Category: Arbetaren

Den senaste tiden har vi haft en debatt om införandet av allmän rösträtt, med anledning av att rösträtten utsträcktes till kvinnor för hundra år sedan. Debatten har handlat om när införandet av allmän rösträtt egentligen skedde.

Lyckligt nog för den festsugne är det en fråga med väldigt många svar. Ett par förslag på årtal att fira i kronologisk ordning: 1909 infördes allmän rösträtt för män, 1919 infördes allmän rösträtt för kvinnor, 1922 fick män som ej gjort värnplikt rösta, 1937 fick fängelseinterner rösta, 1945 fick även de med understöd från fattigvården eller i personlig konkurs rösta, 1959 fick romer rösta, 1968 fick utlandsboende medborgare rösta, 1974 fick kungafamiljen rösta, 1975 fick invandrare som varit folkbokförda i fem år rösta i lokala val men ej till riksdagen och 1989 fick även de som tidigare ”omyndigförklarats” rösta. Utöver det har vi flera rösträttsålderssänkningar: 1945, 1965, 1969, 1975.

Så vilket av dessa åren uppnåddes egentligen allmän rösträtt? Inget? Alla? Det sista? Det är inte svårt att argumentera för att ”allmän rösträtt” fortfarande inte uppnåtts. Både 18-årsgränsen och medborgarskapskravet är fortfarande ett hinder för många svenskar. 18-årsgränsen är uppenbarligen inte en av naturen given gräns, så rösträttsåldern redan sänkts flera gånger. Man blir visserligen inte myndig förrän man är 18, men man är fortfarande bunden av straffrätt, och såväl vård som skolsystem är högintressanta frågor för alla landets barn.

Med tanke på att vissa invandrare utan medborgarskap redan i dag har rösträtt till kommun- och landstingsval verkar det finnas en samhälleligt grundad föreställning om att det finns en viss rätt för invandrare utan medborgarskap att rösta, men den praktiseras inte fullt ut. För de som vistas i Sverige utan uppehållstillstånd eller för kortare vistelser (till exempel för studier) kommer inte ens rösträtten till kommun- och landstingsval på tal.

 

När uppnås då allmän rösträtt? Kanske är det intressanta inte svaret utan frågan. Varför är vi så besatta av konceptet ”allmän rösträtt” när vi inte ens verkar kunna bestämma oss för vad det betyder? Och vad säger våra svar på frågorna om vår demokratisyn?

Det här är inga nya frågor, men det är frågor som allför sällan diskuteras offentligt. Utan diskussioner om vad demokratin är till för och hur den bäst görs blir demokratin en tom ritual som upprätthåller status quo. Här är frågan inte om alla är inkluderade i rösträtten, utan snarare vilka ”alla” är. Vilka som är ”demos” i vår demokrati, så att säga. För utan att snäva in det landar vi snart på att allmän rösträtt kräver sex miljarder röstande.

Vissa stater börjar systematisera att låta gästarbetare och papperslösa slita i landet för skitvillkor medan övre skikt har medborgarskap som inte bara ger dem rösträtt utan också sociala och politiska rättigheter.

Hur bestämmer vi då vilka som ingår i vårt demos – i den grupp som ges rösträtt? Den late kanske säger ”låt medborgarskap avgöra”. Okej, men vem bestämmer vilka som ges medborgarskapet? De röstande, som om de inte kommer överens om en princip kommer att rösta efter egenintresse. Man får ett demos som är självdefinierande, som väljer sig själva. Vi har sett vad resultatet blir i en globaliserad kapitalistisk värld. Vissa stater börjar systematisera att låta gästarbetare och papperslösa slita i landet för skitvillkor medan övre skikt har medborgarskap som inte bara ger dem rösträtt utan också sociala och politiska rättigheter.

