Utilitaristiskt försvar III – Frågor och svar

Dags för lite svar på frågor och kommentarer:

Marcus Fridholm var först ut med kritiken:

“Nu skall jag villigt erkänna att det är ett tjugotal år sedan jag läste filosofi. Det jag personligen ser som grundproblemet med utilismen är relativisering, att det genom att vara villig att schakra med principer får svårt att dra gränser mellan vilka principer som är relativa till den största möjliga nyttan och vilka som inte är det. I sin grundform erkänner det inte ens att något inte går att relativisera, men den modifierade formen balanserar å andra sidan på äggskal.

Personligen tror jag vi alla använder oss av utilism i vårt dagliga liv lite till mans, ett slags köpslående med våra principer för att få ut maximalt av våra handlingar och ställningstaganden. Däremot har jag svårt att se det fungera som ett sammanhållet, förutsägbart och stringent etiskt-filosofiskt system. Ett principbaserat system är till sin natur mycket lättare att göra förutsägbart, och det är också mindre risk att ett principbaserat system används för att rättfärdiga sig själv i efterhand.”

Jag kan hålla med om att utilitarismen som ideologi inte kan vara heltäckande av det simpla argumentet att vi inte har absolut kunskap om världen. Därför är det viktigt att ta hänsyn till de beräkningar man inte bör göra. Jag beskriver dem närmre i Om liberal utilitarism:

“Vad jag märkte var att utilitarismens problem inte var alla de konsekvensanalyser man behövde göra, utan alla konsekvensanalyser man behövde låta bli. Utilitarismens svaghet är all den kunskap man inte har. Därför måste man veta när man ska lägga ner räknandet och låta sig guidas av principer och försiktighet.”

Sebastian Andersson kommenterade:

“Det du säger är ju i princip att utilitarismen skulle kunna passa in i olika världsbilder och att den som sådan saknar egna mål/värden att sträva mot – och således är en moralfilosofisk metod, snarare än en moralfilosofi. Måhända är detta utilitarismens största svaghet, att den kan formuleras någorlunda koherent men ändock ger föga vidare vägledning. För att uttrycka sig torrt och töntigt.”

Jag förstår inte riktigt vad du menar, men jag ska försöka. Jag tror bara att det finns en enda utilitaristisk utopi, och därmed bara en världsbild som kan svara mot den. Det intressanta med utilitarismen är att det i varje given situation bara finns en rätt handling, och därmed är det väldigt bestämt hur utopin skulle se ut. Och jo, det är just denna utopi som är målet, världen där alla är maximalt lyckliga. Jag tycker att utilitarismen ger mycket vägledning. Skillnaden mellan utilitarismens vägledning och andra moralteoriers vägledning är att utilitarismen kräver väldigt mycket eget tänkande och beräknande, där andra teorier bara kräver att man följer vad som står skrivet. Hur ofta behöver en Kantian reflektera över sina handlingar?

Malte Lewan frågade:

“Jag är utilitarist. De flesta argument som jag har hört emot utilitarismen gränsar till religiösa. Men det “utilitaristiska monstret” tycker jag var lite listigt – har aldrig hört om det förut – och hänger inte riktigt med varför det inte håller som motargument. Måste fundera lite. Och kanske läsa igenom texten ovan en gång till. :-)

Poängen med det utilitaristiska monstret är att för varje “enhet lycka” den konsumerar tjänar den själv två “enheter lycka”. Det betyder att det alltid är positivt att förlora sin lycka till monstret. Till slut är alltså allt lyckligt som finns i världen i monstret. Kontraintuitiva metafysiska antaganden, jag vet.

Paul frågade:

“Jag undrar mest på vilket sätt du vill applicera utilitarismen? Menar du att utilitarismen ska styra eller ska den inpräntas i människor som vardagsmoral?

Om den nu ska styra så föreställ dig att vi har person A han är en medelsvensk med medelinkomst. Han vann 500 000 kr i helgen på v75 bör han då alltså istället för att köpa bmw’n istället skänka pengarna till välgörenhet? Om han väljer att inte göra det har han inte maximerat lyckan oavsett tid och plats. Ska då “staten” styra och tvinga A att skänka alla pengar för det är väl trots allt det som borde ge mest lycka i världen? Samma gällande köttätande, blir alla veganer och djurhållning på det onaturliga industriliknande sätt vi har idag avslutas har vi mat till hela världen.

Eller vilken typ av lycka ska vi styras av Muslimsk, Kristen kanske Hinduistisk? Eller får religionen inte alls vara med?

Kräver inte utilitarismen att man är totalt altruistisk för att den ska fungera?

