Drevet på Sveavägen 68

Igår bestämde jag mig för att jag idag på morgonen skulle hänga med en grupp bakom hashtaggen #drev68 till Sveavägen 68 där Socialdemokraterna har sitt partikansli.Vi gick dit för att bevaka hur journalister bevakar Socialdemokraternas utskottsmöte. Efter att ha varit engagerad i diverse frågor har jag blivit väldigt missnöjd över det svenska medieklimatet. Man skriver inte så mycket om Carl Bildts utredning för folkrättsbrott, Carl Bildts uppenbara intressekonflikt av att både vara utrikesminister och samtidigt inte vilja att utrikessända journalister avslöjar detaljer om hans företag. Man skriver inte heller så mycket om ockupationen av Västsahara eller blodsmineralerna som används för att bygga vår elektronik. Men man skriver gärna om Juholt, och man skriver gärna mycket om Juholt. Precis som man skrev mycket om Sahlin, och man skrev mycket om Ohly.

På ett sätt är det ändå något jag kan leva med, om det bara är så att problemet är smutskastning. Politisk smutskastning och svartmålning är ett fenomen som finns i många demokratiska stater. Det är problematiskt, men det går att överleva. Problemet är inte att granskande media inte skriver om makten, utan vad de skriver när de gör det. När man skriver om vår finansminister Borg är han inte bara en familjefar, utan också redan i ingressen “för sin kapacitet och kunnighet är han både djupt respekterad och fruktad”, han är “sedan uppväxten dedikerad naturmänniska och hängiven jägare”, han ” går lite grann som en cowboy”. Ja, “Anders Borgs pondus är inte bara intellektuell, utan även fysisk. Hans utstrålning tar plats.”. Man tror – enligt journalisten – att han är lite för stor för Sverige. Men granskande media kanske bevakar statsministern? Jadå! När de inte rapporterar om hur bra Reinfeldt är på att kommunicera med landets barn rapporterar de hur lik idylliska barn Reinfeldt är.

Så, varför gör jag det här? Jag är öppen om att jag knappast är en opartisk journalist i den här frågan. Opartiskheten i den politiska bevakningen dog kanske tillsammans med Niklas Svenssons opinionsundersökning till sossar som kortfattat frågade dem om de hade väldigt lite eller extremt lite förtroende för Juholt. Vi har inte en politisk bevakning värd namnet. Jag vet att det finns många journalister och nyhetsprogram som faktiskt är opartiska, granskande och seriösa. Jag vet också att det finns många som agerar som motkraft till det samtida mediaklimatet. Men de är inte många och de är knappast dominerande i debatten.

Jag gör det för att försöka lyfta frågan om medias roll. Det är också därför jag och Mikael Jämtsved koncentrerade oss på att intervjua journalister. Vi kollade hur de såg på sitt förtroende, sin roll och fokuset på Håkan Juholt. Tillsammans på plats var Julia Finnsiö, Jocke Holmström och Tanvir Mansur. Vi gör som sagt knappast något anspråk på att vara opartiska, utan tar vårt ursprung ur en redan väldigt skev debatt. Nedan följer en samling svar på de frågor jag frågade fyra journalister som var på plats på Sveavägen 68.

 

Vad är ditt förtroende för den svenska journalistkåren?
Alla journalister hade gott förtroende för den svenska journalistkåren, förutom Niklas Svensson (Expressen) som inte ville kommentera förtroendet, eftersom han själv är en del av kåren.

Tycker du att granskningen av Sveriges politiker är balanserad?
Mats Knutson (Sveriges Television): “Det sker alltid övertramp, det sker alltid misstag, det sker alltid felaktigheter, men på det stora hela tycker jag det [att svensk politisk bevakning är balanserad]”
Ulf Hamréus (Sveriges Television): “Om man jämför internationellt är den [svenska politiska bevakningen] nog ganska balanserad faktiskt.”. Hamréus har däremot en förklaring till de dåliga undantag i granskningen som finns, “Allting ska gå så fort och det ska ut och man vill skapa rubriker, man vill ju skapa journalistik. Och då kan det ju hända då och då att det blir lite överdrivet eller hårddraget.”
Niklas Svensson tycker att granskningen verkar balanserad utifrån de medier han följer. Evalisa Wallin (Alltid Nyheter under Sveriges Radio) menar att granskningen på kort sikt haft ett stort fokus på Socialdemokraterna, men att det på lång sikt brukar vara balanserat.

