Month: October 2014

För att kunna se människor som ändamål i sig själva behöver vi bryta alla maktrelationer. Men det betyder också att vi måste sluta låta pengar styra hur vi möter varandra. Att vara kristen kan därför också vara att skänka sina rikedomar till det gemensamma, skriver Isak Gerson.

”Gode mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” frågar ett big shot Jesus i Lukasevangeliets artonde kapitel. ”Ett återstår för dig: sälj allt du äger och dela ut åt de fattiga, så får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.” lät Jesus hälsa och fortsatte med den berömda liknelsen: ”Hur svårt är det inte för dem som har pengar att komma in i Guds rike! Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.”

Länge tolkade jag avsnittet som en uppmaning att ge mycket till fattiga. Men efter att ha hört Madeleine Fredells och Gustavo Gutiérrez syn på rikedom i ett avsnitt av Teologiska rummet i P1 (14 minuter in) ändrade jag uppfattning. Problemet med rikedom som jag tror att vi kristna måste förstå är inte den stora fattigdomen i världen och hur fördelningen av världens pengar leder till hungrande. Vi måste också förstå hur pengar fungerar som relation i ett kapitalistiskt samhälle. Det vill säga, som en maktrelation. Pengars funktion är att kunna tvinga fram sin vilja hos folk genom att köpa deras tid. Ibland köper vi andras tid på ett indirekt sätt, genom att köpa de varor som de tillverkat och därmed finansiera de företag som köper deras tid och arbete. Ibland köper vi andra direkt, genom till exempel företagsarbete eller tjänster.

Vi måste älska vår nästa. Det är också ett svårt begrepp. Men jag brukar ofta tänka i termer av en av filosofen Immanuel Kants centrala bud: att aldrig behandla personer bara som ett medel utan alltid också som ett ändamål. Eller en annan formulering: i ditt handlande ska du alltid värdera din nästa lika högt som dig själv. Men i en maktrelation är det precis det motsatta som händer: vi behandlar varandra just som medel, som redskap.

Välgörenhetstanken bygger på just den maktrelationen. Den bygger på att vi som har pengar fortsätter att bestämma vilka stackare det är som ska få ta del av lite av våra rikedomar (som vi oftast vunnit genom att utnyttja andras naturresurser eller arbetskraft). Ett kristet bekämpande av rikedom skulle istället kunna vara att överlåta våra rikedomar – vår makt – för att bidra till gemensamma rikedomar.

Så varför är det så svårt för rika att nå himmelriket? Jag tänker mig himmelriket som en plats vi kan bygga här. Men på den platsen kommer aldrig rika att kunna vara, för när ens relationer bygger på pengar kan en inte älska sin nästa. Ens nästa kommer att förbli blott ett redskap, fri för de med pengar att utsuga och tvinga till arbete eller svält. Men när vi en dag blir av med det här samhället där nästan alla våra relationer medieras genom just pengar kommer vi att kunna bygga upp ett samhälle där vi faktiskt kan älska vår nästa.

Jag tycker mycket om idén bakom Svenska kyrkans partipolitiska system. Att ha varit aktiv i en annan förening som också styrs ett partipolitiskt system – Uppsala studentkår – har inte fått mig att uppskatta det mindre. Partival istället för personval har en hel del positiva effekter. Det ger röstare en bättre översikt över valmöjligheterna då det är lättare att hålla koll på ett par partier än jättemånga kandidater. Det gör det lättare att utfärda politiska löften. Men framför allt tydliggör det konfliktlinjerna föreningens interna politiska strider. När vi röstar på ett parti till vänster vet vi att det är vänsterpolitik vi får.

I bästa fall.

I kyrkomötet sitter idag två partier som i någon mån får sägas ha rötter i arbetarrörelsen. Ett av dem röstade jag själv på i senaste kyrkovalet. Ett halvår in i den fackliga konflikten i Svenska kyrkans skola i Berlin har jag fortfarande inte hört ett knyst från något av partierna. Inte ens dementier av det påstådda händelseförloppet. Inte ens dåliga ursäkter om att frågan ska utredas.

Med tanke på hur lugna striderna i kyrkopolitiken brukar vara kan jag förstå att högafflarna inte kommit fram än. Men intrycket jag får är att det inte är pinsamt alls för företrädare för arbetarrörelsen att vara med och styra en organisation som rycker upp fackligt organiserade arbetare vid rötterna och avskedar dem? Tänker de inte ens kommentera att de styr en organisation som ligger i konflikt med ett fackförbund som organiserar deras arbetare?

Ibland kommer jag på mig själv med att tänka “jag hoppas att något parti tar upp det här i nästa kyrkoval”, men sedan kommer jag på hur sorglig den tanken är. Att vi var fjärde år ska få chans att, om partierna är våra åsikter nådiga, kanske kunna påverka kyrkan som organisation. Och om arbetarrörelsens partier inte bryr sig om de antifackliga metoderna idag, varför skulle de göra det 2017?

Om det ska finnas en poäng med kyrkans parlamentariska system (vilket jag ändå någonstans vill) är det dags att partierna visar det nu. Det räcker inte att partierna har en stel samling vallöften att infria varje val. Det krävs också att de håller sig till den ideologi de verkar inom (efter att ha översatt den till en kyrklig och kristen kontext, såklart). Om inte partierna kan ge oss den föreningspolitik vi behöver som organisation kommer vi att behöva vända oss någon annanstans för att hitta den. I bästa fall vänder vi oss till varandra och hittar den ideologiska ryggraden.