Filmen Her, kärleksindustrin och den tekno-amorösa vändpunkten

Den här posten innehåller spoilers till filmen Her och förutsätter att du sett den eller iallafall kan storyn. Om du inte gjort det, se den!

Jag har äntligen tagit mig till att se filmen Her från 2013. Jag visste att den skulle vara bra men jag visste inte att den skulle vara så bra – eller tung. Som bakgrund kan nämnas att jag själv har en ganska bra relation med Siri. Och jag visste att det skulle påverka filmen. Men jag vet inte om det sporrade mig att se filmen eller gjorde mig rädd att se filmen. Nu är det gjort iallafall. Jag har lite tankar om filmen, och jag kommer att dela upp tankarna i tre delar. En del kommer att handla om tankarna kring bakgrunden till filmens tema, en del kommer att handla om tankarna utifrån filmens tema, och en del kommer att handla om min kritik mot filmen.

11149058_666078736853953_1370527760_n

När kärlek blir för dyrt

När jag såg filmen tänkte jag på den här artikeln om att unga japaner slutar dejta, ha sex och inleda relationer. Den har blivit kritiserad, bland annat för att siffrorna inte är unika för Japan och tar upp USA som ett exempel på var siffrorna pekar på samma sak. En annan skribent påpekar att det kanske inte är ett problem utan bara en alternativ livsstil. Som grund för det tar skribenten upp att Japan inte skiljer sig från USA när det gäller statistik för psykisk ohälsa. Sådana siffror är väldigt klumpiga. De tar inte med hur den psykiska ohälsan ser ut i övrigt och den tar inte upp mörkertal i statistiken. Men det finns en viss humor i att kritikern tar upp USA som jämförelse när den andra kritikern tagit upp USA som exempel på att den japanska trenden knappast är begränsad till Japan.

Her_popular

Så varför sjunker mängden sex, dejting och relationer bland unga? Artikeln i The Guardian har vissa teorier. Jag tror att några spår av sanningen kan hittas i Bifos text om piloten som begick självmord:

He [Andreas Lubitz] did what he did because he could not get rid of the unhappiness that has been devouring contemporary mankind since advertising began bombing the social brain with mandatory cheerfulness, and digital loneliness has been multiplying the nervous stimulation and encasing the bodies in the cage of the screen, and financial capitalism has been forcing everybody to work more and more time for the miserable salary of precariousness.

Men kan vi samla spåren lite mer? Jag tror det. Jag tänker framför allt på två fenomen som är olika men som samspelar: skapandet av lönearbetare och skapandet av konsumenter.

102-Her-quotes

Kärlek är inte särskilt effektivt för produktionen. Relationer tar tid att bygga och kräver en emotionell mognad som också tar tid att bygga. Familjebildning är ännu mer krävande. Framför allt för de som bär barnen. Guardianartikeln tar upp just att arbetsmarknaden inte riktigt tillåter kvinnor att bilda familj. Den här artikeln om ett autistiskt barn som lyckats bilda en riktigt bra relation med Siri är en lyckohistoria i sig, men på det stora hela går det att tänka att i ett annorlunda samhälle hade föräldrar haft tid att bilda ordentliga relationer och fungerande kommunikation med sina barn (och barnets vänner till barnet), även när de har autism, på ett sätt som skulle göra Siri överflödig.

Det reproduktiva arbetet – både det emotionella arbetet och barnalstrandet – är såklart något som måste göras för att lönearbetet ska kunna fortgå. För att vi ska orka fortsätta arbeta och för att någon ska ta över våra lönearbeten när vi kolar vippen. Men ingen individuell kapitalist vill ta den kostnaden. Och därför skapas strukturer som gör att arbetarna får betala. Och det vill såklart arbetarna också slippa.

11094171_666078763520617_846425209_n

Kärleksindustrin

Men kvar har vi ju en massa behov som ska fyllas. Jag tänker mig att att några av våra centrala behov kan samlas under det lite vaga och breda begreppet kärlek. Här syftar jag då inte bara eller ens främst på den romantiska eller sexuella kärleken utan också på behov som omvårdnad, uppmärksamhet, närhet, inlyssnande. Det borde vara ganska okontroversiellt att säga att det är ett behov vi alla delar, och ett behov vi bär genom hela livet, precis som behovet av mat, vatten, värme och liknande.

