Muren

Idag var det sex år sedan vi träffade Konrad senast. Vi träffade honom varje vardag, på tiorasten och på lunchrasten. Ofta träffades vi på helgerna också. När vi inte träffades på helgerna längtade iallafall jag efter att vi alla skulle träffas igen på måndag morgonarna. Vi var ett helt vanligt mansdominerat kompisgäng. Så vanligt att trots att Konrad halva sitt liv burit på en tung kronisk depression och seriösa självmordstankar hade vi aldrig pratat om det. Inte en enda av oss hade en enda aning om Konrads sjukdom. Vi umgicks dagligen i nästan tre år. Jag gjorde mitt gymnasieprojektarbete tillsammans med honom. Ja, fram till för sex år sedan iallafall. För för sex år sedan la han sig på spåren mellan Lund och Gunnesbo och det var första gången vi fick veta något om hans sjukdom.

Konrad lever vidare genom oss på många sätt – genom minnena, genom varje minne vi har av vår grupp – men ett sätt han lever genom oss är speciellt. Han lyckades få mig som inbiten antifeminist att öppna ögonen för feministisk kritik.

För sex år sedan, fem år och 364 dagar för att vara exakt, satt vi i helgrupp och pratade om våra känslor för första gången. En månad senare, efter begravningen, hade vi pratat om våra känslor tillräckligt mycket för att kunna besöka Konrads familj och prata med dem om deras och vår förlust.

Det var inte dumhet som gjorde att Konrad var knäpptyst kring sin sjukdom. Skammen, om det var det han kände, kom inte från ingenstans. Hade han öppnat sig för en genomsnittlig mansdominerad kompisgrupp hade han troligen riskerat att få ett väldigt bristfälligt stöd. Och han hade nog också riskerat att retas eller frysas ut för det. Jag hoppas att det inte hänt i vårt gäng men jag har helt ärligt ingen aning. Manliga kompisgäng gör något jävligt kefft med sina medlemmar. Att inte prata om sin sjukdom var, fruktansvärt nog, säkert rationellt gångbart.

Men eftermiddagen den fredagen i slutet av januari 2009 hände något radikalt. Vi bröt för en stund ner det systemet av manlig gemenskap som dominerat och stod nakna inför varandra. Vi gjorde det inte av egenintresse utan av nöd. Vi gjorde det för att vi inte kunde överleva med systemet. Men jag hoppas att vi kan lära oss att göra det utan nöd också, innan fler Konrad går samma öde till mötes.

Konst du inte trodde var subversivt intressant del fyra: How I met your mother

Länge tyckte jag att det var lite jobbigt att se How I met your mother för att jag inte förstod min dragning till serien. På många sätt kändes det som en rätt dålig skräpserie. Ändå kunde jag inte låta bli att se serien, särskilt när jag mådde dåligt. Nu, de senaste dagarna, har jag sett sista halvan av sista säsongen och har under den här delen av serien börjat förstå dess möjligheter till kritisk förståelse.

Den bild av romantik vi får av samhället är intressant för att den är så sjukt splittrad. Visst, det verkar finnas en central idé om “den enda sanna kärleken”. Men samtidigt matas vi med olika drömmer om romantik hela tiden. De säger ofta emot varandra. Just för att vi inte kan uppnå alla drömmar om romantik blir det väldigt mycket svårare för oss att någonsin bli nöjda med de romantiska drömmar vi lyckats realisera för oss själva.

För längesedan lärde jag mig ett verktyg för att förstå just den typen av ideologi. Då handlade verktyget framför allt om den ideologiska produktionen av svenskhet och manlighet. Idén är, om jag minns den rätt, att det är rätt typiskt av reaktionär ideologi att måla upp en bild av en tidigare förlorad identitet (det svenska folkhemmet eller kärnfamiljen), lova att denna identitet är guld och gröna skogar, och sedan måla upp ett falskt hinder för att denna förlorade identitet ska realiseras (invandring, islam, HBTQ-personer, feminismens framsteg). Det viktiga är att hindret aldrig kan försvinna helt. Det gör att identiteten aldrig går att nå och därmed alltid går att sträva mot. Det gör också att de reaktionära alltid har något och någon att rikta sitt hat och ilskan över sin inbillade förlust mot.

Min tanke är att de olika drömmarna om romantik fyller en liknande funktion. Vi förstår alltid vår nuvarande romantiska situation som någon av de stereotyperna av romantik vi lärt oss att åtrå. Det gör att vi alltid, istället för att vara bekväm i den romantiska situation vi är i, åtrår en annan stereotyp romantik.

