Category: Uncategorized

“Det saknas inte saklig grund att kritisera, bojkotta, kämpa mot, t.o.m. hata Israel. Listan på den statens brott är mycket lång. Förutom att retorik om Förintelsen, Gamla Testamentet, Rothschilds pengar osv. är antisemitisk, är den alltså även onödig.” skrev Marcus Priftis häromdagen. En blogg om antisemitism förklarar vad det rimliga svaret på frågan “har judarna inte lärt sig något av förintelsen?” är: jo, att vart i västvärlden judar än rör sig och hur fredligt judar än beter sig möts de med våld. Och att använda förintelseparalleller när det kommer till den Israeliska regimen går att rättfärdiga på många sätt, men att det är så extremt nära till hands har nog främst en anledning: att Israel är ett land styrt av judar.

Och helt ärligt, förintelsen är inte er historia att använda mot judar. Det finns ingen vacker poetisk rättvisa i att ett land som styrs av det folk som utsatts för en etnisk rensning utan motsvarighet idag för ett blodigt krig mot ett land de ockuperat och upprätthåller ett apartheidliknande politiskt system i samma land. Däremot finns det i förintelsen en historia som vi i västvärlden med vår antisemitism uppenbarligen inte har gjort upp med än.

Att påminna de judar som flytt hit till Sverige om vilka fruktansvärda konsekvenser judehat har fått är inte relevant för arbetet med att hjälpa palestinier, och det kommer troligen inte att göra att judar känner sig tryggare. Vill vi bekämpa sionismen och ockupationen av Palestina måste vi nog skapa den tryggheten.

Därför går för mig kampen mot judehat och kampen för ett fritt Palestina hand i hand. Istället för ett avskilt Israel som kräver maskingevär, apartheidpolitik och bomber för att upprätthålla borde vi kunna erbjuda en värld där judar kan leva utan förföljelse.

Inför Verkligheten i P3:s program om psalmsångerna mot nazism pratade jag dagen innan med journalisten om mirakel. Han undrade om det skulle bli några mirakel imorgon, kanske lite skämtsamt. Mitt svar var att jag hoppades att tron skulle frambringa de mirakel som de gjort sedan kristendomens födelse – miraklet att folk enas och kämpar för solidaritet och kärlek.

Det vore dumt av mig att hävda att det inte finns något intressant med någon som gör vin av vatten eller går på sjöar, för det vet jag att andra fäster mycket vikt vid. Men för mig är det ointressant. För mig är det intressanta hur Jesus lyckades samla så många i kamp mot ockupationsmakten och i solidaritet med de fattiga, sjuka och utstötta.

Om det finns något stort mirakel i uppståndelsen är det kanske inte framför allt det eviga liv Jesus fick personligen, utan att den kamp dåtidens överhöghet försökte kväsa med avrättningar lever vidare i ett evigt liv inom oss, såhär två millennier senare.

Men åter till miraklet. I psalmsångsgruppen var det flera som sa till mig både under och efter vår andakt hur närvarande den helige anden var. Och jag kunde höra ärligheten i deras röster. Jag har fortfarande inte sett en bekräftad siffra, men de obekräftade siffrorna jag läst ger mig intrycket av att flera tusen personer var ute på Jönköpings gator den första maj för att bekämpa nazismen. Om det inte är ett mirakel, så vad är? Om det inte kan uppfylla oss med den heliga solidaritet som utgör kristendomen förstår jag inte hur gudstjänster kan göra det.

Så där har ni ert mirakel. Där har ni er helige ande. Det är inte svårare än så för mig. Där folk kämpar tillsammans för en bättre värld och för radikal kärlek mellan människor, där är också Gud.

“Punken är en kritik mot den av Gud inrättade världsordningen. Många punkband förespråkar anarki. Tanken bakom anarkin som politiskt system är att den ska försätta världen i kaos för att satan ska kunna ta över densamma.”

Enligt instagramkontot @akademikerpunk kommer citatet ovan från en kyrkligt engagerad som skrivit en guide till olika musikstilar. Som kristen får beskrivningen mig bara att älska punken ännu mer. Kaoset är nog något kyrkan och vi kristna bara behöver mer av. Varje ordning vi får för oss att en Gud – eller någon annan som vill bestämma över oss – har inrättat, bör vi ifrågasätta.

