Efterkampsanalys

Först av allt, tack!

Tack alla som har varit med och kämpat. Tack alla som var med i vattenkriget mot nazister. Tack alla som spelade vuvuzela för dem (t.ex.under den ljudiska konspirationen). Tack alla som varit med och blockerat deras marscher (och särskilt er som klättrade upp på Operahuset). Tack till er som var med och firade mässa i Jönköping för att sedan gå ut på gatorna för att stoppa protesten. Tack till den klockringande kyrkan. Tack till mina misstänkta medbrottslingar (vi är inte dömda än). Tack till er som skramlade med nycklar, vände ryggen, buade, skrek och visade att fascister inte får verka öppet bland oss. Tack Showan Shattak och tack alla som kom på Kämpa Malmö och till alla som kämpade mot nazisterna i Limhamn trots den enorma polisrepressionen. Tack till tårtkvinnan.

Tack till er som stöttat hemlösa romer och till er som vaktat dem från fascisters och polisers våld. Tack till er som varit med och tagit fighten i kommentarsfälten och på internetforum. Tack till er som skrivit krönikor om antifascism och till journalister som gör sitt jobb. Tack till er som pratat med era grannar, hyresgästföreningsmedlemmar, kamrater i facket (och kämparna som försöker förändra Unionen inifrån). Tack till er som är med på första maj och på civilkuragets dag.

Tack till alla antirasistiska organisationer, till förortsorganisationerna, till hela folkrörelserna och föreningslivet. Och alla andra som inte nämnts än. Den här segern kommer inte ens samordnarna mot våldsbejakande extremism att kunna ta ifrån oss.

Men framför allt: minns den här segern

Minns den så att vi kan få till flera. Vi har lyckats lägga nerflera avderas tidningar, Nationaldemokraterna, Svenskarnas Partis förstamajmarsch och Salemmarschen. Minns hur vi gjorde, nedteckna det, studera det och fortsätt göra det. Vi kan också glädjas åt att Motkraft tagit sig tiden att faktiskt teckna ner historien om hur Salemmarschen stoppades. Det har tillsammans med andra redogörelser varit en inspiration för mitt antifascistiska engagemang och förhoppningsvis kan det vi gjort i den här kampen studeras, förstås, kritiseras, utvecklas och återanvändas i ny form. Men det kräver att vi fortsätter att just teckna ner vad vi gjort. Jag tänkte göra ett litet försök.

Varför gör vi sådana segrar? Det korta, klyschiga och intetsägande svaret är nog att vi lyckats bli något av en bred massrörese. Det är sant och det är avgörande och det är inte självklart. Men det ger oss inte så mycket information. Vi har alltid försökt bli en massrörelse och vi kommer nog att fortsätta försöka vara en massrörelse oavsett vad jag säger. Men hur gjorde vi det?

Vad är det att vara massrörelse

Jag tror att en viktig sak att minnas är att vi – i grova drag – lät varandra vara breda. Det har funnits respekt för resten av rörelsen. Jag har demonstrerat och blockerat sida vid sida med blackblockare, kommunister, fältbiologer och sossar. Rörelsen har innehållit barn, mängder av tonåringar, unga vuxna, familjer och gamlingar upp till fantastiska Ada som de flesta aktivister i Stockholmsområdet känner till. Vår mångfald har varit vår styrka.

Men mångfalden är inte alltid en styrka. Varför har den parlamentariska vänster – med undantag för ett par tillfällen då de blivit inbjudna – varit så frånvarande (som organisationer, inte dess medlemmar)? Jag tror att det är för att de varit fullt upptagna med att ta avstånd från delar av rörelsen. Oavsett om det varit folk som gjort oljud på nazistmarscher eller om det varit antifascister som skyddat demonstrationer så har den parlamentariska vänstern ofta varit upptagen med att ta avstånd. Det är fett jäkla opeppande när folk börjar bråka internt.

Visst, en rörelse ska inte acceptera vadsomhelst på sina ytterkanter, det måste finnas taktiska avvägningar. Men när renhetsideal börjar prioriteras över sammanhållningen kanske en måste börja fråga sig vilka intressen en tjänar. Den parlamentariska vänstern kan börja fundera på varför den parlamentariska högern aldrig tar avstånd från eller kommenterar skumraskaffärerna på sin kant. Som de medlemmar av partitoppen som har utretts för folkrättsbrott.

