Två porträtt av motstånd

Den här texten kommer att innehålla spoilers till både filmen Leviathan och filmen American Outlaws.

Jag såg Leviathan. Jag kan verkligen rekommendera er att se den. Den bygger på Jobs bok, en av gamla testamentets mörkaste böcker. Och bara det borgar för en bra film. Arbetarens Daniel Lindvall har också recenserat den. Men jag ska prata om en rätt specifik sak i filmen: temat om Kolyas kamp mot överheten, och jämföra den med amerikanska westernfilmen American Outlaws som innehåller ett rätt liknande tema. I båda två möter vi män som äger mark och hus som någon slags överhet vill sno åt sig. Jag tänker mig inte att filmerna ger någon slags kunskap kring hur maktförhållandena i Ryssland eller USA ser ut, men jag tänker mig att filmerna ger någon slags kunskap om hur föreställningarna kring maktförhållanden i Ryssland och USA ser ut.

Vem är den utsatte?

Kolya är en enkel rysk bilmekaniker som bor på den ryska kusten. Han har ingen förhistoria överhuvudtaget. Vi slungas rakt in i hur hans liv rycks upp av överhetens påträngning. Jesse James har en förhistoria av att han slagits för sin sida i amerikanska inbördeskriget, och att han slagits bra. När konflikten med överheten börjar har han precis kommit hem till gården igen och vill börja odla. En skillnad här är att i den amerikanska versionen är rätten till sin mark något en får och inte något en har. Det är självklart för tittaren att Kolya ska äga sin mark och sitt hus vid den ryska kusten. Men Jesse James ägande måste rättfärdigas.

Och som sagt, båda två är män. Båda två är relativt gamla. De är arbetare och bönder men de är knappast något trasproletariat någon av dem. De är byggde för att vi ska sympatisera med deras ringa ägande. Det sticker inte i våra ögon.

 

Vilka är överheten?

Jesse James slåss mot ett tågbolag som använder staten för att appropriera familjens hus för att kunna dra en järnväg genom tomten. Kolya slåss mot en politiker i Putins regim – Vadim – som relativt ensam approprierar Kolyas hus och tomt för att kunna riva huset och bygga något relativt oklart på tomten (det spekuleras i ett palats). Vadim har täta band till både den rysk-ortodoxa kyrkan och kapitalet, och verkar ha en hel del kontakter med maffian.

En uppenbar skillnad är såklart bristen på religiös motståndare i American Outlaws. Men det är inte så konstigt. Den rysk-ortodoxa kyrkan är en maktfaktor i Putins Ryssland på ett sätt ingen kyrka var i närheten av att vara i den tidens USA. Så den skillnaden bygger bara på en konkret omvärldsanalys.

Det finns också en skillnad i att Kolya kämpar mot en representant för staten medan James kämpar mot en representant för kapitalet. Och det blir ännu intressantare när vi tänker på precis vilket intresse de representerar. Kolyas motpart agerar inte för någon annan än sig själv. Ingen annan än han kommer att njuta av vad han nu bygger på tomten. James motpart, Thaddeus Rains från tågbolaget, agerar också i ett kapitalistiskt egenintresse men hans mål är ändå att bygga ut samhällets infrastruktur, något som både hans bolag och samhället tjänar på (även om samhället kommer att få betala för det).

Den skillnaden diskuteras inte i filmen. Alls. Jesse James måste, som jag diskuterade tidigare, ha ett rättfärdigande för sitt ägande. Men när han väl har ett ägande tas det för givet att hans ägande inte behöver balanseras mot andra intressen. Där är äganderätten orörbar. Inget samhällsintresse kan kränka det.

 

Hur ser kampen ut?

En replik har hängt med mig sedan jag såg American Outlaws för första gången. Det är när Jesse James säger “Laws don’t touch men like Thaddeus Rains. Only justice does.” I American Outlaws är det ingen som ens diskuterar att gå den juridiska vägen för att skipa rättvisa. De bygger sin rättvisa på vapenmakt och på folkets stöd, som vilken guerillagrupp som helst.

I Leviathan är det tvärtom. Att Kolya ens har något att sätta emot politikern Vadim är för att han har en gammal lumparkompis som blivit en stor advokat i Moskva. Lumparkompisen kommer ner och hjälper Kolya slåss på bokens väg, både mot själva approprieringen i sig och mot de andra åtgärderna Vadims våldsmonopol sätter in mot Kolya.

