Copy is right

Jag tycker mycket om idén bakom Svenska kyrkans partipolitiska system. Att ha varit aktiv i en annan förening som också styrs ett partipolitiskt system – Uppsala studentkår – har inte fått mig att uppskatta det mindre. Partival istället för personval har en hel del positiva effekter. Det ger röstare en bättre översikt över valmöjligheterna då det är lättare att hålla koll på ett par partier än jättemånga kandidater. Det gör det lättare att utfärda politiska löften. Men framför allt tydliggör det konfliktlinjerna föreningens interna politiska strider. När vi röstar på ett parti till vänster vet vi att det är vänsterpolitik vi får.

I bästa fall.

I kyrkomötet sitter idag två partier som i någon mån får sägas ha rötter i arbetarrörelsen. Ett av dem röstade jag själv på i senaste kyrkovalet. Ett halvår in i den fackliga konflikten i Svenska kyrkans skola i Berlin har jag fortfarande inte hört ett knyst från något av partierna. Inte ens dementier av det påstådda händelseförloppet. Inte ens dåliga ursäkter om att frågan ska utredas.

Med tanke på hur lugna striderna i kyrkopolitiken brukar vara kan jag förstå att högafflarna inte kommit fram än. Men intrycket jag får är att det inte är pinsamt alls för företrädare för arbetarrörelsen att vara med och styra en organisation som rycker upp fackligt organiserade arbetare vid rötterna och avskedar dem? Tänker de inte ens kommentera att de styr en organisation som ligger i konflikt med ett fackförbund som organiserar deras arbetare?

Ibland kommer jag på mig själv med att tänka “jag hoppas att något parti tar upp det här i nästa kyrkoval”, men sedan kommer jag på hur sorglig den tanken är. Att vi var fjärde år ska få chans att, om partierna är våra åsikter nådiga, kanske kunna påverka kyrkan som organisation. Och om arbetarrörelsens partier inte bryr sig om de antifackliga metoderna idag, varför skulle de göra det 2017?

Om det ska finnas en poäng med kyrkans parlamentariska system (vilket jag ändå någonstans vill) är det dags att partierna visar det nu. Det räcker inte att partierna har en stel samling vallöften att infria varje val. Det krävs också att de håller sig till den ideologi de verkar inom (efter att ha översatt den till en kyrklig och kristen kontext, såklart). Om inte partierna kan ge oss den föreningspolitik vi behöver som organisation kommer vi att behöva vända oss någon annanstans för att hitta den. I bästa fall vänder vi oss till varandra och hittar den ideologiska ryggraden.

När jag gick in i researchen inför den här texten tänkte jag att det skulle vara en text om hur vi som kyrkomedlemmar kan påverka kyrkan. Konflikten som texten handlar om mellan Svenska skolan i Berlin är redan ganska klarlagd. Jag kommer att sammanfatta den och ge förslag på läsning senare i texten. Som kyrkomedlem har min största fundering under konflikten varit: vad kan jag göra för att se till att Svenska kyrkan inte sysslar med att rensa ut fackligt engagemang? Tyvärr måste texten istället handla om frånvaron av den möjligheten.

För att i korta drag gå igenom konflikten: Svenska skolan i Berlin ägs av Svenska kyrkans församling i Berlin. Den svenskkyrkliga församlingens kyrkoherde är också skolans VD. Sedan 2011 försökte skolan avskeda en lärare, medlem i fackförbundet FAU Berlin, för att denne tillsammans med sina kollegor försökt förbättra arbetsvillkoren på skolan genom att ställa krav till rektorn och skolledningen. En kampanj från elever och föräldrar gjorde att läraren kunde stanna.

Men ett år senare, i maj i år, fortsatte problemen. Skolan varslade om nedskärningar som bland annat skulle innebära både sänkt timlön och lägre sysselsättningsgrad för fritidspersonalen. De flesta av skolans anställda lämnade då över ett protestbrev till rektorn där de gav förslag på rättvisare nedskärningar.

