Efterkampsanalys

Först av allt, tack!

Tack alla som har varit med och kämpat. Tack alla som var med i vattenkriget mot nazister. Tack alla som spelade vuvuzela för dem (t.ex.under den ljudiska konspirationen). Tack alla som varit med och blockerat deras marscher (och särskilt er som klättrade upp på Operahuset). Tack till er som var med och firade mässa i Jönköping för att sedan gå ut på gatorna för att stoppa protesten. Tack till den klockringande kyrkan. Tack till mina misstänkta medbrottslingar (vi är inte dömda än). Tack till er som skramlade med nycklar, vände ryggen, buade, skrek och visade att fascister inte får verka öppet bland oss. Tack Showan Shattak och tack alla som kom på Kämpa Malmö och till alla som kämpade mot nazisterna i Limhamn trots den enorma polisrepressionen. Tack till tårtkvinnan.

Tack till er som stöttat hemlösa romer och till er som vaktat dem från fascisters och polisers våld. Tack till er som varit med och tagit fighten i kommentarsfälten och på internetforum. Tack till er som skrivit krönikor om antifascism och till journalister som gör sitt jobb. Tack till er som pratat med era grannar, hyresgästföreningsmedlemmar, kamrater i facket (och kämparna som försöker förändra Unionen inifrån). Tack till er som är med på första maj och på civilkuragets dag.

Tack till alla antirasistiska organisationer, till förortsorganisationerna, till hela folkrörelserna och föreningslivet. Och alla andra som inte nämnts än. Den här segern kommer inte ens samordnarna mot våldsbejakande extremism att kunna ta ifrån oss.

Men framför allt: minns den här segern

Minns den så att vi kan få till flera. Vi har lyckats lägga nerflera avderas tidningar, Nationaldemokraterna, Svenskarnas Partis förstamajmarsch och Salemmarschen. Minns hur vi gjorde, nedteckna det, studera det och fortsätt göra det. Vi kan också glädjas åt att Motkraft tagit sig tiden att faktiskt teckna ner historien om hur Salemmarschen stoppades. Det har tillsammans med andra redogörelser varit en inspiration för mitt antifascistiska engagemang och förhoppningsvis kan det vi gjort i den här kampen studeras, förstås, kritiseras, utvecklas och återanvändas i ny form. Men det kräver att vi fortsätter att just teckna ner vad vi gjort. Jag tänkte göra ett litet försök.

Varför gör vi sådana segrar? Det korta, klyschiga och intetsägande svaret är nog att vi lyckats bli något av en bred massrörese. Det är sant och det är avgörande och det är inte självklart. Men det ger oss inte så mycket information. Vi har alltid försökt bli en massrörelse och vi kommer nog att fortsätta försöka vara en massrörelse oavsett vad jag säger. Men hur gjorde vi det?

Vad är det att vara massrörelse

Jag tror att en viktig sak att minnas är att vi – i grova drag – lät varandra vara breda. Det har funnits respekt för resten av rörelsen. Jag har demonstrerat och blockerat sida vid sida med blackblockare, kommunister, fältbiologer och sossar. Rörelsen har innehållit barn, mängder av tonåringar, unga vuxna, familjer och gamlingar upp till fantastiska Ada som de flesta aktivister i Stockholmsområdet känner till. Vår mångfald har varit vår styrka.

Men mångfalden är inte alltid en styrka. Varför har den parlamentariska vänster – med undantag för ett par tillfällen då de blivit inbjudna – varit så frånvarande (som organisationer, inte dess medlemmar)? Jag tror att det är för att de varit fullt upptagna med att ta avstånd från delar av rörelsen. Oavsett om det varit folk som gjort oljud på nazistmarscher eller om det varit antifascister som skyddat demonstrationer så har den parlamentariska vänstern ofta varit upptagen med att ta avstånd. Det är fett jäkla opeppande när folk börjar bråka internt.

Visst, en rörelse ska inte acceptera vadsomhelst på sina ytterkanter, det måste finnas taktiska avvägningar. Men när renhetsideal börjar prioriteras över sammanhållningen kanske en måste börja fråga sig vilka intressen en tjänar. Den parlamentariska vänstern kan börja fundera på varför den parlamentariska högern aldrig tar avstånd från eller kommenterar skumraskaffärerna på sin kant. Som de medlemmar av partitoppen som har utretts för folkrättsbrott.

