Category: Dagens Seglora

“The Judas I hang with, the guilt of betraying Christ / You murdered and stole his religion, and painted him white / Translated in psychologically tainted philosophy / Conservative political right wing, ideology” rappar Immortal Technique i låten 4th Branch, som ger en sorglig bild av hur kristendom utövas i praktiken.

I One Dimensional Woman menar Nina Power att feministbegreppet befinner sig i en kris. Krisen består i att feminismen kan användas för att rättfärdiga vad som helst, högerpolitik, abortmotstånd, postkolonial krigföring, förbud mot vissa typer av kvinnlig klädsel, kapitalism. För att rättfärdiga det används dels starka kvinnor i ledande positioner (exemplet som återkommer är Palin).

Har vi inte sett samma urholkning av kristendomsbegreppet och hur det används? Vissa teman är centrala och väldigt återkommande i hela nya testamentet: den radikala kärleken, solidariteten med de svaga och utstötta, förlåtelsen, motståndet mot förtryck av falska herrar. När kristendomen dyker upp i debatten är det sällan det kristna budskapet som lyfts fram. Ofta är det tvärtom.

Jag menar dock att vi kan och bör vara kräsna med vår tolkning om vad kristna idéer innebär för oss. Jag menar att det är viktigt att vi kritiserar de som för en kamp mot det goda i vårt namn. Framför allt menar jag att vi inte kan värna kristna värden utan att föra en kritisk debatt mot okristna värden i våra kristna sammanhang.

Men den vägen är fylld av balansgångar. Jag menar inte att vi ska beröva någon övertygelsen att vara kristen. Att jag och Marcus Birro har helt motsatta idéer om vad det innebär att handla kristet innebär inte att jag på något sätt vill beröva Birro övertygelsen om Gud. Däremot måste vi diskutera hur kristna tolkar det kristna budskapet till handling. Vi måste vara fast i våra övertygelser om kristna värderingar samtidigt som vi är öppna för kritik och självkritik.

Synen på hur vi handlar mot vår nästa gör att jag har mer gemensamt med många judar, muslimer, buddhister, ateister och många andra ickekristna jag träffat, än många kristna. För mig är synen på hur vi handlar mot vår nästa mycket mer central för våra värderingar än vad vi kallar det religiösa i vårt liv. “Alla tvättäkta jesusälskande män / som tjänar en spänn / och sket i vem som hälsade hem” rappar Timbuktu i Dynamit om vapenexport.

När kristna ansvarar för mordet på oskyldiga genom att upprätthålla krig eller klassklyftor får vi inte låta bli att reflektera över det faktum att vi går på samma gudstjänst som dem. Det, åtminstone, är vi skyldiga Jesus att reflektera över.

“Är det rätt eller inte att betala skatt till kejsaren?” frågades Jesus i Matteusevangeliet (22:15-22). “Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud” svarade Jesus, efter att ha visat upp kejsarens ansikte präglat i myntets krona. Vad menas egentligen? Ska de förtryckta judarna betala skatt till samma romarrike som förtrycker dem? Vad är det för signaler att sända till förtryckta runtom i världen? Säger Jesus till oss att ta det lugnt och betala skatt oavsett? Det är en “Keep calm and carry on”-mentalitet som sällan påträffas hos Jesus.

Jag tror att svaret inte ska sökas i pengarna i historien, utan i allt annat. “Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud” säger Jesus. Men vad tillhör kejsaren och vad tillhör Gud? Tillhör inte skatten Gud? Jo, men kanske inte pengarna de betalas med. De är inte skapade av Gud, utan av kejsaren. Kejsarens ansikte återspeglas i de mynt denne låtit prägla, men inte i resten av världen. Där ser vi det Gud skapat.

Varför har pengar ens makt? Knappast för att de är värdefulla. De är små skitsaker som inte kan användas till något annat än att köpa saker. Pengar laddas med makt så fort vi kommer överens om att de går att byta mot rikedomar eller arbetstid. Vi som samhälle ger pengar makt. Eller rättare sagt: staten, genom sitt våldsmonopol, ger pengar makt. Staten upprätthåller såväl äganderätten som valutasystemet, och vi tvingas lyda. På så sätt laddas pengarna med social makt. Det är lite löjligt på sitt sätt. Vi skulle lika gärna kunna lyda totempålar eller kungar som påstår att de fått sin makt från Gud. Men det är just pengarna vi lyder, för det är just pengarna som laddar med den sociala makten.

Vad är det vi låter pengarna styra över? Det är jorden vi odlar, det är säden vi sår, det är havret vi skördar, det är brödet vi serveras och det är diskandet som görs efter måltiden när vi äter ute. Det är vår värld som säljs, och det är varandra vi säljer. Allt det underläggs pengarnas makt. Och därför även kejsarens makt. Idag är det inte Fredrik Reinfeldt eller Carl-Henric Svanberg på mynten, utan Carl Gustaf. Men det gör detsamma. När vi låter pengarna ha sin makt över våra rikedomar och varandra säljer vi ut Guds rike till andra herrar. Men vi har ju inga andra herrar.

Vad kan vi göra istället? Vi kan bygga upp församlingar och gemenskaper utan mynten, där rik som fattig får plats och där alla är rika på den gemensamma egendomen. Där vi delar på vad vi har och gästfrihet är en självklarhet. Det enda alternativet till att dyrka pengarna är kommunism. Först när vi umgås utan att ta betalt av och för varandra förlorar pengarna sin makt över oss och vårt rike.

Så jag säger som Jesus: Ge regeringen det som tillhör regeringen. Låt dem skänka det till de rika med sin omfördelande politik. Vårt uppdrag är inte att handha en massa värdelös metall. Vårt uppdrag är att ta tillbaka vårt rike från de rika och förvalta det så som det var menat – solidariskt tillsammans. Vi har inga herrar här på jorden, så varför lyda de som präglar våra mynt?

