Om kvotflyktingsförslaget

Nu lyfts kvotflyktingsförslaget, förslag om att begränsa invandringen av ensamkommande flyktingbarn och begränsning av anhöriginvandring igen, men av politiker utanför Sverigedemokraterna. Kan vi inte försöka kräva av folk som kommer med dessa förslag att de förklarar hur förslagen går ihop med de avtal Sverige ingått? Sverige har ju trots allt ratificerat både deklarationen om mänskliga rättigheter och barnkonventionen. När kvoten nåtts, hur ska Sverige säkerställa att vi följer deklarationens artikel 14 om rätten att söka och vid behov få asyl? Hur ska vi avvisa ensamkommande flyktingbarn och ändå uppfylla barnkonventionens artikel 3 om att i alla beslut sätta barnets bästa i första hand? Hur ska vi vägra barn att återförenas med sina föräldrar samtidigt som barnkonventionens artikel 10 kräver det?

Antingen får folk förklara hur detta går ihop eller så får de bita i det sura äpplet och erkänna att de tycker att Sverige bör riva upp dessa dokument och förvägra barn och människor sina grundläggande rättigheter. Vi kan inte stifta lagar som explicit går emot dokument vi signerat. Jag går inte till min hyresvärd och säger “sorry men jag kommer bara att betala 500 spänn på hyran i framtiden, jag har satt upp en avgiftskvot”.

Detta gäller för övrigt också alla sätt på vilka vi redan brister i att följa konventionerna, som till exempel att Sverige 20 gånger har blivit utskällda av FN:s kommitté mot tortyr för att vi medvetet deporterar flyktingar till tortyr. Men i dagsläget ger vi iallafall sken av att försöka upprätthålla avtalen och konventionerna.

Rasistiska åsikter och demokrati

Frågan om huruvida SD är ett demokratiskt parti diskuteras jämt och ständigt. Nu senast av skribenten Ivar Arpi. Jag tänkte försöka diskutera frågan lite kort.

För det första måste vi prata om vilken demokratidefinition vi pratar om. Eller rättare sagt, vilken vi inte pratar om. För diskussionens skull kan vi väldigt grovt yxa fram två grupper av demokratidefinitioner. En grupp (smala definitioner) håller sig till rätten för varje deltagare i systemet att rösta med likvärdiga röster i ett valsystem som är relativt opartiskt och säkert, och att den politiska makten i samhället sedan fördelas utefter röstresultatet. Den andra gruppen (bredare definitioner) inkluderar även andra rättigheter och institutioner som ser till att varje medborgare inte bara kan rösta utan faktiskt i väsentlig mening delta i besluten: fri och granskande media, mötes- och yttrandefrihet, fritid att engagera sig politiskt på, och – ja – en likvärdig fördelning av rättigheter och tillgång till det offentliga rummet och offentliga institutioner.

Jag kan nog inte se något värdefullt sätt att bygga en bredare demokratidefinition utan att inkludera det där sista i listan på ett sätt som gör det väldigt svårt att kalla Sverigedemokraternas politik för demokratisk.  Tyvärr. Att agitera för starkare rasistiska strukturer funkar inte ihop med ett sådant demokratiskt samhälle.

Men låt oss säga att det finns skäl att använda någon smal definition av demokrati där demokrati bara definieras utifrån det formella röstandet. Jag kan fortfarande inte se att Sverigedemokraterna är ett demokratiskt parti. Varför?

Det finns en intressekonflikt här. Vi har en rasistisk samhällsordning som missgynnar vissa i samhället. Missgynnandet tar uttryck i såväl rena ekonomiska termer (lönediskriminering, möjligheten att bli anställd), politiska termer (utestängning från beslutsprocesser, möjligheter att få politiska rättigheter tillgodosedda) och på andra sätt (tillträde till det offentliga rummet utan att riskera våld t.ex.). Det var igår, är idag och kommer imorgon att vara samma personer som gynnas av det här systemet: de som är i toppen av den rasistiska samhällsordningen. Den gruppen har ett intresse av att rasistiska strukturer upprätthålls och skapas. Andra har ett intresse av att de strukturerna rivs ner.