Jag tror inte att Gud skapade oss för att vi skulle bygga ett samhälle där var person har sin plats i ett orättvist samhälle. Två av de grundläggande förmågor vi skapats med är extra värda att begrunda: vår kärlek och vår fria vilja. Ingen av de egenskaperna är en bra grogrund för en världsordning eller någon annan typ av ordning. Faktum är, att båda egenskaperna är himla svåra att passa in i någon ordning.

Det finns många delar av såväl vår bibel som vår historia som är värda att lyfta. Kyrkan har i stora delar valt att ställa sig på ordningens och maktens sida, men inte alltid. Hade vi, enligt bibeln, blivit förvisade från paradiset utan vår fria vilja? Redan bibelns Adam och Eva vägrade att finna sig i den ordning som fanns. Det är kanske lite förskönande att beskriva Adam och Eva som bibelns första punkare, men det var iallafall definitivt kaos de skapade när de åt av den förbjudna frukten.

Om vi går vidare kan vi se att att inte finna sig i den existerande ordningen är något som följt med många judar och kristna genom hela bibeln och vidare i den moderna historien. Vi minns än idag Moses som säger nej till slaveriet och leder ut sitt folk ur Egypten. Vad Jesus efterföljare, från tidens lärjungar till dagens radikala kristna, gör kan väl inte heller beskrivas som något annat än en omvälvning av världen?

Jag är personligen övertygad om att den vägen av olydnad och ifrågasättande är en mycket rimligare väg att gå än den mer hierarkiska kyrka som dominerat andra delar av den kristna historien. Vissa kristna har historiskt valt att följa sina ledare i korståg, medan andra kristna har valt sitta i fängelse för att de vägrat en obligatorisk värnplikt. Jag har själv en klar bedömning om vilka som tjänat kristna bud mest troget.

Jag tänker omfamna kaoset och punken som kristet. Så på väg till nästa mässa är det nog Lose the Life, Nionde Plågan eller Fru Dörr jag kommer att ha i hörlurarna. Vi kan se det som en typ av psalmer.

Ibland när jag hör folk prata om vikten av ett nytt ekonomiskt system hör jag dem betona begrepp som värdighet, anständighet och respekt hos eller till andra. Att det är fenomen som är omöjliga i det nuvarande systemet. När folk svälter, tigger och sover på gatan är det materiella problem. Men när folk svälter, tigger och sover på gatan i ett samhälle eller en värld där många lever i överflöd är det ett problem med våra relationer till varandra. Då handlar det om att vi är ett samhälle som är oförmöget att erbjuda många just värdighet, anständighet och respekt. I grund och botten handlar det om att se sin nästa, och i förlängningen handlar det om att älska sin nästa. Medan vårt samhälle lär oss att älska pengar, och lär dem med pengar att älska sig själva. I sin nya diktsamling Vad ska vi göra med varandra definierar Jenny Wrangborg socialismen som “ett rum där vi möts för att hitta ett nytt språk / till den nya människan”. (Ett nytt språk, s. 88)

Boken är som ett manifest mot just det samhället som vägrar värdiga relationer. Det är ett manifest som vill skapa riktiga relationer mellan folk, och samtidigt förbannar de som vägrar. Flera av dikterna nämner krigen som förs, men ingen av dem utesluter oss ur ekvationen. Vi, betraktare, är alltid föremålet för dikterna om krigen. Som en av verserna i dikten som gav boken sitt namn:
“/…/
måste vi ge dem ett namn
för att vi ska förstå
att vi inte längre kan hävda
att det här systemet fungerar
blodet färgar oljan röd

måste vi ge dem ett namn
för att vi ska förstå att priset stiger i takt med haven

tillväxtens skugga faller allt längre nu
över brinnande skogar
tempot i arbetslivet
flyktingströmmarna
här går påsar
med människor i händerna
upp från ännu ett köpcentrum
/…/” (Vårt sätt att leva med varandra kommer att förändras, s. 67)

Medan Wrangborgs förra bok, Kallskänken, koncentrerade sig på att skildra just arbetet och den fackliga organiseringen är det svårt att hitta ett samlande spår i Vad ska vi göra med varandra förutom just det, att Wrangborg synliggör de som annars inte får synas i det här sammhället. De som göms undan. Wrangborg ger en röst åt sig själv, som arbetare med en prekär bostadssituation. Men boken synliggör också många andra, som flyktingar och krigsoffer. När Wrangborg inte skriver om sig själv märks det. Då är det inte något slags försök att låtsas att författaren kan leva sig in i andras situation, eller någon slags medkänsla med distans. Wrangborg lyckas skriva som om hen verkligen såg sin nästa, som sin nästa.

