Snuthat och rädsla

Folk som tror att snuthat endast är avsky har inte förstått att rädslan är en lika viktig komponent. Vi har inget försvar. Dom kan slå oss, trycka pepparsprej i våra ansikten, kväva oss, mörda oss. Vi får inte försvara oss, och rättssystemet kan inte. Maktlösa.” skriver ”Vilda vänstern” på twitter när mordet av Sinthu Selvarajah än en gång togs upp i nyheterna efter att rättsläkaren nyligen konstaterat att polisens handlande kvällen han dog var dödsorsaken. Efter att de fem poliserna misshandlat honom med batonger satte de dödlig vikt på hans rygg, tömde tre burkar pepparsprej på honom och drog en plastpåse över munnen. ”Var och en för sig kan har orsakat, men att alla händelser ihop har lett till mannens död, det är säkert” menar rättsläkaren.

De fem beväpnade och rustade poliserna gick in med sköld, batonger och pepparsprej och kom ut en kvart senare med ett lik. Ingen av dem har på två år fått något slags straff eller disciplinär åtgärd. Felaktiga uppgifter har lämnats till rättsläkaren vid obduktionen. De viktigaste vittnena hördes inte. Förhören med polisen styrdes tydligt för att underlätta att lägga ner undersökningen. En viktig utredning av ett brutalt våldsbrott har skötts skandalöst dåligt. Om allt detta har P1 Dokumentär och Ekot rapporterat. Tyvärr är det inte otypiskt för polisarbete. Vi kan känna igen lögnerna, brutaliteten, manipuleringen av rättsprocesserna från t.ex. när polisen sköt ihjäl en person i Bagarmossen i somras, eller i Husby för tre år sedan, när polis sköt rakt in i en demonstrerande folkmassa 2001, eller från våldet mot Osmo Vallo. Men aldrig åker någon dit för det.

Men nog om vad som hänt. Frågan är vad det betyder för oss. Här vill jag vända tillbaka till det inledande citatet. När poliserna kommer undan alla konsekvenser för sitt våld påminner det oss om vår och vår närmsta situation. När jag genom Arbetaren första gången hörde om hur poliserna dödat Sinthu Selvarajah gick mina tankar direkt till de vänner jag har som varit eller är inlagda för psykiatrisk vård. Samma sak händer varje gång jag stöter på någon polisen mördat och kommit undan med. Jag tänker ”vem av mina nära kan det vara nästa gång?”. Och det förvånar mig hur ovanligt det är att folk reagerar så. Har inte de flesta av oss nära som lagts in för psykiatrisk vård eller varit störigt fulla offentligt? Som demonstrerar med yttre vänstergrupper? Som bor i Husby eller liknande förort? Varför reagerar vi då inte mer när uppenbart ofarliga drabbas av – som första obduktionen av Osmo Vallo kallar det – plötslig död vid polisingripande?

Med polismord finns en dubbel sorg: mordet kan aldrig göras ogjort, och de anhöriga kommer aldrig att få upprättelse. Inte bara har polisen rättsväsendet på sin sida, de har dessutom ett av landets mest imponerande PR-arbeten i social media (upphandlat av PR-byrån Prime). Inga myndigheter är så kontroversiell att kritisera som polismyndigheterna ens när man, som vid sådana här händelser, kritiserar enskilda eller en specifik grupp anställda. Själv kan jag bara längta till den räfstens dag Jesaja pratar om när jag läser om rättsprocessen efter Sinthu. När de svaga förvägras rättvisa och de fattiga berövas sin rätt är det inte nåden jag längtar efter från herren, utan domen. Jesaja lovade oss den också. ”Skonas de onda lär de sig aldrig det rätta, och rättvisan kränks av våldsmän, de ser inte Herrens majestät.” menar Jesaja (26:10). Det är dags att börja lyssna.

Om civil olydnad och demokrati

Hej!
Vi träffades inatt vid ett flyktingförvar utanför Märsta. Du hade kraftig skäggstubb, en reflexväst, attityd och en stor batong. Du kom fram till oss flera gånger för att håna oss för att ni brutit de avtal vi slutit, och för att ni vunnit. Du var väldigt glad och påpekade hur skönt det kändes när du kröde iväg flyktingarna. Du drog batong mot oss trots att vi var stilla (förutom personen din kollega tryckte ner i snön och släpade till piketbussen). Vet du att du är du nu? Bra.