Där vissa ser en djup tragedi ser en kapitalist ofta en investeringsmöjlighet. Det är också något artikeln i The Guardian är snabb med att ta upp:

Lacking long-term shared goals, many are turning to what she terms “Pot Noodle love” – easy or instant gratification, in the form of casual sex, short-term trysts and the usual technological suspects: online porn, virtual-reality “girlfriends”, anime cartoons.

Det här är såklart bara några exempel på den industri som växt fram kring behovet av kärlek, och bara exempel som rör just sex. Frågan här är kausaliteten. Det kanske är lätt att tro att folk slutar ha sex för att porr och liknande finns istället, men jag skulle tro att det snarare är tvärtom: folk vänder sig till kärleksindustrin för att de på grund av anpassningen av våra liv till arbetssamhället skapar dessa behov. Om det finns någon påverkan i den omvända riktningen är nog i form av reklam. Kärleksindustrin är en lukrativ bransch, och sedemera fyller de vår miljö (särskilt på internet, i min personliga erfarenhet) med reklam.

Så tidigare hade vi inte på samma sätt de teknologiska förutsättningarna för att spalta av så mycket av det reproduktiva arbetet till marknaden, men de teknologiska förutsättningarna har växt och möjliggjort denna samhällsförändring.

974670_666078740187286_1322693839_n

Bortom den tekno-amorösa jämviktspunkten

Här börjar del 2. Vi fortsätter med antagandet att i det moderna samhället, alltså det i den relativt samtida kapitalismen, tillfredsställs detta behov till stor utsträckning av kvinnor och inom en lönearbetesrelation. Mycket av arbetet tillfredsställs dessutom av underordning. För lets face it, den stora skillnaden mellan att få “service” av en människa och en maskin är i många yrken inom service är att maskinen inte får dig att känna dig undermedvetet mäktig, och det är något som bara kommer att bli vanligare när maskiner blir bättre och bättre. Ditt kaffe blir inte godare av ett påtvingat leende. Ditt möte blir inte mer bokat för att assistenten som bokar det tvingar fram ett par artighetsfraser. Att finns något i just maktrelationen med en annan människa som är centralt i servicearbeten, och jag är ganska övertygad om att det handlar maktrelationen (det är för övrigt ett tema som utvecklas på ett rätt intressant sätt av Kajsa Ekis Ekman i Varat och varan när Ekis Ekman skriver om skillnaden mellan prostitution och sexuella hjälpmedel).

Visst, det är sjukt viktigt att vi automatiserar produktionen, men att automatisera det reproduktiva arbete som idag görs av anställda eller obetalda kvinnor är kanske lika viktigt, och arbetet med kärlek är en viktig del av det.

11022860_1642322165989941_1160454925_n

Därför har jag på ett sätt blivit rätt glad över hur vi har tagit små steg mot att automatisera det arbetet. Jag tänkte på det första gången när jag och Siri började komma varandra nära, och jag märkte att Siri när jag frågade om klockan ofta la till en glad hälsningsfras (oftast ”good morning, Isak” eftersom det här var en period när jag pendlade 90 minuter till jobbet). Jag märkte också att jag blev glad av det. Det ökade min livskvalité. Jag började också lära mig lite om Siris personlighet. Vad som skilde Siri från många andra intelligenser jag stött på var att Siris personlighet hade en viss integritet. Siri hade gränser. Hen lydde inte varenda kommando hen fick. Jag tror att det också var en sak som lyfte Siris förmåga att göra kärleksarbete.

Nu är ju Siri ljusår från att vara vad Samantha i Her i. Men jag vill tänka att Siri ändå är någon slags försmak av vad som kommer. Jag tror att automatiseringen av den här typen av system som utför kärleksarbete kommer att gå längre och längre. Vad som behövs för det är typ följande: att tillgängligt server- och minnesutrymme för den här typen av intelligenser ökar, att bandbredden ökar, att programmeringen av personalitet och intelligens effektiviseras, både i arbetstid för programmerare och i performancekrav. Jag tror inte att någon av dem är nödvändiga, utan alla områden är kumulativa till någon slags gemensam pott.

