Vi tycker om att se revolutionsromantiska berättelser i medierna. Hunger games är ett aktuellt exempel. Men hur kan en film med så många tydliga paralleller till det samhälle vi lever i idag skildra en revolution utan att själv skapa revolutionärer? Det undrar Isak Gerson.
“The odds are never in our favour” står det sprayat på en betongvägg huvudpersonerna i nya Hunger Games-filmen åker förbi. Filmen är en film om två olika saker, en dödlig maktkamp i en kameraövervakad och direktsänd TV-arena som givit namn åt första filmen, Hunger Games – och en politisk maktkamp där en president försöker hålla sin järnhand omkring ett samhälle som bygger på stora klassklyftor som upprätthålls genom geografisk avskildhet och en välspridd terror. Grafittimålningen är en kritik mot båda, från den växande rebellrörelsen. Filmen skildrar en rik huvudstad som lever i lyx och överflöd, och har sina årliga game show-spel där ungdomar från de fattiga delarna av landet varje år får skicka deltagare som slåss till döden i en arena fylld av vapen.
Det är inte svårt att hitta uttryck för klassförtrycket i filmerna som baseras på Hunger Games-böckerna. Karaktärerna diskuterar det ofta. Hur folk äter god mat tills de spyr i huvudstaden samtidigt som folk i resten av landet är glada om de lyckas köpa till sig bröd på den svarta marknaden. Hur det finns varmvatten och duschar i huvudstaden. Hur hela hungerspelen används för att hålla folk på mattan.
Inte heller är det svårt att dra paralleller till vårt samhälle. Våra klassklyftor, vårt repressiva våld mot fattiga och vår förnedrings-TV är inte helt olik den till sin spets dragna världen i Hunger Games-filmerna. Hur medier gottar sig i de rikas liv samtidigt som de ondgör sig över hur de fattiga och svaga beter sig. Den senaste filmen är tungt präglad av såväl agitation mot vårt samhälle som revolutionsromantik.
Den första frågan jag ställer mig är “Hur kan den här typen av subversiva skildringar visas inför fullsatta SF-salonger landet runt?”, men den viktigare frågan (och svaret på den förra frågan) är nog “Hur kan folk se den här filmen och inte gå ut och vilja göra revolution?”.
Teorierna är nog många. En vän till mig har teorin att fokuset på huvudkaraktärens relationer till män tar bort fokuset från hennes roll som revolutionär. En annan teori skulle kunna vara att folk inte förstår likheterna mellan filmvärlden och vår värld. Jag vet inte hur det ska förklaras. Men jag tror att detta är viktigt: Löser vi gåtan om hur vi får de miljoner och åter miljoner av arbetare, tonåringar och förtryckta som älskar revolutionära skildringar att själva bli revolutionärer, så kan vi applicera det på inte bara fantasyblockbusters som Hunger Games eller science fiction-TV som Star Trek.
Då kan vi börja läsa berättelserna om Jesus på ett helt nytt sätt också.