For You were a shelter for me, a tower of strength in the face of the enemy

Löftet från sommaren 2016 efter Orlandoattacken.

 

 

YPJ har intagit Raqqa och hissat Pride-flaggan, som de lovade när en fascist tog sig in på en gayklubb i Orlando i USA och mördade många av besökarna i ett grymt terrordåd. De har lyckats, och på vägen har de tryckt tillbaka ISIS och haft ihjäl många fascister. De har lyft fascismens ofrihet från många av sina kamrater i området genom sin kamp. Inatt vid fyra läste jag nyheten och gladdes inte bara åt alla de invånare i regionen som nu får leva friare och säkrare liv, utan också åt hur YPJ och YPG verkligen visar hur man kan möta fascismen på ett konstruktivt sätt. När fascister utfört terrordåd i samtiden har västvärldens svar i regel skett på följande sätt: vitmaktsterrorism har bemötts med tystnad och passivitet, salafistisk terrorism har bemötts med en ökad generell repression från staten samt ett ökat misstänkliggörande mot muslimer som grupp. YPJ visar att svaret kan vara en motoffensiv mot fascismen och ett synliggörande av solidariteten med offren. Nu är vi långt ifrån den krigssituation som råder i delar av Kurdistan och i IS-kontrollerat territorium, så att föra över deras lösningar till vår kontext i ett relativt fredligt nordeuropeiskt land blir bara konstigt. Men visst finns det saker vi kan göra som riktar sig mot just fascismen.

Isolera de reaktionära:

  • Den fascistiska rörelse som är aktiv i Sverige begår regelbundet brott när de rör sig på stan, både hets mot folkgrupp och våld mot sina fiender, ofta beväpnat sådant. Låt oss agera i nöd eller nödvärn när grupperna rör sig i offentligheten. Att blockera eller sabotera ett fascistmöte kan inte vara ett brott. Ett folkligt motstånd mot fascister som rör sig öppet kommer att funka mycket bättre än någon slags allmänt organisationsförbud.
  • Extremt mycket polisresurser går åt till att bevaka fascistmarscherna, på bekostnad av både samhällsresurser och polisresurser. Nedrusta bevakningen, och avbryt hellre ett möte som inte kan hållas på grund av ett brett folkligt motstånd. Jag skulle personligen gärna se att de sparade polisresurserna lades ner helt, men vill man allokera om dem kan man stärka bevakningen av de lokaler fascisterna hotar och attackerar: moskéer, synagogor, asylboenden, migrantläger, vänsterlokaler.
  • De flesta gånger jag besökt en fascistmarsch de senaste åren har de haft SPT-poliser från tre polisdistrikt, ett fullt kavalleri, polishelikoptrar. Senast jag besökte ett öppet judiskt möte, Chanukafirandet i vintras, såg jag en polisbil. Samtidigt lägger Stockholms judiska församling mängder av pengar på privat säkerhet. Fakturera fascister för den säkerhet de behöver.
  • Sverige har under lång tid sålt vapen till fasciststater och till auktoritära regimer. Det måste upphöra. Klipp vapenförsäljningen till länder som USA och Saudiarabien.

Vinn över de vacklande:

  • Spela inte på folks rädsla. Rädsla är en utmärkt grund för att fascisterna ska kunna organisera mer. Vi hatar inte fascister för att vi är rädda för dem. Vi hatar dem för att vi hatar det samhälle de försöker bygga. Lyft att vi, bara vi är enade och jämlika, är orörbara av fascister. Påtala deras skrämselstatstik och skrämselargument redan innan de lyckas skrämma upp folk. Våra kvarter är farliga om man ska tro ryktena, men väldigt få av oss blir faktiskt utsatta för våld, och om vi håller varandra om ryggen i grannskapet är det lättare att känna tillit. Tillit är den grund vi bygger vår samhörighet på.
  • Det svenska offentliga samtalet har under en lång tid haft en intensiv och ickekonstruktiv diskussion om “invandrare”, “muslimer”, “romer”, “tiggare” och de så kallade “problem” man menar att de för med sig. Om ledarsidor, debattprogram och krönikor dagligen ger bilden av att det är det enda som är värt att diskutera kommer det att göra folk rädda. Det säljer säkert bra lösnummer, men om utgivare och skribenter inte tänker på vad glidningen gör kommer samtalet i samhället bara att bli värre. De behöver skärpa sig.
  • Och vi behöver överhuvudtaget bli bättre på att prata politik med våra nära. Få är så inlåsta att rasism och sexism är de enda politiska frågorna som är viktiga för dem. Markeringar mot reaktionära värden är viktigt, men vi måste också hitta vilken politik de faktiskt är intresserade av. Att diskutera klass, nedskärningar, vårdsituationen och den statliga repressionen kan vara avgörande för att få grannar, kollegor och vänner att sluta prata om och tänka på vad Per-Ivar Heberström skrev i sin senaste text. Om vi försöker lösa våra näras faktiska problem kommer de att lägga mindre tid på att oroa sig över problemen reaktionära lärt dem att de har.