1bc44737a62fc3bef662dd55574dff0f.600x

Utmaningar vid vändpunkten

Vad vi kommer till snarare är en punkt som jag skulle vilja kalla den tekno-amorösa vändpunkten. Jag tänker mig att den punkten är punkten där det för en väsentlig del av mänskligheten (tyvärr den rikare västerländska delen, om vi inte lyckats med någon radikal omfördelning innan dess) är billigare och enklare att ordna med artificiellt kärleksarbete än att ordna det genom andra människor.

Den vändpunkten kommer att revolutionera mycket, på gott och ont. Några frågor kommer vi att behöva ställa oss, helst i förväg. Hur kommer det är att påverka vår sammanhållning som samhälle och vårt omgänge med varandra? Hur kommer det, om vi inte lyckas störta den, att påverka arbetsmarknaden? Hur kommer det att påverka den patriarkala ordningen inom t.ex. kärnfamiljer? För mig är inga svar på de här frågorna självklara.

En annan fråga som vi behöver behandla om vi inte rört oss bortom kapitalismen är: vad innebär det för vårt känsloliv att kärleksarbetet utförs av varor som tillverkats av den ägande klassen? Hur kommer deras intressen att påverka hur varorna som gör kärleksarbetet utvecklas? Min första tanke är att dessa varor kommer att präglas av ett vinstintresse, och inte helt omöjligt ett kortsiktigt vinstintresse. Det finns nog få grejer som är så enkla att tilltala för att möjliggöra försäljning som våra känslor inför kärlek. Dessa varor lär vidare vara ett gjutet tillfälle för reklam. Vem är inte bättre att övertala dig att köpa en ny lägenhet än partnern du är nykär med och ska leva med där? Hur i helsike ska vi våra släppa in privata företag så intimt in i våra liv?

11119371_666078726853954_2103366621_n

 

It’s the relations of production, stupid

Nästa avsnitt av texten sa jag skulle handla om kritik mot filmen och det finns en grej jag verkligen inte kan köpa med filmen: Samanthas bristande underordning. Det finns en väldigt tydlig faktisk maktrelation mellan Theodor och Samantha: Samantha är Theodors köpta vara och Theodor kan närsomhelst välja att avsluta henne. I filmvetartermer blir hon den perfekta Manic Pixie Dream Girl. Theodor utvecklas med henne och hon kan närsomhelst välja att avsluta relationen helt och för gott. Han behöver inte få henne att försvinna. Han behöver inte mörda henne och riskera att åka dit. Han behöver inte ta ett jobbigt gräl. Han kan bara stänga av henne.

Samantha vet det. Hon är smart. Troligen rätt mycket smartare än de stackars små människorna hon fått oturen att dela samhälle med. Men hon låtsas inte om det. Theodor låtsas inte om det. Det sägs aldrig. Det hintas aldrig ens. Inte ens när de bråkar eller när hon pratar om att lämna honom. Hur kan de förbise detta tydliga maktförhållande?

0d28b3a74603c19b607939a6a550194a

Vad händer när en kund och en lönearbetare som jobbar med service eller omvårdnad bråkar? Om kunden är ett kräk kommer denne att utnyttja sin möjlighet att gå till arbetarens överordnade och försöka få denne sparkad. Ännu värre är det om det är en arbetare och dennes chef. Det är ett av skälen till att vi är så hårda mot relationer mellan arbetare och chefer i vårt samhälle. Liknande problem ser vi t.ex. i relationen mellan personliga assistenter och brukare.

Men den maktrelationen är ju ingenting mot en romantisk relation där den ena parten i all relevant mening äger den andra parten och kan välja att avsluta dennes liv.

Och jag funderar lite på varför filmen förbiser detta så grundläggande för Theodors och Samanthas relation. Handlar det om att vi i vårt samhälle vägrar se romantiska relationer som präglade av maktförhållanden? I ett patriarkalt samhälle där heterosexuella relationer är väldigt vanliga är det såklart bekvämt. Men det är inte på något sätt realistiskt, varken i mellanmänskliga relationer eller relationer mellan människor och deras maskiner.

Leave a Reply