Thomas Anderberg inleder förordet till sin bok om teodicéproblemet (Guds moral – en essä om lidandets och ondskans problem) med att prata om naturens plats i hans tro under den tiden han var troende, och jag tror att teodicéproblemet får en intressant komplexitet av den typen av gudsskildringar.
Att prata om Guds roll i närvaron av ondska blir intressant när man inser att Gud, i den mån Gud är allomfattande, inte bara kanske bär ansvar för ondskan (om man menar det) utan också är offret. Det är skapelsens skogar som skövlas och det är Guds barn som lider.
Teodicéproblemet i Anderbergs tappning är: Om Gud är oändligt god önskar han ta bort lidandet. Är han dessutom oändligt mäktig har han förmågan att göra det. Men runtom oss ser vi ett stort, och dessutom orättvist fördelat lidande. Vilket är Guds syfte med att låta lidandet uppstå och fortgå?
Anderberg redogör i boken för hur problemet diskuterats och hur det kan förstås och lösas. Han lägger mycket lite fokus på de torrare argumenten och fokuserar på de diskussioner som faktiskt är etiskt och teologiskt värdefulla. Han diskuterar argumentet att Guds intentioner och tillvägagångssätt är för stora och komplexa för oss att förstå, men menar att vi ändå kan, och bör, diskutera problemet i den mån det går, med ödmjukhet för vad vi inte kan förstå.
Jag tror också, verkligen, att det viktiga med teodicéproblemet inte är att lösa det. Det viktiga med teodicéproblemet är att arbeta med det regelbundet, för den processen lär oss så mycket om vår tro och vårt etiska sinne.
Han diskuterar också regelbundet vilken bäring vår behandling av teodicéproblemet har på vårt liv och vår tro i övrigt, som när han skriver “Finns Gud i mördarens kniv lika mycket som i kirurgers skalpell, i träcket på gatan lika mycket som i Bruckners musik, då är Gud inte något vi kan vända oss till för att efterlikna”.
Vi vänder oss regelbundet till vår tradition för att inspireras i hur vi ska tänka. Hur ska vi kunna inspireras av kampen och uttåget i Exodus eller av vad profeterna undervisat om det heliga finns även i det onda? Vi måste våga reflektera även över det moraliska och heliga på det sättet.
Jag tänker på hur förintelseöverlevaren Elie Wiesel formulerade det: “God is involved in a man’s destiny – good or bad. To thank him for Jerusalem and not question him for Treblinka is hypocrisy”.
Närmast en intressant lösning tycker jag att Anderberg är när han skildrar argumentet att det finns något extra gott i att bli kärleksfullt behandlad när motsatsen också är tillgänglig. Våra moraliska gåvor är inte bara goda i den mån de återställer ont eller skapar gott. Det finns något gott i sig i existensen av moraliskt beteende.
Fråga barnet som nyss upptäckt det och låtsas slå sig för att få kärlek och omvårdnad av föräldern. Barnet är inte ute efter att få smärtan återställd, det är ute efter att bli kärleksfullt behandlad. Därför kan kärlek inte växa på samma sätt där det inte finns reell frihet att inte agera kärleksfullt.
Argumentet har sina svagheter. Framför allt är det svårt att dra det så långt att det kan kompensera för de större synderna i vår historia. Men det kanske är en början på en förståelse.
Samtidigt som skogar skövlas och samhällen förstörs skapas också nya kulturarv av människor som egentligen har nog med att skaffa lön för dagen, barn föds och lär sig språk, träd planteras som inte ger frukt förrän den efterkommande generationen tar vid. Undret i att vi kan mötas och vara kärleksfulla trots hur världen ser ut fångas väldigt fint i en vers av Anna Greta Wides dikt “Ensamheten”:
Ensamma måste vi vara,
leva i olika land –
därför kan ingen förklara
undret som sker ibland:
livet slår upp i en flamma,
dubbel, betvingad och het
först när vi mötas i samma
ensamhet