Liberalism och judiska frågor

I Sartres Anti-semite and Jew kritiseras inte bara övertygade antisemiter utan också de han kallar democrats som är jämförbara med socialliberaler. De som på ytan bryr sig om judar men ändå är oförmögna att bygga ett samhälle som välkomnar judar. “The anti-Semite reproaches the Jew wirth being Jewish; the democraft reproaches him with wilfully considering himself a Jew. Between his enemy and his defender, the Jew is in a difficult situation: apparently he can do no more than choose the sauce with which he will be devoured. We must now ask ourselves the question: does the Jew exist? And if he exists, what is he? Is he first a Jew or first a man? Is the solution of the problem to be found in the extermination of all the Israelites or in their total assimilation?” (s. 58)

Sartres poäng är att antisemiten vill göra juden judisk för att motivera att upphäva honom som människa (mörda honom). Liberalen vill upphäva hans judiskhet för att motivera att han ska ha samma rättigheter (assimilera honom), en klassisk tanke i fransk postrevolutionspolitik. En av sakerna liberalen fruktar hos den judiska minoriteten är att minoriteten utifrån sin position ska utveckla “a consciousness of the Jewish collectivity – just as he fears that a “class consciousness” may awaken in the worker” (s. 56-57), att de utifrån sin sociala position ska förstå sig själv som en minoritet och ställa politiska krav utifrån det.

Den här synen på judar och judiska organisationer är med mig när jag läser Göteborgspostens artikel om att Vänsterpartiet hoppar av samlingen Länsstyrelsen organiserar för att hedra förintelsens offer som passande nog kallas “Samling för demokrati” (vad nu det har att göra med förintelsens offer). De motiverar avhoppet med att de “tycker att det är en skymf mot förintelsens offer att göra den här manifestationen tillsammans med ett rasistiskt parti”. Läser man vidare kan man läsa att

Det är inte bara Vänsterpartiet som har diskutera[t] om det är lämpligt att Sverigedemokraterna finns med. George Braun, ordförande judiska församlingen i Göteborg, berättar att han själv nyligen lyfte den med landshövding Lars Bäckström, som är den som står som huvudarrangör.
– Det har ifrågasatts länge om Sverigedemokraterna är lämpliga att vara med, eftersom det handlar om en minnesdag för Auschwitz befrielse.
Hur ser ni från församlingens sida på det?
– Vi har haft uppe frågan helt nyligen och jag har tagit upp den med landshövdingen. Vi har talat om det, men det finns inget beslutat.

Judiska församlingen har alltså också protesterat mot att Sverigedemokraterna är med. Den överlägset största judiska gruppen – ashkenazijudarna – var nära att utrotas helt under förintelsen (vilket var ett uttalat mål). Än idag lever samma nazistiska rörelse och än idag förnekas utrotandet av judar. Och det verkar inte bli mindre. Så det finns fog att tro att Göteborgsposten och Länsstyrelsen kommer att ta den här synpunkten på allvar. Så sker dock inte. Länsstyrelsen har inte ändrat beslutet att bjuda in Sverigedemokraterna, och förvånande nog får de inte ens kommentera beslutet.

Nej, istället får Sverigedemokraterna genom Jörgen Fogelklou (konstaterad övertygad antisemit) kommentera anklagelserna, och utan att få följdfrågor avfärdar han anklagelserna som trams. Efter att vi vet att han är en av de antisemiter som gör att vi behöver minnas förintelsen.

Så enkelt kan man avfärda och osynliggöra den judiska församlingens och därmed den judiska gruppens ägande av minnet av nazisternas försök att förinta den judiska gruppen. Judar tillåts finnas som individuella människor, men inte som grupp. Kollektiva judiska åsikter, även när det gäller förintelsen, erkänns inte.