Att Wrangborg så ofta kopplar tillbaka till prekära situationer, framför att till prekära bostadssituationer, är en bra fortsättning på sin första bok, Kallskänken. Där skildrades arbetarens produktion, utsugningen, de utslagna kropparna som återvänder hem efter arbetet, relationerna mellan de som köper arbete och de som säljer arbete. I flera ställen i Vad ska vi göra med varandra behandlas arbetarens reproduktion (i alla fall i storstäderna). Den halvan av dygnet som läggs på att få vardagen att gå ihop. Att hitta någonstans att bo de närmsta veckorna, att återhämta sig, att någonstans mellan arbete, pendling, hushållsarbete och sömn hitta tid att bry sig om varandra, att utveckla relationer där en kan känna trygghet och tillit i en värld där otryggheten är det enda varaktiga i en arbetares liv.

“Vad ska vi göra med varandra är en sorgesång över ett samhälle som faller isär. Parallellt skildras en kärleksrelation som faller isär. Ibland vet man inte vad som är vad. Det är snyggt gjort och logiskt för den som vet innebörden av politisk sorg och att det inte går att skilja liv och politik åt. ”Så var kärleken kampen/och kampen kärleken”.” skriver Kommunalarbetaren i sin recension av boken. På många sätt är politik och liv oskiljbart. Vad vi gör med varandra präglas så djupt av politiken, av vår klassposition och vår position i andra hierarkier. Vad vi gör med varandra, som älskare, som granne, som vän, som medmänniska, präglas så djupt av hur slitsamt vårt yrke är, av hur långt ifrån hemmet vi har råd att röra oss, av hur lång tid vi kan packa upp våra kläder innan det är dags att flytta igen.

Två recensioner jag läst av boken poängterar att boken är en politisk diktsamling, men att den inte är plakatartad eller plakatpoesi. Kanske är det för att Wrangborg vägrar anpassa sig till den samtida debattens snäva regler för hur saker ska sägas. Det är inte att hon anpassar vad som sägs, utan hur hon berättar. En av bokens längre dikter, Den stundande gemenskapens år (s. 28-31), tilltalar ständigt “ledaren för oppositionen”. Det var inte förrän mot slutet av dikten som jag insåg att dikten inte behöver läsas som en kritik av Stefan Löfven, utan lika gärna skulle kunna vara skriven som en uppmaning till oss.

Du kan läsa dikten som givit namn åt boken i Kristianstadsbladet.

Det läskigaste är inte hatet. Det läskigaste är frånvaron av hat. Vi har en materiell verklighet omkring oss med så mycket lidande och så mycket förtryckande strukturer. Men de finns inte där av hat. De finns där av likgiltighet, av pengakärlek, av småaktighet och av tradition. Det är det som är det läskiga.

Varje år mördas ett större antal icke-mänskliga djur av den svenska djurindustrin. Slaktare i regel hatar inte djur. De som äter köttet, äggen och mjölken hatar inte djur. Vi låter det hända för att vi vill tjäna pengar och för att kött är gott. Politiker runt om i landet vill förbjuda tiggeri. Politikerna hatar nog inte så ofta tiggare eller de etniska grupper som utgör en stor del av tiggarna. Politikerna irriterar sig på tiggarna. De är i vägen och stör stadsbilden.

Gång på gång uppmärksammas hur män förgriper sig sexuellt på kvinnor som inte har velat utan att männen visste det. Inte för att männen hatar kvinnor. Utan för att männen är likgiltiga inför dem, och därför skiter i att uppmärksamma om kvinnan samtycker eller inte. De arbetare som dör runtom i världen för att vi i västvärlden ska kunna konsumera billigt dör inte för att vi hatar arbetare eller fattiga. De dör för att ägarna till företagen vill generera en lite större vinst.

De maktpositioner som vårt ojämlika kapitalistiska samhälle ger oss ger vissa av oss möjligheten – makten – att inte bemöta andra som personer, utan som saker. Den ger oss möjligheten att inte ta hänsyn till andra. Hat är ändå en relation till någon. Men inte ens hat känner vi när köttbiten ligger på tallriken. Vi bryr oss inte.

En frälsare är född. Hen föddes för över 2000 år sedan, men vi firar honom varje år i december. Ni vet troligen dealen. Guds son, föddes i ett stall, tre vise män. Vi har alla sett det julspelet. Vi har alla hört det evangeliet. Ja, en frälsare är född, men vem bryr sig?