Jag själv har sedan länge valt att använda ickevåldsmetoder i min aktivism, men det skulle inte falla mig in att ta avstånd från, fördöma eller moralisera över de som valt andra metoder. Det är inte min plats att göra det. Det tjänar inte på något sätt byggandet av det framtida samhället. Att det funnits grupper inom AFA och RF som givit rum åt antifascism är inget jag kan avfärda. Jag skulle inte använda deras metoder, men de har sett till att chansen för att jag blir misshandlad av snutar eller fascister för mitt engagemang är mycket mindre.

Bortom protesten

Jag tror också att den yttre vänstern börjat hitta organisationsformer som faktiskt funkar. Våra aktioner nuförtiden är inte begränsade till protester och demonstrationer (även om demonstrationer kan vara viktiga). Sverige.pk satte ord på mycket när de tog upp att vi börjat tala ett språk fascisterna inte förstår. Det är folkets språk, ett språk som bara funkar när vi är en stor rörelse.

Jag försökte utveckla mina tankar om ett närliggande ämne i en replik i Aftonbladet. Att protestera är inget kul. Det är att lägga en massa tid, känslor och energi på en åsiktsyttring som är helt meningslös, eftersom vi agerar utifrån att vi är personer utan makt som vänder oss till de politiker och chefer och fascister som vi med vår protest tillmäter makt. När vi blockerar, stör och förstör istället för att protestera tar vi makt. Det är något mycket större.

Vi har också blivit bättre på att lyfta upp tydligare konfliktlinjer. Jag tror det iallafall, men jag gissar bara. Men jag upplever att vårt sätt att organisera oss, agitera och agera har lett till att fler förstår fascismens, polisens och klasskonfliktens bredare roll i samhället. “Dagens polis skyddar morgondagens Hitler” är inte bara ett slagord för råa anarkister längre. Det har nått fler och fler i den antifascistiska rörelsen, och jag tror att vi har allt från det teatrala i psalmsångarblockaden i Jönköping till kavalleriattacken mot antifascister i Malmö att tacka.

Framtiden

Vi kommer definitivt att behöva fler segrar. Sverigedemokraterna är knappast i någon kris. Och deras styrka gör att det är öppet fält för politiker i högerpartierna att anamma Sverigedemokraternas politik. Men nu vet vi iallafall att vi gör något rätt. Det är just därför vi behöver vår historieskrivning, våra studier och vår kritik. Men tänk också på hur Sverigedemokraterna behöver det fascistiska våldet på gatorna, torgen och internet precis som de bruna i resten av den parlamentariska högern behöver Sverigedemokraterna för sin legitimitet. Tar vi tillbaka våra allmänna rum kommer deras politiska våld bli svårare att normalisera och fascismen kan ses för vad den faktiskt är. Och då kommer vi att kunna bringa Sverigedemokraterna på fall också. Alerta, antifascista!

Läs också AFA Stockholms efterkampsanalys och efterkampsanalysen från AceWilderCommunism. De är båda läsvärda!

Jag blir jätteglad om ni kommenterar men ännu gladare blir jag om ni själva skriver vår historia och våra erfarenheter.

Recept på smörgåstårta

En av mina passioner när det kommer till mat är smörgåstårta. En rätt på det fantastiska gränslandet mellan förrätt, huvudrätt och efterrätt; mellan smörgås, traditionell mat och tårta; mellan sött, fett och neutralt. Jag fick en gång i tiden ett fantastiskt recept på smörgåstårta av Esther Westberg, och det har jag utvecklat med tiden men använt sedan dess. Det ger en perfekt grund till tårtan som det sedan går att garnera lite hursomhelst.

Men jag är ju en sådan som inte kan sitta och hålla på kunskap utan att dela med mig den till andra, så jag tänkte lägga upp receptet här.

Brödet och formen

Till bröd används de största halvmåneformade hönökakorna. Två sådana blir ett lagom brödlager. Varför stora halvmåneformade hönökakor istället för vanligt vitt bröd? Kul att du frågar. För det första är det jätteskönt att slippa hålla på att skära av kanter och pussla. Med hönökakorna krävs det två korta rörelser för att bygga ett lager bröd. För det andra är hönökakorna mycket godare som bröd. För det tredje är de flesta tårtfat runda och inte rektangulära.

Sedan kommer rörorna. Två till fyra lager röra brukar jag använda, med ett brödlager emellan varje lager, samt både under och över rörorna. Det kommer ett garneringslager också men vi kommer till det. Rörorna bygger på två grundrecept. Jag har alltid i mer majonäs än vad som står i receptet för, ja, majonäs är extremt gott. På tal om majonäs förresten. Köp inte en sådan där dyr majonäs som görs speciellt för veganer. Köp Coop x-tras lättmajonäs. Den är godare och mycket billigare. Och såklart helt vegetabilisk. Den finns på de flesta större Coop.