Det finns många saker jag skulle vilja säga till dig. Det finns många saker jag vill säga om dig. Men jag vill faktiskt inte ta upp något av det ovanstående. Jag vill ta upp hur du ständigt, repetativt och fåordigt tog upp hur odemokratiska vi var. Jag försökte diskuterade med dig, men fick bara samma klyschor tillbaka. du menar att eftersom svenska folket får rösta vart fjärde år, och att svenska folket har röstat fram en riksdag som skapat en fortifierad nationalstat, så är det demokratiskt att vi har en fortifierad nationalstat. Så jag försöker bemöta dig i en längre text här. Jag hoppas att du hittar texten och kommenterar den. Det vore intressant att diskutera det med dig.

 

ETHOS

De flesta som sysslar med normativ demokratiteori menar att vi knappast kan dra gränsen mellan demokrati och ickedemokrati vid att en grupp personer får gå och rösta vart fjärde år. Det finns många otillräckligheter med den definitionen. Till att börja med kan vi prata om inklusion och exklusion. Vilka får rösta, och varför? Det är ju uppenbart att många flyktingar påverkas av den politik svenska staten för, annars hade vi inte träffats idag. Ändå får dessa flyktingar inte rösta. Hur är det inte ett problem för demokratin att hantera?

En annan faktor man ofta talar om inom normativ demokratiteori är minoritetsskydd. Ett samhälle som inte tar hänsyn till minoriteter är problematiskt. Hänsynen behöver inte vara formaliserad i skyddslagstiftning. Genom en god, allmän debatt kan majoriteten lära sig att respektera minoriteter. Papperslösa är en minoritet i Sverige, men vi har extremt lite skydd för dem. Tvärtom gör rättsväsendet mycket för att göra det så svårt för dem som möjligt. Det är inte demokratiskt.

Och det är ju knappast så att vi inte arbetar mot parlamenten också. Jag har skrivit mängder av brev till ledamöter. Jag har demonstrerat. Jag är partipolitiskt engagerad. Men jag arbetar med civil olydnad också. Jag gör det bland annat för att jag tycker att det är ett bra sätt att visa att man tycker att en lag är illegitim. Jag tycker att våra migrationspolitiska lagar är illegitima, och jag är knappast ensam om det.

 

PATHOS

Det finns också en bredare fråga om hur en demokrati är. Kan en stat som brister grovt i yttrandefriheten vara demokratisk? Kan en stat som dödar sina medborgare vara demokratisk? Kan en stat som för en rasistisk eller fascistisk politik vara demokratisk? Det är knappast frågor med ett självklart svar, och man murar in sig om man försöker hitta det enklaste svaret.

För det är ju väldigt lätt att svara att ett demokratiskt samhälle inte behöver vara principfast. Det är ju lätt att säga att om en majoritet röstade för avskaffandet av kvinnlig rösträtt, då skulle det vara demokratiskt och gott. Men det är knappast nära sanningen. En demokrati behöver principer, och flera av de principer jag vill värna bröts idag – som så många andra gånger. Vi deporterar folk till förtryck, vi deporterar folk till död, vi deporterar folk till diktaturer. Jag kommer att göra vad jag kan för att stoppa sådana principbrott, precis som jag hade kämpat för kvinnlig rösträtt eller mot dödsstraff. För demokrati är mer än valsedlar.

 

LOGOS

Vi har ju en statlig offentlig utredning (SOU 1999:101) “Olydiga medborgare? – Om flyktinggömmare och djurrättsaktivister“, som tar upp just den civila olydnadens roll i ett demokratiskt samhälle. Passande nog är flyktingaktivister en av de två grupper de studerar. Slutsatskapitlet (s. 102 – 118) är väldigt intressant att diskutera. Man kan t.ex. läsa om att grupperna handlar utifrån en demokratisk värdegrund. De (vi) anser att den representativa demokratin är problematisk. Samtidigt är grupperna snarare reformistiska än revolutionära. Men ansvaret att engagera sig i det politiska och det moraliska väger tungt i grupperna. Hur ofta ser du det engagemanget bland medelsvensson? (s. 104) Bland grupperna finns en strävan efter att den civila olydnaden ska vara principfast och icke-våldslig i sin karaktär. (s. 105) Genom aktionerna försöker många skapa en “konstruktiv diskussion” och belysa frågan bland flertalet. (s. 105)

Ja, i slutet av utredningen skriver de till och med “Även om djurrättsaktivisterna och flyktinggömmarna uttryckligen kritiserar politiska beslut och beslutsfattare – och ibland agerar på tvärs med beslut och lagar – menar vi att deras verksamhet kan bidra till att stärka såväl välfärdsstaten som demokratin. De slår vakt om grundläggande värden och skapar genom sin verksamhet solidaritet, vilket kan stärka välfärdsstaten. De bidrar till den kollektiva åsikts- och viljebildningen och reflexiviteten, vilket kan stärka demokratin.” (s. 115)

 

(Texten bör kopieras. Om du vill publicera om den, fråga inte innan.)