Category: Dagens Seglora

En frälsare är född. Hen föddes för över 2000 år sedan, men vi firar honom varje år i december. Ni vet troligen dealen. Guds son, föddes i ett stall, tre vise män. Vi har alla sett det julspelet. Vi har alla hört det evangeliet. Ja, en frälsare är född, men vem bryr sig?

I den andra texten vi ofta läser på juldagen (Jesaja, 9:1-7) berättar Jesaja om frälsaren som ska komma. Det är inga små ord. Bara “fredsfurste” är en titel som behöver levas upp till. Han lovar att Jesus ska bryta sönder “oket som tyngde dem, stången på deras axlar, förtryckarens piska”. Han lovar att när Jesus kommer ska “stöveln som bars i striden och manteln som fläckats av blod, allt detta skall brännas, förtäras av eld.“ Som en fredsfurste bör, kan en tänka.

Men nu har det gått 2000 år. Stridens stövlar bärs överallt runt om i världen. Vi är inte ens ett århundrade ifrån de två världskrigen som varit. Under det kapitalistiska förtrycket äger en försvinnande liten del av världens befolkning nästan alla resurser, och tvingar en stor del av de andra att svälta, i samhällen som i regel präglas av ett vitt och patriarkalt förtryck. För varje maskingevär som smälts ner till plogbillar gjuts troligen många fler nya maskingevär.

Jag är väldigt fascinerad av Jesajas löften. I några rader lyckas Jesaja fånga ganska mycket av vad jag vill att kristendom ska vara. Drömmarna Jesaja pratar om är orealistiska – precis som Jesus väckande av döda och läkande av sjuka – men Jesaja säger det som självklarheter. Jag tror att Jesaja uppmanar oss att drömma flippat, att drömma om en värld utan förtryck, utan krig och utan plågor. Och det är vad jag älskar med Jesajas profeterande om Jesus.

Hade Jesus levt hade jag nog försökt misstroendeförklara honom. På tvåtusen år har Jesus fortfarande inte levererat vad hen skulle. Men Jesus är sedan länge uppstigen till himmelriket, så det finns ingen poäng i det. Det enda vi kan göra som kristna nu är väl att göra vad Jesus försökte göra – och göra det bättre.

“The odds are never in our favour” står det sprayat på en betongvägg huvudpersonerna i nya Hunger Games-filmen åker förbi. Filmen är en film om två olika saker, en dödlig maktkamp i en kameraövervakad och direktsänd TV-arena som givit namn åt första filmen, Hunger Games – och en politisk maktkamp där en president försöker hålla sin järnhand omkring ett samhälle som bygger på stora klassklyftor som upprätthålls genom geografisk avskildhet och en välspridd terror. Grafittimålningen är en kritik mot båda, från den växande rebellrörelsen. Filmen skildrar en rik huvudstad som lever i lyx och överflöd, och har sina årliga game show-spel där ungdomar från de fattiga delarna av landet varje år får skicka deltagare som slåss till döden i en arena fylld av vapen.

Det är inte svårt att hitta uttryck för klassförtrycket i filmerna som baseras på Hunger Games-böckerna. Karaktärerna diskuterar det ofta. Hur folk äter god mat tills de spyr i huvudstaden samtidigt som folk i resten av landet är glada om de lyckas köpa till sig bröd på den svarta marknaden. Hur det finns varmvatten och duschar i huvudstaden. Hur hela hungerspelen används för att hålla folk på mattan.

Inte heller är det svårt att dra paralleller till vårt samhälle. Våra klassklyftor, vårt repressiva våld mot fattiga och vår förnedrings-TV är inte helt olik den till sin spets dragna världen i Hunger Games-filmerna. Hur medier gottar sig i de rikas liv samtidigt som de ondgör sig över hur de fattiga och svaga beter sig. Den senaste filmen är tungt präglad av såväl agitation mot vårt samhälle som revolutionsromantik.

Den första frågan jag ställer mig är “Hur kan den här typen av subversiva skildringar visas inför fullsatta SF-salonger landet runt?”, men den viktigare frågan (och svaret på den förra frågan) är nog “Hur kan folk se den här filmen och inte gå ut och vilja göra revolution?”.