Jag själv har sedan länge valt att använda ickevåldsmetoder i min aktivism, men det skulle inte falla mig in att ta avstånd från, fördöma eller moralisera över de som valt andra metoder. Det är inte min plats att göra det. Det tjänar inte på något sätt byggandet av det framtida samhället. Att det funnits grupper inom AFA och RF som givit rum åt antifascism är inget jag kan avfärda. Jag skulle inte använda deras metoder, men de har sett till att chansen för att jag blir misshandlad av snutar eller fascister för mitt engagemang är mycket mindre.

Bortom protesten

Jag tror också att den yttre vänstern börjat hitta organisationsformer som faktiskt funkar. Våra aktioner nuförtiden är inte begränsade till protester och demonstrationer (även om demonstrationer kan vara viktiga). Sverige.pk satte ord på mycket när de tog upp att vi börjat tala ett språk fascisterna inte förstår. Det är folkets språk, ett språk som bara funkar när vi är en stor rörelse.

Jag försökte utveckla mina tankar om ett närliggande ämne i en replik i Aftonbladet. Att protestera är inget kul. Det är att lägga en massa tid, känslor och energi på en åsiktsyttring som är helt meningslös, eftersom vi agerar utifrån att vi är personer utan makt som vänder oss till de politiker och chefer och fascister som vi med vår protest tillmäter makt. När vi blockerar, stör och förstör istället för att protestera tar vi makt. Det är något mycket större.

Vi har också blivit bättre på att lyfta upp tydligare konfliktlinjer. Jag tror det iallafall, men jag gissar bara. Men jag upplever att vårt sätt att organisera oss, agitera och agera har lett till att fler förstår fascismens, polisens och klasskonfliktens bredare roll i samhället. “Dagens polis skyddar morgondagens Hitler” är inte bara ett slagord för råa anarkister längre. Det har nått fler och fler i den antifascistiska rörelsen, och jag tror att vi har allt från det teatrala i psalmsångarblockaden i Jönköping till kavalleriattacken mot antifascister i Malmö att tacka.

Framtiden

Vi kommer definitivt att behöva fler segrar. Sverigedemokraterna är knappast i någon kris. Och deras styrka gör att det är öppet fält för politiker i högerpartierna att anamma Sverigedemokraternas politik. Men nu vet vi iallafall att vi gör något rätt. Det är just därför vi behöver vår historieskrivning, våra studier och vår kritik. Men tänk också på hur Sverigedemokraterna behöver det fascistiska våldet på gatorna, torgen och internet precis som de bruna i resten av den parlamentariska högern behöver Sverigedemokraterna för sin legitimitet. Tar vi tillbaka våra allmänna rum kommer deras politiska våld bli svårare att normalisera och fascismen kan ses för vad den faktiskt är. Och då kommer vi att kunna bringa Sverigedemokraterna på fall också. Alerta, antifascista!

Läs också AFA Stockholms efterkampsanalys och efterkampsanalysen från AceWilderCommunism. De är båda läsvärda!

Jag blir jätteglad om ni kommenterar men ännu gladare blir jag om ni själva skriver vår historia och våra erfarenheter.

Lägg ut polisen på entreprenad

Det är tydligen inte bara gällande sexuella övergrepp mot kvinnor, fuskande ministrar och hot och trakasserier på internet, polisen verkar i allmänhet ha som sin enskilt största syssla att lägga ner förundersökningar. Det verkar, för att låna en väns ord, vara polisens grej att lägga ner förundersökningar vid uppenbara brott.

Jag må vara vänster, men jag vill ändå lansera följande förslag: konkurrensutsätt polisen. Det är slöseri med resurser att poliser har så hög lön och så långa utbildningar för något så enkelt som att lägga ner förundersökningar. Låt folk som inte har lika mycket erfarenhet eller utbildning göra det. Jag känner många arbetslösa som kan lägga ner förundersökningar långt mycket mer effektivt än polisen. Låt polisen istället fokusera på det de verkligen gör, som att skydda demonstrationståg och att deportera flyktingar.