Två dagar efter att protestbrevet lämnats in varslades hela personalstyrkan om uppsägning. De sades att de skulle återanställas direkt, och att varslet bara var en formalitet. Men när det väl kom till kritan delades de upp i tre grupper. En grupp som återanställdes med sin tidigare anställning. En grupp, som hade givit stöd till den ursprungliga protesten, som återanställdes med sämre villkor. De två som var medlemmar i fackförbundet FAU Berlin återanställdes aldrig, och nu är deras positioner tillsatta av nya arbetare. FAU Berlin har hela vägen erbjudit förhandling med skolan, men ingen på skolan har velat förhandla.

Om konflikten har följande tidningar redan skrivit: Arbetaren i två artiklar, ETC, Arbetet och DN.

Metoden kallas i brist på ett bra svenskt ord för union busting. När chefer märker att arbetare på deras företag börjar organisera sig fackligt kan en enkel och effektiv lösning vara att sparka ut de som främst deltar i organiserandet av arbetarna. Ibland (som på Svenska skolan i Berlin) sparkas hela fackförbund från företaget. Det har två syften. Det ena är att de som organiserat sina arbetskamrater inte ska kunna organisera mer. Det andra är att avskräcka framtida organisering med hotet om uppsägning.

Är det lagligt? I Tyskland är det det på små företag. På företag på under tio anställda har arbetarna i princip ingen anställningstrygghet. Enligt vissa sätt att räkna är Svenska skolan i Berlin bara åtta arbetare. Det är nog den frågan som kommer att bli den huvudsakliga förhandlingsfrågan när FAU Berlin går upp i rätten mot skolan i höst.

Så jag gav mig ut för att ta reda på vad vi som medlemmar kan göra för att förändra situationen. Jag känner en del kyrkopolitiker och jag har ett engagemang i Svenska kyrkans unga bakom mig, så jag har nog mycket mer inflytande i organisationen än en typisk medlem. Men när jag försökte intervjua folk kom det fram att det inte räckte. Jag har försökt kontakta politiker i kyrkomötet, men om de har svarat har de svarat undvikande om att de inte har koll på situationen och inte vill uttala sig.

Jag har pratat med biskopen i det ansvariga stiftet som menade att det inte var en fråga för honom att hantera. Han hänvisade till att det kan bli en fråga för domkapitlet eller Svenska kyrkans rättsavdelning, men annars är det en fråga för den enskilda församlingen. Jag har genom kyrkokansliet försökt få kontakt med bland annat rådet för Svenska kyrkan i utlandet, men kyrkokansliet har vägrat lämna ut kontaktuppgifter med hänvisning till att det inte är deras sak att hantera och att jag ska vända mig till församlingen i fråga istället.

De har påstått att skolan inte har någonting med svenska kyrkan att göra utan att det är en ”självständig stiftelse”. Trots att skolan själva är tydliga med att deras huvudman är Svenska kyrkan i Berlin och att deras kyrkoherde är VD.

Har Svenska kyrkan något juridiskt ansvar? Är de lagligen skyldiga att se till att deras församlingar inte för en antifacklig personalpolitik. Jag är ingen jurist, men jag skulle inte våga påstå att de har den skyldigheten in. Men någonstans kommer etiken in. Vi är en kristen organisation som syftar till att gå i kristna fotspår. Den kristne som nöjt sig med att göra formellt rätt för sig har aldrig förändrat varken kyrkan eller världen.

Från påskuppropet till sommarens antifascistiska retorik har Svenska kyrkan gjort anspråk på att försvara de svaga. Men när det väl kommer till kritan väljer Svenska kyrkan att genom sin passivitet ställa sig på Svenska kyrkan i Berlins sida, på motsatt sida av de sparkade arbetarna. Genom sin passivitet stödjer Svenska kyrkan den union busting som sker i sin församling i Berlin. Senaste kyrkovalet var det första där jag fick rösta. Inget parti lovade att kämpa för fackliga rättigheter i kyrkan. Sorgligt nog misstänker jag att inte heller nästa kyrkoval kommer att handla om fackliga rättigheter.