Teorierna är nog många. En vän till mig har teorin att fokuset på huvudkaraktärens relationer till män tar bort fokuset från hennes roll som revolutionär. En annan teori skulle kunna vara att folk inte förstår likheterna mellan filmvärlden och vår värld. Jag vet inte hur det ska förklaras. Men jag tror att detta är viktigt: Löser vi gåtan om hur vi får de miljoner och åter miljoner av arbetare, tonåringar och förtryckta som älskar revolutionära skildringar att själva bli revolutionärer, så kan vi applicera det på inte bara fantasyblockbusters som Hunger Games eller science fiction-TV som Star Trek.

Då kan vi börja läsa berättelserna om Jesus på ett helt nytt sätt också.

Just nu läser jag en kurs i libertarianism. Grundstenen i filosofisk libertarianism är självägandeskapet: att alla personer i grund och botten iallafall äger sig själva. Utifrån det härleds sedan resten av rättigheterna. I de flesta fall härleds till exempel att vi äger frukten av vårt arbete, och att vi genom det kan ta delar av vår omvärld i besittning.

Flera stora libertarianier, som Robert Nozick, ser som en av grundförutsättningarna från vilken självägandeskapet härleds att personer är separata varelser. Att det finns ett jag och ett du, ett din kropp och ett min kropp. Utöver det finns det också en värld utanför oss, som vi kan ta i ägo.

Jag tror att förutsättningarna på många sätt är problematiska. Jag har berört problemet med individualismen som trosföreställning tidigare, men Nozick har en kritiker – Susan Moller Okin – som gör det ännu bättre. I texten “Libertarianism: Matriarchy, Slavery and Dystopia” i boken “Justice, Gender and the Family” visar Okin hur Nozicks teori oundvikligen hamnar i slutsatsen att alla är sina mammors ägodelar.

De är produkter av sina mammors kroppar, mammorna har såväl arbetat hårt för att låta dem växa och föda dem, och har investerat mycket mat i att de ska växa. Allt resten av världen bidragit med är ett par droppar sperma som i nästan alla fall lämnats till modern vid ett frivilligt utbyte (från mannens sida, iallafall). Och det är bara vad mammor investerar i barnen innan födseln. Så ur Nozicks perspektiv blir det svårt att argumentera för att mammor inte ska äga sina barn, och det verkar inte finnas något skäl att säga att ägandet någonsin upphör (förrän mammorna frivilligt avsäger sig ägandet eller säljer barnen).

Vad Okin visar med sin slutledning kan verka som en trivialitet, som en teknisk invändning. Men den visar en grundläggande brist i individualismen som idé. Vi är inte bara oberoende individer. Vi alla kommer någonstans ifrån, vi är alla beroende av våra relationer och vi har alla präglats av vår omgivning. Även utanför livmodern behöver vi mat och kärlek för att överleva. Istället för att se de beroenderelationer vi omger oss med som något tärande och neddragande kanske vi borde börja värdera dem istället, ty de ger livet mening och gör livet hanterbart.

Bara en man som inte behöver tänka så mycket på varifrån maten kommer och som på grund av könsmaktsordningen får sina kärleksfulla relationer utan att behöva ge så mycket tillbaka kan förneka det. Kanske är det därför de kan lyfta individualismen på det sätt Nozick och många andra libertarianer gör. Och kanske är den individualismen ett (av flera) skäl till varför vi måste avvisa libertarianismen.

Går det att vara helt fri? Att agera helt förutsättningslöst, utan något som tvingar en i en viss riktning? Det är en svår filosofisk fråga som varken jag eller någon annan kommer att kunna lösa i en krönika. Men vad jag däremot menar mig kunna lösa i en krönika är detta: det går iallafall inte att vara helt fri i ett TV-spel.