Idag arrangerades motdemonstrationen Vattenkrig mot Raskrig mot nazistiska Svenskarnas parti som demonstrerade i Stockholm. Demonstrationen handlar inte om att nazister ska få säga vad de tycker. Det får de göra varje dag, på internet. En av få saker svenska skolan är bra på är att informera om vad nazister tycker. Det handlar om att rekrytera nya nazister och att de ska stärka varandra. Därför är det viktigt att se till att det är obekvämt att gå på gatan och förespråka etnisk rensning. Det var så Salemmarscherna stoppades av år av antifascistiskt arbete, och så kan vi stoppa Svenskarnas parti från att fortsätta.

Vi i vänstern rekryteras och stärks när vi tar hand om och organiserar vår omgivning. Vi finns i grannskapen, i hyresgästföreningarna, i studentkårerna, i fackföreningarna, i tjej- och kvinnojourerna, i bokkaféerna, i kultur- och folkbildningsverksamheterna. Men nazisterna och rasisterna finns på bloggar på internet, bakom pseudonymer och bakom vrängda ord som skyddar dem från verkligheten. Det är vår styrka och deras svaghet. Om vi inte ger dem staden och den nära gemenskapen ens när vi ber om den kommer det att vara omöjligt för dem att organisera sig.

Jag gillar ju att argumentera med poliser, och jag hoppas att det en dag leder till att poliser börjar ta av sig mössan och gör bra saker med sina liv istället. Men idag hände något sjukt. När jag började kritisera polisen svarade motdemonstranter och försvarade polisen. Och sa att de ju ändå bara gjorde sitt jobb. Och att nazisterna ju faktiskt också behöver skydd. Om dessa motdemonstranter nu ej vill lära sig av historien (i de flesta fascistiska länder) kan de ju lära sig av nutidens fasciststater. Se vilken roll polisen har i Grekland i sin relation till Gyllene Gryning.

Jag säger ej att polisen bör attackera nazister (såklart inte, det är ju staten det handlar om). Men poliserna har all möjlighet att lämna uniformen på hyllan och säga upp sig om de ej kan stå för vad de sysslar med. Om de känner att de kan stå för vad de sysslar med bör de – personligen – känna ett ansvar för nazismens framfart.

Slutligen: tack till alla som var där idag. Det är tack vare oss vi kan mota tillbaka fascismen.

Mer läsning: Såhär stoppades den årliga demonstrationen i Salem av antifascistiskt arbete. Motkrafts två texter. Här diskuterar en SOU civil olydnad.

Varför deltog jag? På minnesdagen för Utøyamassakern spelade Mikael Wiehe låten “Valet” om fascistisk mobilisering och antifascistisk kamp. Den slutar med raden “Så du kan säg’ till dina ungar när dom frågar dej /att du var en av dom som stod emot”. Vad kommer du att säga till dina barn när de frågar?

En tävling i semipolitisk remixkonst

Arbetslinjen: Det som skiljer det inrutade, kontrollerade från det fria, från egenmakten. - Sven Otto Littorin

Ja, allt började med att Sven Otto Littorin målade en tavla som han kallade Arbetslinjen med undertiteln “Det som skiljer det inrutade, kontrollerade från det fria, från egenmakten.”. Natalia Kazmierzka kritiserade tavlan i radio och kallade den “det närmsta man kommer moderat propagandakonst” samt påpekade att solstrålar i princip bara förekommer i fascistisk konst. Spektaklet har dock fortsatt att roa när den allianskritiska och upphovsrättskritiska debattören Fredrik Edin utlyst en tävling i remixande av tavlan. Sedan var de med i City och i SR.

Det som slår en i alla remixer är att alla är satirer som gränsar mellan lite smarta och helt och hållet smaklösa angrepp på Sven Otto Littorin och/eller arbetslinjen. Det är inget konstverk som är snällt mot honom.