Och i en värld där nationsgränser inte är fasta blir frågan ännu mer komplex. Vad händer i områden med ifrågasatta gränser, och med annekterade områden? Vad händer i områden som flera makter gör anspråk på? Och varför ska vi acceptera att flyktingar som på papperet eller i praktiken blivit statslösa ska vara röstlösa för att deras nya hem inte ger dem medborgarskap?

En annan vanlig tanke är att rösträtten villkoras en särskild typ av tänkande. 18-årsgränsen försvaras ofta med en idé om intellektuell mognad, men också ofta av idén att en grundläggande skolning behövs för att kunna fatta bra beslut. Men det krävs inte att man gått ut varken grundskola eller gymnasium för att få rösta. Och det ställs inga formella krav på intellektuell mognad. Intellektuella problem som kommer med ålder eller sjukdom är – som tur är – inte längre ett hinder för att få rösta, för några andra än barn.

Antagligen färgar synen på att man måste vara ”skolad” också synen på invandrares rösträtt. Det är vanligt att det ställs krav på att invandrare måste bli ”integrerade” och göra medborgarskapstest innan de får medborgarskap och får rösta.

Men vid vilken nivå blir den här gränsdragningen också en form av kulturell indoktrinering? Vilken politisk frihet är det att avkrävas ”svenska värderingar” innan man får rösta, och vem bestämmer vad de är? Är den ”svenska modellen” som, om allt går som sossarna vill innehåller förbud mot fri arbetarkamp en del av vad som krävs för att få rösta? Behöver man tycka att Sverige är världens mest jämställda land för att få rösta? Var ska man stå i frågan om huruvida svenska judar och samer kan vara svenskar?

En bättre princip för att avgöra kan vara ”all affected”-principen. De som berörs av en fråga (i relevant utsträckning) är också de som ska ha rätt att fatta beslut om den. Den känns intuitivt rimlig som rättighetsprincip för många: när ett beslut berör oss vill vi vara delaktiga. Men den är också funktionell, i det att de som lever nära ett beslut i regel också har högre kunskap om det aktuella beslutet. Den är också effektiv, i det att det är lätt för högre instanser, som riksdagen, att delegera beslut av lokal art till mer lokala parlament.

Den är också normativt försvarbar. Den ger varje individ makt över frågor som rör hen själv, den stärker individens makt över det egna hemmet och samhället där denne bor, över individens egendom och hur den förvaltas och framför allt – hur just de kollektiva tjänster och den kollektiva egendom som individen har kring sig och använder förvaltas.

Det är också en princip som redan i dag är delvis genomförd, antagligen på grund av ovan nämnda fördelar. Vi har en tydlig maktfördelning hela vägen från hyresgästförening och fackförbund via kommun och landsting till riksdag och Europaparlament. Vi ser den i principen om den lokala rösträtt som vissa invandrare utan medborgarskap får. Vi må bråka om exakt var gränsen ska dras (i frågor som om skolan ska vara en statlig eller kommunal angelägenghet, för att ta ett exempel) men det visar bara att principen är i rullning.

Men mycket saknas. Och all affected-principen blir mer svårtillämpad i en global värld med globala utmaningar. Det betyder inte att det är något fel på principen, men att vi har mycket arbete framför oss för att bygga ett demokratiskt samhälle.

Som jag nämnt är det ett problem att många invandrare inte har rösträtt i samhällena där de bor. Särskilt när den riksdag de berövats rösträtt till är samma församling som beslutar om reglerna för deras ansökningar om uppehållstillstånd och medborgarskap, vilket för vissa är en fråga om liv och död, och för många andra är en fråga som påverkar hela deras livssituation. Som jämförelse kan man nämna att medborgare som sedan länge bor utomlands och helt saknar planer på att återvända till Sverige har en grundmurad rösträtt.

Och ska man tillämpa all affected-principen fullt ut behöver man också börja fråga sig: varför ska vi, som bor i ett land som varken är på väg att bli öken eller att dränkas av höjda havsnivåer, vara ensamma i att rösta om villkoren för vår frakt-, flyg- och köttindustri? Och varför saknar invånarna i länder som domineras av amerikansk militär röst i den amerikanska utrikespolitiken?