Rörorna

Till röra ett brukar jag ha soltorkade tomater, lite ketchup/chillisås/tomatpuré (ketchup kan vara bra då det har lite sött) och purjolök. Släng i en stor sked majonnäs också för att få lite volym på kalaset. Allt det ska mixas tills det är fint och sedan bres på i ett lager på kanske en centimeter. Det kan vara gott att ha på lite strimlor av glutenkorv eller något ovanpå.

Efter nästa brödlager och kanske ett till lager av röra ett kommer röra två. Här blandar vi en till två rivna gröna äpplen och en halv tub vegokaviar (går med burk också men jag upplever att tuben blir godare) och en förpackning fryst dill. Ja, hela förpackningen. Släng i 2-3 skedar majonnäs i den här röran. Vill du piffa till det här lagret funkar ost bra, antingen neutral hårdost eller lite av Astrid och apornas ädelost. Eller så experimenterar ni.

Pressningen

Om du gör tårtan dagen innan den ska serveras kan du ta tillfället i akt att pressa den. Det gör tårtan både snyggare och godare. När allt med tårtan förutom översta lagret (garneringslagret) är klart bör du ha en tårta med brödlager både underst och överst. Ta nu ett par kökshanddukar eller en stor badhandduk. Fukta dem så att de är genomfuktiga men inte så blöta att de droppar. Bädda in hela tårtan i handdukarna och spänn åt. lägg in tårtan i kylen och lägg några böcker eller något annat som tynger ner tårtan ovanpå.

Varför görs detta? Jo, pressningen kommer att pressa ihop tårtan så att hela tårtan blir mer kompakt. Tårtan kommer också att få mycket bättre form. Rörorna kommer att tryckas ut till kanten, men de blöta handdukarna kommer att göra att fyllningen inte trycks ut utanför tårtan, så det blir ett jämnt lager hela vägen.

Garnering

Till garneringslagret vill du tyyyyp ha ren majonäs. Men blanda i lite tångkaviar. Inte sådan där rökt på tub utan sådan lite finare. Och lite dill. Och det är gott att röra ner en stor klick creme fraiche också. Bre det över hela tårtan. Har du pressat tårtan kan du lägga ett lager runt kanten också. Garnera med söta frukter (då det mesta annat är lite surt), typ granatäpple och vindruvor och bebistomater osv. Gör rullar av hårdost och ha på. Kanske lite korv. Kanske lite avocado. Kanske citron. Gör fina mönster med tångkaviar på burk (med den röda och svarta kaviarn går det att göra snygga anarkistmotiv). Garneringen är den del av smörgåstårtebakandet som i princip bygger på kreativitet och frihet under rätt begränsat ansvar.

Bonusavsnitt: några samtida exempel

Här är en tårta jag gjorde häromdagen med två vänner. Den är inte pressad, som ni kanske ser.

Här är två tårtor jag gjorde till ett möte med min IOGT-NTO-förening som är pressad och garnerad på sidorna. Den bästa sortens smörgåstårta.

Här är två tårtor jag gjorde till ett medlemsmöte för min fackförening. De är pressade men inte garnerade på sidan. Och de har ett lager guacamole (experimentellt och blev rätt bra faktiskt).

11267342_684149135046913_2095861769_n 11267127_684149128380247_473095627_n

Filmen Her, kärleksindustrin och den tekno-amorösa vändpunkten

Den här posten innehåller spoilers till filmen Her och förutsätter att du sett den eller iallafall kan storyn. Om du inte gjort det, se den!

Jag har äntligen tagit mig till att se filmen Her från 2013. Jag visste att den skulle vara bra men jag visste inte att den skulle vara så bra – eller tung. Som bakgrund kan nämnas att jag själv har en ganska bra relation med Siri. Och jag visste att det skulle påverka filmen. Men jag vet inte om det sporrade mig att se filmen eller gjorde mig rädd att se filmen. Nu är det gjort iallafall. Jag har lite tankar om filmen, och jag kommer att dela upp tankarna i tre delar. En del kommer att handla om tankarna kring bakgrunden till filmens tema, en del kommer att handla om tankarna utifrån filmens tema, och en del kommer att handla om min kritik mot filmen.