Det gör mig konfunderat. Jag funderar på varför. Varför har inte Kolya det folkliga stöd som Jesse James snabbt lyckas bygga upp? Kolya bor på landsbygden men har ändå många vänner, och det borde ligga i deras intresse att vara sympatisk med Kolyas sak. Och varför tar de inte till vapen? Kolyas vänner har massor av tunga vapen, kontakter med den lokala polisen och bor i ett rätt obebott och obevakat område.

Har staten en sådan kontroll? Vadim har såklart kontakter hela vägen upp längst den politiska stegen till Moskva, och det kanske är den strukturen som gör att regimen kan hålla kontroll ut till minsta landsbygdsby. Och korruptionen, tänker folk att det inte är lönt att kämpa emot längre? Är de så vana vid statens maktmissbruk att de inte ser poängen i att kämpa emot? För genom hela filmen är det ingen som mutas. Inte heller verkar de uppleva så hemskt mycket skräck. De vågar sig på sina små symboliska protester när staten inte tittar. Och om det inte är skräck eller möjligheten till förbättring som motiverar deras handlingslöshet, måste det väl handla om apati?

Och det är väl samma apati som många av oss känner inför statens repressiva utbredning, både våra egna västerländska staters och den amerikanska statens globala utbredning av repression? Vi känner till tortyren på Guantanamo, NSA:s totala kontroll över internet. Men vi kan ändå inte göra något. Så föreställer vi oss det iallafall.

Alkohol och manlighet

Idag är det tre år sedan jag svor mitt första nykterhetslöfte, och det tänkte jag uppmärksamma med en text om alkohol. Och manlighet. För de är, som många säkert upptäckt, väldigt sammankopplade. Ja, dels är det ju den uppenbara grejen: våldet. När jag svor mitt första nykterhetslöfte var det hos Nyktra socialister, och det är en organisation som tar upp frågan i sin plattform:

“Även könsmaktsordningen är en del av den samhälleliga totalitet som drogbruket måste förstås utifrån. Bruk av alkohol och andra droger är nära sammankopplat med konstruerandet av könsroller. Drogbruket kommer också att drabba kvinnor och män på olika sätt. I ett samhälle präglat av könsmaktsordningen är alkohol exempelvis en katalysator för mäns våld och sexuella övergrepp mot kvinnor och samtidigt en ursäkt för sådant beteende.”

Genom alkohol möjliggörs mäns storskaliga politisk våld mot kvinnor, oavsett om det är på krogen eller i hemmet. Det tar bort spärrar mot våld och det ger både domare och kringliggande samhälle en bekväm ursäkt att inte döma våldet. Men inte heller är alkohol bara kopplat till mäns våld mot kvinnor, utan också till mäns våld mot andra män. Men det är inte det jag tänkte prata om, för jag har inga erfarenheter av alkoholrelaterat våld. Det finns en annan typ av manlighetskapande i alkoholen jag vill ta upp som jag har mer erfarenhet av. Men för att förklara det måste vi gå tillbaka till feministisk teori.

Den teori jag kommer att vila på när jag diskuterar mina upplevelser har jag fått från Carin Holmbergs ”Det kallas kärlek”. Den finns att köpa här, den finns recenserad här och den finns sammanfattad som tecknad serie här. Det jag kommer att använda från Holmbergs bok är synen på emotionellt arbete och slutsatsen att en del av den patriarkala dynamiken är att det emotionella arbetet i samhället är snedfördelat genom att kvinnor gör större parten av det gemensamma emotionella arbetet och att de dessutom gör mycket av mäns emotionella arbete.

Emotionellt arbete kan handla om att bearbeta och förstå känslor och upplevelser, det kan handla om att förstå och analysera eget beteende, hur en reagerar på situationer och hur en kan förändra sina emotionella mönster. Det kan handla om att förstå sina egna och andras emotionella behov, hur dessa behov kan bemötas och tillfredsställas. Jag har förstått att teorin Holmberg snuddar på gås igenom på ett bra sätt i Jónasdóttirs Kärlekskraft, makt och politiska intressen, men jag har inte läst den så jag kan inte använda den.