Att drömma om all affected-principen är också att drömma om ekonomisk demokrati, om arbetsplatser som styrs av arbetare.

Men den fråga där vi kanske är flest som är berövade rösträtt enligt all affected-princip är nog: varför arbetar vi hela dagarna på en arbetsplats som ägs helt och hållet av kapitalägare? Att drömma om all affected-principen är också att drömma om ekonomisk demokrati, om arbetsplatser som styrs av arbetare.

Oavsett hur långt rösträtten till riksdagen utsträcks kommer vi inte att ha en demokrati att tala om när världens arbetsplatser styrs despotiskt.

Så fira den kvinnliga rösträtten, fira rösträtten för fångar, fira rösträtten för fattiga. ”Allmän rösträtt” är ingen fungerande måttstock och även om den vore det kommer den att vara ouppnådd för både papperslösa och arbetare.

Men vi har all anledning att fira varje steg mot ökad demokrati vi tar, och 1919 vanns en av de största segrarna på området.

När Herren i mitten av andra Mosebok ger det judiska folket kött att äta är det för att de tjatar och klagar så mycket. De berättar drömskt om köttgrytorna man gav dem när de hölls som slavar i Egypten.

”Jag har hört hur Israels barn knotar. Tala till dem och säg: Vid aftontiden ska ni få kött att äta, och i morgon skall ni få bröd att mätta er med”, säger Herren till Mose. Samtidigt beskriver tidiga rabbinska kommentarer ”mannan” från himlen de också erbjöds som något av det ljuvligaste man kan tänka sig.

Bokstavligen, enligt en kommentator som är inne på att ”mannans” smak anpassar sig efter den som äter.

Som förespråkare av vegetarisk kostomställning känner man igen sig. Folk fäster en bisarr vikt vid rätten att äta kött, och med tanke på hur vegetariska substitut från en vanlig livsmedelsbutik i dag smakar kan det inte handla om smaken på vegetarisk kost.

Hade man djur i sitt hushåll var man enligt lagen inte bara skyldig att se till att de kunde hålla vilodagen, utan också skyldig att se till deras hunger innan sin egen.

Köttätande tilläts för judar enligt den judiska traditionen först som en del av offerkulten, och när det judiska folket gavs rätt att äta kött utanför tempelkulten i Jerusalem gavs det med specifika regler om moral och renhet. Moraliska bud om djuretik var vid tiden inget nytt. Hade man djur i sitt hushåll var man enligt lagen inte bara skyldig att se till att de kunde hålla vilodagen, utan också skyldig att se till deras hunger innan sin egen. Jakt var förbjudet. Likaså att äta eller laga kött och mjölk tillsammans. Skälet är inte uttryckt, men vissa tolkar upphovsversen ”du skall icke koka en killing i dess moders mjölk” som ett förbud mot grymhet eller mot slösaktighet med mat som djur har givit sitt liv eller sina barns näring för.

De buden gäller judar lika mycket idag som då.

Men mytbildningen kring just slaktreglerna har judar förföljts och trakasserats för, av och till sedan templets fall.

Regelsystemet för kosherslakt använder många sätt att säkerställa att den slaktade åsamkats så lite skada som möjligt under slakten. En vanlig kosherslakt i dag kräver noggrann kontroll av bladet som används före och efter varje enskild slakt då minsta rispa eller ojämnhet i bladet gör, teoretiskt sett, att den som slaktas känner av snittet tydligare. Man är skyldig övervaka att snittet sker precis som planerat, i en enda snabb rörelse som med minimal smärta avslutar den slaktades medvetande och liv. Kontroller av att den som slaktas är i hälsosamt skick både in- och utvärtes görs i samband med slakten. Om någon regel missas eller någon av kontrollerna slår fel blir köttet osäljbart, allt för att se till att det finns tydliga incitament att vara noggrann i varenda utfört steg.