Vad jag har börjat uppskatta med How I met your mother är hur serien presenterar flera av de vanligaste stereotyperna för oss samtidigt, dragna till sin spets, och låter oss på det sättet förstå mer av dem och skärskåda den ideologi som bygger upp dem.

Det är, tror jag, just för att serien bygger på dessa åtrådda romantiska stereotyper som stereotyperna (med vissa undantag, vi kommer till dem) är just heterosexuella och monogama. Det är de stereotyperna som är grundbulten i ideologin om romantiken. Varför det är så är en helt egen text egentligen, men i korthet skulle jag säga att ideologin om romantiken är byggd på en könsbaserad exploatering som kräver såväl en strikt tvåkönsmodell och heterosexuella heteroförhållanden för att fungera. Jag hoppas ta mig tiden att skriva mer om det någon dag.

Överhuvudtaget är det viktigt att minnas att just för att romantikideologin bygger på så mycket motsägelser har nästan all ideologi undantag.

 

Nu tänkte jag kort sketcha upp hur jag förstår seriens olika karaktärer.

Ted Mosby

ted quirks

En idé som är central för romantikideologin är idén om den enda sanna kärleken, The One. Och vilken karaktär representerar inte den bättre än Ted Mosby? Genom hela serien går han genom kamp och smärta för idén om den enda sanna kärleken. Han avslutar förhållanden, han sätter vänskaper på spel, han fattar livsavgörande beslut för den här idén. Det vore lite gulligt (om än självdestruktivt) om Ted offrade sig själv på det sättet för kärleken. Men det gör han inte. Han offrar sig själv för en idé om en möljig framtida kärlek, den enda sanna kärleken. En kärlek som han inte har något annat skäl att tro att den ska finnas än just idén om att det finns en enda sann kärlek för alla.

large

Barney Stinson

Barney är verkligen en av seriens stora undantag. Han finns genom nästan hela serien med för att som undantag erbjuda ett annat ideal att åtrå. Ett ideal som på en skenbar nivå skiljer sig från det monogama idealet som råder annars. Nästan hela serien? En av moralkakorna är att vi i senare halvan av serien får följa Barneys tid i serien som lycklig – när även han lyckas nå det monogama förhållandet och därmed sluta vandra i misären som det innebär att inte vara uppslukad av den monogama romantiken.

Barney self five

Hur är det skenbart? Barneys romantik är aldrig en dröm på samma sätt som det monogama idealet är. Vad Barney sysslar med är inget alternativ till monogamin. Det är ett alternativ till kärlek som sådan. Barney är noggrann med att aldrig bygga några som helst relationer till kvinnorna han ligger med. Han bryr sig aldrig om dem och behandlar dem dåligt. Serien skildrar också regelbundet (och särskilt under hans tid i monogama förhållanden) hur olycklig det gör honom.

Barney Robin

Robin Scherbatsky

Robin är hotet om vad som händer för den som inte söker sig till det romantiska idealet. Jag tror verkligen inte att det är en slump att Robin är den som beter sig mest könsrollsavvikande i serien (och är besviken över det). Inte heller är det en slump att hon är från Kanada (vilket gör henne annorlunda). Robin är den som har svårast att anpassa sig till det romantiska idealet. Många av hennes förhållandet faller för att hennes personlighet och hennes liv är ivägen. Kvinnor har ekonomisk frihet i teorin. Men vi lever fortfarande i ett samhälle där kvinnor som väljer sin karriär eller drömmar framför sin familj ifrågasätts hela tiden. Och Robin speglar det ifrågasättandet.

Robin alone

 

Så i Robin ser vi straffet för en kvinna som väljer sin väg utanför romantiken i samhället. Hon är ensam väldigt ofta. Här snuddar vi vid ett ämne som jag också hoppas att jag utvecklar till en egen text någon dag: hur romantikideologin förflyttar mycket av den intimitet och de djupa relationer som skulle kunna hända utanför kärnfamiljen eller det monogama paret till kärnfamiljen och det monogama paret. Men det får isåfall bli en egen text.

Robin feelings

Den sanna kärleken

Till slut har vi seriens två sista karaktärer som jag tror bäst förklaras tillsammans: Marshall Eriksen och Lily Aldrin. De är paret som är den enda sanna kärleken. Den kärlek Ted genom hela serien letar. Den kärlek Barney genom hela serien inte vet att han saknar. Den kärlek Robin genom hela serien bestulits.

