Efterkampsanalys

Först av allt, tack!

Tack alla som har varit med och kämpat. Tack alla som var med i vattenkriget mot nazister. Tack alla som spelade vuvuzela för dem (t.ex.under den ljudiska konspirationen). Tack alla som varit med och blockerat deras marscher (och särskilt er som klättrade upp på Operahuset). Tack till er som var med och firade mässa i Jönköping för att sedan gå ut på gatorna för att stoppa protesten. Tack till den klockringande kyrkan. Tack till mina misstänkta medbrottslingar (vi är inte dömda än). Tack till er som skramlade med nycklar, vände ryggen, buade, skrek och visade att fascister inte får verka öppet bland oss. Tack Showan Shattak och tack alla som kom på Kämpa Malmö och till alla som kämpade mot nazisterna i Limhamn trots den enorma polisrepressionen. Tack till tårtkvinnan.

Tack till er som stöttat hemlösa romer och till er som vaktat dem från fascisters och polisers våld. Tack till er som varit med och tagit fighten i kommentarsfälten och på internetforum. Tack till er som skrivit krönikor om antifascism och till journalister som gör sitt jobb. Tack till er som pratat med era grannar, hyresgästföreningsmedlemmar, kamrater i facket (och kämparna som försöker förändra Unionen inifrån). Tack till er som är med på första maj och på civilkuragets dag.

Tack till alla antirasistiska organisationer, till förortsorganisationerna, till hela folkrörelserna och föreningslivet. Och alla andra som inte nämnts än. Den här segern kommer inte ens samordnarna mot våldsbejakande extremism att kunna ta ifrån oss.

Men framför allt: minns den här segern

Minns den så att vi kan få till flera. Vi har lyckats lägga nerflera avderas tidningar, Nationaldemokraterna, Svenskarnas Partis förstamajmarsch och Salemmarschen. Minns hur vi gjorde, nedteckna det, studera det och fortsätt göra det. Vi kan också glädjas åt att Motkraft tagit sig tiden att faktiskt teckna ner historien om hur Salemmarschen stoppades. Det har tillsammans med andra redogörelser varit en inspiration för mitt antifascistiska engagemang och förhoppningsvis kan det vi gjort i den här kampen studeras, förstås, kritiseras, utvecklas och återanvändas i ny form. Men det kräver att vi fortsätter att just teckna ner vad vi gjort. Jag tänkte göra ett litet försök.

Varför gör vi sådana segrar? Det korta, klyschiga och intetsägande svaret är nog att vi lyckats bli något av en bred massrörese. Det är sant och det är avgörande och det är inte självklart. Men det ger oss inte så mycket information. Vi har alltid försökt bli en massrörelse och vi kommer nog att fortsätta försöka vara en massrörelse oavsett vad jag säger. Men hur gjorde vi det?

Vad är det att vara massrörelse

Jag tror att en viktig sak att minnas är att vi – i grova drag – lät varandra vara breda. Det har funnits respekt för resten av rörelsen. Jag har demonstrerat och blockerat sida vid sida med blackblockare, kommunister, fältbiologer och sossar. Rörelsen har innehållit barn, mängder av tonåringar, unga vuxna, familjer och gamlingar upp till fantastiska Ada som de flesta aktivister i Stockholmsområdet känner till. Vår mångfald har varit vår styrka.

Men mångfalden är inte alltid en styrka. Varför har den parlamentariska vänster – med undantag för ett par tillfällen då de blivit inbjudna – varit så frånvarande (som organisationer, inte dess medlemmar)? Jag tror att det är för att de varit fullt upptagna med att ta avstånd från delar av rörelsen. Oavsett om det varit folk som gjort oljud på nazistmarscher eller om det varit antifascister som skyddat demonstrationer så har den parlamentariska vänstern ofta varit upptagen med att ta avstånd. Det är fett jäkla opeppande när folk börjar bråka internt.

Visst, en rörelse ska inte acceptera vadsomhelst på sina ytterkanter, det måste finnas taktiska avvägningar. Men när renhetsideal börjar prioriteras över sammanhållningen kanske en måste börja fråga sig vilka intressen en tjänar. Den parlamentariska vänstern kan börja fundera på varför den parlamentariska högern aldrig tar avstånd från eller kommenterar skumraskaffärerna på sin kant. Som de medlemmar av partitoppen som har utretts för folkrättsbrott.

Jag själv har sedan länge valt att använda ickevåldsmetoder i min aktivism, men det skulle inte falla mig in att ta avstånd från, fördöma eller moralisera över de som valt andra metoder. Det är inte min plats att göra det. Det tjänar inte på något sätt byggandet av det framtida samhället. Att det funnits grupper inom AFA och RF som givit rum åt antifascism är inget jag kan avfärda. Jag skulle inte använda deras metoder, men de har sett till att chansen för att jag blir misshandlad av snutar eller fascister för mitt engagemang är mycket mindre.

Bortom protesten

Jag tror också att den yttre vänstern börjat hitta organisationsformer som faktiskt funkar. Våra aktioner nuförtiden är inte begränsade till protester och demonstrationer (även om demonstrationer kan vara viktiga). Sverige.pk satte ord på mycket när de tog upp att vi börjat tala ett språk fascisterna inte förstår. Det är folkets språk, ett språk som bara funkar när vi är en stor rörelse.

Jag försökte utveckla mina tankar om ett närliggande ämne i en replik i Aftonbladet. Att protestera är inget kul. Det är att lägga en massa tid, känslor och energi på en åsiktsyttring som är helt meningslös, eftersom vi agerar utifrån att vi är personer utan makt som vänder oss till de politiker och chefer och fascister som vi med vår protest tillmäter makt. När vi blockerar, stör och förstör istället för att protestera tar vi makt. Det är något mycket större.

Vi har också blivit bättre på att lyfta upp tydligare konfliktlinjer. Jag tror det iallafall, men jag gissar bara. Men jag upplever att vårt sätt att organisera oss, agitera och agera har lett till att fler förstår fascismens, polisens och klasskonfliktens bredare roll i samhället. “Dagens polis skyddar morgondagens Hitler” är inte bara ett slagord för råa anarkister längre. Det har nått fler och fler i den antifascistiska rörelsen, och jag tror att vi har allt från det teatrala i psalmsångarblockaden i Jönköping till kavalleriattacken mot antifascister i Malmö att tacka.

Framtiden

Vi kommer definitivt att behöva fler segrar. Sverigedemokraterna är knappast i någon kris. Och deras styrka gör att det är öppet fält för politiker i högerpartierna att anamma Sverigedemokraternas politik. Men nu vet vi iallafall att vi gör något rätt. Det är just därför vi behöver vår historieskrivning, våra studier och vår kritik. Men tänk också på hur Sverigedemokraterna behöver det fascistiska våldet på gatorna, torgen och internet precis som de bruna i resten av den parlamentariska högern behöver Sverigedemokraterna för sin legitimitet. Tar vi tillbaka våra allmänna rum kommer deras politiska våld bli svårare att normalisera och fascismen kan ses för vad den faktiskt är. Och då kommer vi att kunna bringa Sverigedemokraterna på fall också. Alerta, antifascista!

Läs också AFA Stockholms efterkampsanalys och efterkampsanalysen från AceWilderCommunism. De är båda läsvärda!

Jag blir jätteglad om ni kommenterar men ännu gladare blir jag om ni själva skriver vår historia och våra erfarenheter.

Leave a Reply