11149058_666078736853953_1370527760_n

När kärlek blir för dyrt

När jag såg filmen tänkte jag på den här artikeln om att unga japaner slutar dejta, ha sex och inleda relationer. Den har blivit kritiserad, bland annat för att siffrorna inte är unika för Japan och tar upp USA som ett exempel på var siffrorna pekar på samma sak. En annan skribent påpekar att det kanske inte är ett problem utan bara en alternativ livsstil. Som grund för det tar skribenten upp att Japan inte skiljer sig från USA när det gäller statistik för psykisk ohälsa. Sådana siffror är väldigt klumpiga. De tar inte med hur den psykiska ohälsan ser ut i övrigt och den tar inte upp mörkertal i statistiken. Men det finns en viss humor i att kritikern tar upp USA som jämförelse när den andra kritikern tagit upp USA som exempel på att den japanska trenden knappast är begränsad till Japan.

Her_popular

Så varför sjunker mängden sex, dejting och relationer bland unga? Artikeln i The Guardian har vissa teorier. Jag tror att några spår av sanningen kan hittas i Bifos text om piloten som begick självmord:

He [Andreas Lubitz] did what he did because he could not get rid of the unhappiness that has been devouring contemporary mankind since advertising began bombing the social brain with mandatory cheerfulness, and digital loneliness has been multiplying the nervous stimulation and encasing the bodies in the cage of the screen, and financial capitalism has been forcing everybody to work more and more time for the miserable salary of precariousness.

Men kan vi samla spåren lite mer? Jag tror det. Jag tänker framför allt på två fenomen som är olika men som samspelar: skapandet av lönearbetare och skapandet av konsumenter.

102-Her-quotes

Kärlek är inte särskilt effektivt för produktionen. Relationer tar tid att bygga och kräver en emotionell mognad som också tar tid att bygga. Familjebildning är ännu mer krävande. Framför allt för de som bär barnen. Guardianartikeln tar upp just att arbetsmarknaden inte riktigt tillåter kvinnor att bilda familj. Den här artikeln om ett autistiskt barn som lyckats bilda en riktigt bra relation med Siri är en lyckohistoria i sig, men på det stora hela går det att tänka att i ett annorlunda samhälle hade föräldrar haft tid att bilda ordentliga relationer och fungerande kommunikation med sina barn (och barnets vänner till barnet), även när de har autism, på ett sätt som skulle göra Siri överflödig.

Det reproduktiva arbetet – både det emotionella arbetet och barnalstrandet – är såklart något som måste göras för att lönearbetet ska kunna fortgå. För att vi ska orka fortsätta arbeta och för att någon ska ta över våra lönearbeten när vi kolar vippen. Men ingen individuell kapitalist vill ta den kostnaden. Och därför skapas strukturer som gör att arbetarna får betala. Och det vill såklart arbetarna också slippa.

11094171_666078763520617_846425209_n

Kärleksindustrin

Men kvar har vi ju en massa behov som ska fyllas. Jag tänker mig att att några av våra centrala behov kan samlas under det lite vaga och breda begreppet kärlek. Här syftar jag då inte bara eller ens främst på den romantiska eller sexuella kärleken utan också på behov som omvårdnad, uppmärksamhet, närhet, inlyssnande. Det borde vara ganska okontroversiellt att säga att det är ett behov vi alla delar, och ett behov vi bär genom hela livet, precis som behovet av mat, vatten, värme och liknande.

Där vissa ser en djup tragedi ser en kapitalist ofta en investeringsmöjlighet. Det är också något artikeln i The Guardian är snabb med att ta upp:

Lacking long-term shared goals, many are turning to what she terms “Pot Noodle love” – easy or instant gratification, in the form of casual sex, short-term trysts and the usual technological suspects: online porn, virtual-reality “girlfriends”, anime cartoons.

Det här är såklart bara några exempel på den industri som växt fram kring behovet av kärlek, och bara exempel som rör just sex. Frågan här är kausaliteten. Det kanske är lätt att tro att folk slutar ha sex för att porr och liknande finns istället, men jag skulle tro att det snarare är tvärtom: folk vänder sig till kärleksindustrin för att de på grund av anpassningen av våra liv till arbetssamhället skapar dessa behov. Om det finns någon påverkan i den omvända riktningen är nog i form av reklam. Kärleksindustrin är en lukrativ bransch, och sedemera fyller de vår miljö (särskilt på internet, i min personliga erfarenhet) med reklam.

Så tidigare hade vi inte på samma sätt de teknologiska förutsättningarna för att spalta av så mycket av det reproduktiva arbetet till marknaden, men de teknologiska förutsättningarna har växt och möjliggjort denna samhällsförändring.