Organisera de progressiva:

  • Har du inte deltagit på öppna möten tidigare? Gör det! Ta med dig en vän eller två för att känna dig trygg. Har du inte deltagit i blockader eller sabotage innan? Gör det! Ta med dig en vän, och berätta för de andra innan så ger de dig tips. Motstånd och handling kräver övning för att man ska känna sig trygg. Är du van? Var inbjudande mot dina nära utan att pressa dem. Om vi ska lyckas hålla torgen fria utan handgemäng behöver vi vara många och vi behöver vara rutinerade.
  • Läs på om vilka strategier som fungerat tidigare, diskutera med dina vänner. Den här texten om Cable street och de här texterna är kanske en början.
  • För er som håller antireligiöst ressentiment och tror att fascism i religionens namn är ett rättfärdigande, alltså, släpp det. Det finns progressiva, feminister, socialister inom alla de stora religionerna. Vill du stötta dina förtryckta religiösa kamrater? Hitta de progressiva bland de religiösa och bygg allianser. Ge dem legitimitet och hjälp dem utveckla sin taktik och teori. Vill du att dina förtryckta religiösa kamrater ska bli ännu mer isolerade? Fortsätt klänga dig fast vid dina bakåtsträvande idéer.
  • Begrav kålsuparpolitiken med kålsuparteorin.
  • Ta hand om varandra, stötta varandra, agera kamratligt, snacka inte skit, gola inte.

Och kom ihåg: terrorismen är bara toppen på det fascistiska isberget. Fascismen är – från Berlin till Raqqa – farligast när den är vid makten. Riksdagsbranden var ett nazistiskt terrordåd. T4-aktionen och den slutgiltiga lösningen var statligt beslutad och verkställd politik.

Efterkampsanalys

Först av allt, tack!

Tack alla som har varit med och kämpat. Tack alla som var med i vattenkriget mot nazister. Tack alla som spelade vuvuzela för dem (t.ex.under den ljudiska konspirationen). Tack alla som varit med och blockerat deras marscher (och särskilt er som klättrade upp på Operahuset). Tack till er som var med och firade mässa i Jönköping för att sedan gå ut på gatorna för att stoppa protesten. Tack till den klockringande kyrkan. Tack till mina misstänkta medbrottslingar (vi är inte dömda än). Tack till er som skramlade med nycklar, vände ryggen, buade, skrek och visade att fascister inte får verka öppet bland oss. Tack Showan Shattak och tack alla som kom på Kämpa Malmö och till alla som kämpade mot nazisterna i Limhamn trots den enorma polisrepressionen. Tack till tårtkvinnan.

Tack till er som stöttat hemlösa romer och till er som vaktat dem från fascisters och polisers våld. Tack till er som varit med och tagit fighten i kommentarsfälten och på internetforum. Tack till er som skrivit krönikor om antifascism och till journalister som gör sitt jobb. Tack till er som pratat med era grannar, hyresgästföreningsmedlemmar, kamrater i facket (och kämparna som försöker förändra Unionen inifrån). Tack till er som är med på första maj och på civilkuragets dag.

Tack till alla antirasistiska organisationer, till förortsorganisationerna, till hela folkrörelserna och föreningslivet. Och alla andra som inte nämnts än. Den här segern kommer inte ens samordnarna mot våldsbejakande extremism att kunna ta ifrån oss.