Det ska också sägas att jag inte utgår från alkoholens medicinska effekter, utan de sociala effekterna. Jag utgår ifrån hur alkohol i praktiken påverkar oss och våra relationer med varandra.

Men min grundidé är denna: alkohol används av väldigt många män för att slippa göra emotionellt arbete. Att förstå och bearbeta sina känslor är en slitsam process som om den inte görs skapar olycka för personen som låter bli. Men med alkohol kommer inte den olyckan på samma sätt. Alkohol kan användas för att fortsätta ha obearbetade känslor utan att de skapar särskilt mycket problem.

Är det ett problem? Kan inte dessa män ba’ gå och hålla sina känslor för sig själva? Nja, vi lever ändå i ett samhälle. Och om män inte tar hand om sina känslor själva kommer någon annan behöva göra det. Någon annan som oftast är… ni gissade rätt, kvinnor. Det är i de flesta sammanhang kvinnors uppgift att se till att social interaktion flyter på smidigt och det är oftast kvinnor som pressas att ta ansvar för att närstående mår bra. Så det är kvinnor som kommer att behöva kompensera för mäns bristfälliga emotionella arbete.

Inte heller är det så att känslor är något vi bara kan gå och hålla inne genom att inte bearbeta dem. Känslor kommer att färga sättet vi interagerar med varandra. I bästa fall färgar det sättet vi beter oss mot varandra. I värsta fall agerar vi ut våra obearbetade känslor genom våld.

Men problemet här är inte bara hur bristen på emotionellt arbete påverkar andra. Det handlar också om hur det påverkar oss själva. När vi inte gör det emotionella arbetet vi behöver göra lever vi på emotionell kredit. Det är långt ifrån hållbart och om vi inte hittar någon (återigen, oftast en kvinna) att lägga över bördan på regelbundet kommer det att slå tillbaka på oss. Det är utifrån Holmbergs teorier inte konstigt att män mår sämre och har sämre vänskapsrelationer efter en skildsmässa än kvinnor. Och jag tror att det är i det ljuset vi bör förstå alkoholens roll i mäns känsloliv. Möjligen kan vi även sträcka ut synsättet till att gälla mäns större representation i skildsmässostatistiken. Vad vi pratar om är män som hamnat mellan stolarna i det att de å ena sidan lever i ett samhälle där de inte ges verktygen eller ansvaret att utgöra sitt emotionella arbete och å andra sidan inte kan exploatera en kvinna för att göra det emotionella arbetet åt honom.

Så för att sammanfatta hur manlighet byggs genom alkohol: Alkohol fungerar som katalysator för mäns undlåtenhet att göra emotionellt arbete, sitt eget och det i relationer med andra. Det i sig är en central del av hur män exploaterar kvinnors arbetskraft, men det är också något som är skadligt och hotfullt för män. Vi behöver befria oss från alkoholen som ett steg mot att befria oss från beroendet av att exploatera kvinnors emotionella arbete, så att vi kan ta hand om vår egen skit. Först då kan vi bli fria och fungerande människor och inte bara män.

Två tankar om filmen Armageddon

OBS Inlägget innehåller spoilers för filmerna Armageddon, Melancholia och Interstellar. Har du inte sett dem rekommenderar jag att stänga ner sidan och se dem, alla tre. Det är bra filmer.

 

Jag såg om Armageddon igår. På många sätt påminner filmen om Interstellar. Dels är det de uppenbara sakerna: rymden, hotet mot mänskligheten etc. Men jag la märke till en till grej i Armageddon som retade mig genom hela Interstellar: faderskapsskildringen.

Vi har inte särskilt många bilder av bra fäder i den västerländska blockbusterfilmen. Min upplevelse av fäder i dessa filmer är att de oftast faller in i ganska enkla stereotyper, och de flesta av dessa stereotyper har något väldigt centralt gemensamt: de är frånvarande. Ibland kommer de fina stunderna i filmer där en pappa faktiskt lägger tid och närvaro på sitt barn, men dessa stunderna är alltid vackra små undantag.

Men i Armageddon och Interstellar hittar vi en ny men ändå gammal faderstyp: den som offrar sig. Både Harry i Armageddon och Cooper i Interstellar offrar sina liv för sina barn (och resten av verkligheten). I båda fallen finns det en stark glorifiering av det (i Interstellar möts det med en viss, ytlig problematiseras, även om det sedan slätas över).

