Kan liberalismen vara progressiv?

Liberalismen i bred bemärkelse är väldigt bred kategori ideologier. När jag undervisar politisk filosofi brukar jag sammanfatta liberalismen i att det är ett namn för de system som utgår från rättigheter. Från vänstersidan av liberalerna har vi socialliberaler som vänsterpartiet och möjligtvis dagens socialdemokratiska parti, som pratar om rättigheter kring samhällsdeltagande, utbildning, rättigheter på arbetsplatsen; libertarianer, som vill sträva efter en mer koncentrerad rättighetssyn där rätten att äga sin egen kropp och äganderätten står i ett väldigt skarp fokus; och politiska grupper i mitten, som ofta släpper ideologin och mest använder liberalismen som retorik.

Iochmed liberalismens bredhet är det värt att diskutera hur långt bort gränsernas för liberalismens progressiva möjligheter ligger, egentligen. Vissa liberaler hävdar att de “egentligen” är “vänster”. Vissa i vänstern hävdar att de “egentligen” är “liberala”. Överhuvudtaget är det idag svårt att hitta vänsterorganisationer som inte är starkt anpassade efter det liberala resonerandet. Mänskliga rättigheter är som begrepp något som slängs hit och dit i både vänstern och högern – en plattityd som kan användas för att argumentera för det mesta, men aldrig sägas emot.

Jag vill hävda att det finns tre intressanta frågor här:

1. Kan liberalismen vara progressiv?

2. Kan och bör en progressiv rörelse var liberal?

3. I vems intresse är ett kvarblivande i det liberala rätthetsparadigmet? I vems intresse är det att träda ur det?

 

Kan liberalismen vara progressiv?

1. Vi kan börja med det historiska perspektivet. Ja, liberalismen har varit väldigt progressiv. När de tidiga liberalerna ställde sina krav på rättigheter och en liberal demokrati var kravet riktat mot den feodala elit som styrde. Det märks i hur John Locke i Two Treatises of Government utgår från den ursprungligen oägda världen och ställer hårda krav på rättvisa i alla appropriationshävdanden. Det märks i hur Peter Forsskål i Tankar om den borgerliga friheten redan i paragraf § 4 introducerar anarkistisk kritik (paragrafen i sin helhet: “För denna friheten kunna altid de wara farligast, som äro mäktigast i landet, genom deras ämbeten, stånd, eller rikedom. De missbruka ej allenast lätt den makt de äga, utan kunna ock ständigt öka sina rättigheter och sin styrka, så att de öfriga inbyggare måste bäfwa för dem mer och mer.”). Eller att Forsskål pratar om att bekämpa nepotismen (§ 13-14) och allmäna skolor (§ 18).

Det är något som stämmer väl med den traditionella marxistiska synen på historiens utveckling. Liberalismen var en progressiv reaktion på sin feodala tid. När borgarnas intressen stod mot adelns och den feodala statens intressen var borgarnas kamp en viktig klasskamp. Då var den borgerliga ideologin progressiv.

 

Idag då? Vi kan väl fråga högern?

”Om man slår fast att någonting är en mänsklig rättighet så innebär det att man lyfter bort detta från den politiska arenan. Blir rättigheterna för många, eller definieras för brett, får vi ett demokratiskt underskott. Risken är att man underminerar centrala rättigheter genom att ge politiska målsättningar rättighetsstatus.”

Så säger Paulina Neuding om varför Neuding var med och startade en tankesmedja (Freedom rights project) med målet att kritisera mänskliga rättigheter, då det enligt smedjan “gått inflation” i rättigheter. Det är inget konstigt svar. Det finns rättigheter som gagnar borgare och andra mäktiga grupper i samhället, som rätten till privategendom eller rätten att uttrycka sig rasistiskt eller heterosexistiskt. Det finns rättigheter som gagnar svagare. Artikeln exeplifierar genom intervjuade borgare rätten till vatten och rätten till sjukvård.

Fleischer skriver i § 7 i Tolv teser om liberalismen:

§ 7.
Redan under 1800-talet utkristalliserade sig ytterligare två paketlösningar med svar på den realliberala frågan om urval ur överflödet av rättigheter: konservatism och socialism. Båda vilar fortfarande på liberalt fundament. Båda gör ett urval bland överflödet av individuella rättigheter. Båda bibehåller premissen om att vi måste dra en gräns mellan privat och offentligt. Skillnaden består mest i var gränsen ska dras i olika sammanhang.
Förenklat uttryckt: konservatismen vill att fler saker ska vara privata medan socialismen vill att fler saker ska vara offentliga. Men varken socialism eller konservatism går utanför det realliberala ramverket.