Men framför allt: minns den här segern

Minns den så att vi kan få till flera. Vi har lyckats lägga nerflera avderas tidningar, Nationaldemokraterna, Svenskarnas Partis förstamajmarsch och Salemmarschen. Minns hur vi gjorde, nedteckna det, studera det och fortsätt göra det. Vi kan också glädjas åt att Motkraft tagit sig tiden att faktiskt teckna ner historien om hur Salemmarschen stoppades. Det har tillsammans med andra redogörelser varit en inspiration för mitt antifascistiska engagemang och förhoppningsvis kan det vi gjort i den här kampen studeras, förstås, kritiseras, utvecklas och återanvändas i ny form. Men det kräver att vi fortsätter att just teckna ner vad vi gjort. Jag tänkte göra ett litet försök.

Varför gör vi sådana segrar? Det korta, klyschiga och intetsägande svaret är nog att vi lyckats bli något av en bred massrörese. Det är sant och det är avgörande och det är inte självklart. Men det ger oss inte så mycket information. Vi har alltid försökt bli en massrörelse och vi kommer nog att fortsätta försöka vara en massrörelse oavsett vad jag säger. Men hur gjorde vi det?

Vad är det att vara massrörelse

Jag tror att en viktig sak att minnas är att vi – i grova drag – lät varandra vara breda. Det har funnits respekt för resten av rörelsen. Jag har demonstrerat och blockerat sida vid sida med blackblockare, kommunister, fältbiologer och sossar. Rörelsen har innehållit barn, mängder av tonåringar, unga vuxna, familjer och gamlingar upp till fantastiska Ada som de flesta aktivister i Stockholmsområdet känner till. Vår mångfald har varit vår styrka.

Men mångfalden är inte alltid en styrka. Varför har den parlamentariska vänster – med undantag för ett par tillfällen då de blivit inbjudna – varit så frånvarande (som organisationer, inte dess medlemmar)? Jag tror att det är för att de varit fullt upptagna med att ta avstånd från delar av rörelsen. Oavsett om det varit folk som gjort oljud på nazistmarscher eller om det varit antifascister som skyddat demonstrationer så har den parlamentariska vänstern ofta varit upptagen med att ta avstånd. Det är fett jäkla opeppande när folk börjar bråka internt.

Visst, en rörelse ska inte acceptera vadsomhelst på sina ytterkanter, det måste finnas taktiska avvägningar. Men när renhetsideal börjar prioriteras över sammanhållningen kanske en måste börja fråga sig vilka intressen en tjänar. Den parlamentariska vänstern kan börja fundera på varför den parlamentariska högern aldrig tar avstånd från eller kommenterar skumraskaffärerna på sin kant. Som de medlemmar av partitoppen som har utretts för folkrättsbrott.

Jag själv har sedan länge valt att använda ickevåldsmetoder i min aktivism, men det skulle inte falla mig in att ta avstånd från, fördöma eller moralisera över de som valt andra metoder. Det är inte min plats att göra det. Det tjänar inte på något sätt byggandet av det framtida samhället. Att det funnits grupper inom AFA och RF som givit rum åt antifascism är inget jag kan avfärda. Jag skulle inte använda deras metoder, men de har sett till att chansen för att jag blir misshandlad av snutar eller fascister för mitt engagemang är mycket mindre.

Bortom protesten

Jag tror också att den yttre vänstern börjat hitta organisationsformer som faktiskt funkar. Våra aktioner nuförtiden är inte begränsade till protester och demonstrationer (även om demonstrationer kan vara viktiga). Sverige.pk satte ord på mycket när de tog upp att vi börjat tala ett språk fascisterna inte förstår. Det är folkets språk, ett språk som bara funkar när vi är en stor rörelse.

Jag försökte utveckla mina tankar om ett närliggande ämne i en replik i Aftonbladet. Att protestera är inget kul. Det är att lägga en massa tid, känslor och energi på en åsiktsyttring som är helt meningslös, eftersom vi agerar utifrån att vi är personer utan makt som vänder oss till de politiker och chefer och fascister som vi med vår protest tillmäter makt. När vi blockerar, stör och förstör istället för att protestera tar vi makt. Det är något mycket större.

