Copy is right

Sökes: Män med grundläggande empati och en förståelse för sin nästas situation. Finnes: Ett rimligt sexliv.

Samtyckeslagstiftning för samlag har diskuterats rätt länge nu, och jag kan inte säga att jag förstår argumenten mot det. Motargumenten är ofta tillspetsade och teoretiska, och famlar ofta efter halmstrån. Men jag tänker inte att diskutera argumenten mot samtyckeslagstiftning. Istället tänker jag diskutera hur folk som tycker att det verkar läskigt med samtyckeslagstiftning bör göra.

Här är ett något radikalt förslag: Ligg inte. Det är faktiskt inte svårare än så. Om du har så svårt att inhämta samtycke från din partner kanske du inte ska ligga. Du har ingen rättighet att ligga, och du har ingen rättighet att slippa en lagstiftning som vid tvivel står på offrets sida. Så ta det lugnt en stund och håll dig till askes, eller lär dig hur sex fungerar.

Det krävs så lite empati för att förstå när samtycke finns. Vi människor är så otroligt bra på att kommunicera att det inte är ett problem. Och om det nu skulle vara ett problem går det alltid att fråga. Visst, det kanske är jobbigt. Men du kan väl inte på allvar mena att det är jobbigare att fråga om samtycke än att bli utsatt för en våldtäkt? Jag kan leva med att sex är förunnad dem som har den grundläggande empatin.

För det är ju ändå så att kärlek och sexualitet är mer av en dygd till din nästa än en rättighet. Vad menar jag med det? Jo, att om du nu bestämmer dig för att ligga är din plikt att vara omsorgsfull och varsam om din partner mycket större än din rättighet att få samma sak tillbaka. Det gäller speciellt om du är i en överordnad position, till exempel om du är man.

Det här är svåra saker, men Jesu bud i frågan är inte heller lätt. Älska din nästa som dig själv. Budet är kort, men lyckas i sina få ord utesluta allt som har med maktutövande, övergrepp och objektifiering. Som man är det svårt, och kräver ett hårt arbete med radikalfeministisk självkritik. Det kräver att en aktivt arbetar med sina relationer och sin tvåsamma sexualitet på ett sätt som de flesta tyvärr aldrig gör.

Om du som man inte är intresserad av att lägga ner det arbetet är det faktiskt inget problem. Det andra alternativet har länge funnits inom kristen tradition och ses ofta som rätt fint. Jag tycker definitivt att det är värt att plocka upp igen som ett sätt för dessa personer att följa budet gentemot sin nästa: Radikal avhållsamhet.

Under ett av de senaste kyrkomötena blev jag påmind av en bekant att gå på kyrkomötets mässa i Uppsala Domkyrka. Processionen var något av det ståtligaste jag skådat sedan vårbalen här i Uppsala. Alla var där. Predikan var genomtänkt, och intressant. Precis som jag brukar känna vid mässor i stora, gamla kyrkor kändes det heligt, men samtidigt lite avlägset. Sådär högtidligt att det inte kunde bli mer religiöst, men att det inte kunde bli personligt.

Det som stack ut var nattvarden. För mig är nattvarden det mest intressanta i kristendomen. Det är min teologiska utgångspunkt. När vi alla erkänner att vi får del av ett och samma bröd händer något med oss, och det är omöjligt att hålla det heliga inom det religiösas gränser. I en tid när samhällsvindarna försöker att dra gränser mellan det religiösa (det privata) och det politiska (det allmänna) är nattvarden ett problem.

I nattvarden blir religionen vad den ska bara – kroppslig. Även den minsta lilla brödbit retar den hungriges mage. Här finns en spår av en mycket mer radikal kristendom, där brödbrytelsen inte bara är en symbol för enhet, utan delandet av mat är även ett sätt att i praktiken älska sin nästa. Att vi alla får del av samma bröd innebär att vi alla är en del av samma värld, samma system, som förutom bröd även producerar orättvisor, matspekulation och brända generiska mediciner. Att vi alla får del av samma bröd skulle kunna innebära att ingen av oss är hungrigare än någon annan.

En av de tidiga liberala filosoferna, John Locke, menade att världen var given från Gud till alla människor. Därför måste varenda minsta hävdande av privat ägande av något annat än den egna kroppen rättfärdigas, innan ägandet. Bevisbördan låg på den enskilda människan som ville ta något i ägo. Därför är det inte bara en tradition att dela brödet, utan en plikt. Vem är vi att behålla brödet vi odlat med vår gemensamma jord när andra på samma jord hungrar?

Därför blir det också intressant att dela bröd med kyrkomötet, för det är intressant att spekulera i hur kyrkan hade sett ut om kyrkomötet tog brödsbrytelsen på det allvar nattvarden borde tas på. Ibland citeras Helder Camarra när han säger “när jag gav de fattiga mat kallades jag helgon, när jag frågade varför de fattiga inte har någon mat kallades jag kommunist”. Hur kan vi rättfärdiga att vi delar brödet mellan oss inom församlingen utan att aktivt sträva efter att dela brödet över hela världen?

Det blir också intressant att diskutera vilken typ av demokratisk organisation kyrkan är, när företrädarna för kyrkans högst beslutande organ äter en måltid med sina medlemmar. Det är intressant i alla nivåer i kyrkan, från de små församlingarna, till kyrkomötesmässorna. Det finns något djupt sympatiskt i det. Förhoppningsvis är det detta som skiljer strukturerna i kyrkan från andra politiska strukturer. Förhoppningsvis är det något vi kan bygga vår kyrka på.