Lily Marshal hope

Visst finns deras undantag också. Till exempel Lilys erotiska dragning till Robin. Den är ett undantag från idealet på samma sätt som Barney är, alltså bara skenbart. Lily tjatar ofta om att hångla med Robin, men hon kan göra det just eftersom Robin är otillgänglig för en seriös relation (de är båda kvinnor, de är vänner och Robin är misslyckad när det kommer till romantik).

himym-lily-and-robin

Avslutningsvis

Jag har pratat en del om hur den romantiska ideologin yttrar sig i olika former. Men jag har bara pratat om det mer synliga. Det finns en mer dold men ändå viktig tråd som verkligen nystas upp i sista avsnittet. Den har följt med i hela serien i den romantiska triangeln mellan Robin, Barney och Ted och i spänningarna mellan det perfekta parets roll som familj och som del av kompisgänget. Men i slutet når den verkligen sin höjdpunkt.

Det är att romantikideologin är så stark att den bryter upp en av de mest ömsesidigt älskande kompisgäng vi sett på TV. Genom serien är gruppen igenom så himla mycket och genom mycket av serien har de alltid varandras ryggar och hjärtan. Men ju längre serien går, desto mer lyckas romantiken döda det. Det var en så himla stor sorg för mig att se. Att uppvärdera vänskaper kan verka som en enkel och avskalad idé, men konstigt nog kan något så enkelt vara subversivt.

 

Men jag har bara nyss sett klart serien. Jag har inte hunnit fundera så mycket på det. Så jag hör gärna era tankar. Har jag rätt? Är min beskrivning av karaktärerna bra? Hur tolkar ni serien? Har ni något tips på texter jag borde läsa om serien?

Om kvotflyktingsförslaget

Nu lyfts kvotflyktingsförslaget, förslag om att begränsa invandringen av ensamkommande flyktingbarn och begränsning av anhöriginvandring igen, men av politiker utanför Sverigedemokraterna. Kan vi inte försöka kräva av folk som kommer med dessa förslag att de förklarar hur förslagen går ihop med de avtal Sverige ingått? Sverige har ju trots allt ratificerat både deklarationen om mänskliga rättigheter och barnkonventionen. När kvoten nåtts, hur ska Sverige säkerställa att vi följer deklarationens artikel 14 om rätten att söka och vid behov få asyl? Hur ska vi avvisa ensamkommande flyktingbarn och ändå uppfylla barnkonventionens artikel 3 om att i alla beslut sätta barnets bästa i första hand? Hur ska vi vägra barn att återförenas med sina föräldrar samtidigt som barnkonventionens artikel 10 kräver det?

Antingen får folk förklara hur detta går ihop eller så får de bita i det sura äpplet och erkänna att de tycker att Sverige bör riva upp dessa dokument och förvägra barn och människor sina grundläggande rättigheter. Vi kan inte stifta lagar som explicit går emot dokument vi signerat. Jag går inte till min hyresvärd och säger “sorry men jag kommer bara att betala 500 spänn på hyran i framtiden, jag har satt upp en avgiftskvot”.

Detta gäller för övrigt också alla sätt på vilka vi redan brister i att följa konventionerna, som till exempel att Sverige 20 gånger har blivit utskällda av FN:s kommitté mot tortyr för att vi medvetet deporterar flyktingar till tortyr. Men i dagsläget ger vi iallafall sken av att försöka upprätthålla avtalen och konventionerna.

Rasistiska åsikter och demokrati

Frågan om huruvida SD är ett demokratiskt parti diskuteras jämt och ständigt. Nu senast av skribenten Ivar Arpi. Jag tänkte försöka diskutera frågan lite kort.

För det första måste vi prata om vilken demokratidefinition vi pratar om. Eller rättare sagt, vilken vi inte pratar om. För diskussionens skull kan vi väldigt grovt yxa fram två grupper av demokratidefinitioner. En grupp (smala definitioner) håller sig till rätten för varje deltagare i systemet att rösta med likvärdiga röster i ett valsystem som är relativt opartiskt och säkert, och att den politiska makten i samhället sedan fördelas utefter röstresultatet. Den andra gruppen (bredare definitioner) inkluderar även andra rättigheter och institutioner som ser till att varje medborgare inte bara kan rösta utan faktiskt i väsentlig mening delta i besluten: fri och granskande media, mötes- och yttrandefrihet, fritid att engagera sig politiskt på, och – ja – en likvärdig fördelning av rättigheter och tillgång till det offentliga rummet och offentliga institutioner.

Jag kan nog inte se något värdefullt sätt att bygga en bredare demokratidefinition utan att inkludera det där sista i listan på ett sätt som gör det väldigt svårt att kalla Sverigedemokraternas politik för demokratisk.  Tyvärr. Att agitera för starkare rasistiska strukturer funkar inte ihop med ett sådant demokratiskt samhälle.