Men han är ju en offentlig person? Ja, men nu är det inte en oskyldig lag som förtal vi pratar om. Vi pratar upphovsrätt, och upphovsrätt bits. Eftersom Sven Otto är upphovsman till verket får han bestämma precis när det används. När han inte tycker att det passar kan han nyttja sin ideella upphovsrätt och säga stopp. Så fri är den kritiska konsten under upphovsrätten. Särskilt om han blir “kränkt” av användningen.

Nåväl, här röstar ni. Jag bifogar alla konstverken nedan:

Först ut var “ett konstnärskollektiv knutet till bokförlaget Roh-Nin i Stockholm med “Arbetslinjen”. En fin referens till Carl Johan De Geer. Verket finns här.

Hannes Mannerheim utvecklade idén med “Skända arbetslinjen” med ännu tydligare referenser till Carl Johan De Geers verk. Här hittar du verket.

M. A. Magnuson gjorde ett postmodernt bidrag genom att bara slänga på ett modernistiskt filter på konstverket. Det heter “Arbetslinjen Boogie Woogie: Det som skiljer den fula, littorinska konsten från den fria, lata konsten”. Det finns här.

Konstnären vitkor har gjort en surrealistisk kommentar där Sven Otto är arbetslinjen som vänt upp och ner på sig självt, Sven Otto och Sven Ottos interna ordning. Konstverket heter ”Heta linjen; köp allt som inte kan köpas för pengar, för pengar”. Finns här.

En anonym konstnär har gjort konstverket “Det fria samlaget” med en kommentar om egenmakten. Det finns här.

En anonym konstnär gjorde en konstverk vid namn “LOL” med ett budskap där det ligger nära till hands at åberopa den historiska soptippen. Egenmakten återvänder, men verkar stå utanför soptippen. Av monteringen att döma ser det ut som att egenmakten tar över vid arbetslinjens död. Det finns här.

Nästa konstverk – “Arbetslinjen ger frihetslinjen” av konstnären laxsill – är ett uppenbart smaklöst konstverk som mest är till för att åberopa Godwins lag deluxe. Man har klippt och kopierat Littorins Arbetslinjen så att de tillsammans liknar en svastika, och fyllt igen hålen med Moderaternas berömda Arbete ger frihet-reklam. Men vad är inte mer lulz än det totala avståndstagandet från smak- och taktkänsla? Konstverket finns här.

Andy skapade konstverket “You’re out from the arbetslinjen”. Den gamle och handikappade Sven Otto Littorin tillbringar de sista åren lika hemskt som en arbetare – eller en mjölkko. Det finns här.

Anonymous deltar med konstverket “Analyze this”, en hänvisning till Marat. Jag vet inte om jag ska tolka det som ett simpelt indirekt mordhot till Littorin eller om jag ska tolka det som att Marat dödades för att han var vänster, och att det i förlängningen skulle betyda att arbetslinjen mördar. Vad tror ni att kopplingen till Marat är? Finns det någon? Verket finns här.

“Brun-Otto Littorin” av Brun-Otto Littorin. Jag vet inte om det är en hänvisning till bajs eller nazism, men någon brunifiering verkar Littorin stå för iallafall. Här är verket.

”Blir Du Lönsam, Litto-glin?” gjordes av en anonym konstnär, och verkar kritisera både Littorins arbetslinje och Björklunds skolpolitik. Här är det. Genom Rasmus Fleischer blir jag påmind om att det här är en referens till Peter Tillbergs Blir du lönsam, lille vän?, ett konstverk jag helt missat, men som har en spännande debatt kring sig.

“Arbetslinjen Zoloft” gjordes av Anna som antagligen tycker att antidepressiva är väldigt viktiga att bruka för att överleva arbetslinjens hårda klättring. Den syns här.

Ace-Go står bakom “Arbetslinjen ger frihet”. Om det är en remix på “Arbetslinjen ger frihetslinjen” (som är en remix på “Arbetslinjen”) eller bara en till nazi-inspirerad, smak- och taktlös remix av “Arbetslinjen” förtäljer inte historien. Här hittas den.

Andreas har ställs upp med “Linus på arbetslinjen”. Här är den.

Owl deltar med “Min tårta!?”. Jag kan inte riktigt avgöra om det är Sven Otto på bilden. Vet ni? Syns här.