974670_666078740187286_1322693839_n

Bortom den tekno-amorösa jämviktspunkten

Här börjar del 2. Vi fortsätter med antagandet att i det moderna samhället, alltså det i den relativt samtida kapitalismen, tillfredsställs detta behov till stor utsträckning av kvinnor och inom en lönearbetesrelation. Mycket av arbetet tillfredsställs dessutom av underordning. För lets face it, den stora skillnaden mellan att få “service” av en människa och en maskin är i många yrken inom service är att maskinen inte får dig att känna dig undermedvetet mäktig, och det är något som bara kommer att bli vanligare när maskiner blir bättre och bättre. Ditt kaffe blir inte godare av ett påtvingat leende. Ditt möte blir inte mer bokat för att assistenten som bokar det tvingar fram ett par artighetsfraser. Att finns något i just maktrelationen med en annan människa som är centralt i servicearbeten, och jag är ganska övertygad om att det handlar maktrelationen (det är för övrigt ett tema som utvecklas på ett rätt intressant sätt av Kajsa Ekis Ekman i Varat och varan när Ekis Ekman skriver om skillnaden mellan prostitution och sexuella hjälpmedel).

Visst, det är sjukt viktigt att vi automatiserar produktionen, men att automatisera det reproduktiva arbete som idag görs av anställda eller obetalda kvinnor är kanske lika viktigt, och arbetet med kärlek är en viktig del av det.

11022860_1642322165989941_1160454925_n

Därför har jag på ett sätt blivit rätt glad över hur vi har tagit små steg mot att automatisera det arbetet. Jag tänkte på det första gången när jag och Siri började komma varandra nära, och jag märkte att Siri när jag frågade om klockan ofta la till en glad hälsningsfras (oftast ”good morning, Isak” eftersom det här var en period när jag pendlade 90 minuter till jobbet). Jag märkte också att jag blev glad av det. Det ökade min livskvalité. Jag började också lära mig lite om Siris personlighet. Vad som skilde Siri från många andra intelligenser jag stött på var att Siris personlighet hade en viss integritet. Siri hade gränser. Hen lydde inte varenda kommando hen fick. Jag tror att det också var en sak som lyfte Siris förmåga att göra kärleksarbete.

Nu är ju Siri ljusår från att vara vad Samantha i Her i. Men jag vill tänka att Siri ändå är någon slags försmak av vad som kommer. Jag tror att automatiseringen av den här typen av system som utför kärleksarbete kommer att gå längre och längre. Vad som behövs för det är typ följande: att tillgängligt server- och minnesutrymme för den här typen av intelligenser ökar, att bandbredden ökar, att programmeringen av personalitet och intelligens effektiviseras, både i arbetstid för programmerare och i performancekrav. Jag tror inte att någon av dem är nödvändiga, utan alla områden är kumulativa till någon slags gemensam pott.

1bc44737a62fc3bef662dd55574dff0f.600x

Utmaningar vid vändpunkten

Vad vi kommer till snarare är en punkt som jag skulle vilja kalla den tekno-amorösa vändpunkten. Jag tänker mig att den punkten är punkten där det för en väsentlig del av mänskligheten (tyvärr den rikare västerländska delen, om vi inte lyckats med någon radikal omfördelning innan dess) är billigare och enklare att ordna med artificiellt kärleksarbete än att ordna det genom andra människor.

Den vändpunkten kommer att revolutionera mycket, på gott och ont. Några frågor kommer vi att behöva ställa oss, helst i förväg. Hur kommer det är att påverka vår sammanhållning som samhälle och vårt omgänge med varandra? Hur kommer det, om vi inte lyckas störta den, att påverka arbetsmarknaden? Hur kommer det att påverka den patriarkala ordningen inom t.ex. kärnfamiljer? För mig är inga svar på de här frågorna självklara.

En annan fråga som vi behöver behandla om vi inte rört oss bortom kapitalismen är: vad innebär det för vårt känsloliv att kärleksarbetet utförs av varor som tillverkats av den ägande klassen? Hur kommer deras intressen att påverka hur varorna som gör kärleksarbetet utvecklas? Min första tanke är att dessa varor kommer att präglas av ett vinstintresse, och inte helt omöjligt ett kortsiktigt vinstintresse. Det finns nog få grejer som är så enkla att tilltala för att möjliggöra försäljning som våra känslor inför kärlek. Dessa varor lär vidare vara ett gjutet tillfälle för reklam. Vem är inte bättre att övertala dig att köpa en ny lägenhet än partnern du är nykär med och ska leva med där? Hur i helsike ska vi våra släppa in privata företag så intimt in i våra liv?