Jag ska göra något så kontroversiellt som att skriva en text om ett spel jag inte har spelat, nämligen Grand Theft Auto (GTA) V. Det är ju inte en recension egentligen, utan mer av en reflektion om diskussionen om spelet. Vi hoppar tillbaka till diskussionen om frihet i spel. Nej, förresten, vi hoppas till höjdpunkten av Jean-Paul Sartres Äcklet, delen där Sartre gör upp med strävan efter frihet. Det är ett långt avsnitt om hur värdelöst det egentligen är att uppnå total frihet som kulminerar i detta: “I am free: there is absolutely no more reason for living, all the ones I have tried have given way and I can’t imagine any more of them.”

Låt oss med det som grund fundera på hur roligt det vore att spela ett helt fritt spel, där du själv väljer precis vad som händer. Det finns inga målsättningar, inga behov att fylla, ingen handling att gå igenom. Det är bara du och din spelvärld. Låter trist va? Ändå är det ett av argumenten GTA V har sålts med, och ett av argumenten för varför det misogyna i GTA V inte är problematiskt. För att sammanfatta: kvinnor verkar få sin största roll i spelet när spelaren köper sex och om den vill slår ihjäl den prostituerade efteråt. Övrig kvinnlig skildrig verkar inte finnas.

På ett sätt är frihet just det avgörande temat för just spel som konstgenre. I samtliga övriga stora konstmedium har konstnären makt över berättandet om huvudpersonen. Men i datorspelen får vi själva axla rollen som beslutsfattare, som moraliska subjekt, som handlare. Vi bestämmer ofta hur huvudpersonen ska agera, och alltid är det vi som sitter bakom knapparna. Det ger stora möjligheter till etisk och politisk kritik i spel, och det inkluderar på ett sätt konstbetraktaren i skapelseprocessen.

Men med frihet kommer ansvar. Varje moraliskt eller politiskt beslut har en bakgrund och ett beslutsunderlag. Konstnärerna väljer själva på vilka grunder vi ska fatta beslut. Om spelaren väljer att köpa sex och slå ihjäl den prostituerade efteråt beror såklart väldigt mycket på om spelaren fått träda in i en spelvärld av patriarkal självkritik, ansvarstagande och moraliskt agerande, eller i en spelvärld av misogyni och egoism. I det första fallet kan valmöjligheten att bruka makten över kvinnor vara ett sätt att genom realism skildra mannens position i samhället, men i det andra fallet är det bara att normalisera en av våra mest fruktansvärda strukturer – mäns våld mot utsatta kvinnor som underhållning.

GTA V är inte ett spel om total frihet. Många andra spel har sålts med samma påståenden om frihet i spelet (Fallout-spelen, Oblivion-spelen och Minecraft, för att nämna några) utan att få samma misogyna kritik. För i de spelen har friheten ägt rum på helt andra premisser. Även om de är långt ifrån perfekta spel har vi fostrats på ett annat sätt. Istället för att fostras till att söka upp det som är trasigt och destruktivt i vår mansroll fostras vi att vara axla ansvar och söka nyfikenhet.

“Varom man icke kan tala, därom måste man tiga”

Så lyder sista meningen i språkfilosofen Ludwig Wittgensteins verk Tractatus Logico-Philosophicus. De senaste åren har jag blivit mer och mer medveten om detta. När ateister börjar diskutera religion låter jag medvetet bli att svara av just det skälet. För att jag vet att vi aldrig kommer att kunna tala om religion. Vi tror att ett språk är så enkelt, att bara för att vi pratar samma språk (svenska) kan vi förstå varandra. Men sanningen är att våra språk är lika olika som våra världar.

När vi pratar om gud pratar vi om något helt annat än vad ateister pratar om när de pratar om gud. Jag menar inte att vi pratar om olika saker, som när någon råkar kalla en apelsin för en clementin. Jag menar att vi rör oss i helt olika språk. Som att lyssna på en psykolog försöka prata om biokemi. Eller att höra en fysiker använda sitt akademiska språk för att beskriva moralfrågor.

Jag vill mena att det inom språket finns en specifik teologisk sfär, där helt andra regler gäller. Det är inte konstigt. Det finns ju på samma sätt en moralfilosofisk sfär, en vetenskaplig sfär, en fotbollssfär et cetera. Olika regler, olika seder, olika metafysiker gäller i de olika sfärerna. Att leva sig in i det teologiska språket kan knappast kräva mer metafysiska trollerier än att leva sig in i fotbollsföreställningsvärlden och dess språk.