Att varna för en kommande utveckling brukar kallas för ett “sluttande plan”-argument. Argument utgår vanligtvis från att vi har en negativ utveckling som är tolererbar. Men om vi låter utvecklingen fortsätta kommer vi att komma till något mycket värre.

Ett typiskt sådant är argumentet om att normaliseringen av fascistiska åsikter och partier (som Sverigedemokraterna) i längden kommer att öppna upp för ett mer fascistiskt samhälle.

Dagens situation får mig att börja fundera på om vi fortfarande kan tala om ett sluttande plan-argument när det gäller att förbereda vägen för fascism. Var drar vi gränsen för när vi har öppnat banan för fascism? Låt mig ställa frågan på ett annat sätt: vad ska vi kalla regelbundna attacker mot de läger där romska EU-migranter bor om inte pogromer? Vad ska vi kalla de försök till mordbränningar på dessa läger om inte pogromer?

Och om Salka Sandéns vittnesmål stämmer – vad kallar vi en poliskår som innan de har tillräckligt mycket press på sig utifrån vägrar att ens utreda bränderna? Hur pratar vi om att samma poliskår stänger av hela stadsdelar och mejar ner demonstranter med hästar för att nazister ska få tala fritt, men inte ids att ge utsatta romer grundläggande skydd när de är hotade?

Jag skriver den här texten för att jag är orolig för att vi ska fortsätta att vägra se vad som faktiskt händer, och fortsätta se fascismen som en av många åsikter i ett neutralt debattklimat. För, som Salka Sandén skriver, “Fascistpropaganda är teorin. Pogromer och förintelse är praktiken.” Och vi har inte råd med en poliskår, med borgerliga ledarskribenter, ja, med ett samhälle, som vägrar se den praktiken – som vägrar se hur vi lämnar det sluttande planet.

“Det saknas inte saklig grund att kritisera, bojkotta, kämpa mot, t.o.m. hata Israel. Listan på den statens brott är mycket lång. Förutom att retorik om Förintelsen, Gamla Testamentet, Rothschilds pengar osv. är antisemitisk, är den alltså även onödig.” skrev Marcus Priftis häromdagen. En blogg om antisemitism förklarar vad det rimliga svaret på frågan “har judarna inte lärt sig något av förintelsen?” är: jo, att vart i västvärlden judar än rör sig och hur fredligt judar än beter sig möts de med våld. Och att använda förintelseparalleller när det kommer till den Israeliska regimen går att rättfärdiga på många sätt, men att det är så extremt nära till hands har nog främst en anledning: att Israel är ett land styrt av judar.

Och helt ärligt, förintelsen är inte er historia att använda mot judar. Det finns ingen vacker poetisk rättvisa i att ett land som styrs av det folk som utsatts för en etnisk rensning utan motsvarighet idag för ett blodigt krig mot ett land de ockuperat och upprätthåller ett apartheidliknande politiskt system i samma land. Däremot finns det i förintelsen en historia som vi i västvärlden med vår antisemitism uppenbarligen inte har gjort upp med än.

Att påminna de judar som flytt hit till Sverige om vilka fruktansvärda konsekvenser judehat har fått är inte relevant för arbetet med att hjälpa palestinier, och det kommer troligen inte att göra att judar känner sig tryggare. Vill vi bekämpa sionismen och ockupationen av Palestina måste vi nog skapa den tryggheten.

Därför går för mig kampen mot judehat och kampen för ett fritt Palestina hand i hand. Istället för ett avskilt Israel som kräver maskingevär, apartheidpolitik och bomber för att upprätthålla borde vi kunna erbjuda en värld där judar kan leva utan förföljelse.

Inför Verkligheten i P3:s program om psalmsångerna mot nazism pratade jag dagen innan med journalisten om mirakel. Han undrade om det skulle bli några mirakel imorgon, kanske lite skämtsamt. Mitt svar var att jag hoppades att tron skulle frambringa de mirakel som de gjort sedan kristendomens födelse – miraklet att folk enas och kämpar för solidaritet och kärlek.

