Month: March 2013

Jag gillar religionskritik. Kritik får verkligen min tro att utvecklas, när kritiken är välutförd. Men ibland är den inte det. Mycket av religionskritiken är väldigt simpel och blir snabbt uttjatad. Till den sortens kritik räknar jag till exempel en stor del av alla dessa försök att “motbevisa” Guds existens som jag konfronteras med med jämna mellanrum, av folk som inte ens har brytt sig om att fråga om ens gudsbegrepp och hur det ser ut.

Men det är inte det jag tänkte diskutera i den här krönikan, utan jag tänkte diskutera en speciell grupp ateister. Jag brukar kalla dem knight-in-shining-armor-ateister. Ateister som driver sin kamp för att rädda någon av världens många förtryckta grupper. Ibland är det ett allmänt klagande på att religion bara förtrycker folk hit och dit, men ibland är det speciella grupper det handlar om.

Det är ateister som klagar på hur mycket religion har förtryckt kvinnor, men som själva aldrig gått i ett enda åttonde mars-tåg, eller som aldrig skulle låta sina kvinnliga troende vänner få definiera sin religion själva. Innan de ens har hunnit det har ateisten redan lagt ut sin teori om hur religioner tystar kvinnor.

Det är ateister som klagar på hur mycket religiösa människor indoktrinerar sina barn till att tro på vad som helst, men som aldrig gjort någon insats att inte indoktrinera sina egna barn in i heteronormen. Ateister som ser med samma tvivel på transpersoner som ateisten tror att religiösa gör med big bang-teorin.

Jag har hört ateisterna ständigt lyfta det klassiska Marx-citatet: “Religiöst lidande är samtidigt ett uttryck för ett verkligt lidande och en protest mot ett verkligt lidande. Religionen är suckarna från förtryckta varelser, själen i en hjärtlös värld, och anden i en andelös värld. Den är folkets opium.” Men hur många av de som lyfter citatet har överhuvudtaget läst och förstått resten av texten? Och hur många av dessa är på riktigt engagerade i den kamp Marx talar om?

I motsats till religionskritik vill jag nu istället syssla med en ateistkritik, och min kritik är denna som återfinns i Lukasevangeliets sjätte kapitel, vers 39-42: Det är lätt att se förtrycket i sin motståndares handlingar, men svårare är det att se samma förtryck i sina egna. Jag förbehåller inte någon som inte ser, förstår och kämpar mot könsmaktsordningen att kritisera kristna eller troende som grupper för att vara patriarkala, förrän de själva börjat kämpa mot patriarkatets bojor i samhället i stort. Varför skulle jag? Om du inte kämpar mot ett förtryck själv har du ingen rätt att använda en subversiv rörelsens namn för att hata religiösa.

Tills dess är ni verkligen välkomna att kontakta mig för att diskutera hur vi förstår och bekämpar patriarkatet, cis-heteronormen, kapitalismen och vithetsnormen. Vi har för mycket att lära av varandra och för mycket att uppnå i vår kamp för att låta småaktigheter som religionsförakt stå i vägen för samarbete. Det är inte mina vänner i kyrkornas ungdomsgrupper ni vill åt för att krossa förtrycket. Det är snubbarna i toppen av samhället. Låt inte skeptikerbloggar på internet lura er att tro något annat.

“The Judas I hang with, the guilt of betraying Christ / You murdered and stole his religion, and painted him white / Translated in psychologically tainted philosophy / Conservative political right wing, ideology” rappar Immortal Technique i låten 4th Branch, som ger en sorglig bild av hur kristendom utövas i praktiken.

I One Dimensional Woman menar Nina Power att feministbegreppet befinner sig i en kris. Krisen består i att feminismen kan användas för att rättfärdiga vad som helst, högerpolitik, abortmotstånd, postkolonial krigföring, förbud mot vissa typer av kvinnlig klädsel, kapitalism. För att rättfärdiga det används dels starka kvinnor i ledande positioner (exemplet som återkommer är Palin).

Har vi inte sett samma urholkning av kristendomsbegreppet och hur det används? Vissa teman är centrala och väldigt återkommande i hela nya testamentet: den radikala kärleken, solidariteten med de svaga och utstötta, förlåtelsen, motståndet mot förtryck av falska herrar. När kristendomen dyker upp i debatten är det sällan det kristna budskapet som lyfts fram. Ofta är det tvärtom.

Jag menar dock att vi kan och bör vara kräsna med vår tolkning om vad kristna idéer innebär för oss. Jag menar att det är viktigt att vi kritiserar de som för en kamp mot det goda i vårt namn. Framför allt menar jag att vi inte kan värna kristna värden utan att föra en kritisk debatt mot okristna värden i våra kristna sammanhang.

Men den vägen är fylld av balansgångar. Jag menar inte att vi ska beröva någon övertygelsen att vara kristen. Att jag och Marcus Birro har helt motsatta idéer om vad det innebär att handla kristet innebär inte att jag på något sätt vill beröva Birro övertygelsen om Gud. Däremot måste vi diskutera hur kristna tolkar det kristna budskapet till handling. Vi måste vara fast i våra övertygelser om kristna värderingar samtidigt som vi är öppna för kritik och självkritik.

Synen på hur vi handlar mot vår nästa gör att jag har mer gemensamt med många judar, muslimer, buddhister, ateister och många andra ickekristna jag träffat, än många kristna. För mig är synen på hur vi handlar mot vår nästa mycket mer central för våra värderingar än vad vi kallar det religiösa i vårt liv. “Alla tvättäkta jesusälskande män / som tjänar en spänn / och sket i vem som hälsade hem” rappar Timbuktu i Dynamit om vapenexport.

När kristna ansvarar för mordet på oskyldiga genom att upprätthålla krig eller klassklyftor får vi inte låta bli att reflektera över det faktum att vi går på samma gudstjänst som dem. Det, åtminstone, är vi skyldiga Jesus att reflektera över.