Terry Eagleton beskriver tongivande ateisters förståelse av teologi väldigt bra i en artikel i Morgenposten: “Dawkins tror religion er dårlig vitenskap. At den skal forklare verden. Som om Hamlet var skrevet for å forklare dansk rett.”

Vad som verkar särskilja teologiska sfärer från många andra är att den inte tillåts vara på sina egna villkor. Vi respekterar att det är svårt att prata om subatomära partiklars sammansättning och varanden med ett språk som motsvarar högstadiefysik. Vi förstår också att byggarbetare kan prata om hur hus byggs på ett helt annat sätt än vad andra kan. Men när ateister pratar om tro finns inte den respekten. Då sker diskussionen helt på deras villkor. Och deras villkor är en reduktionistisk och hypermodernistisk verklighet som förnekar teologisk tradition och alla försök till nyanser eller komplexitet. Det finns inga försök att sätta sig in i och förstå den religiösa sfären. Bara försök att förlöjliga den.

Och då får vi kommentarer som är fördummande för alla. Som uppmaningen till muslimer jag såg häromdagen. Att jorden inte är platt, och därför ber en inte mot Mecka bara för att en vänder sig mot Mecka, utan istället ber de ut mot rymden. Haha, säger nog ingen annan än de inbitna ateisterna.

”I AM WHAT I AM” [en reklamslogan från Reebok] är inte bara en lögn, en simpel reklamkampanj, utan en militär kampanj, ett stridsrop mot allt som finns mellan varanden, mot allt diffust som är i omlopp, allt som osynligt länkar samman, alltid som förhindrar den totala avskärmingen. Mot allt som får oss att existera och förhindrar att hela världen inte överallt känns och ser ut som en motorväg, en nöjespark, eller som den nya staden: uttråkad, utan passion. ett välordnat, tomt, fruset rum, där ingen rör sig utom registrerade kroppar, molekylära samlingar och rena varor.

/…/

Jaget är inte någon sak inuti oss som är i konstant kris; det är formen som de vill tvinga in oss i. De vill göra våra Jag till något klart definierat, separat, kontrollerbart, bedömbart i termer av kvaliteter, när det faktiskt är så att vi är varelser bland varelser, singulariteter bland likheter, levande kött sammanvävt med världens kött.

Det första kapitlet av det “helsnurriga franska upprorsmanifestet” Det stundande upproret handlar om Jaget, om individualiteten, hur den konstrueras socialt och vad som händer med oss när vi lär oss att vara autonoma individer. Som kristen var det helspännande att läsa den, för varje gång jag läst boken har jag känt hur relevant nattvarden blivit i just första kapitlet.

“Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd”. Marken är vår gemensamt. De frön vi planterar kommer från vår natur. Vi brukar marken gemensamt och vi bakar brödet gemensamt efter en tradition som vandrat med oss i många tusen år. När vi äter brödet äter vi samma sak som judarna som i tåg med Moses lämnade Egypten. Vi äter samma sak som Jesus och dennes följeslagare åt, vid den sista måltiden och i många andra berättelser i bibeln. Vi äter samma sak som våra förfäder och deras förfäder.

Det är enkelt, men det uppenbarar en historisk och en social sanning för oss, vår likhet. Vi är samma sköra, materiella person som vår nästa. Vi är samma som de som kommit innan oss, och de som kommer efter oss kommer också att äta bröd. Det visar också att vi delar samma kultur. Även om brödet kommer i fler variationer än kulturer är det likt nästan överallt. En grund av mjöl och vatten, och ofta jäst. Grädda i ugn.

Men trots sin enkelhet är det ett radikalt budskap, och det är just därför Det stundande upproret väljer att lägga hela första kapitlet på just att kritisera individualitetsbegreppet. För det är vad som krävs för att föra en politik som på ett radikalt sätt kritiserar kapitalismen.

