Samhället bygger på maktrelationer, men att underkasta sig religion ses ofta som negativt. Kanske finns svaret att söka i vår syn på individ och kollektiv, skriver Isak Gerson.
Kyrkan har en väldigt svår historia med underkastelse, efter allt samarbete den haft med krigförande och koloniala stater. Underkastelsen då handlade om underkastelse till adel och
kung, och slavars underkastelse till det koloniala systemet. Och det är synd, för det finns en annan underkastelse i religionen, som jag verkligen tror att vi behöver.
Men det som var lydnad och underkastelse i det feodala samhället blev individualitet och fritt val under kapitalismen. Individen står själv till svars för sina val och utformar själv sitt liv. Det kräver foglighet under lönearbetet och klassamhället, men folk ses ändå som rationella små individer i ett stort nät av individer som vi kallar samhället. Som inte underkastar sig, utan som agerar fritt efter eget beslut. Vi konsumerar, väljer, utvecklar oss själva, röstar på partiet som tilltalar oss, läser debattartiklar och väljer sida.
Och så kommer religionen, som manar till underkastelse. Ordet “islam” kommer just från ordet för “underkastelse”. Varje gång vi firar mässa i kyrkan talar vi om att vi alla tillhör samma kropp som får del av samma bröd. Och där har vi något mer som skaver: Kollektivitet.
Första gången jag tänkte på hur mycket den kollektiviteten och underkastelsen skavde var när jag lyssnade på podcasten “Kyrkan och…” och deras intervju med Tobias Elof Hadin i första avsnittet. Tobias pratade om trosbekännelsen och att inte “hålla med om” vissa av grejerna i trosbekännelsen. Hans förslag var en mer kollektiv syn på trosbekännelsen, att se den som ett gemensamt dokument för kyrkan och inte en individuell deklaration. “Vad udda”, kände jag. “Ska folk sitta och luras med vad de tror på.” Men jag känner mer och mer att det är en sund inställning, särskilt i ett samhälle som för någon slags militär kampanj för att göra oss till individer.
Så vad är så radikalt med religiös underkastelse och hur undviker vi den underkastelse som kyrkan historiskt skapat? För att svara på den frågan tror jag att vi behöver förstå hur underkastelse ser ut idag. Vi har nog bilden av att vi är rätt självbestämmande i vårt samhälle, men hela vårt samhälle bygger på underkastelse. De flesta av oss underkastar oss till exempel chefer, poliser, hyresvärdar och väktare dagligen. Som barn ska vi underkasta oss föräldrar och lärare. Och det är bara exempel. Det finns få aspekter av vårt samhälle som inte bygger på att vi ingår i maktrelationer.
Religionen erbjuder oss en annan underkastelse som vi kan välja. En underkastelse som är mer total. En underkastelse under Gud kan vara så djup att inga andra underkastelser kan konkurrera. Är det inte något mäktigt i det? Är det inte här kärnan i en kristen anarkism ligger?