Julbibeltexterna

Två texter brukar läsas i kyrkan på julmässorna, dels handlar det om Lukasevangeliets redogörelse för Jesu födelse (ni vet, skattskrivningen, herdarna, änglakören, det finns i Luk 2:1-20). Den texten är mycket, mycket känd. Den står i centrum under julfirandet. Det sätts upp julspel om den. Det görs TV-serier om förloppet. Alla älskar Lukasevangelietexten.

Den texten som fått ligga lite i bakgrunden är Jesajas text om Jesus kommande till jorden (kapitel 9, vers 2-7). Den lyder som följer:

Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram. Du låter jublet stiga, du gör glädjen stor. De gläds inför dig som man gläds vid skörden, som man jublar när bytet fördelas.

Oket som tyngde dem, stången på deras axlar, förtryckarens piska bryter du sönder, som den dag då Midjan besegrades. Stöveln som bars i striden och manteln som fläckats av blod, allt detta skall brännas, förtäras av eld.

Ty ett barn har fötts, en son är oss given. Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn:
Allvis härskare,
Gudomlig hjälte,
Evig fader,
Fredsfurste.

Väldet skall bli stort, fredens välsignelser utan gräns för Davids tron och hans rike. Det skall befästas och hållas vid makt med rätt och rättfärdighet nu och för evigt.

Herren Sebaots lidelse skall göra detta.

Jag hade gärna sett mer fokus på Jesajatexten. Om inte annat vore det ett sätt att vända fokuset från ett personfokus på Jesus (wow, guds son, wow, jungfrufödelse) till ett fokus på hur tron kan förändra vårt samhälle. Det är idag populärt att diskutera frågor som jungfrufödselns äkthet och betydelse (gärna på ett mer ifrågasättande sätt, gärna med kvinnliga ärkebiskopar). Men vad skulle hända om våra teologiska diskussioner istället handlade om “vad innebär det att förtryckarens piska bryts sönder?”, “vad är vår del i det brytandet som kristna?”, “hur ser vi till att militäruniformerna bränns upp?”, “vad innebär det att Jesus är en fredsfurste?”. Och kanske framför allt “hur väl har Jesus lyckats? hur kan vi bidra?”

Recension av Mammons tempel i Kungsträdgården

Jag kommer till Kungsträdgården från vattnet. Det första jag möts av när jag kommer in på torget är Mammonfirandets huvuddel: plånboksoffrandet. Vad som säljs är nästan uteslutande vad som fördomsfullt kallas krimskrams. Smycken, dekorationer, ljus, symboler. Jag tycker att dömandet av offrandet är lite problematiskt. Offrandet av pengar görs ju med ärliga intentioner och av en stark övertygelse. Pengar offras och lycka, kärlek, värme, familjestämning och samförstånd förväntas i utbyte från Mammon. Vi lever ändå i ett samhälle där allt fast förflyktigas, där allt heligt profaneras, så varför skulle folk inte vända sig till Mammon för att försöka köpa tillbaka det profanerade?

Redan från avstånd märks Mammonliturgins ljud och ljus. Jag tror att excesserna i elektroniskt ljus som dominerar Mammonfirandet från början handlade om att visa upp sitt överflöd (som ofta med Mammonritualerna), men idag är elljus är väldigt billigt. Därför blir den överdrivna elljuspyntningen mer och mer absurd för var år som går. Många av psalmerna som spelas handlar om snö. Det visar ändå en viss ödmjukhet att ett så osäkert naturfenomen ges en så stor plats i ett Mammonfirande. Snö är ju en sak Mammon eller hans präster ej har makt över. Skridskoåkningen går däremot att kontrollera. Med dagens klimat är det inga problem för Mammons präster att bygga en skridskobana – eller att tjäna pengar på den. För ett firande för en följeslagare utan egna skridskor kostar det 60 kronor att fira med skridskoåkning.