Filmerna är fulla av supermammor som är fantastiska föräldrar. Ofta lyckas de, likt Lorelei i Gilmore Girls, dessutom vara dessa superföräldrar även som ensamstående. För män dessutom kan jag inte dra mig till minnes mer än en typ av superpapparoll, och det är den som ger sitt liv för att rädda barnet.

Är det inte något väldigt sorgligt över det, att män som föräldrar inte har något bättre att ge? (Enligt filmerna alltså.) Filmerna är ju så klart på många sätt en återspegling av samhället. Pappor gör inte lika mycket av det obetalda arbetet i hemmet, där omhändertagande och uppfostrande av barn räknas in. Och män fostras inte på samma sätt in i att attraheras av en papparoll av samhället. Men i den här spegelbilden verkar män inte funka som föräldrar alls. Och i någon mån måste filmerna vi ser påverka oss.

 

Armageddon liknar också en annan film, Melancholia I båda filmerna är undergången för mänskligheten garanterad genom en himlakropp som flyger rakt mot jorden. Men samhällena har helt olika sätt att hantera det. I Armageddon håller de genom hela filmen krampaktigt fast i det här sista lilla hoppet de har. Det amerikanska hjältemodet kan rädda världen, även om det verkar vara knappt ibland. I Melancholia görs inget för att rädda situationen. Experterna på jorden tror att himlakroppen kommer att förintas. Folk lever sina liv som vanligt. Det visar sig att de har fel, och allt liv på jorden utplånas.

Melancholia är på många sätt en viktig skildring av samhället. Hela vårt globala samhälle står inför många potentiellt utrotande kriser: ekologiskt, ekonomiskt och militärt, till exempel. Ändå möts hoten av de mäktiga i världen med ignorans. De bryr sig bara inte. De fortsätter exploatera arbetare och miljö som om det inte fanns någon morgondag, tills dagen då morgondagen faktiskt försvinner.

Det är lättare att föreställa sig jordens undergång än kapitalismens slut, som Mark Fisher skriver i boken Kapitalistisk realism.

Samtidigt ser problemlösandet ut väldigt mycket som i Armageddon: militärt, alltså. Vi är redan vana vid att konflikter som uppstår runtom i världen blir lösta av utryckningar av den amerikanska armén (eller Nato eller FN-trupper.) Det är inte omöjligt att vi kommer att möta fattigdom och snedfördelning på det sättet i framtiden. Så på det sättet är Armageddon också relevant, som en bild av den ideologi vi matas med i vårt kristänkande.

Linuxtips

Har du nyligen skaffat ett enklare Linuxsystem till din dator? Känner du att du börjar bli bekväm med grunderna och vill ta det till nästa nivå? Det är ungefär där jag är och har varit det senaste året (trots att jag använt olika linuxsystem i några år nu). Det är ungefär där jag är nu, så jag tänkte dela med mig av ett par tips.

Jag tänker att folk som vill vässa sina Linuxkunskaper från nybörjarnivå vill, precis som jag, kunna göra grejer som ser lite coola ut, är terminalbaserade och gör att ens släktingar tror att en är någon slags hacker när de sneglar på ens skärm. Det är rätt lätt att fake it ’til you make it med ett enkelt Linuxsystem, och jag tänkte ge ett par tips på vägen.

Det enda jag förutsätter att ni kan är de allra mest grundläggande kommandona för att röra er i terminalen, dvs. dessa typ.

man

Med kommandot man kan du slå upp manualsidan för kommandon. Skriv bara “man [kommandot du är intresserad av]. Det kan vara smart att under en period alltid slå upp och skumma igenom man-sidan för alla nya kommandon du lär dig. Framför allt kan det vara bra att skumma om det finns några intressanta flaggor att använda till kommandot. En flagga är en inställning du beordrar programmet att använda när du kör kommandot. De skrivs precis efter kommandots första ord och inleds med ett bindestreck. När jag öppnar emacs t.ex. skriver jag kommandot “emacs -nw [filen jag vill redigera]”. Flaggan -nw är inställningen “no window” som öppnar emacs i själva terminalen istället för i ett nytt fönster.

