Varför är vi så besatta av konceptet ”allmän rösträtt” när vi inte ens verkar kunna bestämma oss för vad det betyder? Utan diskussioner om vad demokratin är till för och hur den bäst görs blir den bara en tom ritual som upprätthåller status quo.
Den senaste tiden har vi haft en debatt om införandet av allmän rösträtt, med anledning av att rösträtten utsträcktes till kvinnor för hundra år sedan. Debatten har handlat om när införandet av allmän rösträtt egentligen skedde.
TEXT | Isak Gerson
Lyckligt nog för den festsugne är det en fråga med väldigt många svar. Ett par förslag på årtal att fira i kronologisk ordning: 1909 infördes allmän rösträtt för män, 1919 infördes allmän rösträtt för kvinnor, 1922 fick män som ej gjort värnplikt rösta, 1937 fick fängelseinterner rösta, 1945 fick även de med understöd från fattigvården eller i personlig konkurs rösta, 1959 fick romer rösta, 1968 fick utlandsboende medborgare rösta, 1974 fick kungafamiljen rösta, 1975 fick invandrare som varit folkbokförda i fem år rösta i lokala val men ej till riksdagen och 1989 fick även de som tidigare ”omyndigförklarats” rösta. Utöver det har vi flera rösträttsålderssänkningar: 1945, 1965, 1969, 1975.
Så vilket av dessa åren uppnåddes egentligen allmän rösträtt? Inget? Alla? Det sista? Det är inte svårt att argumentera för att ”allmän rösträtt” fortfarande inte uppnåtts. Både 18-årsgränsen och medborgarskapskravet är fortfarande ett hinder för många svenskar. 18-årsgränsen är uppenbarligen inte en av naturen given gräns, så rösträttsåldern redan sänkts flera gånger. Man blir visserligen inte myndig förrän man är 18, men man är fortfarande bunden av straffrätt, och såväl vård som skolsystem är högintressanta frågor för alla landets barn.
Med tanke på att vissa invandrare utan medborgarskap redan i dag har rösträtt till kommun- och landstingsval verkar det finnas en samhälleligt grundad föreställning om att det finns en viss rätt för invandrare utan medborgarskap att rösta, men den praktiseras inte fullt ut. För de som vistas i Sverige utan uppehållstillstånd eller för kortare vistelser (till exempel för studier) kommer inte ens rösträtten till kommun- och landstingsval på tal.
När uppnås då allmän rösträtt? Kanske är det intressanta inte svaret utan frågan. Varför är vi så besatta av konceptet ”allmän rösträtt” när vi inte ens verkar kunna bestämma oss för vad det betyder? Och vad säger våra svar på frågorna om vår demokratisyn?
Det här är inga nya frågor, men det är frågor som allför sällan diskuteras offentligt. Utan diskussioner om vad demokratin är till för och hur den bäst görs blir demokratin en tom ritual som upprätthåller status quo. Här är frågan inte om alla är inkluderade i rösträtten, utan snarare vilka ”alla” är. Vilka som är ”demos” i vår demokrati, så att säga. För utan att snäva in det landar vi snart på att allmän rösträtt kräver sex miljarder röstande.
Vissa stater börjar systematisera att låta gästarbetare och papperslösa slita i landet för skitvillkor medan övre skikt har medborgarskap som inte bara ger dem rösträtt utan också sociala och politiska rättigheter.
Hur bestämmer vi då vilka som ingår i vårt demos – i den grupp som ges rösträtt? Den late kanske säger ”låt medborgarskap avgöra”. Okej, men vem bestämmer vilka som ges medborgarskapet? De röstande, som om de inte kommer överens om en princip kommer att rösta efter egenintresse. Man får ett demos som är självdefinierande, som väljer sig själva. Vi har sett vad resultatet blir i en globaliserad kapitalistisk värld. Vissa stater börjar systematisera att låta gästarbetare och papperslösa slita i landet för skitvillkor medan övre skikt har medborgarskap som inte bara ger dem rösträtt utan också sociala och politiska rättigheter.
Och i en värld där nationsgränser inte är fasta blir frågan ännu mer komplex. Vad händer i områden med ifrågasatta gränser, och med annekterade områden? Vad händer i områden som flera makter gör anspråk på? Och varför ska vi acceptera att flyktingar som på papperet eller i praktiken blivit statslösa ska vara röstlösa för att deras nya hem inte ger dem medborgarskap?