Varför tror du att det rapporterats så mycket om Håkan Juholt popularitet, men så lite om utrikesminister Bildts utredning kring misstankarna om folkrättsbrott?
Alla journalister menar att det finns legitima skäl till snedrapporteringen förutom  Wallin. Hamréus menar att det är för att det är för att Juholt är statsministerkandidat. Svensson menar att det är för att Juholt leder Sveriges största riksdagsparti. Wallin menar att hon har mest koll på sitt eget program, där man diskuterat Bildt ofta i samband med händelserna kring Etiopienjournalisterna. Hon säger också att det är svårt att rapportera om Bildt, för att det är så svårt att få honom att kommentera händelser. Hon avslutar med att påpeka att det är ett viktigt VU-möte, och att det bör bevakas.

Var går din förtroendegräns för Juholt/Bildt? När kräver du hans avgång?
Både Knutson, Hamréus och Svensson var väldigt tydliga med att journalister inte ska diskutera hur mycket förtroende partiledare har, och att de inte ska uppmana politiker att avgå. (Det kan vara relevant att påpeka att frågan inte ställdes till Wallin.)

Känner du till hur många demonstrationer som anordnats för Juholt/Bildt och hur många som var där?
Knutson och Hamréus kände inte till demonstrationerna mot Bildt. Niklas Svensson visste genom pressmeddelanden att det hade anordnats demonstrationer mot Bildt. Wallin kände till alla demonstrationer, och hade personligen bevakat en av dem för Alltid Nyheter.

Var går din förtroendegräns för svenska journalister? När bör man sluta jobba som journalist?
Knutson avfärdade frågan som löjlig. Hamréus menade att “om man rapporterar falskt eller driver så att säga falska grejer” har man förverkat sitt förtroende. Niklas Svensson förklarade sin inställning i förtroendefrågan såhär: “Det tycker jag ska vara en fråga för de som följer respektive media. Har man inte förtroende för ett medium ska man sluta följa det mediet. Har man inte förtroende för en journalist ska man vända sig till den journalistens chefredaktör.”. Wallin menade att det är en fråga om att hålla sig till pressetik. “Vi har ju etiska regler att förhålla oss till.”

 

Journalisterna tycker alltså inte att det finns en förtroendekris hos journalisterna. De är inte rädda för att behöva avgå, någon av dem. Jag tog tempen på hur förtroende är för media annars genom att prata med en person som varken är socialdemokrat eller journalist. Hen kommenterade medias förtroendekris såhär:

Vad är ditt förtroende för Sveriges journalister?
“Jag är skeptisk till kvällsjournalistiken efter drevet mot Juholt.”

Tycker du att granskningen av Sveriges politiker är balanserad?
“Nej, den är inte balanserad.”

Varför tror du att det rapporterats så mycket om Håkan Juholt popularitet, men så lite om utrikesminister Bildts utredning kring misstankarna om folkrättsbrott?
“Det är mycket mer spännande med en partiledare för Sveriges största parti som det går dåligt för i opinionsmätningarna. Man känner blodvittring. Och då skulle det vara en fantastiskt intressant nyhet om han skulle avgå. Då har man säkrat vad man skulle skriva om de närmsta dagarna.”

Var går din förtroendegräns för svenska journalister? När bör man sluta jobba som journalist?
“När de medvetet skriver rena faktafel. Jag tycker att Niklas Svensson borde avgå. Han lägger i mycket personliga värderingar i det han skriver. Han har bloggat om att Juholt borde avgå. Känns som att han driver det mest själv.”

 

UPDATE: Även Paul Ronge kommenterar drevet mot Juholt. Han skriver:

@IsakGerson Ur PR-perspektiv – vet ej. Men ett antal journalister hargått för långt i att vädra personliga ambitioner att få bort Juholt.

(Vill du kopiera vidare artikeln? Just do it!)

3 thoughts on “Drevet på Sveavägen 68

  1. Pingback: Newsmill
  2. Dessa fina Stockholmsjournalister som pratar om pressetik samtidigt som de beter sig som en flock hyenor. Ett tips till er: Res ut i landet och ta del av allmänhetens syn på god journalistik. Utanför tullarna kan ni också lära er ett och annat av era hårt arbetande landsortskollegor. Och vem vet, kanske det då blir bra journalister av er också.

Leave a Reply