Den utbildade slaktare jag känner umgås alltid med djuret tills djuret känner sig tryggt innan han ens påbörjar processen. Och kontroller görs inte av timida statliga organ vars existens främst är en PR-funktion för svenskt djurindustri, utan av noggranna rabbinska organisationer vars mål är att säkerställa att den judiska lagen följs.

Det här är långt ifrån hur traditionell västerländsk slakt under kapitalismen går till. Väldigt många djur får utstå att bedövningen vid slakten slarvas med, inte fungerar eller inte är tillräcklig. Om djuret inte är fullt bedövat är slaktprocessen mycket grym och smärtsam. Djuren är i regel mycket stressade vid  slakttillfället, både av miljön och av långa och trånga transporter. Kontroller av att djurhållningen eller slakten inte missköts görs i regel föranmält, och när dessa företag granskats av djurrättsorganisationer har man hittat utbredd systematisk misskötsel som lämnats helt utan juridisk åtgärd.

Om man som djurrättsförespråkare deltar i sådan argumentation riskerar man att låta sig göras till ett verktyg.

Det här rättfärdigar inte på något sätt rituell slakt. Men att förbjuda kosher- och halalslakt och samtidigt tillåta traditionell västerländsk slakt som den ser ut i dag går helt enkelt inte att rättfärdiga med djurrättsargument. Snarare handlar mycket sådan argumentation i grunden om vad statsvetaren Per-Anders Svärd kallar ”djurskyddsnationalismen” – där man från barnsben inmutas med en föreställning om att just den egna gruppen, den ”svenska” i vårt fall behandlar djur väl, till skillnad från barbarerna i syd eller öst. Och om man som djurrättsförespråkare deltar i sådan argumentation riskerar man att låta sig göras till ett verktyg.

Ibland används kostregler bara för att göra det svårare för minoriteter att leva i samhället, vilket nu senast är på gång i den skånska kommunen Staffanstorp där man försöker stoppa skolor från att servera fläskfri mat till studenter som önskar det. Vi känner igen metoden från Skånepartiets förslag om att villkora rätt att bo i landet med att skåla i alkoholhaltig dryck, för att göra det svårt för observanta muslimer att bo kvar. Sådan symbolpolitik bör såklart avkläs och avvisas även om den kläs i retorik kring kommunala besparingar eller djurrätt.

Så länge djurhållning och slakt tillåts bör djurhållning och slakt också tillåtas för minoriteter, med statlig kontroll, men utan diskriminerande lagstiftning.

Dessutom riskerar vi som förespråkar vegetarisk kostomställning att tappa fokus. Det största problemet med djurhållningen och djurindustrin är inte att djur slaktas på mer eller mindre smärtsamma sätt.  Det stora problemet är att djur avlas, hålls fångna, plågas och dödas. Att de får leva ett från början till slut ovärdigt, smärtsamt och förkortat liv. Problemet är att samtidigt som jorden brinner tas vattenreserver och åkermark över hela världen för att användas till foderodlingar för djurindustrin.

Terrorattentatet mot synagogan Etz Chaim i Pittsburgh är, precis som mordbrandsförsöken i Lund, förvånande för många – men knappast för judar, som både minns hur regelbundet våldet varit mot judar historiskt och som sett hur det eskalerat både i Sverige och internationellt den senaste tiden.

Självklart är det inte en isolerad utveckling, utan har att göra med växande fascistiska vindar i stora delar av världen. I flera länder, som Polen, Ungern och USA, är retorik som hetsar mot bland andra judar, muslimer och hbtq-personer idag inget konstigt på den politiska arenan.