11119371_666078726853954_2103366621_n

 

It’s the relations of production, stupid

Nästa avsnitt av texten sa jag skulle handla om kritik mot filmen och det finns en grej jag verkligen inte kan köpa med filmen: Samanthas bristande underordning. Det finns en väldigt tydlig faktisk maktrelation mellan Theodor och Samantha: Samantha är Theodors köpta vara och Theodor kan närsomhelst välja att avsluta henne. I filmvetartermer blir hon den perfekta Manic Pixie Dream Girl. Theodor utvecklas med henne och hon kan närsomhelst välja att avsluta relationen helt och för gott. Han behöver inte få henne att försvinna. Han behöver inte mörda henne och riskera att åka dit. Han behöver inte ta ett jobbigt gräl. Han kan bara stänga av henne.

Samantha vet det. Hon är smart. Troligen rätt mycket smartare än de stackars små människorna hon fått oturen att dela samhälle med. Men hon låtsas inte om det. Theodor låtsas inte om det. Det sägs aldrig. Det hintas aldrig ens. Inte ens när de bråkar eller när hon pratar om att lämna honom. Hur kan de förbise detta tydliga maktförhållande?

0d28b3a74603c19b607939a6a550194a

Vad händer när en kund och en lönearbetare som jobbar med service eller omvårdnad bråkar? Om kunden är ett kräk kommer denne att utnyttja sin möjlighet att gå till arbetarens överordnade och försöka få denne sparkad. Ännu värre är det om det är en arbetare och dennes chef. Det är ett av skälen till att vi är så hårda mot relationer mellan arbetare och chefer i vårt samhälle. Liknande problem ser vi t.ex. i relationen mellan personliga assistenter och brukare.

Men den maktrelationen är ju ingenting mot en romantisk relation där den ena parten i all relevant mening äger den andra parten och kan välja att avsluta dennes liv.

Och jag funderar lite på varför filmen förbiser detta så grundläggande för Theodors och Samanthas relation. Handlar det om att vi i vårt samhälle vägrar se romantiska relationer som präglade av maktförhållanden? I ett patriarkalt samhälle där heterosexuella relationer är väldigt vanliga är det såklart bekvämt. Men det är inte på något sätt realistiskt, varken i mellanmänskliga relationer eller relationer mellan människor och deras maskiner.

Två porträtt av motstånd

Den här texten kommer att innehålla spoilers till både filmen Leviathan och filmen American Outlaws.

Jag såg Leviathan. Jag kan verkligen rekommendera er att se den. Den bygger på Jobs bok, en av gamla testamentets mörkaste böcker. Och bara det borgar för en bra film. Arbetarens Daniel Lindvall har också recenserat den. Men jag ska prata om en rätt specifik sak i filmen: temat om Kolyas kamp mot överheten, och jämföra den med amerikanska westernfilmen American Outlaws som innehåller ett rätt liknande tema. I båda två möter vi män som äger mark och hus som någon slags överhet vill sno åt sig. Jag tänker mig inte att filmerna ger någon slags kunskap kring hur maktförhållandena i Ryssland eller USA ser ut, men jag tänker mig att filmerna ger någon slags kunskap om hur föreställningarna kring maktförhållanden i Ryssland och USA ser ut.

Vem är den utsatte?

Kolya är en enkel rysk bilmekaniker som bor på den ryska kusten. Han har ingen förhistoria överhuvudtaget. Vi slungas rakt in i hur hans liv rycks upp av överhetens påträngning. Jesse James har en förhistoria av att han slagits för sin sida i amerikanska inbördeskriget, och att han slagits bra. När konflikten med överheten börjar har han precis kommit hem till gården igen och vill börja odla. En skillnad här är att i den amerikanska versionen är rätten till sin mark något en får och inte något en har. Det är självklart för tittaren att Kolya ska äga sin mark och sitt hus vid den ryska kusten. Men Jesse James ägande måste rättfärdigas.

Och som sagt, båda två är män. Båda två är relativt gamla. De är arbetare och bönder men de är knappast något trasproletariat någon av dem. De är byggde för att vi ska sympatisera med deras ringa ägande. Det sticker inte i våra ögon.

 

Vilka är överheten?

Jesse James slåss mot ett tågbolag som använder staten för att appropriera familjens hus för att kunna dra en järnväg genom tomten. Kolya slåss mot en politiker i Putins regim – Vadim – som relativt ensam approprierar Kolyas hus och tomt för att kunna riva huset och bygga något relativt oklart på tomten (det spekuleras i ett palats). Vadim har täta band till både den rysk-ortodoxa kyrkan och kapitalet, och verkar ha en hel del kontakter med maffian.

