Snuthat och rädsla

Folk som tror att snuthat endast är avsky har inte förstått att rädslan är en lika viktig komponent. Vi har inget försvar. Dom kan slå oss, trycka pepparsprej i våra ansikten, kväva oss, mörda oss. Vi får inte försvara oss, och rättssystemet kan inte. Maktlösa.” skriver ”Vilda vänstern” på twitter när mordet av Sinthu Selvarajah än en gång togs upp i nyheterna efter att rättsläkaren nyligen konstaterat att polisens handlande kvällen han dog var dödsorsaken. Efter att de fem poliserna misshandlat honom med batonger satte de dödlig vikt på hans rygg, tömde tre burkar pepparsprej på honom och drog en plastpåse över munnen. ”Var och en för sig kan har orsakat, men att alla händelser ihop har lett till mannens död, det är säkert” menar rättsläkaren.

De fem beväpnade och rustade poliserna gick in med sköld, batonger och pepparsprej och kom ut en kvart senare med ett lik. Ingen av dem har på två år fått något slags straff eller disciplinär åtgärd. Felaktiga uppgifter har lämnats till rättsläkaren vid obduktionen. De viktigaste vittnena hördes inte. Förhören med polisen styrdes tydligt för att underlätta att lägga ner undersökningen. En viktig utredning av ett brutalt våldsbrott har skötts skandalöst dåligt. Om allt detta har P1 Dokumentär och Ekot rapporterat. Tyvärr är det inte otypiskt för polisarbete. Vi kan känna igen lögnerna, brutaliteten, manipuleringen av rättsprocesserna från t.ex. när polisen sköt ihjäl en person i Bagarmossen i somras, eller i Husby för tre år sedan, när polis sköt rakt in i en demonstrerande folkmassa 2001, eller från våldet mot Osmo Vallo. Men aldrig åker någon dit för det.

Men nog om vad som hänt. Frågan är vad det betyder för oss. Här vill jag vända tillbaka till det inledande citatet. När poliserna kommer undan alla konsekvenser för sitt våld påminner det oss om vår och vår närmsta situation. När jag genom Arbetaren första gången hörde om hur poliserna dödat Sinthu Selvarajah gick mina tankar direkt till de vänner jag har som varit eller är inlagda för psykiatrisk vård. Samma sak händer varje gång jag stöter på någon polisen mördat och kommit undan med. Jag tänker ”vem av mina nära kan det vara nästa gång?”. Och det förvånar mig hur ovanligt det är att folk reagerar så. Har inte de flesta av oss nära som lagts in för psykiatrisk vård eller varit störigt fulla offentligt? Som demonstrerar med yttre vänstergrupper? Som bor i Husby eller liknande förort? Varför reagerar vi då inte mer när uppenbart ofarliga drabbas av – som första obduktionen av Osmo Vallo kallar det – plötslig död vid polisingripande?

Med polismord finns en dubbel sorg: mordet kan aldrig göras ogjort, och de anhöriga kommer aldrig att få upprättelse. Inte bara har polisen rättsväsendet på sin sida, de har dessutom ett av landets mest imponerande PR-arbeten i social media (upphandlat av PR-byrån Prime). Inga myndigheter är så kontroversiell att kritisera som polismyndigheterna ens när man, som vid sådana här händelser, kritiserar enskilda eller en specifik grupp anställda. Själv kan jag bara längta till den räfstens dag Jesaja pratar om när jag läser om rättsprocessen efter Sinthu. När de svaga förvägras rättvisa och de fattiga berövas sin rätt är det inte nåden jag längtar efter från herren, utan domen. Jesaja lovade oss den också. ”Skonas de onda lär de sig aldrig det rätta, och rättvisan kränks av våldsmän, de ser inte Herrens majestät.” menar Jesaja (26:10). Det är dags att börja lyssna.