 

Visst finns det fortfarande liberala idéer som vänstern bör inkludera – och har inkluderat i sitt arv. Det finns fortfarande en handfull liberala idéer som är värda att slåss för. Jag kan nämna ett par.

Att säga att asylrörelsen är liberal är i min erfarenhet en lögn av rang. I princip alla jag träffat har varit vänster av något slag, och de flesta har tillhört den autonoma vänstern. Men en och annan liberal har faktiskt funnits där. Och det är inte jättekonstigt. Att liberaler älskar frihet för kapital (eller som EU kallar det, varor, tjänster och kapital) är ganska vanligt. Det är väldigt bekvämt för kapitalägarna att ha en internationell varucirkulation, ett internationellt råvaruutbud och en internationell konsumentmarknad. Att kriminalisera den migration som arbetsmarknaden tvingar fram är också väldigt bekvämt, iochmed att det skapar så foglig arbetskraft. Men en konsekvent liberalism skulle kunna vara och är ofta att samtidigt även slåss för fri rörlighet av människor över gränser.

I viss liberalism finns en maktanalys av staten som är värd att ta tillvara på. En skepsis mot de som har makt över en är alltid sund. Det bör framför allt yttra sig i två saker. För det första behövs ett starkt motstånd mot övervakning och andra polisiära metoder. För det andra behövs det ett starkt motstånd mot statens förkärlek för att kontrollera och behandla behövande av försörjningsstöd, föräldrapeng, sjukpenning et cetera riktigt vidrigt.

Tyvärr verkar det vara ett genomgående problem hos dessa liberaler att de ofta är oförmögna att se hur kapitalet förtrycker oss. Och det förstör deras förståelse för mervärdesteori och kapitalets behov av övervakning. Det gör också att de blir oförmögna att förstå att det finns alternativ till polisstaten, men att alla sådana alternativ ligger utanför det liberala paradigmet.

 

Kan och bör en progressiv rörelse vara liberal?

Och visst går det att slåss för de rättigheter som gynnar de svaga. Men två saker bör kommas ihåg. För det första, att se sig själv som liberal, kalla sig liberal, etikettera sin kamp som liberal, motivera sin kamp och sina intressen utifrån en liberal värdegrund, en liberal filosofi och en liberal omvärldsuppfattning är att stå på fel sida av historien. Det finns ej mycket att rädda. Vi har våra demokratiska värderingar nu, låt oss gå vidare till något mer progressivt. Din liberalism kanske står på de fattigas sida, men du har 99 andra liberaler som bara vill att deras rika klass ska bli rikare. Men det återkommer vi till.

För det andra, rättighetsetik – den liberala ideologins kärna – är, som Neuding verkligen har rätt i, avpolitiserande. Den gör politiska frågor juridiska. Den gör konkreta frågor abstrakta. Den gör materiella frågor idealistiska. Den gör reella frågor till tankeexperiment.

Om din nästa svälter, ska du då fråga varför personens mänskliga rättighet till välfärd kränks? Eller ska du uppröras över att den svälter? Din nästa blir inte mättare för att rätten till grundläggande välfärd stryks ur någon lag, men i den liberala rättighetsetiken är problemet löst. Om din nästa blir besluten på sitt hem, är problemet då att personens äganderätt är kränkt, eller att personen har förlorat sitt hem?

Ett genomgående tema i det liberala tänkandet är att sjukdomar knoppas av till symptom. Symptomen regleras och täcks över, men sjukdomarna ignoreras. Det liberala samhället är oförmögen att se problem, annat än kränkta rättigheter. Den avpolitiseringen kommer aldrig att gynna de svaga.

I vems intresse är ett kvarblivande i det liberala rätthetsparadigmet? I vems intresse är det att träda ur det?

Min tes är att liberalismen för de fattiga har uttjänat sin roll. Den må ha varit progressiv en gång, för många. Men även om det finns en handfull idéer kvar har liberalismen för mycket arvegods vi behöver bli av med. Den liberala filosofin är för problematisk nu.

Det vore schysst att kunna luta på en så hegemonisk idé som liberalismen, men när vi gör det stöttar vi hur vi än vrider och vänder på det ändå dess centrala idéer, äganderätten, kapitalismen och nationalstaten, byråkratin och den liberala demokratin. För framtiden och för de förtryckta behövs nya idéer.

Låt oss istället bygga politik på något som bättre passar vår nutid. Varför inte plocka upp en klassisk anarkistisk maktanalys med udden riktad mot samhällets mäktiga, staten, kapitalägarna, de vita, cis-hetero-männen? Varför inte bygga vår teori på en kommunistisk teori om allmänningar eller motståndet mot löneexploatering, med grund i Marx och en kommunistiskt reviderad Locke? Varför inte intersektionalism och studier av förtryck? Alternativet till rättighetsetik är många och lockande. Ät av frukterna och njut.