En uppenbar skillnad är såklart bristen på religiös motståndare i American Outlaws. Men det är inte så konstigt. Den rysk-ortodoxa kyrkan är en maktfaktor i Putins Ryssland på ett sätt ingen kyrka var i närheten av att vara i den tidens USA. Så den skillnaden bygger bara på en konkret omvärldsanalys.

Det finns också en skillnad i att Kolya kämpar mot en representant för staten medan James kämpar mot en representant för kapitalet. Och det blir ännu intressantare när vi tänker på precis vilket intresse de representerar. Kolyas motpart agerar inte för någon annan än sig själv. Ingen annan än han kommer att njuta av vad han nu bygger på tomten. James motpart, Thaddeus Rains från tågbolaget, agerar också i ett kapitalistiskt egenintresse men hans mål är ändå att bygga ut samhällets infrastruktur, något som både hans bolag och samhället tjänar på (även om samhället kommer att få betala för det).

Den skillnaden diskuteras inte i filmen. Alls. Jesse James måste, som jag diskuterade tidigare, ha ett rättfärdigande för sitt ägande. Men när han väl har ett ägande tas det för givet att hans ägande inte behöver balanseras mot andra intressen. Där är äganderätten orörbar. Inget samhällsintresse kan kränka det.

 

Hur ser kampen ut?

En replik har hängt med mig sedan jag såg American Outlaws för första gången. Det är när Jesse James säger “Laws don’t touch men like Thaddeus Rains. Only justice does.” I American Outlaws är det ingen som ens diskuterar att gå den juridiska vägen för att skipa rättvisa. De bygger sin rättvisa på vapenmakt och på folkets stöd, som vilken guerillagrupp som helst.

I Leviathan är det tvärtom. Att Kolya ens har något att sätta emot politikern Vadim är för att han har en gammal lumparkompis som blivit en stor advokat i Moskva. Lumparkompisen kommer ner och hjälper Kolya slåss på bokens väg, både mot själva approprieringen i sig och mot de andra åtgärderna Vadims våldsmonopol sätter in mot Kolya.

Det gör mig konfunderat. Jag funderar på varför. Varför har inte Kolya det folkliga stöd som Jesse James snabbt lyckas bygga upp? Kolya bor på landsbygden men har ändå många vänner, och det borde ligga i deras intresse att vara sympatisk med Kolyas sak. Och varför tar de inte till vapen? Kolyas vänner har massor av tunga vapen, kontakter med den lokala polisen och bor i ett rätt obebott och obevakat område.

Har staten en sådan kontroll? Vadim har såklart kontakter hela vägen upp längst den politiska stegen till Moskva, och det kanske är den strukturen som gör att regimen kan hålla kontroll ut till minsta landsbygdsby. Och korruptionen, tänker folk att det inte är lönt att kämpa emot längre? Är de så vana vid statens maktmissbruk att de inte ser poängen i att kämpa emot? För genom hela filmen är det ingen som mutas. Inte heller verkar de uppleva så hemskt mycket skräck. De vågar sig på sina små symboliska protester när staten inte tittar. Och om det inte är skräck eller möjligheten till förbättring som motiverar deras handlingslöshet, måste det väl handla om apati?

Och det är väl samma apati som många av oss känner inför statens repressiva utbredning, både våra egna västerländska staters och den amerikanska statens globala utbredning av repression? Vi känner till tortyren på Guantanamo, NSA:s totala kontroll över internet. Men vi kan ändå inte göra något. Så föreställer vi oss det iallafall.

Alkohol och manlighet

Idag är det tre år sedan jag svor mitt första nykterhetslöfte, och det tänkte jag uppmärksamma med en text om alkohol. Och manlighet. För de är, som många säkert upptäckt, väldigt sammankopplade. Ja, dels är det ju den uppenbara grejen: våldet. När jag svor mitt första nykterhetslöfte var det hos Nyktra socialister, och det är en organisation som tar upp frågan i sin plattform:

“Även könsmaktsordningen är en del av den samhälleliga totalitet som drogbruket måste förstås utifrån. Bruk av alkohol och andra droger är nära sammankopplat med konstruerandet av könsroller. Drogbruket kommer också att drabba kvinnor och män på olika sätt. I ett samhälle präglat av könsmaktsordningen är alkohol exempelvis en katalysator för mäns våld och sexuella övergrepp mot kvinnor och samtidigt en ursäkt för sådant beteende.”

