Snuthat och rädsla

Folk som tror att snuthat endast är avsky har inte förstått att rädslan är en lika viktig komponent. Vi har inget försvar. Dom kan slå oss, trycka pepparsprej i våra ansikten, kväva oss, mörda oss. Vi får inte försvara oss, och rättssystemet kan inte. Maktlösa.” skriver ”Vilda vänstern” på twitter när mordet av Sinthu Selvarajah än en gång togs upp i nyheterna efter att rättsläkaren nyligen konstaterat att polisens handlande kvällen han dog var dödsorsaken. Efter att de fem poliserna misshandlat honom med batonger satte de dödlig vikt på hans rygg, tömde tre burkar pepparsprej på honom och drog en plastpåse över munnen. ”Var och en för sig kan har orsakat, men att alla händelser ihop har lett till mannens död, det är säkert” menar rättsläkaren.

De fem beväpnade och rustade poliserna gick in med sköld, batonger och pepparsprej och kom ut en kvart senare med ett lik. Ingen av dem har på två år fått något slags straff eller disciplinär åtgärd. Felaktiga uppgifter har lämnats till rättsläkaren vid obduktionen. De viktigaste vittnena hördes inte. Förhören med polisen styrdes tydligt för att underlätta att lägga ner undersökningen. En viktig utredning av ett brutalt våldsbrott har skötts skandalöst dåligt. Om allt detta har P1 Dokumentär och Ekot rapporterat. Tyvärr är det inte otypiskt för polisarbete. Vi kan känna igen lögnerna, brutaliteten, manipuleringen av rättsprocesserna från t.ex. när polisen sköt ihjäl en person i Bagarmossen i somras, eller i Husby för tre år sedan, när polis sköt rakt in i en demonstrerande folkmassa 2001, eller från våldet mot Osmo Vallo. Men aldrig åker någon dit för det.

Men nog om vad som hänt. Frågan är vad det betyder för oss. Här vill jag vända tillbaka till det inledande citatet. När poliserna kommer undan alla konsekvenser för sitt våld påminner det oss om vår och vår närmsta situation. När jag genom Arbetaren första gången hörde om hur poliserna dödat Sinthu Selvarajah gick mina tankar direkt till de vänner jag har som varit eller är inlagda för psykiatrisk vård. Samma sak händer varje gång jag stöter på någon polisen mördat och kommit undan med. Jag tänker ”vem av mina nära kan det vara nästa gång?”. Och det förvånar mig hur ovanligt det är att folk reagerar så. Har inte de flesta av oss nära som lagts in för psykiatrisk vård eller varit störigt fulla offentligt? Som demonstrerar med yttre vänstergrupper? Som bor i Husby eller liknande förort? Varför reagerar vi då inte mer när uppenbart ofarliga drabbas av – som första obduktionen av Osmo Vallo kallar det – plötslig död vid polisingripande?

Med polismord finns en dubbel sorg: mordet kan aldrig göras ogjort, och de anhöriga kommer aldrig att få upprättelse. Inte bara har polisen rättsväsendet på sin sida, de har dessutom ett av landets mest imponerande PR-arbeten i social media (upphandlat av PR-byrån Prime). Inga myndigheter är så kontroversiell att kritisera som polismyndigheterna ens när man, som vid sådana här händelser, kritiserar enskilda eller en specifik grupp anställda. Själv kan jag bara längta till den räfstens dag Jesaja pratar om när jag läser om rättsprocessen efter Sinthu. När de svaga förvägras rättvisa och de fattiga berövas sin rätt är det inte nåden jag längtar efter från herren, utan domen. Jesaja lovade oss den också. ”Skonas de onda lär de sig aldrig det rätta, och rättvisan kränks av våldsmän, de ser inte Herrens majestät.” menar Jesaja (26:10). Det är dags att börja lyssna.

Liberalism och judiska frågor

I Sartres Anti-semite and Jew kritiseras inte bara övertygade antisemiter utan också de han kallar democrats som är jämförbara med socialliberaler. De som på ytan bryr sig om judar men ändå är oförmögna att bygga ett samhälle som välkomnar judar. “The anti-Semite reproaches the Jew wirth being Jewish; the democraft reproaches him with wilfully considering himself a Jew. Between his enemy and his defender, the Jew is in a difficult situation: apparently he can do no more than choose the sauce with which he will be devoured. We must now ask ourselves the question: does the Jew exist? And if he exists, what is he? Is he first a Jew or first a man? Is the solution of the problem to be found in the extermination of all the Israelites or in their total assimilation?” (s. 58)

Sartres poäng är att antisemiten vill göra juden judisk för att motivera att upphäva honom som människa (mörda honom). Liberalen vill upphäva hans judiskhet för att motivera att han ska ha samma rättigheter (assimilera honom), en klassisk tanke i fransk postrevolutionspolitik. En av sakerna liberalen fruktar hos den judiska minoriteten är att minoriteten utifrån sin position ska utveckla “a consciousness of the Jewish collectivity – just as he fears that a “class consciousness” may awaken in the worker” (s. 56-57), att de utifrån sin sociala position ska förstå sig själv som en minoritet och ställa politiska krav utifrån det.