6 thoughts on “Kan liberalismen vara progressiv?

  1. Sista stycket i inlägget är ett underbart vackert, med avsikt förledande, staplande av ord med inbyggd mystik. Med undantag av ordvalet är det sådan snömos som förlett människor att begå de massmord och orsaka de mänskliga katastrofer som orsakats av sådan ideologi. Jag förstår inte hur ungdomar låter sig inbillas att något skall fungera som så fatalt har misslyckats i alla otaliga försök? Berätta din teori för länkade artikels upphovsman eller huvudperson eller förklara för dina elever varför det gick åt pipan! http://bit.ly/11PsYkO. Dra en parallell med Nordkorea eller varför inte med Kampuchea 1976-1979!
    Men, förmodligen kommer någon att få det bra, det fick i alla fall Stalin, Pol Pot, Kim Il Sung och Caeucescu. Det kan nog du också få!

    1. Benanderii: Jag håller inte alls med om ditt synsätt på kommunismen. För mig är kommunism snarare en rörelse bort från kapitalismen, bort från privat ägande över produktionsmedlen och ett annorlunda fördelande av samhällets överskott. Det är en process av kommuniserande (http://www.krigsmaskinen.se/index.php/Kommunisering). Det handlar om att skapa allmänningar, om att bryta exploateringen av arbetskraft, om att ta tillbaka produktionsmedel och mark och göra dem allmänna, et cetera.

      Jag väljer att använda begreppet kommunist bland annat för att borgerliga har gjort det kontroversiellt. Det behöver tas tillbaka och användas. Vi behöver ett begrepp för radikal politik om skapandet av gemensamheter http://copyisright.se/?p=1781

      1. Jag respekterar din åsikt så tillvida att du öppet gör avsikten klar. Avslut av privat ägande och fördelning av samhällets överskott. Vad är det för överskott? Jag hoppas du är medveten om att detta “överskott” måste produceras dagligen. Det är inget vi kan plocka ur intet. Vem skall producera “överskottet” som skall fördelas till alla? Hur ser det incitament ut som skall locka folk att producera till andra. Eller skall alla vara självförsörjande som @sinoes föreslår? Hur skall det då kunna bli ett överskott?
        Har du glömt att alla de försök att åstadkomma det du beskriver har misslyckats? Incitamenten har i praktiken varit repression och arkebusering.
        Har du förklaring till varför “det stora språnget” gick åt pipan? (Se länk i förra kommentaren.) Eller varför de omnämndas försök till denna ordning avslutades genom hyfsat oblodiga revolter? (Utom i Korea)
        Ideologin vars teoretiska målsättning du beskriver klarar sig alltså inte i praktiken. Vad värre är, den klarar sig inte i teorin heller! Eftersom ideologin kräver konsensus (100%) av de förslag som ledaren (ledningen) lägger fram ken detta inte åstadkommas utan införande av totalitarism, repression, arbetsläger och utrensning. Exakt så som det skett i de samhällen som har gjort ett praktiskt test av systemet!

        1. Jag har verkligen ingen färdig modell att lansera, och det tror jag verkligen inte att jag bör. Kommunismen är ingen färdig paketlösning att bygga upp från grunden (eller iallafall, de kommunismer som varit det har det gått sådär med). Det är en mängd olika taktiker för att ta sig ur dagens system. Vad tror jag om framtiden? Själv är jag ganska syndikalistisk av mig. Jag tycker att vi som kollektiv ska ta över produktionen och njuta av frukterna av den själva. Genom lokal demokrati tror jag att vi kan förfoga över såväl produktionsmedlen som produktionen tillsammans.

          Om du är seriöst intresserad av frågan om de kommunistiska stater som funnits rekommenderar jag verkligen Ingvar Johanssons kapitel i den här boken för en diskussion om vad som hände i öststaterna http://www.bokus.com/bok/9789171397713/marxismens-filosofi-apropos-ett-jubileum/

          För övrigt: Kan du länka till var Fanny Åström hävdar detta?

          1. Absolut, jag räknar inte med att du läser efter mina förslag men jag skall absolut läsa ditt förslag.

            @sinoes ” Alltså: om folk i regel är självförsörjande men då och då handlar med varandra är det inte kapitalism. Då kan det vara så att personerna byter något som de själv har nytta av för något annat de också har nytta av.” på http://bit.ly/13h41VX. Kanske inte så mycket ett påstående som ett antagande, en förutsättning! Tog jag i där så ber jag om ursäkt!

Leave a Reply