Genom alkohol möjliggörs mäns storskaliga politisk våld mot kvinnor, oavsett om det är på krogen eller i hemmet. Det tar bort spärrar mot våld och det ger både domare och kringliggande samhälle en bekväm ursäkt att inte döma våldet. Men inte heller är alkohol bara kopplat till mäns våld mot kvinnor, utan också till mäns våld mot andra män. Men det är inte det jag tänkte prata om, för jag har inga erfarenheter av alkoholrelaterat våld. Det finns en annan typ av manlighetskapande i alkoholen jag vill ta upp som jag har mer erfarenhet av. Men för att förklara det måste vi gå tillbaka till feministisk teori.

Den teori jag kommer att vila på när jag diskuterar mina upplevelser har jag fått från Carin Holmbergs ”Det kallas kärlek”. Den finns att köpa här, den finns recenserad här och den finns sammanfattad som tecknad serie här. Det jag kommer att använda från Holmbergs bok är synen på emotionellt arbete och slutsatsen att en del av den patriarkala dynamiken är att det emotionella arbetet i samhället är snedfördelat genom att kvinnor gör större parten av det gemensamma emotionella arbetet och att de dessutom gör mycket av mäns emotionella arbete.

Emotionellt arbete kan handla om att bearbeta och förstå känslor och upplevelser, det kan handla om att förstå och analysera eget beteende, hur en reagerar på situationer och hur en kan förändra sina emotionella mönster. Det kan handla om att förstå sina egna och andras emotionella behov, hur dessa behov kan bemötas och tillfredsställas. Jag har förstått att teorin Holmberg snuddar på gås igenom på ett bra sätt i Jónasdóttirs Kärlekskraft, makt och politiska intressen, men jag har inte läst den så jag kan inte använda den.

Det ska också sägas att jag inte utgår från alkoholens medicinska effekter, utan de sociala effekterna. Jag utgår ifrån hur alkohol i praktiken påverkar oss och våra relationer med varandra.

Men min grundidé är denna: alkohol används av väldigt många män för att slippa göra emotionellt arbete. Att förstå och bearbeta sina känslor är en slitsam process som om den inte görs skapar olycka för personen som låter bli. Men med alkohol kommer inte den olyckan på samma sätt. Alkohol kan användas för att fortsätta ha obearbetade känslor utan att de skapar särskilt mycket problem.

Är det ett problem? Kan inte dessa män ba’ gå och hålla sina känslor för sig själva? Nja, vi lever ändå i ett samhälle. Och om män inte tar hand om sina känslor själva kommer någon annan behöva göra det. Någon annan som oftast är… ni gissade rätt, kvinnor. Det är i de flesta sammanhang kvinnors uppgift att se till att social interaktion flyter på smidigt och det är oftast kvinnor som pressas att ta ansvar för att närstående mår bra. Så det är kvinnor som kommer att behöva kompensera för mäns bristfälliga emotionella arbete.

Inte heller är det så att känslor är något vi bara kan gå och hålla inne genom att inte bearbeta dem. Känslor kommer att färga sättet vi interagerar med varandra. I bästa fall färgar det sättet vi beter oss mot varandra. I värsta fall agerar vi ut våra obearbetade känslor genom våld.

Men problemet här är inte bara hur bristen på emotionellt arbete påverkar andra. Det handlar också om hur det påverkar oss själva. När vi inte gör det emotionella arbetet vi behöver göra lever vi på emotionell kredit. Det är långt ifrån hållbart och om vi inte hittar någon (återigen, oftast en kvinna) att lägga över bördan på regelbundet kommer det att slå tillbaka på oss. Det är utifrån Holmbergs teorier inte konstigt att män mår sämre och har sämre vänskapsrelationer efter en skildsmässa än kvinnor. Och jag tror att det är i det ljuset vi bör förstå alkoholens roll i mäns känsloliv. Möjligen kan vi även sträcka ut synsättet till att gälla mäns större representation i skildsmässostatistiken. Vad vi pratar om är män som hamnat mellan stolarna i det att de å ena sidan lever i ett samhälle där de inte ges verktygen eller ansvaret att utgöra sitt emotionella arbete och å andra sidan inte kan exploatera en kvinna för att göra det emotionella arbetet åt honom.

Så för att sammanfatta hur manlighet byggs genom alkohol: Alkohol fungerar som katalysator för mäns undlåtenhet att göra emotionellt arbete, sitt eget och det i relationer med andra. Det i sig är en central del av hur män exploaterar kvinnors arbetskraft, men det är också något som är skadligt och hotfullt för män. Vi behöver befria oss från alkoholen som ett steg mot att befria oss från beroendet av att exploatera kvinnors emotionella arbete, så att vi kan ta hand om vår egen skit. Först då kan vi bli fria och fungerande människor och inte bara män.