Vi har också blivit bättre på att lyfta upp tydligare konfliktlinjer. Jag tror det iallafall, men jag gissar bara. Men jag upplever att vårt sätt att organisera oss, agitera och agera har lett till att fler förstår fascismens, polisens och klasskonfliktens bredare roll i samhället. “Dagens polis skyddar morgondagens Hitler” är inte bara ett slagord för råa anarkister längre. Det har nått fler och fler i den antifascistiska rörelsen, och jag tror att vi har allt från det teatrala i psalmsångarblockaden i Jönköping till kavalleriattacken mot antifascister i Malmö att tacka.

Framtiden

Vi kommer definitivt att behöva fler segrar. Sverigedemokraterna är knappast i någon kris. Och deras styrka gör att det är öppet fält för politiker i högerpartierna att anamma Sverigedemokraternas politik. Men nu vet vi iallafall att vi gör något rätt. Det är just därför vi behöver vår historieskrivning, våra studier och vår kritik. Men tänk också på hur Sverigedemokraterna behöver det fascistiska våldet på gatorna, torgen och internet precis som de bruna i resten av den parlamentariska högern behöver Sverigedemokraterna för sin legitimitet. Tar vi tillbaka våra allmänna rum kommer deras politiska våld bli svårare att normalisera och fascismen kan ses för vad den faktiskt är. Och då kommer vi att kunna bringa Sverigedemokraterna på fall också. Alerta, antifascista!

Läs också AFA Stockholms efterkampsanalys och efterkampsanalysen från AceWilderCommunism. De är båda läsvärda!

Jag blir jätteglad om ni kommenterar men ännu gladare blir jag om ni själva skriver vår historia och våra erfarenheter.

Tal från dagens manifestation

Idag höll jag ett tal på ljusmanifestationen mot polisvåld, dagarna efter att jag demonstrerat mot nazister i Malmö.

Det var ett helvete att vara med om att så många kamrater blev så brutalt skadade i lördags. Jag var inte nära hästarna, men varje gång jag såg dem gallopera genom gatan blev mitt bröst tungt av oro. Snutar drog batong mot mig och mina närmsta kamrater flera gånger, men vi lyckades ofta få dem att sänka dem igen.

Men jag ska inte prata om våra kamrater idag. Jag ska prata om de som inte är våra kamrater. För mig som inte fick några större fysiska skador var den stora smällen inte att se mina kamraters skador, utan att se alla som försvarade snutens agerande i efterhand. Inte bara för att jag vet att stöd till snuten vid dessa tillfällen gör att snutar kommer att ha mer spelrum att vara brutala i framtiden, utan också för att det visar på en så rå hjärtlöshet riktad mot mig och mina vänner.

Och här kommer ni in, socialdemokratin. Jag tror att vi måste prata. Jag förväntar mig inte att borgarnas partier ska kunna bete sig rimligt men jag gjorde misstaget att förvänta mig mer från er. Jag läser från ert pressmeddelande:

Samtidigt som vi är stolta över motståndet mot främlingsfientligheten tar vi kraftigt avstånd från de som, maskerade, tar till våld och tillgriper antidemokratiska metoder och i sina härjningar gör oskyldiga Malmöbor till offer.

Sedan fortsätter det i samma stil. Det här skulle kunna vara en klockren beskrivning av snutens agerande, men med tanke på avsändaren förstår vi att det snarare är en nidbild av antifascister som åsyftas. Så socialdemokratin, vi måste prata. Ni kan inte låtsas att ni är en del av vår kamp när ni hugger oss i ryggen regelbundet. När snutar sköt Hannes Westberg i demonstrationerna 2001 i Göteborg och ljög om omständigheterna delade ni ut blommor till vad som hade kunnat bli hans mördare. Att ni regelbundet beter er såhär gör att ni inte kan tvätta era händer från snutarnas eskalerande våld. Ni normaliserar våldet och lögnerna som gör att våra kamrater hamnar på akuten.

Flera av de som skadades i lördags har vittnat om att de höll sig till ickevåldsmotstånd och att de var omaskerade. Inte för att det spelar roll för huruvida de förtjänade att mejas ner, men det visar vilka kamrater ni tar avstånd från och vilka kamrater ni låter snutar attackera. Så vi måste prata, socialdemokratin. Vi måste prata om att ni inte är våra kamrater. Inte så länge som ni tar de blåklädda fascisternas parti varje gång de spöar oss och ljuger om det.