En annan vanlig tanke är att rösträtten villkoras en särskild typ av tänkande. 18-årsgränsen försvaras ofta med en idé om intellektuell mognad, men också ofta av idén att en grundläggande skolning behövs för att kunna fatta bra beslut. Men det krävs inte att man gått ut varken grundskola eller gymnasium för att få rösta. Och det ställs inga formella krav på intellektuell mognad. Intellektuella problem som kommer med ålder eller sjukdom är – som tur är – inte längre ett hinder för att få rösta, för några andra än barn.
Antagligen färgar synen på att man måste vara ”skolad” också synen på invandrares rösträtt. Det är vanligt att det ställs krav på att invandrare måste bli ”integrerade” och göra medborgarskapstest innan de får medborgarskap och får rösta.
Men vid vilken nivå blir den här gränsdragningen också en form av kulturell indoktrinering? Vilken politisk frihet är det att avkrävas ”svenska värderingar” innan man får rösta, och vem bestämmer vad de är? Är den ”svenska modellen” som, om allt går som sossarna vill innehåller förbud mot fri arbetarkamp en del av vad som krävs för att få rösta? Behöver man tycka att Sverige är världens mest jämställda land för att få rösta? Var ska man stå i frågan om huruvida svenska judar och samer kan vara svenskar?
En bättre princip för att avgöra kan vara ”all affected”-principen. De som berörs av en fråga (i relevant utsträckning) är också de som ska ha rätt att fatta beslut om den. Den känns intuitivt rimlig som rättighetsprincip för många: när ett beslut berör oss vill vi vara delaktiga. Men den är också funktionell, i det att de som lever nära ett beslut i regel också har högre kunskap om det aktuella beslutet. Den är också effektiv, i det att det är lätt för högre instanser, som riksdagen, att delegera beslut av lokal art till mer lokala parlament.
Den är också normativt försvarbar. Den ger varje individ makt över frågor som rör hen själv, den stärker individens makt över det egna hemmet och samhället där denne bor, över individens egendom och hur den förvaltas och framför allt – hur just de kollektiva tjänster och den kollektiva egendom som individen har kring sig och använder förvaltas.
Det är också en princip som redan i dag är delvis genomförd, antagligen på grund av ovan nämnda fördelar. Vi har en tydlig maktfördelning hela vägen från hyresgästförening och fackförbund via kommun och landsting till riksdag och Europaparlament. Vi ser den i principen om den lokala rösträtt som vissa invandrare utan medborgarskap får. Vi må bråka om exakt var gränsen ska dras (i frågor som om skolan ska vara en statlig eller kommunal angelägenghet, för att ta ett exempel) men det visar bara att principen är i rullning.
Men mycket saknas. Och all affected-principen blir mer svårtillämpad i en global värld med globala utmaningar. Det betyder inte att det är något fel på principen, men att vi har mycket arbete framför oss för att bygga ett demokratiskt samhälle.
Som jag nämnt är det ett problem att många invandrare inte har rösträtt i samhällena där de bor. Särskilt när den riksdag de berövats rösträtt till är samma församling som beslutar om reglerna för deras ansökningar om uppehållstillstånd och medborgarskap, vilket för vissa är en fråga om liv och död, och för många andra är en fråga som påverkar hela deras livssituation. Som jämförelse kan man nämna att medborgare som sedan länge bor utomlands och helt saknar planer på att återvända till Sverige har en grundmurad rösträtt.
Och ska man tillämpa all affected-principen fullt ut behöver man också börja fråga sig: varför ska vi, som bor i ett land som varken är på väg att bli öken eller att dränkas av höjda havsnivåer, vara ensamma i att rösta om villkoren för vår frakt-, flyg- och köttindustri? Och varför saknar invånarna i länder som domineras av amerikansk militär röst i den amerikanska utrikespolitiken?
Att drömma om all affected-principen är också att drömma om ekonomisk demokrati, om arbetsplatser som styrs av arbetare.
Men den fråga där vi kanske är flest som är berövade rösträtt enligt all affected-princip är nog: varför arbetar vi hela dagarna på en arbetsplats som ägs helt och hållet av kapitalägare? Att drömma om all affected-principen är också att drömma om ekonomisk demokrati, om arbetsplatser som styrs av arbetare.
Oavsett hur långt rösträtten till riksdagen utsträcks kommer vi inte att ha en demokrati att tala om när världens arbetsplatser styrs despotiskt.
Så fira den kvinnliga rösträtten, fira rösträtten för fångar, fira rösträtten för fattiga. ”Allmän rösträtt” är ingen fungerande måttstock och även om den vore det kommer den att vara ouppnådd för både papperslösa och arbetare.
Men vi har all anledning att fira varje steg mot ökad demokrati vi tar, och 1919 vanns en av de största segrarna på området.