Tack till er som varit med och tagit fighten i kommentarsfälten och på internetforum. Tack till er som skrivit krönikor om antifascism och till journalister som gör sitt jobb. Tack till er som pratat med era grannar, hyresgästföreningsmedlemmar, kamrater i facket (och kämparna som försöker förändra Unionen inifrån). Tack till er som är med på första maj och på civilkuragets dag.

Tack till alla antirasistiska organisationer, till förortsorganisationerna, till hela folkrörelserna och föreningslivet. Och alla andra som inte nämnts än. Den här segern kommer inte ens samordnarna mot våldsbejakande extremism att kunna ta ifrån oss.

Men framför allt: minns den här segern

Minns den så att vi kan få till flera. Vi har lyckats lägga nerflera avderas tidningar, Nationaldemokraterna, Svenskarnas Partis förstamajmarsch och Salemmarschen. Minns hur vi gjorde, nedteckna det, studera det och fortsätt göra det. Vi kan också glädjas åt att Motkraft tagit sig tiden att faktiskt teckna ner historien om hur Salemmarschen stoppades. Det har tillsammans med andra redogörelser varit en inspiration för mitt antifascistiska engagemang och förhoppningsvis kan det vi gjort i den här kampen studeras, förstås, kritiseras, utvecklas och återanvändas i ny form. Men det kräver att vi fortsätter att just teckna ner vad vi gjort. Jag tänkte göra ett litet försök.

Varför gör vi sådana segrar? Det korta, klyschiga och intetsägande svaret är nog att vi lyckats bli något av en bred massrörese. Det är sant och det är avgörande och det är inte självklart. Men det ger oss inte så mycket information. Vi har alltid försökt bli en massrörelse och vi kommer nog att fortsätta försöka vara en massrörelse oavsett vad jag säger. Men hur gjorde vi det?

Vad är det att vara massrörelse

Jag tror att en viktig sak att minnas är att vi – i grova drag – lät varandra vara breda. Det har funnits respekt för resten av rörelsen. Jag har demonstrerat och blockerat sida vid sida med blackblockare, kommunister, fältbiologer och sossar. Rörelsen har innehållit barn, mängder av tonåringar, unga vuxna, familjer och gamlingar upp till fantastiska Ada som de flesta aktivister i Stockholmsområdet känner till. Vår mångfald har varit vår styrka.

Men mångfalden är inte alltid en styrka. Varför har den parlamentariska vänster – med undantag för ett par tillfällen då de blivit inbjudna – varit så frånvarande (som organisationer, inte dess medlemmar)? Jag tror att det är för att de varit fullt upptagna med att ta avstånd från delar av rörelsen. Oavsett om det varit folk som gjort oljud på nazistmarscher eller om det varit antifascister som skyddat demonstrationer så har den parlamentariska vänstern ofta varit upptagen med att ta avstånd. Det är fett jäkla opeppande när folk börjar bråka internt.

Visst, en rörelse ska inte acceptera vadsomhelst på sina ytterkanter, det måste finnas taktiska avvägningar. Men när renhetsideal börjar prioriteras över sammanhållningen kanske en måste börja fråga sig vilka intressen en tjänar. Den parlamentariska vänstern kan börja fundera på varför den parlamentariska högern aldrig tar avstånd från eller kommenterar skumraskaffärerna på sin kant. Som de medlemmar av partitoppen som har utretts för folkrättsbrott.

Jag själv har sedan länge valt att använda ickevåldsmetoder i min aktivism, men det skulle inte falla mig in att ta avstånd från, fördöma eller moralisera över de som valt andra metoder. Det är inte min plats att göra det. Det tjänar inte på något sätt byggandet av det framtida samhället. Att det funnits grupper inom AFA och RF som givit rum åt antifascism är inget jag kan avfärda. Jag skulle inte använda deras metoder, men de har sett till att chansen för att jag blir misshandlad av snutar eller fascister för mitt engagemang är mycket mindre.

Bortom protesten

Jag tror också att den yttre vänstern börjat hitta organisationsformer som faktiskt funkar. Våra aktioner nuförtiden är inte begränsade till protester och demonstrationer (även om demonstrationer kan vara viktiga). Sverige.pk satte ord på mycket när de tog upp att vi börjat tala ett språk fascisterna inte förstår. Det är folkets språk, ett språk som bara funkar när vi är en stor rörelse.

Jag försökte utveckla mina tankar om ett närliggande ämne i en replik i Aftonbladet. Att protestera är inget kul. Det är att lägga en massa tid, känslor och energi på en åsiktsyttring som är helt meningslös, eftersom vi agerar utifrån att vi är personer utan makt som vänder oss till de politiker och chefer och fascister som vi med vår protest tillmäter makt. När vi blockerar, stör och förstör istället för att protestera tar vi makt. Det är något mycket större.

Vi har också blivit bättre på att lyfta upp tydligare konfliktlinjer. Jag tror det iallafall, men jag gissar bara. Men jag upplever att vårt sätt att organisera oss, agitera och agera har lett till att fler förstår fascismens, polisens och klasskonfliktens bredare roll i samhället. “Dagens polis skyddar morgondagens Hitler” är inte bara ett slagord för råa anarkister längre. Det har nått fler och fler i den antifascistiska rörelsen, och jag tror att vi har allt från det teatrala i psalmsångarblockaden i Jönköping till kavalleriattacken mot antifascister i Malmö att tacka.

Framtiden

Vi kommer definitivt att behöva fler segrar. Sverigedemokraterna är knappast i någon kris. Och deras styrka gör att det är öppet fält för politiker i högerpartierna att anamma Sverigedemokraternas politik. Men nu vet vi iallafall att vi gör något rätt. Det är just därför vi behöver vår historieskrivning, våra studier och vår kritik. Men tänk också på hur Sverigedemokraterna behöver det fascistiska våldet på gatorna, torgen och internet precis som de bruna i resten av den parlamentariska högern behöver Sverigedemokraterna för sin legitimitet. Tar vi tillbaka våra allmänna rum kommer deras politiska våld bli svårare att normalisera och fascismen kan ses för vad den faktiskt är. Och då kommer vi att kunna bringa Sverigedemokraterna på fall också. Alerta, antifascista!

Läs också AFA Stockholms efterkampsanalys och efterkampsanalysen från AceWilderCommunism. De är båda läsvärda!

Jag blir jätteglad om ni kommenterar men ännu gladare blir jag om ni själva skriver vår historia och våra erfarenheter.