Ohemulna hyllningar till våldsnormer och patriarkat

Och en sak är det lätt att glömma medan förbudsivrarna skriker sig hesa: Kampsorter som företeelse – sedan må det handla om boxning, karate, MMA, eller nåt annat – har definitivt räddat fler än de skadat.

Det finns rätt många trasiga själar som hade spårat ut helt utan den träningen.

Det konstaterar SvD Sport utan vidare argumentation. Utan vidare analys. Utan vidare diskussion. Det kanske ändå finns ett skäl till att sportjournalister inte skriver ledare eller grävjobb.

Jag förstår ju vad de syftar på. Direkt när jag kvittrat engagerat om artikeln fick jag mothugg av vänner som har vänner som använt kampsport för att komma ur problem. Jag känner själv sådana vänner. Jag är inte emot kampsport. Jag har själv boxats på gym när jag var yngre och tyckte att det gav mig mycket.

Men den här artikeln handlar inte om kampsport. Den handlar om UFC och MMA. Det handlar om män som slåss män som underhållning. Det handlar om en jättestor business med galor, direktsändningar världen över och en gigantisk tittarskara. En tittarskara som samlas för att se män som lagt sina liv på att bli större, starkare och våldsammare. Jag har själv inte sett särskilt mycket UFC (på grund av rent ointresse), men jag har följt wrestlingscenen WWE när jag var yngre. Jag minns hur hårt man sammankopplade kvinnlig sexualitet med manligt våld. Alfahannar belönades med ligg och omvårdnad. De belönades med stora bälten och snygga titlar. De belönades med uppmärksamhet. Våldet gjordes ömsom till något coolt och respektablet, och ömsom till något komiskt och oseriöst. Det är det fenomen artikeln handlar om.

 

Med det som bakgrund kan man fråga sig hur många liv MMA räddat. Man kan också fråga sig hur många liv det har skördat genom att upprätthålla normer kring manlighet och våld, kring manligt ägande av kvinnlig sexualitet, kring upprätthållandet av en alfahannebaserad samhällsordning, där manlig högljuddhet, manligt rumstagande and manligt våld premieras.

Med det som bakgrund kan man fråga sig hur vi långsiktigt vill lösa samhällets psykiatriska problem. Kan vi nöja oss med att se kampsporten som den ventil en skadad manlighet behöver, eller vill vi istället kräva mer och tidigare normkritik, bättre psykiatri och en aktiv kamp mot ett patriarkalt samhälle? Jag menar inte att dessa åtgärder behöver stå emot all kampsport. Men UFC kommer definitivt att vara extremt kontroproduktivt mot den kampen.

Jag vidhåller detta: Att kritisera sportsfärer som WWE och MMA är att kritisera patriarkatets värsta sidor, och att kritisera själva de televiserade institutioner som upprätthåller samma patriarkala normer. Att försvara sporterna är att upprätthålla ett jävligt kefft samhälle, där (det manliga) våldet tillåts ta en stor plats.

One thought on “Ohemulna hyllningar till våldsnormer och patriarkat

Leave a Reply