Det vore dumt av mig att hävda att det inte finns något intressant med någon som gör vin av vatten eller går på sjöar, för det vet jag att andra fäster mycket vikt vid. Men för mig är det ointressant. För mig är det intressanta hur Jesus lyckades samla så många i kamp mot ockupationsmakten och i solidaritet med de fattiga, sjuka och utstötta.

Om det finns något stort mirakel i uppståndelsen är det kanske inte framför allt det eviga liv Jesus fick personligen, utan att den kamp dåtidens överhöghet försökte kväsa med avrättningar lever vidare i ett evigt liv inom oss, såhär två millennier senare.

Men åter till miraklet. I psalmsångsgruppen var det flera som sa till mig både under och efter vår andakt hur närvarande den helige anden var. Och jag kunde höra ärligheten i deras röster. Jag har fortfarande inte sett en bekräftad siffra, men de obekräftade siffrorna jag läst ger mig intrycket av att flera tusen personer var ute på Jönköpings gator den första maj för att bekämpa nazismen. Om det inte är ett mirakel, så vad är? Om det inte kan uppfylla oss med den heliga solidaritet som utgör kristendomen förstår jag inte hur gudstjänster kan göra det.

Så där har ni ert mirakel. Där har ni er helige ande. Det är inte svårare än så för mig. Där folk kämpar tillsammans för en bättre värld och för radikal kärlek mellan människor, där är också Gud.

“Punken är en kritik mot den av Gud inrättade världsordningen. Många punkband förespråkar anarki. Tanken bakom anarkin som politiskt system är att den ska försätta världen i kaos för att satan ska kunna ta över densamma.”

Enligt instagramkontot @akademikerpunk kommer citatet ovan från en kyrkligt engagerad som skrivit en guide till olika musikstilar. Som kristen får beskrivningen mig bara att älska punken ännu mer. Kaoset är nog något kyrkan och vi kristna bara behöver mer av. Varje ordning vi får för oss att en Gud – eller någon annan som vill bestämma över oss – har inrättat, bör vi ifrågasätta.

Jag tror inte att Gud skapade oss för att vi skulle bygga ett samhälle där var person har sin plats i ett orättvist samhälle. Två av de grundläggande förmågor vi skapats med är extra värda att begrunda: vår kärlek och vår fria vilja. Ingen av de egenskaperna är en bra grogrund för en världsordning eller någon annan typ av ordning. Faktum är, att båda egenskaperna är himla svåra att passa in i någon ordning.

Det finns många delar av såväl vår bibel som vår historia som är värda att lyfta. Kyrkan har i stora delar valt att ställa sig på ordningens och maktens sida, men inte alltid. Hade vi, enligt bibeln, blivit förvisade från paradiset utan vår fria vilja? Redan bibelns Adam och Eva vägrade att finna sig i den ordning som fanns. Det är kanske lite förskönande att beskriva Adam och Eva som bibelns första punkare, men det var iallafall definitivt kaos de skapade när de åt av den förbjudna frukten.

Om vi går vidare kan vi se att att inte finna sig i den existerande ordningen är något som följt med många judar och kristna genom hela bibeln och vidare i den moderna historien. Vi minns än idag Moses som säger nej till slaveriet och leder ut sitt folk ur Egypten. Vad Jesus efterföljare, från tidens lärjungar till dagens radikala kristna, gör kan väl inte heller beskrivas som något annat än en omvälvning av världen?

Jag är personligen övertygad om att den vägen av olydnad och ifrågasättande är en mycket rimligare väg att gå än den mer hierarkiska kyrka som dominerat andra delar av den kristna historien. Vissa kristna har historiskt valt att följa sina ledare i korståg, medan andra kristna har valt sitta i fängelse för att de vägrat en obligatorisk värnplikt. Jag har själv en klar bedömning om vilka som tjänat kristna bud mest troget.

