Våra liv som troende kännetecknas av att vi inte kan veta något med säkerhet. Det är ett sunt förhållningssätt, menar Isak Gerson, och efterlyser större ödmjukhet också på andra fält i livet, exempelvis politiken.
Kväkarna präglas av en vad som utifrån våra vanliga kulturella föreställningar och utgångspunkter kan uppfattas som en paradox. I kväkarna finns det inga centrala trossatser, inga gemensamma bekännelser, ingen grundläggande teologi. Det är upp till var och en att – ensam eller tillsammans – söka sin teologiska sanning. Ändå har kväkarna gjort sig kända för att vara ett väldigt politiskt samfund.
Själv blev jag inspirerad att börja gräva i kväkarna när jag hörde om kväkaren Benjamin Lay som åt vegetariskt och sydde alla sina kläder själv, av material som inte framställts av slavar. Benjamin Lay använde ofta väldigt teatraliska och spektakulära aktioner för att övertyga andra om hur viktig Lays politik var. Ändå tillhörde Lay vad som verkar vara en av de mest ödmjuka och reflekterande kristna rörelserna (läs mer om Benjamin Lay i kapitel 32 i Pelle Strindlunds bok “Jordens herrar”).
Jag tänker att den paradoxen ligger nära en annan paradox vi alla troende behöver hantera. En tro utgår ju ändå på något sätt ifrån att en tror på något en inte är säker på. Det finns alltid gott om rum för tvivel.
Ändå är tron något som ofta tillåts forma en stor del av vår identitet, och som vi lägger mycket tid och energi på. Vi bygger ofta relationer kring den, och vi gör den till en del av vår kultur och av våra liv.
Jag tror att den dubbelheten är värd att utforska. Jag tror att det finns ett förhållningssätt där som är sunt. Det finns ett sätt att relatera till våra trosföreställningar, våra intuitioner, våra upplevelser och våra magkänslor som samtidigt kan präglas av en brinnande iver och ett reflekterande tvivel.
För i många andra områden tillåts inte dubbelheten. Den som arbetar för att nå politiska visioner avkrävs att vara helt säker. Ja, det är pinsamt ens att erkänna var ens partisympatier ligger utan att kunna backa upp det med hård attityd. Jag hör ständigt om personer som är rädda att agera moraliskt för att de inte känner sig hundra procent säkra på att deras beslut är rätt.
Vad leder det beteendet till? Vi får ett samhälle där folk antingen fastnar i status quo eller fastnar i att alltid vara farligt säkra på sina åsikter. Vi behöver lyfta det går att tro, tycka eller känna på ett annat sätt, det sättet som samtidigt präglas av både en brinnande iver och ett reflekterande tvivel.