Sverigedemokraternas politik bygger bland annat på en inskränkning av rösträtten som slår enbart mot den ena sidan av den här intressekonflikten när de vill att personer de inte definierar som svenska ska kunna fråntas medborgarskapet eller när de vill inskränka asylrätten. Det är att vilja rigga val lika mycket som att vilja frånta kvinnor rösträtt för att det är jobbigt med feministisk kamp eller att vilja frånta fattiga rösträtt för att fattiga ibland vill fördela den ekonomiska makten jämnare.

Min poäng är inte att det här är det stora problemet med Sverigedemokraterna. Långt ifrån. Min poäng är att Sverigedemokraterna inte ens med de snävaste av demokratidefinitioner kan ses som ett särskilt demokratiskt parti, i min mening.

Tal från dagens manifestation

Idag höll jag ett tal på ljusmanifestationen mot polisvåld, dagarna efter att jag demonstrerat mot nazister i Malmö.

Det var ett helvete att vara med om att så många kamrater blev så brutalt skadade i lördags. Jag var inte nära hästarna, men varje gång jag såg dem gallopera genom gatan blev mitt bröst tungt av oro. Snutar drog batong mot mig och mina närmsta kamrater flera gånger, men vi lyckades ofta få dem att sänka dem igen.

Men jag ska inte prata om våra kamrater idag. Jag ska prata om de som inte är våra kamrater. För mig som inte fick några större fysiska skador var den stora smällen inte att se mina kamraters skador, utan att se alla som försvarade snutens agerande i efterhand. Inte bara för att jag vet att stöd till snuten vid dessa tillfällen gör att snutar kommer att ha mer spelrum att vara brutala i framtiden, utan också för att det visar på en så rå hjärtlöshet riktad mot mig och mina vänner.

Och här kommer ni in, socialdemokratin. Jag tror att vi måste prata. Jag förväntar mig inte att borgarnas partier ska kunna bete sig rimligt men jag gjorde misstaget att förvänta mig mer från er. Jag läser från ert pressmeddelande:

Samtidigt som vi är stolta över motståndet mot främlingsfientligheten tar vi kraftigt avstånd från de som, maskerade, tar till våld och tillgriper antidemokratiska metoder och i sina härjningar gör oskyldiga Malmöbor till offer.

Sedan fortsätter det i samma stil. Det här skulle kunna vara en klockren beskrivning av snutens agerande, men med tanke på avsändaren förstår vi att det snarare är en nidbild av antifascister som åsyftas. Så socialdemokratin, vi måste prata. Ni kan inte låtsas att ni är en del av vår kamp när ni hugger oss i ryggen regelbundet. När snutar sköt Hannes Westberg i demonstrationerna 2001 i Göteborg och ljög om omständigheterna delade ni ut blommor till vad som hade kunnat bli hans mördare. Att ni regelbundet beter er såhär gör att ni inte kan tvätta era händer från snutarnas eskalerande våld. Ni normaliserar våldet och lögnerna som gör att våra kamrater hamnar på akuten.

Flera av de som skadades i lördags har vittnat om att de höll sig till ickevåldsmotstånd och att de var omaskerade. Inte för att det spelar roll för huruvida de förtjänade att mejas ner, men det visar vilka kamrater ni tar avstånd från och vilka kamrater ni låter snutar attackera. Så vi måste prata, socialdemokratin. Vi måste prata om att ni inte är våra kamrater. Inte så länge som ni tar de blåklädda fascisternas parti varje gång de spöar oss och ljuger om det.

Parlamentarisk realism

I det inledande kapitlet till Mark Fishers bok Capitalist realism citerar Fisher Slavoj Žižek med orden “det är enklare att föreställa sig jordens undergång än kapitalismens slut” för att förklara det fenomen Fisher kallar kapitalistisk realism. Vi är nära jordens undergång, och när vi ser kapitalismen som en naturlag blir jordens undergång (av sociala eller ekologiska problem) oundviklig. Den är, tillsammans med kapitalismen, det enda realistiska.