Jag tänker omfamna kaoset och punken som kristet. Så på väg till nästa mässa är det nog Lose the Life, Nionde Plågan eller Fru Dörr jag kommer att ha i hörlurarna. Vi kan se det som en typ av psalmer.

Ibland när jag hör folk prata om vikten av ett nytt ekonomiskt system hör jag dem betona begrepp som värdighet, anständighet och respekt hos eller till andra. Att det är fenomen som är omöjliga i det nuvarande systemet. När folk svälter, tigger och sover på gatan är det materiella problem. Men när folk svälter, tigger och sover på gatan i ett samhälle eller en värld där många lever i överflöd är det ett problem med våra relationer till varandra. Då handlar det om att vi är ett samhälle som är oförmöget att erbjuda många just värdighet, anständighet och respekt. I grund och botten handlar det om att se sin nästa, och i förlängningen handlar det om att älska sin nästa. Medan vårt samhälle lär oss att älska pengar, och lär dem med pengar att älska sig själva. I sin nya diktsamling Vad ska vi göra med varandra definierar Jenny Wrangborg socialismen som “ett rum där vi möts för att hitta ett nytt språk / till den nya människan”. (Ett nytt språk, s. 88)

Boken är som ett manifest mot just det samhället som vägrar värdiga relationer. Det är ett manifest som vill skapa riktiga relationer mellan folk, och samtidigt förbannar de som vägrar. Flera av dikterna nämner krigen som förs, men ingen av dem utesluter oss ur ekvationen. Vi, betraktare, är alltid föremålet för dikterna om krigen. Som en av verserna i dikten som gav boken sitt namn:
“/…/
måste vi ge dem ett namn
för att vi ska förstå
att vi inte längre kan hävda
att det här systemet fungerar
blodet färgar oljan röd

måste vi ge dem ett namn
för att vi ska förstå att priset stiger i takt med haven

tillväxtens skugga faller allt längre nu
över brinnande skogar
tempot i arbetslivet
flyktingströmmarna
här går påsar
med människor i händerna
upp från ännu ett köpcentrum
/…/” (Vårt sätt att leva med varandra kommer att förändras, s. 67)

Medan Wrangborgs förra bok, Kallskänken, koncentrerade sig på att skildra just arbetet och den fackliga organiseringen är det svårt att hitta ett samlande spår i Vad ska vi göra med varandra förutom just det, att Wrangborg synliggör de som annars inte får synas i det här sammhället. De som göms undan. Wrangborg ger en röst åt sig själv, som arbetare med en prekär bostadssituation. Men boken synliggör också många andra, som flyktingar och krigsoffer. När Wrangborg inte skriver om sig själv märks det. Då är det inte något slags försök att låtsas att författaren kan leva sig in i andras situation, eller någon slags medkänsla med distans. Wrangborg lyckas skriva som om hen verkligen såg sin nästa, som sin nästa.

Att Wrangborg så ofta kopplar tillbaka till prekära situationer, framför att till prekära bostadssituationer, är en bra fortsättning på sin första bok, Kallskänken. Där skildrades arbetarens produktion, utsugningen, de utslagna kropparna som återvänder hem efter arbetet, relationerna mellan de som köper arbete och de som säljer arbete. I flera ställen i Vad ska vi göra med varandra behandlas arbetarens reproduktion (i alla fall i storstäderna). Den halvan av dygnet som läggs på att få vardagen att gå ihop. Att hitta någonstans att bo de närmsta veckorna, att återhämta sig, att någonstans mellan arbete, pendling, hushållsarbete och sömn hitta tid att bry sig om varandra, att utveckla relationer där en kan känna trygghet och tillit i en värld där otryggheten är det enda varaktiga i en arbetares liv.