I den andra texten vi ofta läser på juldagen (Jesaja, 9:1-7) berättar Jesaja om frälsaren som ska komma. Det är inga små ord. Bara “fredsfurste” är en titel som behöver levas upp till. Han lovar att Jesus ska bryta sönder “oket som tyngde dem, stången på deras axlar, förtryckarens piska”. Han lovar att när Jesus kommer ska “stöveln som bars i striden och manteln som fläckats av blod, allt detta skall brännas, förtäras av eld.“ Som en fredsfurste bör, kan en tänka.

Men nu har det gått 2000 år. Stridens stövlar bärs överallt runt om i världen. Vi är inte ens ett århundrade ifrån de två världskrigen som varit. Under det kapitalistiska förtrycket äger en försvinnande liten del av världens befolkning nästan alla resurser, och tvingar en stor del av de andra att svälta, i samhällen som i regel präglas av ett vitt och patriarkalt förtryck. För varje maskingevär som smälts ner till plogbillar gjuts troligen många fler nya maskingevär.

Jag är väldigt fascinerad av Jesajas löften. I några rader lyckas Jesaja fånga ganska mycket av vad jag vill att kristendom ska vara. Drömmarna Jesaja pratar om är orealistiska – precis som Jesus väckande av döda och läkande av sjuka – men Jesaja säger det som självklarheter. Jag tror att Jesaja uppmanar oss att drömma flippat, att drömma om en värld utan förtryck, utan krig och utan plågor. Och det är vad jag älskar med Jesajas profeterande om Jesus.

Hade Jesus levt hade jag nog försökt misstroendeförklara honom. På tvåtusen år har Jesus fortfarande inte levererat vad hen skulle. Men Jesus är sedan länge uppstigen till himmelriket, så det finns ingen poäng i det. Det enda vi kan göra som kristna nu är väl att göra vad Jesus försökte göra – och göra det bättre.

“The odds are never in our favour” står det sprayat på en betongvägg huvudpersonerna i nya Hunger Games-filmen åker förbi. Filmen är en film om två olika saker, en dödlig maktkamp i en kameraövervakad och direktsänd TV-arena som givit namn åt första filmen, Hunger Games – och en politisk maktkamp där en president försöker hålla sin järnhand omkring ett samhälle som bygger på stora klassklyftor som upprätthålls genom geografisk avskildhet och en välspridd terror. Grafittimålningen är en kritik mot båda, från den växande rebellrörelsen. Filmen skildrar en rik huvudstad som lever i lyx och överflöd, och har sina årliga game show-spel där ungdomar från de fattiga delarna av landet varje år får skicka deltagare som slåss till döden i en arena fylld av vapen.

Det är inte svårt att hitta uttryck för klassförtrycket i filmerna som baseras på Hunger Games-böckerna. Karaktärerna diskuterar det ofta. Hur folk äter god mat tills de spyr i huvudstaden samtidigt som folk i resten av landet är glada om de lyckas köpa till sig bröd på den svarta marknaden. Hur det finns varmvatten och duschar i huvudstaden. Hur hela hungerspelen används för att hålla folk på mattan.

Inte heller är det svårt att dra paralleller till vårt samhälle. Våra klassklyftor, vårt repressiva våld mot fattiga och vår förnedrings-TV är inte helt olik den till sin spets dragna världen i Hunger Games-filmerna. Hur medier gottar sig i de rikas liv samtidigt som de ondgör sig över hur de fattiga och svaga beter sig. Den senaste filmen är tungt präglad av såväl agitation mot vårt samhälle som revolutionsromantik.

Den första frågan jag ställer mig är “Hur kan den här typen av subversiva skildringar visas inför fullsatta SF-salonger landet runt?”, men den viktigare frågan (och svaret på den förra frågan) är nog “Hur kan folk se den här filmen och inte gå ut och vilja göra revolution?”.

Teorierna är nog många. En vän till mig har teorin att fokuset på huvudkaraktärens relationer till män tar bort fokuset från hennes roll som revolutionär. En annan teori skulle kunna vara att folk inte förstår likheterna mellan filmvärlden och vår värld. Jag vet inte hur det ska förklaras. Men jag tror att detta är viktigt: Löser vi gåtan om hur vi får de miljoner och åter miljoner av arbetare, tonåringar och förtryckta som älskar revolutionära skildringar att själva bli revolutionärer, så kan vi applicera det på inte bara fantasyblockbusters som Hunger Games eller science fiction-TV som Star Trek.