Samma suckande realistiska desperation andas Soraya Posts ursäkt för varför hon röstade för den brune och konservativa parlamentarikern Jean-Claude Juncker. Post skriver bland annat:

“Hans historia känner vi till. Jean-Claude Juncker är ett sydeuropeiskt skällsord, men det är mer symptomatiskt av dagens europeiska erfarenhet än mannen i sig. Den konservativa politik som har drivits i Europa har krävt sina agenter. Han är en utbytbar ledare i ett borgerligt hav av utbytbara ledare.

Att få någon annan än Juncker, det alternativet existerar inte. Den regerande högern skulle producera en ny Juncker. Dom vill ha en Juncker och dom är inte rädda att låta ärendet återgå till rådet. Utnämnandet skulle sedan falla ur parlamentets händer och de svidande läxorna från det här förfarandet skulle vara förgäves. Mindre beslut i den här unionen behöver tas bakom låsta dörrar och sedan serveras som demokratiska landvinningar. Junckers förmodade vinst hoppas jag kan bli en högerns pyrrhusseger.”

Smaka på dessa meningar: “Att få någon annan än Juncker, det alternativet existerar inte. Den regerande högern skulle producera en ny Juncker.” Säg meningarna igen, högt för dig själv. Säg “Att få någon annan än Juncker, det alternativet existerar inte. Säg sedan, högt för dig själv, “De skulle producera en ny Juncker.” Känn känslan, stanna i den, var närvarande i den.

Fundera på om Post har rätt. Jag är övertygad om det. Det är det skönaste med bitterheten över att jag faktiskt röstade på Soraya Post och därmed inte bara Juncker, utan hela den konservativa socialliberala allians Post genom S&D-gruppen i Europaparlamentet gått med i. Bitterheten stillas när jag inser att det inte fanns något annat. Post har, tillsammans med sitt parti, blivit ännu en kugge i det konservativa socialliberala maskineriet vi kallar parlamentarism demokrati.

Visst finns det alternativ. Det finns en partigrupp till vänster om S&D där Vänsterpartiet sitter. Den partigruppen har samma syfte som Vänsterpartiet i Sverige har: att ge folk illusionen av att det går att göra skillnad genom att rösta på ett avvikande parti som aldrig kommer att få något större inflytande.

Det enda jag har kvar, är det lilla, lilla hopp jag har om att en dag nå något annat än parlamentarismen och den liberala demokratin. Något som är demokratiskt på riktigt. Det är fruktansvärt naivt, men mina drömmar är det sista den parlamentariska realismen kan ta från mig.

Och one last thing. Tack till Immortal Technique som hela tiden påminde mig om att FI aldrig hade chansen att vara något nytt eller något udda:

 The problem with always being a conformist is that when you try to change the system from within, it’s not you who changes the system; it’s the system that will eventually change you. There is usually nothing wrong with compromise in a situation, but compromising yourself in a situation is another story completely, and I have seen this happen long enough in the few years that I’ve been alive to know that it’s a serious problem. – The Poverty of Philosophy

Vi har viktigare saker att minnas

Jag är ju inte riktigt den största nationalister, så jag är inte den största förespråkaren av att vi är lediga idag på nationaldagen. Men att vara ledig är ju alltid kul, så jag vill lansera ett förslag om att flytta ledigheten.

Den åttonde eller nionde maj varje år firas Segerdagen, då vi uppmärksammar och firar att Nazityskland kapitulerade. Det vore ett bra tillfälle för oss som bor i Sverige att tänka på hur våra företrädare inte bara lät den tyska armén köra fritt på våra tågspår för att ta sig till och från Norge, utan hur vi också sålde järn och vapendelar till Nazityskland.

När vi firar Segerdagen bör vi tänka på hur förintelsen och andra världskriget slutade trots vår medverkan, trots vår hjälp till nazistregimen. Om vi börjar lära oss av historien kanske vi snart kan sluta exportera vapen som kan användas i nästa förintelse.