Attacken skedde inte bara under en gudstjänst, utan dessutom under sabbaten, det dygn under veckan då observanta judar inte bär, använder el (inklusive telefon) eller arbetar, vilket verkligen försvårar möjligheterna för församlingar att upprätthålla säkerheten. ”Att angripa obeväpnade bedjande människor i deras böneplats är bland det fegaste som finns” skriver imam Salahuddin Barakat i sin kommentar till dådet.

Att attackera under sabbatsdygnet vill jag nog påstå bär ännu ett element av feghet. Värre blir det när man tänker på alla oss som efter sabbaten satte på telefonen igen och förväntade oss de sedvanliga chattloggarna att läsa ikapp och besvara, men möttes av ett terrordåd som passerat helt utan vår vetskap.

När terroristens flöden i sociala medier gåtts igenom såg man snabbt att det inte bara var ett allmänt judehat som drev honom.

När terroristens flöden i sociala medier gåtts igenom såg man snabbt att det inte bara var ett allmänt judehat som drev honom. Han hade till exempel ett särskilt hat mot HIAS – Hebrew Immigrant Aid Society. Organisationen startades för över hundra år sedan för att hjälpa judar att fly till USA från fattigdom, hungersnöd och pogromer i Östeuropa.

De har hjälpt judar fly från många attacker och pogromer genom åren och flera av de amerikansk-judiska syskon jag följer på Twitter har sedan attacken skrivit om hur det känns extra mycket just för att HIAS hjälpte deras familj att komma till USA.

 

Men ju mindre judars allmänna flyktbehov blivit, desto mer har HIAS fokuserat på att hjälpa andra flyktingar. Inte som välgörenhet, utan som solidaritet, för att vi också varit flyktingar, regelbundet från slavarbetet i Egypten till modern tid. Jag tillhör på fädernet den första generationen i min för mig kända släkt som inte behövt fly på grund av vår etnicitet.

Judar är i detta avseende inte bara ett hot mot det fascistiska projektet som etniskt avvikande. När vi dessutom tar vår levda erfarenhet och vår texttradition på allvar och agerar i solidaritet med de förtryckta och med flyktingarna vi delar värld med blir vi ännu mer av ett hot mot det de kallar den ”västerländska civilisationen”. En jude med en progressiv åsikt är aldrig bara en engagerad medborgare, utan alltid en konspiratör.

En jude med en progressiv åsikt är aldrig bara en engagerad medborgare, utan alltid en konspiratör.

Så för att knyta tillbaka till inledningen om utvecklingen i hetsretoriken: det här dådet är inte bara en påminnelse om antisemitismens levande närvaro, det är också en påminnelse om det vi vetat hela tiden, att antisemitismen med sin varierande karaktär är central i det fascistiska idébygget.

Bakom de många ansikten fascismens konspirationsteorier bär – Eurabia, kulturmarxismens makt, den statliga PK-censuren – målas nästan alltid judar upp som den drivande kraften. I perioder är hotet latent, men berättandet lever kvar tills en politisk rörelse omvandlar det till handling.

Vi sitter i samma båt här. Fascismen har alltid och kommer fortsättningsvis att bygga på antisemitism. Det går inte att bekämpa fascismen utan att också bekämpa antisemitismen och vice versa.

Det kanske känns gjort och självklart att göra narr av antisemiterna i Partiet de Fria, och köra bort dem med kraft från demonstrationer utanför banker, men sanningen är att det är en viktig del av hur vi kommer åt det antisemitiska våldet. Det är lätt att avfärda konspirationsteorierna kring judar som Soros och Wolodarski som löjliga, men det är viktigt att förstå hur lätt de spiller över i våld.

Om den gångna veckans terror mot judar visat något är det detta. De behöver bli av med sina plattformar, såväl betaltjänsterna som finansierar högerextrema mötesplatser på internet, som gatorna Nordiska Motståndsrörelsen och Partiet de Fria tillåts marschera och propagera på. Eller parlament, som i Orbans fall.

De bär ansvar för vad som hänt de senaste dagarna, men de ska alla bort och vi ska få det att hända.