Innan jag går in i altarrummet, det heligaste på Mammons tempel i Kungsträdgården, tittar jag på rummets yttre dekorationer. Jag har hört från Stockholmare att framstående konstnärer tävlar varje år för att få pryda det och visa sin trohet till Mammon. Vad jag ser är: Katter som äter julbord där huvudrätterna är julskinka och köttbullar! Möss som överallt arbetar för katternas firande! Och det är bara första fönstret. Mänskliga värden tillskrivs icke-mänskliga djur. Djuren äter varandra och har en fullständigt rasifierad (specisierad?) arbetarklass. Är detta en sarkastisk kommentar över samtiden eller bara ren ideologiproduktion? Jag tror tyvärr det senare.

Utställningen heter tydligen “Julens hjälpredor” och handlar om hur alla de icke-mänskliga djuren i naturen går samman för att organisera och bygga det mänskliga julfirandet. Bekvämt nog har de glömt att skildra alla icke-mänskliga djur som lider och dör för att hamna på våra julbord, för att vi ska kunna äta julskinka och ost. Jag funderar på varför griskroppen har en så central roll i Mammonfirandet. Vissa säger att det bara är tradition, men jag tänker ändå att det finns något djupare. Slaktandet av grisen visar makt. Och det är någonstans det som är det centrala i Mammonfirandet. Excessen i pengaoffrande handlar i grund och botten om att visa makt. Välgörenheten handlar om att visa makt. Att ge varandra dyra presenter handlar om att visa makt. Och slaktandet av grisen handlar om att visa makt.

När jag kommer in i altarrummet, Nordiska Kompaniet, känner jag direkt att jag behöver ta av mig mössan av respekt. Här är följeslagarna tillgivna och dyrkandet dyrt. Jag önskas god jul av stora, dekorerade skyltar vart jag än tittar. Många arbetar med att bistå offrandet av pengar och med att hålla firandet rent från fattiga. När jag kommer tillbaka till Centralstationen, på väg hem mot Uppsala påminns jag om Mammonfirandet ännu en gång när jag ser bod efter bod med julförsäljning uppställd på Centralstationens bästa utställaryta. Bodarna är väldekorerade och säljer lite allt möjligt juligt. Här någonstans börjar jag förstå varför Mammonfirandet får överskugga alla aspekter av det kristna julfirandet så mycket. Det är ingen enskild religiös händelse. Det är en trosuppvisning som hela samhället deltar i. Och vi lägger så mycket pengar, tid och plats på det. Mammon vet verkligen hur en organiserar folk i ett samhälle där religionen är på bakgång.

Jag är verkligen för religionsfrihet och allt. Men jag kan inte undgå att önska att Mammons följeslagare kunde låta oss kristna ha vårt julfirande. Det handlar inte om att jag vill tysta deras religiösa utövning. Det är bara en fråga om respekt.

Vem är egentligen vår nästa?

(Den här texten skrev jag till Kristna Studentrörelsens medlemstidning. Läs den och många andra texter här.)

Vem vår nästa är kan verka som en ganska enkel fråga, men om vi tänker tillbaka på kristendomens ungefärliga 2000 år kan vi enkelt se att vi inte alltid haft så rätt. Kristna har i många perioder betett sig illa mot olika grupper i samhället och hittat teologiska rättfärdiganden för detta. Att kristendomen accepterat olika patriarkala samhällen rakt av är ingen hemlighet. Kvinnor kan fortfarande inte, enligt de teologiska reglerna, leda vissa av våra kyrkor. Och i praktiken utestängs de från ledarskapet i ännu fler. Det var inte så längesen kyrkan jag växte upp i, Svenska kyrkan, ens tillät dem att bli präster. Kvinnor har osynliggjorts i vår teologi och våra församlingar. För bilden av vår nästa har främst varit en man.