Då kan vi börja läsa berättelserna om Jesus på ett helt nytt sätt också.

Just nu läser jag en kurs i libertarianism. Grundstenen i filosofisk libertarianism är självägandeskapet: att alla personer i grund och botten iallafall äger sig själva. Utifrån det härleds sedan resten av rättigheterna. I de flesta fall härleds till exempel att vi äger frukten av vårt arbete, och att vi genom det kan ta delar av vår omvärld i besittning.

Flera stora libertarianier, som Robert Nozick, ser som en av grundförutsättningarna från vilken självägandeskapet härleds att personer är separata varelser. Att det finns ett jag och ett du, ett din kropp och ett min kropp. Utöver det finns det också en värld utanför oss, som vi kan ta i ägo.

Jag tror att förutsättningarna på många sätt är problematiska. Jag har berört problemet med individualismen som trosföreställning tidigare, men Nozick har en kritiker – Susan Moller Okin – som gör det ännu bättre. I texten “Libertarianism: Matriarchy, Slavery and Dystopia” i boken “Justice, Gender and the Family” visar Okin hur Nozicks teori oundvikligen hamnar i slutsatsen att alla är sina mammors ägodelar.

De är produkter av sina mammors kroppar, mammorna har såväl arbetat hårt för att låta dem växa och föda dem, och har investerat mycket mat i att de ska växa. Allt resten av världen bidragit med är ett par droppar sperma som i nästan alla fall lämnats till modern vid ett frivilligt utbyte (från mannens sida, iallafall). Och det är bara vad mammor investerar i barnen innan födseln. Så ur Nozicks perspektiv blir det svårt att argumentera för att mammor inte ska äga sina barn, och det verkar inte finnas något skäl att säga att ägandet någonsin upphör (förrän mammorna frivilligt avsäger sig ägandet eller säljer barnen).

Vad Okin visar med sin slutledning kan verka som en trivialitet, som en teknisk invändning. Men den visar en grundläggande brist i individualismen som idé. Vi är inte bara oberoende individer. Vi alla kommer någonstans ifrån, vi är alla beroende av våra relationer och vi har alla präglats av vår omgivning. Även utanför livmodern behöver vi mat och kärlek för att överleva. Istället för att se de beroenderelationer vi omger oss med som något tärande och neddragande kanske vi borde börja värdera dem istället, ty de ger livet mening och gör livet hanterbart.

Bara en man som inte behöver tänka så mycket på varifrån maten kommer och som på grund av könsmaktsordningen får sina kärleksfulla relationer utan att behöva ge så mycket tillbaka kan förneka det. Kanske är det därför de kan lyfta individualismen på det sätt Nozick och många andra libertarianer gör. Och kanske är den individualismen ett (av flera) skäl till varför vi måste avvisa libertarianismen.

Går det att vara helt fri? Att agera helt förutsättningslöst, utan något som tvingar en i en viss riktning? Det är en svår filosofisk fråga som varken jag eller någon annan kommer att kunna lösa i en krönika. Men vad jag däremot menar mig kunna lösa i en krönika är detta: det går iallafall inte att vara helt fri i ett TV-spel.

Jag ska göra något så kontroversiellt som att skriva en text om ett spel jag inte har spelat, nämligen Grand Theft Auto (GTA) V. Det är ju inte en recension egentligen, utan mer av en reflektion om diskussionen om spelet. Vi hoppar tillbaka till diskussionen om frihet i spel. Nej, förresten, vi hoppas till höjdpunkten av Jean-Paul Sartres Äcklet, delen där Sartre gör upp med strävan efter frihet. Det är ett långt avsnitt om hur värdelöst det egentligen är att uppnå total frihet som kulminerar i detta: “I am free: there is absolutely no more reason for living, all the ones I have tried have given way and I can’t imagine any more of them.”

Låt oss med det som grund fundera på hur roligt det vore att spela ett helt fritt spel, där du själv väljer precis vad som händer. Det finns inga målsättningar, inga behov att fylla, ingen handling att gå igenom. Det är bara du och din spelvärld. Låter trist va? Ändå är det ett av argumenten GTA V har sålts med, och ett av argumenten för varför det misogyna i GTA V inte är problematiskt. För att sammanfatta: kvinnor verkar få sin största roll i spelet när spelaren köper sex och om den vill slår ihjäl den prostituerade efteråt. Övrig kvinnlig skildrig verkar inte finnas.

