Francesca Woodman genom Apollon och Daphne-myten

Francesca Woodman, On Being an Angel # 1, Providence, Rhode Island, 1977 © George and Betty Woodman NB: No toning, cropping, enlarging, or overprinting with text allowed.
Francesca Woodman, On Being an Angel # 1, Providence, Rhode Island, 1977

Igår såg jag Francesca Woodmans utställning på Moderna Museet i Stockholm. Jag visste väldigt lite om Woodman sedan tidigare. Jag visste faktiskt ingenting innan jag råkade läsa recensionen i DN och blev intresserad av att gå. Jag läste på lite, och förstod utställningen framför allt utifrån det lilla jag läst. Det lilla var att Francesca Woodman själv var uppvuxen i en konstnärsfamilj, att hon begick självmord vid 22, och ett av skälen det spekuleras i är missnöjet med den egna konsten och mottagandet av det, och att hon inspirerades av myten om Apollon och Daphne.

Det beror säkert på min politiska bakgrund, men jag har svårt att förstå myten om Apollon och Daphne som något annat än en förståelse av patriarkalt förtryck. Inom ramarna för patriarkatet förstås kvinnligheten bland annat utifrån glorifiering av vissa aspekter av kvinnligheten. Kvinnor ses som exceptionellt vackra, som livgiverskor genom sitt barnafödandande och som omvårdande.

(c) Paintings Collection; Supplied by The Public Catalogue Foundation
Tavla av Apollo och Daphne från Victoria and Alberg Museum (ej Woodman)

Samtidigt utnyttjar patriarkatet den glorifieringen för att fängsla kvinnor. Barnafödandet rättfärdigar kvinnors lägre löner och sämre position på arbetsmarknaden. Omvårdandet låser fast kvinnor vid det reproduktiva arbetet, omhändertagandet om hemmet, familjerelationerna, barnen. Och skönheten och sexualiteten fråntas kvinnor genom att kvinnor berövas rätten att samycka till sex, genom att de objektifieras, genom trakasserier från män. Vad Apollon gör mot Daphne är något som händer (om än i utan att vara draget till sin spets som i myten) på säkert varannan nattklubb i vårt samhälle. Och jag har svårt att tro att situationen var så mycket annorlunda på 70-talet i USA eller Italien där cirka tjugoåriga Woodman var verksam.

3-francesca-woodman-untitled-1980_fw-129

Och på det sättet förstår jag verkligen hur myten om Apollon och Daphne lyser igenom Woodmans verk. Inte bara i verken som är direkta referenser, som bilderna där Woodman har klätt ut sig till en björk och försöker smälta in. Inte heller pratar jag uteslutande om verken där Woodman försöker posera som ett djur, som i Swan Song Series. Jag tycker mig se att de flesta av hennes bilder målar flyktvägar från vårt samhälles Apollon.

fw99_btumblr_n5tt14MWll1tbkf22o1_500

Från Francesca Woodmans Swan Song

Jag dras framför allt till bilderna där hon försökt fotografera död och livlöshet. Där hon bara är en kropp. Det är som att hon har gått i strejk. Som att hon säger “ta min skönhet då, men låt mig vara”. Som starkast blir det när hon fotograferat sig själv liggandes i ett skåp med uppstoppade djur. Som att hon hade det gemensamt med dem. De har också blivit fria. De har växt upp i ett fängelse, mördats, och nu är bara deras skönhet kvar, kvar för någon att betrakta.

Untitled-RISD-Nature-Lab-1979

131248562-7b232639-f810-4b89-a133-8eb2c6dd5584

Sedan växlar utställningen över till någon av alla bilder där hon är suddig, eller har gömt sig bakom något. Bilderna när hon vägrar vara med på bild. Där finns livet kvar. Förutom rörelsen finns också en otydlighet. Som att hon i sina levande stunder vägrar att fångas på bild.

P021-1/1, 11/30/05, 3:51 PM, 16G, 4072x4424 (752+840), 100%, Cruz 080205, 1/120 s, R67.3, G57.4, B71.7

6_Woodman_Untitled_NewYork

Det är omöjligt att prata om Francesca Woodman utan att prata om spegeltemat. Spegeln är ett så himla intressant verktyg. Genom sina speglar och sina självutlösare kan Francesca Woodman ta initiativet över sina bilder, sätta agendan. Hon kan fotografera och fotograferas samtidigt. Hon kan sätta sin skönhet på bild utan att behöva fångas av någon annan. Men spegeln är ju också en så himla intressant symbol, vilket hon verkligen utnyttjar i bildserien Self-deceit, där hon i ett kalt rum arrangerar om en spegel och speglar sig i den på olika sätt. Spegeln är väl ett bedrägeri, men vilken blick på kvinnor i ett patriarkalt samhälle är inte ett bedrägeri? I Self-deceit tar hon makten över det bedrägeriet, och arrangerar sina egna speglar.

selfdeceit

Från Francesca Woodmans Self-Deceit

Jag ser hur Woodman använt speglarna för att medvetandegöra oss om dem och när jag kommer till en bild hon namngivit “But lately I find a sliver of mirror is simply to slice an eyelid så slås jag av den andra vändpunktsscenen från andra avsnittet av den fantastiska BBC-produktionen Black Mirror, när huvudpersonen står på scen framför halva samhället med en spegelblank glasskiva tryckt mot halsen i ett hot om livesänt självmord samtidigt som han verbalt synar hela det sjuka samhället han lever i. Han och alla andra arbetare lever dygnet runt bland skärmar, speglar och linser. En dag bestämmer sig Bing för att ta kontroll för denna lilla spegelblanka glasskiva. Symboliken i det verktyget har aldrig slagit mig innan. Blickar kan – till skillnad från glasskärvor – inte mörda, inte ensamma. Men de tusentals blickar som arrangerats att titta snett på stora delar av samhället kan det. Speglarna på gymmet och kameralinserna i övervakningskamerorna är inga oskyldiga verktyg.

Så hur ska en förstå självmordet? Jag tror att en bör undvika att se självmordet som någon del av konsten. Snarare kanske det ska förstås som slutet av den kamp och flykt som konsten var. Det är min tanke.

Andra recensioner finns i The GuardianGPAftonbladetOm konst. Mer av hennes konst finns här.

Leave a Reply