Detta är frågorna jag jobbar på än så länge.”

Om jag börjar med hur jag vill applicera utilitarismen så finns det två svar. Det korta är, på det sättet som gör folk lyckligast. Men det är ett ganska värdelöst svar. Det långa svaret är att i dagsläget tror jag att utilitarismen gör sig bäst på lagstiftande nivå och i statliga utredningar. I de flesta typer av utredningar. Medicinen och lagstiftandet är bara två områden som skulle tjäna väldigt mycket på att ha fler utilitaristiska utredningar. Däremot anser jag inte att lagstiftare och läkare på stående fot ska gissa sig fram till sina beslut. Mer utredningar!

Vad gäller medesvensken så måste man fråga sig vad för följder riktlinjen att man alltid ska ge bort sina överflödiga pengar får. Jag själv anser att man bör ge bort mycket till välgörenhet om man kan, men jag tror att världen hade blivit sämre om människor inte varit sporrade att tjäna pengar. Jag tror alltså att man måste överväga den långsiktiga nyttan för samhället i stort innan man ansluter sig till principer om maximal kortsiktig välgörenhet. Däremot anser jag att vi är skyldiga att minska vårt köttätande med iallafall 99%.

Vad gäller vilken typ av lycka som ska styra så beror det på vad som är effektivast. Om jag blir lyckligast av en buddhistisk definition av lycka, då bör den maximeras i mitt fall. Om jag blir lycklig av en sekulär definition av lycka bör den maximeras.

Angående huruvida utilitarismen kräver altruism tänkte jag ta upp det i en av de framtida inläggen i serien.

Mikael Nilsson kommenterar:

“För att tydligt illustrera Marcus’ poäng om att utilitarismens problem är att den kan användas till att rättfärdiga i grund och botten vad som helst:

http://nonicoclolasos.wordpress.com/2010/06/21/ska-vi-lata-manniskor-svalta/.”

Jag håller faktiskt med artikelförfattaren, och jag funderar på att skriva om artikeln senare om inte någon annan på filosofibloggen gör det. För mig är slutsatsen inte kontraintuitiv. Tvärtom ser jag att det är så världen fungerar idag. Samtidigt bör man inte förringa värdet av att rädda vissa liv nu. Det måste finnas en balans i kalkylen mellan hur många liv man ska rädda senare och nu. Och tilläggas bör att vi inte vet säkert om den teknologiska tillväxten kommer att fortsätta.

Sedan kom ett par frågor in på facebook. Anders Paulsson frågade:

“hur förhåller sig utilitarismen till monopol och oligopol situationer. -Försöker få grepp, kan du förklara Isak.”

Det finns argument både för och emot monopol och oligopol inom utilitarismen. Som mycket annat beror det på fall till fall. Jag själv gör lyckokalkylen att oligopol och monopol nästan alltid är kontraproduktiva, vilket jag förklarar i Om liberal utilitarism:

“Jag är fortfarande övertygad om att marknadsliberalismen i sin darwinistiska utformning är dödligt effektiv när det gäller att serva sina konsumenter. Jag tror också att marknadsliberalismen i sin rätta utformning är väldigt bra på att aktivera folk. Och jag tror att liberala rättigheter och liberala demokratier är ett jättebra sätt att aktivera folk politiskt. Genom att ge människor möjligheter att välja uppmuntrar man dem att tänka och agera på bästa sätt.”

Jag tror med andra ord att fria marknader är lyckomaximerande. Vilket är det enda som krävs för att man ska försvara något. Antagandet att fria marknader är lyckomaximerande är inte ett utilitaristiskt antagande, utan en kalkyl jag gjort själv.

Jag och Frans Witting hade diskussionen som följer:

F: “Vad det gäller utilitarismen så tycker jag att det är rätt i den mån att lyckan bör maximeras men vill tycka på problematiken i att folk tror att de vill ha saker som de inte nödvändigtvis blir lyckligare av. Därför bör samhället snarast sträva efter att lägga en hög miniminivå för levnadsstandard.”

I: “Hur gör du deduktionen från “problematiken i att folk tror att de vill ha saker som de inte nödvändigtvis blir lyckligare av” till “Därför bör samhället snarast sträva efter att lägga en hög miniminivå för levnadsstandard.”?”

F: “Jag tror att när en människa har mat, hushåll, sysselsättning, förströelse och en basal säkerhet är möjligheterna att öka lyckan materiellt begränsade. Det är lätt att idealisera en högre materiell standard som inte nödvändigtvis tillför något. I och med lyckans komplexa natur kan det vara en svårighet att avgöra vad som ökar lyckan och särskilt vad som ökar lyckan mest.”