Den här synen på judar och judiska organisationer är med mig när jag läser Göteborgspostens artikel om att Vänsterpartiet hoppar av samlingen Länsstyrelsen organiserar för att hedra förintelsens offer som passande nog kallas “Samling för demokrati” (vad nu det har att göra med förintelsens offer). De motiverar avhoppet med att de “tycker att det är en skymf mot förintelsens offer att göra den här manifestationen tillsammans med ett rasistiskt parti”. Läser man vidare kan man läsa att

Det är inte bara Vänsterpartiet som har diskutera[t] om det är lämpligt att Sverigedemokraterna finns med. George Braun, ordförande judiska församlingen i Göteborg, berättar att han själv nyligen lyfte den med landshövding Lars Bäckström, som är den som står som huvudarrangör.
– Det har ifrågasatts länge om Sverigedemokraterna är lämpliga att vara med, eftersom det handlar om en minnesdag för Auschwitz befrielse.
Hur ser ni från församlingens sida på det?
– Vi har haft uppe frågan helt nyligen och jag har tagit upp den med landshövdingen. Vi har talat om det, men det finns inget beslutat.

Judiska församlingen har alltså också protesterat mot att Sverigedemokraterna är med. Den överlägset största judiska gruppen – ashkenazijudarna – var nära att utrotas helt under förintelsen (vilket var ett uttalat mål). Än idag lever samma nazistiska rörelse och än idag förnekas utrotandet av judar. Och det verkar inte bli mindre. Så det finns fog att tro att Göteborgsposten och Länsstyrelsen kommer att ta den här synpunkten på allvar. Så sker dock inte. Länsstyrelsen har inte ändrat beslutet att bjuda in Sverigedemokraterna, och förvånande nog får de inte ens kommentera beslutet.

Nej, istället får Sverigedemokraterna genom Jörgen Fogelklou (konstaterad övertygad antisemit) kommentera anklagelserna, och utan att få följdfrågor avfärdar han anklagelserna som trams. Efter att vi vet att han är en av de antisemiter som gör att vi behöver minnas förintelsen.

Så enkelt kan man avfärda och osynliggöra den judiska församlingens och därmed den judiska gruppens ägande av minnet av nazisternas försök att förinta den judiska gruppen. Judar tillåts finnas som individuella människor, men inte som grupp. Kollektiva judiska åsikter, även när det gäller förintelsen, erkänns inte.

Liberal idéskolning

Jag läser folkpartiets debattartikel om förbud mot religiösa friskolor men varje gång de försöker föra ett faktiskt resonemang påminns jag om Sartres fantastiska ord om Camus L’Étranger:
“Each sentence refuses to exploit the momentum accumulated by preceding ones. Each is a new beginning. Each is like a snapshot of a gesture or object.”
Första satsen i resonemanget är en klyscha, nästa sats är en mening om deras politik. Bryggan däremellan får läsaren fylla i efter förmåga. Det kan vara en framgångsrik retorisk modell, för då kan läsaren helt anpassa texten efter den egna värdegrunden. Genom hela artikeln insinueras också många empiriska påståenden mellan raderna utan att dessa ges stöd i forskning.
 
Jag rekommenderar att ni läser Camus L’Étranger istället. Den är mycket bättre och skrivknepet kommer mycket mer till sin rätt där.

Inget misstag att polisen utreder autonoma för terrorn mot asylboenden

polismästare

En polis i Nyhetsmorgon sa imorse att de utreder den autonoma miljön (För er som inte talar babylonska: de menar syndikalister och yngre kommunister typ) som en av spåren kring den pågående terrorn mot asylboenden. Samma “autonoma miljö” som haft stor del i att koordinera mycket av flyktingmottagandet och resorna för transitflyktingar de senaste månaderna. Samma “autonoma miljö” som i decennier kämpat för öppna gränser och minskad jakt på papperslösa. Det låter himla skumt. Men är det himla skumt? Jag vill hävda att det inte är skumt att polisen utreder det spåret, eller att de kan säga det öppet i nationell TV.

kålsupareEn del av den “kålsuparteori” som högern med Birgitta Ohlsson i spetsen jobbat länge för att sälja in har handlat om ersätta vår gamla förståelse av fascistisk terror med flummet om “våldsbejakande extremism” där organiserade fascister jämställs med den utomparlamentariska vänstern (och “våldsbejakande islamism”). Den har kritiserats en hel del, av forskare och av aktivister. Samtalskompassprojektet är bara det senaste steget i den strategin. Den politik de senaste regeringarna fört har utgått från väldigt bristfällig metodologi, vilat på “experter” som refererat till varandra och varandras teorier snarare än till den mätta och studerade verkligheten och har inte haft någon koppling till den akademiska forskning som gjorts på högerextrema sedan andra världskriget. Det mesta verkar vara ideologiska hafsverk.