Ett samhälle med individer är ett samhälle med individuella problem, med individuellt orsakad sjukdom, individuellt orsakad arbetslöshet.

Det är ett samhälle där individer har gjort individuella val som gör att de antingen blir städerskor eller chefer. Individer har valt att leva utan papper eller stanna i sitt hemland. Ingen är att skylla för att vårt ekonomiska system skapar lidande. För som konsumenter och producenter har vi själva valt vår position.

“”VAD ÄR JAG” då? Sedan barndomen har jag varit involverad i flödet av mjölk, lukter, historier, ljud, känslor, barnvisor, substanser, gester, idéer, intryck, blickar, sånger och mat. Vad är Jag? På varje sätt bunden till platser, smärtor, förfäder, vänner, älskare, händelser, språk, minnen, till alla sorters ting som uppenbarligen inte är jag.” (från samma kapitel i Det stundande upproret)

Nattvarden är första steget i att bygga en radikal kristen identitet mot individualismen. Kristna värderingar (som delar med många religioner) som barmhärtighet, gästfrihet, givmildhet, solidaritet och empati är alla egenskaper som motar tillbaka idéer om individualitet, om den kalla, beräknande individen, om egoism och andra värderingar som skiljer oss ifrån varandra och splittrar oss.

På det sättet kan vi bli en genom Kristi kropp. Men först när vi jämnat det samhälle som splittrar oss till marken och bygger ett nytt samhälle ovanpå det.

Ett samhälle där folks materiella standard och plats i produktionen avgörs av vilken familj de föds i. Där ens värdighet och respekt helt och hållet grundar sig på vilken funktion man har fötts in i. Där orättvisor så stora att de dödar folk ses som rättvisa och rimliga tack vare att några förlegade principer tagna ur luften om vad som är rätt och rimligt rättfärdigar det. Det kapitalistiska klassamhället eller det indiska kastsystemet? Det är svårt att veta, men vad vi kan veta är att det ena systemet ses som långt mycket mer barbariskt, förhistoriskt och primitivt än det andra.

På samma sätt är det så enkelt för många att se det fruktansvärda och barbariska i ett samhälle av män som styr över kvinnor, använder dem för sina syften och exploaterar dem när det sker enligt andra kulturella principer, än när det sker inom ramen för den liberala demokratin.

Det är också alldeles för lätt att avfärda det strukturella våldet mot kvinnor som enskilda förövare, och alldeles för enkelt att avfärda den strukturella bristande hanteringen från rättssystemets sida som enskilda domares och polisers problem. För att det patriarkala maktutövandet sker inom det samhälle vi växt upp i.

En sak jag verkligen saknar med religionskritiken är kritiken mot de omedvetna religiösa föreställningarna som präglar vårt samhälle. Visst är det ett problem att snubbar samlas i församlingar och försöker bestämma över kvinnor.

Men är det inte ett större problem att lagstiftare, domare, fädrar och poliser utövar ett gigantiskt förtryck mot kvinnor under en föreställning om att det de gör är rationellt och bra, när de i själva verket bara reproducerar den kultur de är uppväxta med?

Jag tror att såväl skeptikerrörelsen som samhället skulle bli bättre av att viljan till kritik riktades mot den absurda kultur och de absurda värderingar vi lärs upp med som vi lär oss är rationella och riktiga. Klassamhällets rättvisa, patriarkala strukturer, kärnfamiljen, nationalstaten, tillväxtens lov, militarismen som ett sätt att skapa fred, människans dominans över andra arter, kapitalismen.

Kväkarna präglas av en vad som utifrån våra vanliga kulturella föreställningar och utgångspunkter kan uppfattas som en paradox. I kväkarna finns det inga centrala trossatser, inga gemensamma bekännelser, ingen grundläggande teologi. Det är upp till var och en att – ensam eller tillsammans – söka sin teologiska sanning. Ändå har kväkarna gjort sig kända för att vara ett väldigt politiskt samfund.