“Vad ska vi göra med varandra är en sorgesång över ett samhälle som faller isär. Parallellt skildras en kärleksrelation som faller isär. Ibland vet man inte vad som är vad. Det är snyggt gjort och logiskt för den som vet innebörden av politisk sorg och att det inte går att skilja liv och politik åt. ”Så var kärleken kampen/och kampen kärleken”.” skriver Kommunalarbetaren i sin recension av boken. På många sätt är politik och liv oskiljbart. Vad vi gör med varandra präglas så djupt av politiken, av vår klassposition och vår position i andra hierarkier. Vad vi gör med varandra, som älskare, som granne, som vän, som medmänniska, präglas så djupt av hur slitsamt vårt yrke är, av hur långt ifrån hemmet vi har råd att röra oss, av hur lång tid vi kan packa upp våra kläder innan det är dags att flytta igen.

Två recensioner jag läst av boken poängterar att boken är en politisk diktsamling, men att den inte är plakatartad eller plakatpoesi. Kanske är det för att Wrangborg vägrar anpassa sig till den samtida debattens snäva regler för hur saker ska sägas. Det är inte att hon anpassar vad som sägs, utan hur hon berättar. En av bokens längre dikter, Den stundande gemenskapens år (s. 28-31), tilltalar ständigt “ledaren för oppositionen”. Det var inte förrän mot slutet av dikten som jag insåg att dikten inte behöver läsas som en kritik av Stefan Löfven, utan lika gärna skulle kunna vara skriven som en uppmaning till oss.

Du kan läsa dikten som givit namn åt boken i Kristianstadsbladet.

Det läskigaste är inte hatet. Det läskigaste är frånvaron av hat. Vi har en materiell verklighet omkring oss med så mycket lidande och så mycket förtryckande strukturer. Men de finns inte där av hat. De finns där av likgiltighet, av pengakärlek, av småaktighet och av tradition. Det är det som är det läskiga.

Varje år mördas ett större antal icke-mänskliga djur av den svenska djurindustrin. Slaktare i regel hatar inte djur. De som äter köttet, äggen och mjölken hatar inte djur. Vi låter det hända för att vi vill tjäna pengar och för att kött är gott. Politiker runt om i landet vill förbjuda tiggeri. Politikerna hatar nog inte så ofta tiggare eller de etniska grupper som utgör en stor del av tiggarna. Politikerna irriterar sig på tiggarna. De är i vägen och stör stadsbilden.

Gång på gång uppmärksammas hur män förgriper sig sexuellt på kvinnor som inte har velat utan att männen visste det. Inte för att männen hatar kvinnor. Utan för att männen är likgiltiga inför dem, och därför skiter i att uppmärksamma om kvinnan samtycker eller inte. De arbetare som dör runtom i världen för att vi i västvärlden ska kunna konsumera billigt dör inte för att vi hatar arbetare eller fattiga. De dör för att ägarna till företagen vill generera en lite större vinst.

De maktpositioner som vårt ojämlika kapitalistiska samhälle ger oss ger vissa av oss möjligheten – makten – att inte bemöta andra som personer, utan som saker. Den ger oss möjligheten att inte ta hänsyn till andra. Hat är ändå en relation till någon. Men inte ens hat känner vi när köttbiten ligger på tallriken. Vi bryr oss inte.

En frälsare är född. Hen föddes för över 2000 år sedan, men vi firar honom varje år i december. Ni vet troligen dealen. Guds son, föddes i ett stall, tre vise män. Vi har alla sett det julspelet. Vi har alla hört det evangeliet. Ja, en frälsare är född, men vem bryr sig?

I den andra texten vi ofta läser på juldagen (Jesaja, 9:1-7) berättar Jesaja om frälsaren som ska komma. Det är inga små ord. Bara “fredsfurste” är en titel som behöver levas upp till. Han lovar att Jesus ska bryta sönder “oket som tyngde dem, stången på deras axlar, förtryckarens piska”. Han lovar att när Jesus kommer ska “stöveln som bars i striden och manteln som fläckats av blod, allt detta skall brännas, förtäras av eld.“ Som en fredsfurste bör, kan en tänka.