Nicklas tycker att Sven Otto – och säkert andra arbetslinjepolitiker – ska pensioneras uppåt. Gärna arbetslinje, but not on my planet. Här är verket.

Tiq har i verket “RUT” parodiserat lite över RUT och moderata lösningar på problem. Pluspoäng till Tiq som gräver i djupare delar av internet för kulturella referenser. Verket finns här.

Ayman M Osman deltar med en lite reklamstilistisk “Gör dig fri från arbetslinjen!”. Det är tävlingens sista bidrag och finns här.

Glöm nu inte att rösta. Och när ni röstar, tänk på hur Sven Otto Littorins ideella upphovsrätt (och ära) kränks lite varje gång ni stödjer tävlingen. DET är arbetslinjen.

Konstteorier som drar långt åt höger – Om konstens autonomi, Sverigedemokraterna, Upphovsrätt och Apple

Jag har sedan långt tillbaka haft ett artikel om Sverigedemokraternas konstsyn på väg, men nu när jag fick ett par nya vinklingar på samma gång återgår jag till artikeln. Det blir högerextrema hot mot konstens autonomi.

Sverigedemokraterna och fascistisk konst

Ett lätt sätt att identifiera sig med fascister är att anamma deras inställning till konst. Sverigedemokraterna tycker att inga offentliga anslag ska ges till “de kulturyttringar vars primära syfte är att chockera, uppröra och provocera”. En definition av fascism ges i Rasmus Fleischers åttonde av hans tolv teser om liberalism:

§ 8.
Fascismen är antiliberal. Kommunismen är ickeliberal. Varken fascismen eller kommunismen erkänner tudelandet av livet i en privat och en offentlig sfär. De skiljer inte på ekonomi och politik. De förnekar själva tanken på att varje individ har en lista med rättigheter.
Fascismen ersätter tudelningen med ett: den organiska staten. Kommunismen ersätter tvärtom tudelningen med en flerfald vars konturer på förhand är oklara.

Vad innebär det när man applicerar det på sverigedemokraternas (och andra fascisters) konstsyn? Många konstteorier som värdesätter konstens frihet gör det i relation till tankefriheten. Konsten får oss att hitta nya perspektiv på våra känslor, vår värdeteori, våra politiska åsikter och vårt sätt att se på omvärlden. För att kunna göra det måste konsten få vara ifrågasättande och ostyrd. Därför vänder man sig självklart mot censur och ofta också annan typ av styrning (jag kommer till det). En fascist kan ju inte rimligtvis erkänna tankefriheten, som bygger på att en mångfald av perspektiv och åsikter kan konkurrera med varandra. Den organiska staten är en, och den tjänar inte på en mångfald av tankar. Mångfalden riskerar bara att störa harmonin i kroppen.

Konstens värde kommer istället av dess styrande effekter, dess harmoniserande. När Sverigedemokraterna talar om konst (eller går till jobbet i ett försök till traditionell dräkt. Har dock fått lära mig att det inte finns någon som helst tradition bakom dräkten. Tack Sophia Blomqvist!) kan det framstå som absurdt hur starkt de värnar om en konst som väldigt få bryr sig om, samtidigt som de vill censurera konst som verkligen engagerar folk. Men då förutsätter du att konstens värde bestäms av betraktarens tycke. För en fascist fungerar kulturen som en förstärkare av den “kulturella identiteten” (som Sverigedemokraterna kallar det). Konstens roll är att få dig att acceptera förnekandet av individualitet, att försöka göra dig till ett med den organiska staten.

Upphovsrättslobbyn och den kristna högern – om kampen mot gratis™ och kampen mot fri kultur

Men visst finns det många andra sätt att styra konsten. Theodor Adorno är en av de ledande estetikfilosoferna som menar att konst som är på en marknad aldrig kan vara fri. Om konstnären är beroende av att tjäna pengar och ha tid att producera konst, finns det oftast bara en hållbar lösning: Att leva på att sälja sin konst. Utan att argumentera för eller emot teorin kan vi konstatera att den säger att när konsten sätts på en marknad (görs till en vara) kommer efterfrågan att ta över efter den konstnärliga friheten.