På ett sätt är frihet just det avgörande temat för just spel som konstgenre. I samtliga övriga stora konstmedium har konstnären makt över berättandet om huvudpersonen. Men i datorspelen får vi själva axla rollen som beslutsfattare, som moraliska subjekt, som handlare. Vi bestämmer ofta hur huvudpersonen ska agera, och alltid är det vi som sitter bakom knapparna. Det ger stora möjligheter till etisk och politisk kritik i spel, och det inkluderar på ett sätt konstbetraktaren i skapelseprocessen.

Men med frihet kommer ansvar. Varje moraliskt eller politiskt beslut har en bakgrund och ett beslutsunderlag. Konstnärerna väljer själva på vilka grunder vi ska fatta beslut. Om spelaren väljer att köpa sex och slå ihjäl den prostituerade efteråt beror såklart väldigt mycket på om spelaren fått träda in i en spelvärld av patriarkal självkritik, ansvarstagande och moraliskt agerande, eller i en spelvärld av misogyni och egoism. I det första fallet kan valmöjligheten att bruka makten över kvinnor vara ett sätt att genom realism skildra mannens position i samhället, men i det andra fallet är det bara att normalisera en av våra mest fruktansvärda strukturer – mäns våld mot utsatta kvinnor som underhållning.

GTA V är inte ett spel om total frihet. Många andra spel har sålts med samma påståenden om frihet i spelet (Fallout-spelen, Oblivion-spelen och Minecraft, för att nämna några) utan att få samma misogyna kritik. För i de spelen har friheten ägt rum på helt andra premisser. Även om de är långt ifrån perfekta spel har vi fostrats på ett annat sätt. Istället för att fostras till att söka upp det som är trasigt och destruktivt i vår mansroll fostras vi att vara axla ansvar och söka nyfikenhet.

“Varom man icke kan tala, därom måste man tiga”

Så lyder sista meningen i språkfilosofen Ludwig Wittgensteins verk Tractatus Logico-Philosophicus. De senaste åren har jag blivit mer och mer medveten om detta. När ateister börjar diskutera religion låter jag medvetet bli att svara av just det skälet. För att jag vet att vi aldrig kommer att kunna tala om religion. Vi tror att ett språk är så enkelt, att bara för att vi pratar samma språk (svenska) kan vi förstå varandra. Men sanningen är att våra språk är lika olika som våra världar.

När vi pratar om gud pratar vi om något helt annat än vad ateister pratar om när de pratar om gud. Jag menar inte att vi pratar om olika saker, som när någon råkar kalla en apelsin för en clementin. Jag menar att vi rör oss i helt olika språk. Som att lyssna på en psykolog försöka prata om biokemi. Eller att höra en fysiker använda sitt akademiska språk för att beskriva moralfrågor.

Jag vill mena att det inom språket finns en specifik teologisk sfär, där helt andra regler gäller. Det är inte konstigt. Det finns ju på samma sätt en moralfilosofisk sfär, en vetenskaplig sfär, en fotbollssfär et cetera. Olika regler, olika seder, olika metafysiker gäller i de olika sfärerna. Att leva sig in i det teologiska språket kan knappast kräva mer metafysiska trollerier än att leva sig in i fotbollsföreställningsvärlden och dess språk.

Terry Eagleton beskriver tongivande ateisters förståelse av teologi väldigt bra i en artikel i Morgenposten: “Dawkins tror religion er dårlig vitenskap. At den skal forklare verden. Som om Hamlet var skrevet for å forklare dansk rett.”

Vad som verkar särskilja teologiska sfärer från många andra är att den inte tillåts vara på sina egna villkor. Vi respekterar att det är svårt att prata om subatomära partiklars sammansättning och varanden med ett språk som motsvarar högstadiefysik. Vi förstår också att byggarbetare kan prata om hur hus byggs på ett helt annat sätt än vad andra kan. Men när ateister pratar om tro finns inte den respekten. Då sker diskussionen helt på deras villkor. Och deras villkor är en reduktionistisk och hypermodernistisk verklighet som förnekar teologisk tradition och alla försök till nyanser eller komplexitet. Det finns inga försök att sätta sig in i och förstå den religiösa sfären. Bara försök att förlöjliga den.

Och då får vi kommentarer som är fördummande för alla. Som uppmaningen till muslimer jag såg häromdagen. Att jorden inte är platt, och därför ber en inte mot Mecka bara för att en vänder sig mot Mecka, utan istället ber de ut mot rymden. Haha, säger nog ingen annan än de inbitna ateisterna.