terminator

Det är viktigt att ha en bra terminal på datorn. Jag använder terminator. Det är nog framför allt för att den har bra stöd för att ha flera terminaler i samma fönster, men det är också för att den är så lätt att konfigurera för att bli snygg. Men vad som är viktigare än att ha en bra terminal är att ha program med coola namn. “terminator” är ett namn som är en bra kompromiss mellan coolt och fyndigt.

mplayer

Vill du ha en bra terminalbaserad mediespelare är mplayer fantastisk. Den är lätt att använda, ger dig bra med kontroll över programmet, och om du har en välorganiserad musiksamling är det lätt att skapa bra uppspelningsurval till dina shuffles.

emacs

Ska du kunna svänga dig i linuxkretsar bör du ha valt sida i den stora redigerarprogramfighten mellan emacs och vi. Det spelar inte så stor roll vilken sida du väljer. Det är som med fotboll. Oavsett lag kommer du att hålla på en bunt testosteronpumpade män som av någon anledning kan försörja sig på heltid med att sparka på luftfyllda läderbitar.

Men emacs är den coolare av dem. Och du kan göra det mesta med emacs. Det är perfekt för programmering. Du kan köra twitter i den. Ett tag antecknade jag och skrev uppsatser i emacs, men det blir lite jobbigt att det inte finns några formateringsmöjligheter om du inte lär dig LaTeX.

conky

Mitt sista men kanske bästa tips är conky. Det är ett program som hela tiden körs i bakgrunden och visar den statistik, och, ja, vadsomhelst du vill att den visar, direkt ovanpå skrivbordet. Se t.ex. hur mitt skrivbord ser ut med conky. Jag kör alltid mina fönster så att de inte täcker conkyn, så att jag alltid kan snegla på min conky.

 

Och kom ihåg. Det finns ett sätt att lära sig Linuxsystem som är bättre än de andra: att testa sig fram.

Muren

Idag var det sex år sedan vi träffade Konrad senast. Vi träffade honom varje vardag, på tiorasten och på lunchrasten. Ofta träffades vi på helgerna också. När vi inte träffades på helgerna längtade iallafall jag efter att vi alla skulle träffas igen på måndag morgonarna. Vi var ett helt vanligt mansdominerat kompisgäng. Så vanligt att trots att Konrad halva sitt liv burit på en tung kronisk depression och seriösa självmordstankar hade vi aldrig pratat om det. Inte en enda av oss hade en enda aning om Konrads sjukdom. Vi umgicks dagligen i nästan tre år. Jag gjorde mitt gymnasieprojektarbete tillsammans med honom. Ja, fram till för sex år sedan iallafall. För för sex år sedan la han sig på spåren mellan Lund och Gunnesbo och det var första gången vi fick veta något om hans sjukdom.

Konrad lever vidare genom oss på många sätt – genom minnena, genom varje minne vi har av vår grupp – men ett sätt han lever genom oss är speciellt. Han lyckades få mig som inbiten antifeminist att öppna ögonen för feministisk kritik.

För sex år sedan, fem år och 364 dagar för att vara exakt, satt vi i helgrupp och pratade om våra känslor för första gången. En månad senare, efter begravningen, hade vi pratat om våra känslor tillräckligt mycket för att kunna besöka Konrads familj och prata med dem om deras och vår förlust.

Det var inte dumhet som gjorde att Konrad var knäpptyst kring sin sjukdom. Skammen, om det var det han kände, kom inte från ingenstans. Hade han öppnat sig för en genomsnittlig mansdominerad kompisgrupp hade han troligen riskerat att få ett väldigt bristfälligt stöd. Och han hade nog också riskerat att retas eller frysas ut för det. Jag hoppas att det inte hänt i vårt gäng men jag har helt ärligt ingen aning. Manliga kompisgäng gör något jävligt kefft med sina medlemmar. Att inte prata om sin sjukdom var, fruktansvärt nog, säkert rationellt gångbart.

Men eftermiddagen den fredagen i slutet av januari 2009 hände något radikalt. Vi bröt för en stund ner det systemet av manlig gemenskap som dominerat och stod nakna inför varandra. Vi gjorde det inte av egenintresse utan av nöd. Vi gjorde det för att vi inte kunde överleva med systemet. Men jag hoppas att vi kan lära oss att göra det utan nöd också, innan fler Konrad går samma öde till mötes.