Arbetarrörelsens parlamentariker sviker. Då får vi inte nöja oss med att hoppas på förbättring vart fjärde år, skriver Isak Gerson.
Jag tycker mycket om idén bakom Svenska kyrkans partipolitiska system. Att ha varit aktiv i en annan förening som också styrs ett partipolitiskt system – Uppsala studentkår – har inte fått mig att uppskatta det mindre. Partival istället för personval har en hel del positiva effekter. Det ger röstare en bättre översikt över valmöjligheterna då det är lättare att hålla koll på ett par partier än jättemånga kandidater. Det gör det lättare att utfärda politiska löften. Men framför allt tydliggör det konfliktlinjerna föreningens interna politiska strider. När vi röstar på ett parti till vänster vet vi att det är vänsterpolitik vi får.
I bästa fall.
I kyrkomötet sitter idag två partier som i någon mån får sägas ha rötter i arbetarrörelsen. Ett av dem röstade jag själv på i senaste kyrkovalet. Ett halvår in i den fackliga konflikten i Svenska kyrkans skola i Berlin har jag fortfarande inte hört ett knyst från något av partierna. Inte ens dementier av det påstådda händelseförloppet. Inte ens dåliga ursäkter om att frågan ska utredas.
Med tanke på hur lugna striderna i kyrkopolitiken brukar vara kan jag förstå att högafflarna inte kommit fram än. Men intrycket jag får är att det inte är pinsamt alls för företrädare för arbetarrörelsen att vara med och styra en organisation som rycker upp fackligt organiserade arbetare vid rötterna och avskedar dem? Tänker de inte ens kommentera att de styr en organisation som ligger i konflikt med ett fackförbund som organiserar deras arbetare?
Ibland kommer jag på mig själv med att tänka “jag hoppas att något parti tar upp det här i nästa kyrkoval”, men sedan kommer jag på hur sorglig den tanken är. Att vi var fjärde år ska få chans att, om partierna är våra åsikter nådiga, kanske kunna påverka kyrkan som organisation. Och om arbetarrörelsens partier inte bryr sig om de antifackliga metoderna idag, varför skulle de göra det 2017?
Om det ska finnas en poäng med kyrkans parlamentariska system (vilket jag ändå någonstans vill) är det dags att partierna visar det nu. Det räcker inte att partierna har en stel samling vallöften att infria varje val. Det krävs också att de håller sig till den ideologi de verkar inom (efter att ha översatt den till en kyrklig och kristen kontext, såklart). Om inte partierna kan ge oss den föreningspolitik vi behöver som organisation kommer vi att behöva vända oss någon annanstans för att hitta den. I bästa fall vänder vi oss till varandra och hittar den ideologiska ryggraden.