Jag tror att det är ett missförstånd mellan lycka och levnadsstandard. Jag tror t.ex. att bortskämdhet är en väldigt utilitaristiskt negativ egenskap som uppstår ur levnadsstandard. Jag tror också att klassklyftor är utilitaristiskt negativa i sig själva genom att själva levnadsstandardskillnaderna minimerar lycka.

5 thoughts on “Utilitaristiskt försvar III – Frågor och svar

  1. Jag måste nog ifrågasätta detta:

    “Jag tror bara att det finns en enda utilitaristisk utopi, och därmed bara en världsbild som kan svara mot den. Det intressanta med utilitarismen är att det i varje given situation bara finns en rätt handling, och därmed är det väldigt bestämt hur utopin skulle se ut. Och jo, det är just denna utopi som är målet, världen där alla är maximalt lyckliga. Jag tycker att utilitarismen ger mycket vägledning.”

    Varför är det uteslutet att det i vissa situationer finns olika handlingar som ger samma lyckoresultat ? Kanske är det osannolikt att flera handlingar skulle ha exakt samma resultat på decimalen, men att resultaten skulle ligga så nära varandra att det inte är urskiljbart för den som handlar ter sig inte som osannolikt.

  2. Jag aktade mig hårt för att säga att utopin går att uppnå, men iochmed att jag tror att lycka är en oändligt graderbar egenskap (d.v.s. två personer kan inte vara EXAKT lika lyckliga), så tror jag att man bara kan tänka sig en enda maximalt lycklig värld.

    Däremot har du rätt, vi kommer nog aldrig kunna räkna ut precis de handlingar vi behöver göra för att nå denna värld. Det är en mänsklig brist. Men jag tror ändå att det bara finns en enda hypotetisk utopi.

  3. Min kommentar handlade om det jag ser som utilitarismens stora svaghet; nämligen att värdet “maximal lycka” inte kan motiveras utifrån utilitarismen själv, utan hänger på en världsbild som definierar lyckan. Se på vilka skilda uppfattningar det finns bland utilitarister om vad lycka innebär.

    Tydligast blir det med exemplet om den egoistiske utilitaristen som menar att maximal lycka enbart handlar om hans eget välbefinnande oavsett vad det kostar andra människor. Vilken invändning kan du möjligtvis komma med mot en person som har en sådan världsbild?

    Jag menar inte här att min världsbild överglänser egoistens i fråga om förnuftighet, men att utilitarismen har ett inbyggt problem som handlar om att den förutsätter sin egen förutsättningslöshet/neutralitet/”uppenbarlighet”/”autorationalitet”. I själva verket förutsätter utilitarismen en (eller en annan) världsbild, inklusive epistemologi, metafysik och metaetik, som står som ramverk för all diskussion. Som bäst är utilitarismen en metod att använda för att förverkliga den stora berättelse och mål som världsbilden utgör och upphöjer. Problemet är alltså inte att den förutsätter en specifik världsbild (det gör alla moralteorier), utan att den är blind för det faktumet.

    Kantianismen har exakt samma problem. Även om det är en osanning att påstå att en kantian inte behöver reflektera. Det är att missa poängen här: människor har reflekterat i alla tider, och ändå har vi inte kommit överens om särskilt mycket! Nej, en universell etik tror jag måste börja i partikulära sanningar, och sådana är per definition inte självklara, uppenbara, utan hänger på att man fått dem givna till sig (det är alltså ingen nödvändig sanning utan en tillfällig, som man råkar stöta på) och _tror_ på dem (det vill säga aldrig kan bevisa bortom allt tvivel).

    Vad är det som gör att du tror på utilitarismen, och vilken omgivande epistemologi, metafysik och metaetik är det som formar din utilitarism?

  4. Hej!

    Jag har en fråga som jag skulle bli väldigt glad om du kunde hjälpa mig att besvara.

    Hur skulle man argumentera mot Mill och utilitarismen?

    Tack på förhand!

    1. Hej,
      Jag måste erkänna att jag är ganska dålig på just Mill, men utilitarismen går att argumentera mot. Det finns två generella sätt. Antingen kan en argumentera mot utilitarismens centrala värderingar. Kan det vara så att moralen kan reduceras till endast njutning eller tillfredsställda preferenser? Finns det inget annat sm räknas? Är njutning eller tillfredsställda preferenser alltid bra?

      Sedan finns det olika sätt att visa att utilitarismen leder till slutsatser som inte går att godta. The repugnant conclusion är nog det mest berömda exemplet på det.

Leave a Reply