Men låt oss säga att det finns skäl att använda någon smal definition av demokrati där demokrati bara definieras utifrån det formella röstandet. Jag kan fortfarande inte se att Sverigedemokraterna är ett demokratiskt parti. Varför?

Det finns en intressekonflikt här. Vi har en rasistisk samhällsordning som missgynnar vissa i samhället. Missgynnandet tar uttryck i såväl rena ekonomiska termer (lönediskriminering, möjligheten att bli anställd), politiska termer (utestängning från beslutsprocesser, möjligheter att få politiska rättigheter tillgodosedda) och på andra sätt (tillträde till det offentliga rummet utan att riskera våld t.ex.). Det var igår, är idag och kommer imorgon att vara samma personer som gynnas av det här systemet: de som är i toppen av den rasistiska samhällsordningen. Den gruppen har ett intresse av att rasistiska strukturer upprätthålls och skapas. Andra har ett intresse av att de strukturerna rivs ner.

Sverigedemokraternas politik bygger bland annat på en inskränkning av rösträtten som slår enbart mot den ena sidan av den här intressekonflikten när de vill att personer de inte definierar som svenska ska kunna fråntas medborgarskapet eller när de vill inskränka asylrätten. Det är att vilja rigga val lika mycket som att vilja frånta kvinnor rösträtt för att det är jobbigt med feministisk kamp eller att vilja frånta fattiga rösträtt för att fattiga ibland vill fördela den ekonomiska makten jämnare.

Min poäng är inte att det här är det stora problemet med Sverigedemokraterna. Långt ifrån. Min poäng är att Sverigedemokraterna inte ens med de snävaste av demokratidefinitioner kan ses som ett särskilt demokratiskt parti, i min mening.

Tal från dagens manifestation

Idag höll jag ett tal på ljusmanifestationen mot polisvåld, dagarna efter att jag demonstrerat mot nazister i Malmö.

Det var ett helvete att vara med om att så många kamrater blev så brutalt skadade i lördags. Jag var inte nära hästarna, men varje gång jag såg dem gallopera genom gatan blev mitt bröst tungt av oro. Snutar drog batong mot mig och mina närmsta kamrater flera gånger, men vi lyckades ofta få dem att sänka dem igen.

Men jag ska inte prata om våra kamrater idag. Jag ska prata om de som inte är våra kamrater. För mig som inte fick några större fysiska skador var den stora smällen inte att se mina kamraters skador, utan att se alla som försvarade snutens agerande i efterhand. Inte bara för att jag vet att stöd till snuten vid dessa tillfällen gör att snutar kommer att ha mer spelrum att vara brutala i framtiden, utan också för att det visar på en så rå hjärtlöshet riktad mot mig och mina vänner.

Och här kommer ni in, socialdemokratin. Jag tror att vi måste prata. Jag förväntar mig inte att borgarnas partier ska kunna bete sig rimligt men jag gjorde misstaget att förvänta mig mer från er. Jag läser från ert pressmeddelande:

Samtidigt som vi är stolta över motståndet mot främlingsfientligheten tar vi kraftigt avstånd från de som, maskerade, tar till våld och tillgriper antidemokratiska metoder och i sina härjningar gör oskyldiga Malmöbor till offer.

Sedan fortsätter det i samma stil. Det här skulle kunna vara en klockren beskrivning av snutens agerande, men med tanke på avsändaren förstår vi att det snarare är en nidbild av antifascister som åsyftas. Så socialdemokratin, vi måste prata. Ni kan inte låtsas att ni är en del av vår kamp när ni hugger oss i ryggen regelbundet. När snutar sköt Hannes Westberg i demonstrationerna 2001 i Göteborg och ljög om omständigheterna delade ni ut blommor till vad som hade kunnat bli hans mördare. Att ni regelbundet beter er såhär gör att ni inte kan tvätta era händer från snutarnas eskalerande våld. Ni normaliserar våldet och lögnerna som gör att våra kamrater hamnar på akuten.

Flera av de som skadades i lördags har vittnat om att de höll sig till ickevåldsmotstånd och att de var omaskerade. Inte för att det spelar roll för huruvida de förtjänade att mejas ner, men det visar vilka kamrater ni tar avstånd från och vilka kamrater ni låter snutar attackera. Så vi måste prata, socialdemokratin. Vi måste prata om att ni inte är våra kamrater. Inte så länge som ni tar de blåklädda fascisternas parti varje gång de spöar oss och ljuger om det.