Det talas på olika håll om förbud mot servering av ritualslaktat kött – senast i skånska Staffanstorp, där det nya M-SD-styret vill få bort ”kulturella och religiösa särkrav”. Men att förbjuda kosher- och halalslakt och samtidigt tillåta traditionell västerländsk slakt som den ser ut i dag går inte att rättfärdiga med djurrättsargument, menar Isak Gerson.
När Herren i mitten av andra Mosebok ger det judiska folket kött att äta är det för att de tjatar och klagar så mycket. De berättar drömskt om köttgrytorna man gav dem när de hölls som slavar i Egypten.
TEXT | Isak Gerson
”Jag har hört hur Israels barn knotar. Tala till dem och säg: Vid aftontiden ska ni få kött att äta, och i morgon skall ni få bröd att mätta er med”, säger Herren till Mose. Samtidigt beskriver tidiga rabbinska kommentarer ”mannan” från himlen de också erbjöds som något av det ljuvligaste man kan tänka sig.
Bokstavligen, enligt en kommentator som är inne på att ”mannans” smak anpassar sig efter den som äter.
Som förespråkare av vegetarisk kostomställning känner man igen sig. Folk fäster en bisarr vikt vid rätten att äta kött, och med tanke på hur vegetariska substitut från en vanlig livsmedelsbutik i dag smakar kan det inte handla om smaken på vegetarisk kost.
Hade man djur i sitt hushåll var man enligt lagen inte bara skyldig att se till att de kunde hålla vilodagen, utan också skyldig att se till deras hunger innan sin egen.
Köttätande tilläts för judar enligt den judiska traditionen först som en del av offerkulten, och när det judiska folket gavs rätt att äta kött utanför tempelkulten i Jerusalem gavs det med specifika regler om moral och renhet. Moraliska bud om djuretik var vid tiden inget nytt. Hade man djur i sitt hushåll var man enligt lagen inte bara skyldig att se till att de kunde hålla vilodagen, utan också skyldig att se till deras hunger innan sin egen. Jakt var förbjudet. Likaså att äta eller laga kött och mjölk tillsammans. Skälet är inte uttryckt, men vissa tolkar upphovsversen ”du skall icke koka en killing i dess moders mjölk” som ett förbud mot grymhet eller mot slösaktighet med mat som djur har givit sitt liv eller sina barns näring för.
De buden gäller judar lika mycket idag som då.
Men mytbildningen kring just slaktreglerna har judar förföljts och trakasserats för, av och till sedan templets fall.
Regelsystemet för kosherslakt använder många sätt att säkerställa att den slaktade åsamkats så lite skada som möjligt under slakten. En vanlig kosherslakt i dag kräver noggrann kontroll av bladet som används före och efter varje enskild slakt då minsta rispa eller ojämnhet i bladet gör, teoretiskt sett, att den som slaktas känner av snittet tydligare. Man är skyldig övervaka att snittet sker precis som planerat, i en enda snabb rörelse som med minimal smärta avslutar den slaktades medvetande och liv. Kontroller av att den som slaktas är i hälsosamt skick både in- och utvärtes görs i samband med slakten. Om någon regel missas eller någon av kontrollerna slår fel blir köttet osäljbart, allt för att se till att det finns tydliga incitament att vara noggrann i varenda utfört steg.
Den utbildade slaktare jag känner umgås alltid med djuret tills djuret känner sig tryggt innan han ens påbörjar processen. Och kontroller görs inte av timida statliga organ vars existens främst är en PR-funktion för svenskt djurindustri, utan av noggranna rabbinska organisationer vars mål är att säkerställa att den judiska lagen följs.
Det här är långt ifrån hur traditionell västerländsk slakt under kapitalismen går till. Väldigt många djur får utstå att bedövningen vid slakten slarvas med, inte fungerar eller inte är tillräcklig. Om djuret inte är fullt bedövat är slaktprocessen mycket grym och smärtsam. Djuren är i regel mycket stressade vid slakttillfället, både av miljön och av långa och trånga transporter. Kontroller av att djurhållningen eller slakten inte missköts görs i regel föranmält, och när dessa företag granskats av djurrättsorganisationer har man hittat utbredd systematisk misskötsel som lämnats helt utan juridisk åtgärd.
Om man som djurrättsförespråkare deltar i sådan argumentation riskerar man att låta sig göras till ett verktyg.
Det här rättfärdigar inte på något sätt rituell slakt. Men att förbjuda kosher- och halalslakt och samtidigt tillåta traditionell västerländsk slakt som den ser ut i dag går helt enkelt inte att rättfärdiga med djurrättsargument. Snarare handlar mycket sådan argumentation i grunden om vad statsvetaren Per-Anders Svärd kallar ”djurskyddsnationalismen” – där man från barnsben inmutas med en föreställning om att just den egna gruppen, den ”svenska” i vårt fall behandlar djur väl, till skillnad från barbarerna i syd eller öst. Och om man som djurrättsförespråkare deltar i sådan argumentation riskerar man att låta sig göras till ett verktyg.
Ibland används kostregler bara för att göra det svårare för minoriteter att leva i samhället, vilket nu senast är på gång i den skånska kommunen Staffanstorp där man försöker stoppa skolor från att servera fläskfri mat till studenter som önskar det. Vi känner igen metoden från Skånepartiets förslag om att villkora rätt att bo i landet med att skåla i alkoholhaltig dryck, för att göra det svårt för observanta muslimer att bo kvar. Sådan symbolpolitik bör såklart avkläs och avvisas även om den kläs i retorik kring kommunala besparingar eller djurrätt.
Så länge djurhållning och slakt tillåts bör djurhållning och slakt också tillåtas för minoriteter, med statlig kontroll, men utan diskriminerande lagstiftning.
Dessutom riskerar vi som förespråkar vegetarisk kostomställning att tappa fokus. Det största problemet med djurhållningen och djurindustrin är inte att djur slaktas på mer eller mindre smärtsamma sätt. Det stora problemet är att djur avlas, hålls fångna, plågas och dödas. Att de får leva ett från början till slut ovärdigt, smärtsamt och förkortat liv. Problemet är att samtidigt som jorden brinner tas vattenreserver och åkermark över hela världen för att användas till foderodlingar för djurindustrin.