Själv blev jag inspirerad att börja gräva i kväkarna när jag hörde om kväkaren Benjamin Lay som åt vegetariskt och sydde alla sina kläder själv, av material som inte framställts av slavar. Benjamin Lay använde ofta väldigt teatraliska och spektakulära aktioner för att övertyga andra om hur viktig Lays politik var. Ändå tillhörde Lay vad som verkar vara en av de mest ödmjuka och reflekterande kristna rörelserna (läs mer om Benjamin Lay i kapitel 32 i Pelle Strindlunds bok “Jordens herrar”).

Jag tänker att den paradoxen ligger nära en annan paradox vi alla troende behöver hantera. En tro utgår ju ändå på något sätt ifrån att en tror på något en inte är säker på. Det finns alltid gott om rum för tvivel.

Ändå är tron något som ofta tillåts forma en stor del av vår identitet, och som vi lägger mycket tid och energi på. Vi bygger ofta relationer kring den, och vi gör den till en del av vår kultur och av våra liv.

Jag tror att den dubbelheten är värd att utforska. Jag tror att det finns ett förhållningssätt där som är sunt. Det finns ett sätt att relatera till våra trosföreställningar, våra intuitioner, våra upplevelser och våra magkänslor som samtidigt kan präglas av en brinnande iver och ett reflekterande tvivel.

För i många andra områden tillåts inte dubbelheten. Den som arbetar för att nå politiska visioner avkrävs att vara helt säker. Ja, det är pinsamt ens att erkänna var ens partisympatier ligger utan att kunna backa upp det med hård attityd. Jag hör ständigt om personer som är rädda att agera moraliskt för att de inte känner sig hundra procent säkra på att deras beslut är rätt.

Vad leder det beteendet till? Vi får ett samhälle där folk antingen fastnar i status quo eller fastnar i att alltid vara farligt säkra på sina åsikter. Vi behöver lyfta det går att tro, tycka eller känna på ett annat sätt, det sättet som samtidigt präglas av både en brinnande iver och ett reflekterande tvivel.

“Men ni skulle ju kunna köra lite annonser innan själavårdssamtalen”, hinner representanten från Svenskt Näringsliv säga innan jag börjar köra ut den. Sedan den nya utbildningspakten som lanserades 2020 mellan regeringen och Svenskt Näringsliv omformade högskoleutbildningarna från grunden – från medicinen till filosofin, från litteraturvetenskapen till företagsekonomin – har teologiutbildningarna varit en av de sista platserna där folk lär sig andra saker än att tjäna pengar. Nu har de lobbat ganska hårt på oss ansvariga för utbildningen på högskolorna, med bristande framgångar.

Utvecklingen har dock redan tagit fart i kyrkorna. Konfirmationslägren var det första som sponsrades. Det är ju ett guldläge att få produktplacera rakt in i de minnen ungdomar ska bära med sig hela sina liv, som formar dem för decennier framåt. När medlemsantalet i kyrkan sjönk blev det mer och mer lukrativt för äldre kyrkor att hyra ut lokalen till bröllop. Och för en riktigt autentisk känsla hyrde många församlingar ut präster också.

Och nu får jag besök regelbundet från representanter från Svenskt Näringsliv som vill berätta hur vi kan lära präster att tjäna pengar. “Vad har ni för nytta av det”, frågade jag. “Allt handlar om tillväxt”, förklarade de. “När teologin blir lite mer företagsvänlig kommer vi att ha mer att investera i, och ni kommer att ha mer kapital att bygga er verksamhet på. Det här är något alla tjänar på.” Att de skulle köra sitt vanliga businessnack för att sälja in sig hade jag förväntat mig redan från början, när jag var dum nog att börja svara på deras mail.

Men sedan kom det.

“Vi skulle bara behöva titta lite på er teologi. Vi har lite ändringsförslag.”

Jag tappade andan helt, och återfick den inte förrän de fortsatt snacka. “Ja, alltså, det här med Jesus som driver ut månglarna ut templet. Det verkar ju inte så säljbart vid första anblick, men jag tror verkligen att vi kan bygga en identitet kring det. En Jesus som köper kravmärkt, äter vegetariskt ibland, sparar i etiska fonder och ryter till mot oljebolagen från sin elbil.”