Men det här är en story som spunnits ihop rätt länge. Jag var själv en del av etablerandet av den retoriken i mina tidiga tonår. Varje gång ljuset riktades mot högerextrema fanns det någon där, redo att påpeka “men vänstern då, deras våld?”. På samma sätt fanns det alltid folk som var redo att kommentera vilken nyhet om den yttre vänstern som helst med att påpeka att det fanns några på ytterkanten som sysslade med våld. Det var inte fascister som sysslade med sådant, det var mina helt vanliga liberala vänner. Det hände både på internet, i skolan och på fester.

De blåare tidningarna är inte sena på att haka på det spinnet heller. Till och med vänsterpartipolitiker och sossar associeras med den våldsbejakande vänstern med skumma resonemang. Nu senast var det två politiker som varit i samma demonstration som några personer (med oklar politisk hållning) som skrikit antisemitiska slagord. Det påstods då att “[d]et är inte första gången vänsterpolitiker figurerar i samma sammanhang som våldsbejakande aktivister”. När artikeln självt påpekar att båda inblandade politikerna tydligt tagit avstånd.

kålsupare2

Det finns två saker vi riskerar att förlora här. Dels är det här ett sätt för högern att vinna mark och acceptans. “Enligt dagens officiella jargong existerar det alltså en extremvänster men ingen extremhöger” konstaterar Rasmus Fleischer i Aftonbladet. Det extrema våldet flyttas i mediebilden från högerextrema – där det faktiskt ligger – till autonom vänster. Men det är inte det jag är mest oroad för.

Vad jag är mest oroad för är hur det här kommer att påverka våra möjligheter att förstå, förklara och förhindra fascistisk organisering och fascistisk terror. Hur länge till kommer folk våga gå på demonstrationer mot fascism? Hur länge till kommer folk våga ryta tillbaka mot folk som försöker rekrytera röster till fascistpartiet? När den mångfald av teorier, praktiker, strategier och taktiker som byggts upp av vänstern kollektivt avfärdas som våldsbejakande extremism finns det inte mycket kvar att göra. Kanske att von ober-moralisera över sverigedemokrater som uttrycker sig plumpt på facebook? Dela självförhärligande kampanjer från nyhetstidningar och andra företagsrörelser på social media? Då kan fascisterna iallafall få arbetsro när de bränner flyktingförläggningar.

tanten

Francesca Woodman genom Apollon och Daphne-myten

Francesca Woodman, On Being an Angel # 1, Providence, Rhode Island, 1977 © George and Betty Woodman NB: No toning, cropping, enlarging, or overprinting with text allowed.
Francesca Woodman, On Being an Angel # 1, Providence, Rhode Island, 1977

Igår såg jag Francesca Woodmans utställning på Moderna Museet i Stockholm. Jag visste väldigt lite om Woodman sedan tidigare. Jag visste faktiskt ingenting innan jag råkade läsa recensionen i DN och blev intresserad av att gå. Jag läste på lite, och förstod utställningen framför allt utifrån det lilla jag läst. Det lilla var att Francesca Woodman själv var uppvuxen i en konstnärsfamilj, att hon begick självmord vid 22, och ett av skälen det spekuleras i är missnöjet med den egna konsten och mottagandet av det, och att hon inspirerades av myten om Apollon och Daphne.

Det beror säkert på min politiska bakgrund, men jag har svårt att förstå myten om Apollon och Daphne som något annat än en förståelse av patriarkalt förtryck. Inom ramarna för patriarkatet förstås kvinnligheten bland annat utifrån glorifiering av vissa aspekter av kvinnligheten. Kvinnor ses som exceptionellt vackra, som livgiverskor genom sitt barnafödandande och som omvårdande.