Under slaveriets tid sågs knappast de svarta som vår nästa. Det fanns massor av sätt att rättfärdiga det. De svarta sågs som för korkade, som för barbariska och för omänskliga. De kunde ju omöjligvis vara vår nästa. På det sättet rättfärdigade kristna i stora delar av västvärlden ett förtryck som varade i sekel och fortfarande påverkar våra samhällen. Idag är det, tack och lov, väldigt kontroversiellt att påstå att svarta människor inte är de nästa vi ska älska och tjäna som kristna. Men har vi lärt oss något?

I boken “Jordens herrar” redogör den kristne Pelle Strindlund för hur slaveriet som påtvingades de svarta rättfärdigades intellektuellt. Strindlund visar också hur många av argumenten som använts precis på samma sätt för att rättfärdiga vårt samhälles behandling av icke-mänskliga djur.

För vad är det egentligen som bestämmer vilka våra nästa är? Är det intelligensen? Är det förmågan att fungera i samhällen? Är det möjligheten att känna kärlek och empati? När vi drar en sådan gräns måste vi också konfrontera våra egna fördomar och ta reda på hur icke-mänskliga djur egentligen är.

Kapitlet “Monkeys are people too” i boken “Superfreakonomics” visar att apor väldigt enkelt kan lära sig hur pengar och handel fungerar. Många apor kan, med hjälpmedel som tangentbord och teckenspråk, lära sig hålla ganska bra diskussioner. De kan ha både samhälleliga och kärleksfulla relationer. Forskning på hönor visar att de har en väldigt stark förmåga till empati (och när det kommer till empati har mänskligheten som helhet knappast mycket att skryta om). De här exemplena är bara exempel. Ett större men overifierat mönster verkar vara att de flesta icke-mänskliga djur är smartare och mer samhälleligt välfungerande än vi tror. Och vem som har haft ett större husdjur kan förneka det?

Men det var inte vetenskapliga upptäckter eller studier av svarta slavar som gjorde att vi övergav slaveriet. Det var en hård kamp för en förändring i värderingar och synsätt. Hur vi ser på vår nästa visar verkligen hur våra värderingar påverkar vår omvärldsuppfattning. Att den tidens vita såg svarta som korkade och djuriska var inte för att svarta på något sätt utstrålade de egenskaperna. Det var för att de i sitt maktperspektiv medvetet eller omedvetet valde att se svarta på det sättet. De valde vad som var bekvämt att se framför vad som var rätt att se.

Men för att slippa det misstaget finns det ett bra sätt att definiera vilka vi som kristna ska älska och tjäna. Vi kan glömma sorteringar som utgår ifrån intelligens, styrka, makt och utveckling. I förlängningen kommer de alla att leda till en ordning som utgår ifrån den starkes rätt. Istället kan vi fråga oss samma sak som den klassiske filosofen Jeremy Bentham när vi diskuterar vem som är vår nästa: “The question is not, Can they reason? nor, Can they talk? but, Can they suffer?”

PS. Ett par tips. För mer information om kristen vegetarianism, kolla in den kristna vegetariska föreningen Vildåsnan och köp eller ladda ner den kristna vegetariska kokboken.

Alla helgons dag

På alla helgons dag träffade jag en gammal vän jag brukar besöka då och då. Det var en av mina närmsta gymnasievänner som la sig på tågspåret under gymnasiets sista år. Jag har varit vid graven ett par gånger om året sedan dess. Men i år var jag för första gången där med sällskap. Sällskapet ingick i samma nära vänkrets. Men det var inte bara sällskapet som var speciellt. Vi var där tillsammans med sällskapets sju månaders gamla barn. Någonting med barnets närvaro gjorde att mycket av meningslösheten med vännens död släppte. Vad som hände med vår vän i gymnasiet var också något som hände oss, och har format oss djupt. Vem vet om samma barn fötts för sju månader sedan om vännen inte dött? Vem vet om mitt sällskap varit en lika bra pappa? Det här är nog ett bra sätt att omfamna döden, att se på det nya livet och den mening det ger oss. Vår vän kommer inte bara att leva vidare genom oss, utan också genom de nya liv vi sätter till världen.