Sökes: Män med grundläggande empati och en förståelse för sin nästas situation. Finnes: Ett rimligt sexliv.

Samtyckeslagstiftning för samlag har diskuterats rätt länge nu, och jag kan inte säga att jag förstår argumenten mot det. Motargumenten är ofta tillspetsade och teoretiska, och famlar ofta efter halmstrån. Men jag tänker inte att diskutera argumenten mot samtyckeslagstiftning. Istället tänker jag diskutera hur folk som tycker att det verkar läskigt med samtyckeslagstiftning bör göra.

Här är ett något radikalt förslag: Ligg inte. Det är faktiskt inte svårare än så. Om du har så svårt att inhämta samtycke från din partner kanske du inte ska ligga. Du har ingen rättighet att ligga, och du har ingen rättighet att slippa en lagstiftning som vid tvivel står på offrets sida. Så ta det lugnt en stund och håll dig till askes, eller lär dig hur sex fungerar.

Det krävs så lite empati för att förstå när samtycke finns. Vi människor är så otroligt bra på att kommunicera att det inte är ett problem. Och om det nu skulle vara ett problem går det alltid att fråga. Visst, det kanske är jobbigt. Men du kan väl inte på allvar mena att det är jobbigare att fråga om samtycke än att bli utsatt för en våldtäkt? Jag kan leva med att sex är förunnad dem som har den grundläggande empatin.

För det är ju ändå så att kärlek och sexualitet är mer av en dygd till din nästa än en rättighet. Vad menar jag med det? Jo, att om du nu bestämmer dig för att ligga är din plikt att vara omsorgsfull och varsam om din partner mycket större än din rättighet att få samma sak tillbaka. Det gäller speciellt om du är i en överordnad position, till exempel om du är man.

Det här är svåra saker, men Jesu bud i frågan är inte heller lätt. Älska din nästa som dig själv. Budet är kort, men lyckas i sina få ord utesluta allt som har med maktutövande, övergrepp och objektifiering. Som man är det svårt, och kräver ett hårt arbete med radikalfeministisk självkritik. Det kräver att en aktivt arbetar med sina relationer och sin tvåsamma sexualitet på ett sätt som de flesta tyvärr aldrig gör.

Om du som man inte är intresserad av att lägga ner det arbetet är det faktiskt inget problem. Det andra alternativet har länge funnits inom kristen tradition och ses ofta som rätt fint. Jag tycker definitivt att det är värt att plocka upp igen som ett sätt för dessa personer att följa budet gentemot sin nästa: Radikal avhållsamhet.

Under ett av de senaste kyrkomötena blev jag påmind av en bekant att gå på kyrkomötets mässa i Uppsala Domkyrka. Processionen var något av det ståtligaste jag skådat sedan vårbalen här i Uppsala. Alla var där. Predikan var genomtänkt, och intressant. Precis som jag brukar känna vid mässor i stora, gamla kyrkor kändes det heligt, men samtidigt lite avlägset. Sådär högtidligt att det inte kunde bli mer religiöst, men att det inte kunde bli personligt.

Det som stack ut var nattvarden. För mig är nattvarden det mest intressanta i kristendomen. Det är min teologiska utgångspunkt. När vi alla erkänner att vi får del av ett och samma bröd händer något med oss, och det är omöjligt att hålla det heliga inom det religiösas gränser. I en tid när samhällsvindarna försöker att dra gränser mellan det religiösa (det privata) och det politiska (det allmänna) är nattvarden ett problem.

I nattvarden blir religionen vad den ska bara – kroppslig. Även den minsta lilla brödbit retar den hungriges mage. Här finns en spår av en mycket mer radikal kristendom, där brödbrytelsen inte bara är en symbol för enhet, utan delandet av mat är även ett sätt att i praktiken älska sin nästa. Att vi alla får del av samma bröd innebär att vi alla är en del av samma värld, samma system, som förutom bröd även producerar orättvisor, matspekulation och brända generiska mediciner. Att vi alla får del av samma bröd skulle kunna innebära att ingen av oss är hungrigare än någon annan.

En av de tidiga liberala filosoferna, John Locke, menade att världen var given från Gud till alla människor. Därför måste varenda minsta hävdande av privat ägande av något annat än den egna kroppen rättfärdigas, innan ägandet. Bevisbördan låg på den enskilda människan som ville ta något i ägo. Därför är det inte bara en tradition att dela brödet, utan en plikt. Vem är vi att behålla brödet vi odlat med vår gemensamma jord när andra på samma jord hungrar?

Därför blir det också intressant att dela bröd med kyrkomötet, för det är intressant att spekulera i hur kyrkan hade sett ut om kyrkomötet tog brödsbrytelsen på det allvar nattvarden borde tas på. Ibland citeras Helder Camarra när han säger “när jag gav de fattiga mat kallades jag helgon, när jag frågade varför de fattiga inte har någon mat kallades jag kommunist”. Hur kan vi rättfärdiga att vi delar brödet mellan oss inom församlingen utan att aktivt sträva efter att dela brödet över hela världen?

Det blir också intressant att diskutera vilken typ av demokratisk organisation kyrkan är, när företrädarna för kyrkans högst beslutande organ äter en måltid med sina medlemmar. Det är intressant i alla nivåer i kyrkan, från de små församlingarna, till kyrkomötesmässorna. Det finns något djupt sympatiskt i det. Förhoppningsvis är det detta som skiljer strukturerna i kyrkan från andra politiska strukturer. Förhoppningsvis är det något vi kan bygga vår kyrka på.