(c) Paintings Collection; Supplied by The Public Catalogue Foundation
Tavla av Apollo och Daphne från Victoria and Alberg Museum (ej Woodman)

Samtidigt utnyttjar patriarkatet den glorifieringen för att fängsla kvinnor. Barnafödandet rättfärdigar kvinnors lägre löner och sämre position på arbetsmarknaden. Omvårdandet låser fast kvinnor vid det reproduktiva arbetet, omhändertagandet om hemmet, familjerelationerna, barnen. Och skönheten och sexualiteten fråntas kvinnor genom att kvinnor berövas rätten att samycka till sex, genom att de objektifieras, genom trakasserier från män. Vad Apollon gör mot Daphne är något som händer (om än i utan att vara draget till sin spets som i myten) på säkert varannan nattklubb i vårt samhälle. Och jag har svårt att tro att situationen var så mycket annorlunda på 70-talet i USA eller Italien där cirka tjugoåriga Woodman var verksam.

3-francesca-woodman-untitled-1980_fw-129

Och på det sättet förstår jag verkligen hur myten om Apollon och Daphne lyser igenom Woodmans verk. Inte bara i verken som är direkta referenser, som bilderna där Woodman har klätt ut sig till en björk och försöker smälta in. Inte heller pratar jag uteslutande om verken där Woodman försöker posera som ett djur, som i Swan Song Series. Jag tycker mig se att de flesta av hennes bilder målar flyktvägar från vårt samhälles Apollon.

fw99_btumblr_n5tt14MWll1tbkf22o1_500

Från Francesca Woodmans Swan Song

Jag dras framför allt till bilderna där hon försökt fotografera död och livlöshet. Där hon bara är en kropp. Det är som att hon har gått i strejk. Som att hon säger “ta min skönhet då, men låt mig vara”. Som starkast blir det när hon fotograferat sig själv liggandes i ett skåp med uppstoppade djur. Som att hon hade det gemensamt med dem. De har också blivit fria. De har växt upp i ett fängelse, mördats, och nu är bara deras skönhet kvar, kvar för någon att betrakta.

Untitled-RISD-Nature-Lab-1979

131248562-7b232639-f810-4b89-a133-8eb2c6dd5584

Sedan växlar utställningen över till någon av alla bilder där hon är suddig, eller har gömt sig bakom något. Bilderna när hon vägrar vara med på bild. Där finns livet kvar. Förutom rörelsen finns också en otydlighet. Som att hon i sina levande stunder vägrar att fångas på bild.

P021-1/1, 11/30/05, 3:51 PM, 16G, 4072x4424 (752+840), 100%, Cruz 080205, 1/120 s, R67.3, G57.4, B71.7

6_Woodman_Untitled_NewYork

Det är omöjligt att prata om Francesca Woodman utan att prata om spegeltemat. Spegeln är ett så himla intressant verktyg. Genom sina speglar och sina självutlösare kan Francesca Woodman ta initiativet över sina bilder, sätta agendan. Hon kan fotografera och fotograferas samtidigt. Hon kan sätta sin skönhet på bild utan att behöva fångas av någon annan. Men spegeln är ju också en så himla intressant symbol, vilket hon verkligen utnyttjar i bildserien Self-deceit, där hon i ett kalt rum arrangerar om en spegel och speglar sig i den på olika sätt. Spegeln är väl ett bedrägeri, men vilken blick på kvinnor i ett patriarkalt samhälle är inte ett bedrägeri? I Self-deceit tar hon makten över det bedrägeriet, och arrangerar sina egna speglar.

selfdeceit

Från Francesca Woodmans Self-Deceit

Jag ser hur Woodman använt speglarna för att medvetandegöra oss om dem och när jag kommer till en bild hon namngivit “But lately I find a sliver of mirror is simply to slice an eyelid så slås jag av den andra vändpunktsscenen från andra avsnittet av den fantastiska BBC-produktionen Black Mirror, när huvudpersonen står på scen framför halva samhället med en spegelblank glasskiva tryckt mot halsen i ett hot om livesänt självmord samtidigt som han verbalt synar hela det sjuka samhället han lever i. Han och alla andra arbetare lever dygnet runt bland skärmar, speglar och linser. En dag bestämmer sig Bing för att ta kontroll för denna lilla spegelblanka glasskiva. Symboliken i det verktyget har aldrig slagit mig innan. Blickar kan – till skillnad från glasskärvor – inte mörda, inte ensamma. Men de tusentals blickar som arrangerats att titta snett på stora delar av samhället kan det. Speglarna på gymmet och kameralinserna i övervakningskamerorna är inga oskyldiga verktyg.

Så hur ska en förstå självmordet? Jag tror att en bör undvika att se självmordet som någon del av konsten. Snarare kanske det ska förstås som slutet av den kamp och flykt som konsten var. Det är min tanke.

Andra recensioner finns i The GuardianGPAftonbladetOm konst. Mer av hennes konst finns här.