Och där verkar vi ha en till höger, en höger som Rasmus Fleischer definierar som den kristna högern (men som jag tror är lite guilt-by-association. Däremot tror jag att båda grupperna i artikeln delar mågna ideologiska spår). Den är en grupp som ständigt försöker att kommersialisera mer och mer av konsten. Det började med upphovsrätten, fortsatte med censuren av t.ex. piratradio för att kulminera i den utveckling vi ser idag. När internet börjar sudda ut gränserna för privat respektive kommersiell användning, spridning och förnimmning av kultur går den lobbyn ut hårdare och kommersialiserar detta privata kulturdeltagande. När amatörkultursfärer på internet som är helt oberoende av pengar växer fram måste man se till att driva igenom en ordning som kriminaliserar även det här beteende, för att marknaden inte ska tappa greppet om kulturen och ge denne dess frihet tillbaka.

Och där kommer Kulturskaparna och Musiksverige in (Upphovsrättslobbyns två stora PR-organisationer). Som stora marknadsaktörer på kulturmarknaden vill de inte riskera att se kulturen förlora sin artificiella kommersialisering. De är ju, de facto, beroende av marknaden för att överleva. Det kan knappast finnas många som tror att de respektiva organisationerna skriver sina argumenterade texter och gör sitt argumenterande arbete för att tillföra något konstnärligt värde.

För att inte fastna i samma debatt kan jag kanske säga att jag tror att det finns många vägar man både kan 1) gå mot en marknad där kommersialiseringen av kulturen inte alls är lika stark, t.ex. genom att reducera upphovsrätten till att gälla kommersiella aktörer och 2) skapa bättre sätt för konstnären att förhålla sig till sina kommersiella behov. Där tror jag att kulturbidrag och satsningar på amatörkultur och semiamatörkultur kan spela en stor roll. Jag vill inte diskutera donationssystem och liknande, som här innebär nästan samma problematik som exemplarförsäljningen.

Formatnihilismen och den anarkokapitalistiska konstsynen

Vi har även en liknande – fast mer cynisk höger – som istället för att driva på en kulturmiljö med mer styrd efterfrågan av kultur driver på ett mer styrt utbud av kultur. Det är en ideologi som är grovt överrepresenterad hos människor som ofta köper Apples produkter, men mentaliteten finns också hos många facebookanvändare och googleanvändare (kanske för att macmän ofta har en nördmotiverad kärlek till google och “social media”). Mentaliteten handlar om att jag som konsument inte bör bry mig om hur min reella frihet ser ut, bara jag får en smidig försörjning av underhållning. Jag behöver inte bry mig om hur mycket Apple/Facebook/Google kontrollerar min konsumtion till att passa deras marknadsmodell, så länge som jag blir nöjd. Jag vet att innehåll som konkurrerande media, välgörenhet (hur skulle man kunna tjäna pengar på det?), sex och naket (inte bara pornografi, sex), religiös kritik med mera censureras. Och jag vet att Apple, Facebook och Google utgör den absoluta merparten av min interaktion med kultur, men jag bryr mig inte. En formatnihilism där man bara accepterar att man är styrd, för att man tycker att man gör en sweet deal, när man säljer sin tankefrihet och sin tillgång till fri media och fri konst (och sin tillgång till internet, som nätpolitiskt aktiva brukar säga).

Det är svårt att placera ideologin rent politiskt. I grunden hyllar den en kapitalism, när ens berövade frihet helt utgår ifrån att man valt ett Företag att vara fången hos (även om företaget i princip alltid är Apple, trots att Apple fanboys cyniskt hävdar att alla företag är onda). Den det är en vidrig anarkokapitalism där man tillåter företagen att kontrollera infrastrukturen, hårdvaran och mjukvarans spelregler helt utan någon konsumenträtt. Häri vilar – enligt mig – dagens reella hot mot den fria konsten. Visserligen är det ingen som tar Sverigedemokraternas kulturpolitik på allvar, men med deras stora stöd i Skåne och Blekinge är det fullt möjligt för dem att hacka in sin kulturpolitik genom kulturbidragen. Samtidigt måste vi försvara oss mot kommersialiseringen av kulturinteraktionen, och försvara vår frihet i infrastrukturen, hårdvaran och mjukvaran.