Men nu har det gått 2000 år. Stridens stövlar bärs överallt runt om i världen. Vi är inte ens ett århundrade ifrån de två världskrigen som varit. Under det kapitalistiska förtrycket äger en försvinnande liten del av världens befolkning nästan alla resurser, och tvingar en stor del av de andra att svälta, i samhällen som i regel präglas av ett vitt och patriarkalt förtryck. För varje maskingevär som smälts ner till plogbillar gjuts troligen många fler nya maskingevär.

Jag är väldigt fascinerad av Jesajas löften. I några rader lyckas Jesaja fånga ganska mycket av vad jag vill att kristendom ska vara. Drömmarna Jesaja pratar om är orealistiska – precis som Jesus väckande av döda och läkande av sjuka – men Jesaja säger det som självklarheter. Jag tror att Jesaja uppmanar oss att drömma flippat, att drömma om en värld utan förtryck, utan krig och utan plågor. Och det är vad jag älskar med Jesajas profeterande om Jesus.

Hade Jesus levt hade jag nog försökt misstroendeförklara honom. På tvåtusen år har Jesus fortfarande inte levererat vad hen skulle. Men Jesus är sedan länge uppstigen till himmelriket, så det finns ingen poäng i det. Det enda vi kan göra som kristna nu är väl att göra vad Jesus försökte göra – och göra det bättre.

“The odds are never in our favour” står det sprayat på en betongvägg huvudpersonerna i nya Hunger Games-filmen åker förbi. Filmen är en film om två olika saker, en dödlig maktkamp i en kameraövervakad och direktsänd TV-arena som givit namn åt första filmen, Hunger Games – och en politisk maktkamp där en president försöker hålla sin järnhand omkring ett samhälle som bygger på stora klassklyftor som upprätthålls genom geografisk avskildhet och en välspridd terror. Grafittimålningen är en kritik mot båda, från den växande rebellrörelsen. Filmen skildrar en rik huvudstad som lever i lyx och överflöd, och har sina årliga game show-spel där ungdomar från de fattiga delarna av landet varje år får skicka deltagare som slåss till döden i en arena fylld av vapen.

Det är inte svårt att hitta uttryck för klassförtrycket i filmerna som baseras på Hunger Games-böckerna. Karaktärerna diskuterar det ofta. Hur folk äter god mat tills de spyr i huvudstaden samtidigt som folk i resten av landet är glada om de lyckas köpa till sig bröd på den svarta marknaden. Hur det finns varmvatten och duschar i huvudstaden. Hur hela hungerspelen används för att hålla folk på mattan.

Inte heller är det svårt att dra paralleller till vårt samhälle. Våra klassklyftor, vårt repressiva våld mot fattiga och vår förnedrings-TV är inte helt olik den till sin spets dragna världen i Hunger Games-filmerna. Hur medier gottar sig i de rikas liv samtidigt som de ondgör sig över hur de fattiga och svaga beter sig. Den senaste filmen är tungt präglad av såväl agitation mot vårt samhälle som revolutionsromantik.

Den första frågan jag ställer mig är “Hur kan den här typen av subversiva skildringar visas inför fullsatta SF-salonger landet runt?”, men den viktigare frågan (och svaret på den förra frågan) är nog “Hur kan folk se den här filmen och inte gå ut och vilja göra revolution?”.

Teorierna är nog många. En vän till mig har teorin att fokuset på huvudkaraktärens relationer till män tar bort fokuset från hennes roll som revolutionär. En annan teori skulle kunna vara att folk inte förstår likheterna mellan filmvärlden och vår värld. Jag vet inte hur det ska förklaras. Men jag tror att detta är viktigt: Löser vi gåtan om hur vi får de miljoner och åter miljoner av arbetare, tonåringar och förtryckta som älskar revolutionära skildringar att själva bli revolutionärer, så kan vi applicera det på inte bara fantasyblockbusters som Hunger Games eller science fiction-TV som Star Trek.

Då kan vi börja läsa berättelserna om Jesus på ett helt nytt sätt också.