Sedan fortsatte den andre: “Och det här med att Jesus hängde mycket med spetälska och andra utstötta, om vi bara får göra lite ändringar tror vi verkligen att det här kan bli en drivande grej i våra välfärdsföretag. De har haft lite problem med den etiska marknadsföringen efter avslöjandena om de dåliga arbetsvillkoren.”

“65 procent av företagen tycker att ett av högskolans viktigaste syfte är att förbereda studenterna för arbetsmarknaden. Men få företagare, 28 procent, tycker att högskolorna lever upp till sitt uppdrag.” enligt en nyhet från Svenskt Näringsliv. Nu läser jag inte teologi, utan filosofi. Och med den bakgrunden kan jag bara säga såhär till de 72 procenten som tycker att högskolorna är dåliga på att utbilda flitiga arbetare: Tack Gud!

Jag gillar religionskritik. Kritik får verkligen min tro att utvecklas, när kritiken är välutförd. Men ibland är den inte det. Mycket av religionskritiken är väldigt simpel och blir snabbt uttjatad. Till den sortens kritik räknar jag till exempel en stor del av alla dessa försök att “motbevisa” Guds existens som jag konfronteras med med jämna mellanrum, av folk som inte ens har brytt sig om att fråga om ens gudsbegrepp och hur det ser ut.

Men det är inte det jag tänkte diskutera i den här krönikan, utan jag tänkte diskutera en speciell grupp ateister. Jag brukar kalla dem knight-in-shining-armor-ateister. Ateister som driver sin kamp för att rädda någon av världens många förtryckta grupper. Ibland är det ett allmänt klagande på att religion bara förtrycker folk hit och dit, men ibland är det speciella grupper det handlar om.

Det är ateister som klagar på hur mycket religion har förtryckt kvinnor, men som själva aldrig gått i ett enda åttonde mars-tåg, eller som aldrig skulle låta sina kvinnliga troende vänner få definiera sin religion själva. Innan de ens har hunnit det har ateisten redan lagt ut sin teori om hur religioner tystar kvinnor.

Det är ateister som klagar på hur mycket religiösa människor indoktrinerar sina barn till att tro på vad som helst, men som aldrig gjort någon insats att inte indoktrinera sina egna barn in i heteronormen. Ateister som ser med samma tvivel på transpersoner som ateisten tror att religiösa gör med big bang-teorin.

Jag har hört ateisterna ständigt lyfta det klassiska Marx-citatet: “Religiöst lidande är samtidigt ett uttryck för ett verkligt lidande och en protest mot ett verkligt lidande. Religionen är suckarna från förtryckta varelser, själen i en hjärtlös värld, och anden i en andelös värld. Den är folkets opium.” Men hur många av de som lyfter citatet har överhuvudtaget läst och förstått resten av texten? Och hur många av dessa är på riktigt engagerade i den kamp Marx talar om?

I motsats till religionskritik vill jag nu istället syssla med en ateistkritik, och min kritik är denna som återfinns i Lukasevangeliets sjätte kapitel, vers 39-42: Det är lätt att se förtrycket i sin motståndares handlingar, men svårare är det att se samma förtryck i sina egna. Jag förbehåller inte någon som inte ser, förstår och kämpar mot könsmaktsordningen att kritisera kristna eller troende som grupper för att vara patriarkala, förrän de själva börjat kämpa mot patriarkatets bojor i samhället i stort. Varför skulle jag? Om du inte kämpar mot ett förtryck själv har du ingen rätt att använda en subversiv rörelsens namn för att hata religiösa.

Tills dess är ni verkligen välkomna att kontakta mig för att diskutera hur vi förstår och bekämpar patriarkatet, cis-heteronormen, kapitalismen och vithetsnormen. Vi har för mycket att lära av varandra och för mycket att uppnå i vår kamp för att låta småaktigheter som religionsförakt stå i vägen för samarbete. Det är inte mina vänner i kyrkornas ungdomsgrupper ni vill åt för att krossa förtrycket. Det är snubbarna i toppen av samhället. Låt inte skeptikerbloggar på internet lura er att tro något annat.