För en anarkist som mig har det varit hoppingivande att se hur många som organiserat sig i smugglandet av transitflyktingar. Det har verkligen byggts en internationell infrastruktur av tågplanering, bussresor, boenden på kulturhus, och den har imponerat på mig. Jag är själv aktiv i en syndikalistisk fackförening som liksom andra syndikalistiska fackföreningar inte hymlar med att vi har byggt vår organisationsmodell efter visionen om att en dag kunna ta över både makten och driften över de sysslor som staten och företagen idag gör.
Samtidigt finns också det som skaver. För de som arbetat med den här infrastrukturen, de skadas av stressen det innebär. Många av de som hjälpt till är folk som jag vet varit utbrända tidigare i sitt liv, och jag har märkt av tydliga stresstecken hos många.
Är det så konstigt egentligen? Vi befinner oss i en bisarr utsugningssituation. Vi går till jobbet, lönearbetar under stressiga förhållanden hela dagarna, medan företagens ägare håvar in stålarna, sedan betalar vi inkomstskatt och moms på det som vi tänker oss ska gå till en välfärdsstat. Men pengarna går i allt högre utsträckning till avdrag för de som är rika, till motorvägsprojekt för innerstadsbor, vinster till “välfärdsbolag”. Sedan förväntas vi, efter jobbet, täcka upp för de problem som våra skatter skulle ha löst.
I en sådan situation funkar det inte att skriva debattartiklar om att vi måste ta in fler flyktingar i våra hem. Vad vi borde kräva är att antingen tar staten sitt uppdrag på allvar, eller får dra sig tillbaka om vi nu ska göra deras arbete. Kräv då att polisen ska sluta förfölja vänstern och asylrörelsen, sluta flytta pengar från arbetare till rika. Och framför allt, kravet som alltid behöver ställas, men särskilt när så många arbetare lägger alla tillgängliga resurser och tid på ideell flyktingsamordning: låt inte landets ekonomiska elit fylla sina fickor på flyktingmottagandet.