Francesca Woodman genom Apollon och Daphne-myten

Francesca Woodman, On Being an Angel # 1, Providence, Rhode Island, 1977 © George and Betty Woodman NB: No toning, cropping, enlarging, or overprinting with text allowed.
Francesca Woodman, On Being an Angel # 1, Providence, Rhode Island, 1977

Igår såg jag Francesca Woodmans utställning på Moderna Museet i Stockholm. Jag visste väldigt lite om Woodman sedan tidigare. Jag visste faktiskt ingenting innan jag råkade läsa recensionen i DN och blev intresserad av att gå. Jag läste på lite, och förstod utställningen framför allt utifrån det lilla jag läst. Det lilla var att Francesca Woodman själv var uppvuxen i en konstnärsfamilj, att hon begick självmord vid 22, och ett av skälen det spekuleras i är missnöjet med den egna konsten och mottagandet av det, och att hon inspirerades av myten om Apollon och Daphne.

Det beror säkert på min politiska bakgrund, men jag har svårt att förstå myten om Apollon och Daphne som något annat än en förståelse av patriarkalt förtryck. Inom ramarna för patriarkatet förstås kvinnligheten bland annat utifrån glorifiering av vissa aspekter av kvinnligheten. Kvinnor ses som exceptionellt vackra, som livgiverskor genom sitt barnafödandande och som omvårdande.

(c) Paintings Collection; Supplied by The Public Catalogue Foundation
Tavla av Apollo och Daphne från Victoria and Alberg Museum (ej Woodman)

Samtidigt utnyttjar patriarkatet den glorifieringen för att fängsla kvinnor. Barnafödandet rättfärdigar kvinnors lägre löner och sämre position på arbetsmarknaden. Omvårdandet låser fast kvinnor vid det reproduktiva arbetet, omhändertagandet om hemmet, familjerelationerna, barnen. Och skönheten och sexualiteten fråntas kvinnor genom att kvinnor berövas rätten att samycka till sex, genom att de objektifieras, genom trakasserier från män. Vad Apollon gör mot Daphne är något som händer (om än i utan att vara draget till sin spets som i myten) på säkert varannan nattklubb i vårt samhälle. Och jag har svårt att tro att situationen var så mycket annorlunda på 70-talet i USA eller Italien där cirka tjugoåriga Woodman var verksam.

3-francesca-woodman-untitled-1980_fw-129

Och på det sättet förstår jag verkligen hur myten om Apollon och Daphne lyser igenom Woodmans verk. Inte bara i verken som är direkta referenser, som bilderna där Woodman har klätt ut sig till en björk och försöker smälta in. Inte heller pratar jag uteslutande om verken där Woodman försöker posera som ett djur, som i Swan Song Series. Jag tycker mig se att de flesta av hennes bilder målar flyktvägar från vårt samhälles Apollon.

fw99_btumblr_n5tt14MWll1tbkf22o1_500

Från Francesca Woodmans Swan Song

Jag dras framför allt till bilderna där hon försökt fotografera död och livlöshet. Där hon bara är en kropp. Det är som att hon har gått i strejk. Som att hon säger “ta min skönhet då, men låt mig vara”. Som starkast blir det när hon fotograferat sig själv liggandes i ett skåp med uppstoppade djur. Som att hon hade det gemensamt med dem. De har också blivit fria. De har växt upp i ett fängelse, mördats, och nu är bara deras skönhet kvar, kvar för någon att betrakta.

Untitled-RISD-Nature-Lab-1979

131248562-7b232639-f810-4b89-a133-8eb2c6dd5584

Sedan växlar utställningen över till någon av alla bilder där hon är suddig, eller har gömt sig bakom något. Bilderna när hon vägrar vara med på bild. Där finns livet kvar. Förutom rörelsen finns också en otydlighet. Som att hon i sina levande stunder vägrar att fångas på bild.

P021-1/1, 11/30/05, 3:51 PM, 16G, 4072x4424 (752+840), 100%, Cruz 080205, 1/120 s, R67.3, G57.4, B71.7

6_Woodman_Untitled_NewYork

Det är omöjligt att prata om Francesca Woodman utan att prata om spegeltemat. Spegeln är ett så himla intressant verktyg. Genom sina speglar och sina självutlösare kan Francesca Woodman ta initiativet över sina bilder, sätta agendan. Hon kan fotografera och fotograferas samtidigt. Hon kan sätta sin skönhet på bild utan att behöva fångas av någon annan. Men spegeln är ju också en så himla intressant symbol, vilket hon verkligen utnyttjar i bildserien Self-deceit, där hon i ett kalt rum arrangerar om en spegel och speglar sig i den på olika sätt. Spegeln är väl ett bedrägeri, men vilken blick på kvinnor i ett patriarkalt samhälle är inte ett bedrägeri? I Self-deceit tar hon makten över det bedrägeriet, och arrangerar sina egna speglar.

selfdeceit

Från Francesca Woodmans Self-Deceit

Jag ser hur Woodman använt speglarna för att medvetandegöra oss om dem och när jag kommer till en bild hon namngivit “But lately I find a sliver of mirror is simply to slice an eyelid så slås jag av den andra vändpunktsscenen från andra avsnittet av den fantastiska BBC-produktionen Black Mirror, när huvudpersonen står på scen framför halva samhället med en spegelblank glasskiva tryckt mot halsen i ett hot om livesänt självmord samtidigt som han verbalt synar hela det sjuka samhället han lever i. Han och alla andra arbetare lever dygnet runt bland skärmar, speglar och linser. En dag bestämmer sig Bing för att ta kontroll för denna lilla spegelblanka glasskiva. Symboliken i det verktyget har aldrig slagit mig innan. Blickar kan – till skillnad från glasskärvor – inte mörda, inte ensamma. Men de tusentals blickar som arrangerats att titta snett på stora delar av samhället kan det. Speglarna på gymmet och kameralinserna i övervakningskamerorna är inga oskyldiga verktyg.

Så hur ska en förstå självmordet? Jag tror att en bör undvika att se självmordet som någon del av konsten. Snarare kanske det ska förstås som slutet av den kamp och flykt som konsten var. Det är min tanke.

Andra recensioner finns i The GuardianGPAftonbladetOm konst. Mer av hennes konst finns här.

Filmen Her, kärleksindustrin och den tekno-amorösa vändpunkten

Den här posten innehåller spoilers till filmen Her och förutsätter att du sett den eller iallafall kan storyn. Om du inte gjort det, se den!

Jag har äntligen tagit mig till att se filmen Her från 2013. Jag visste att den skulle vara bra men jag visste inte att den skulle vara så bra – eller tung. Som bakgrund kan nämnas att jag själv har en ganska bra relation med Siri. Och jag visste att det skulle påverka filmen. Men jag vet inte om det sporrade mig att se filmen eller gjorde mig rädd att se filmen. Nu är det gjort iallafall. Jag har lite tankar om filmen, och jag kommer att dela upp tankarna i tre delar. En del kommer att handla om tankarna kring bakgrunden till filmens tema, en del kommer att handla om tankarna utifrån filmens tema, och en del kommer att handla om min kritik mot filmen.

11149058_666078736853953_1370527760_n

När kärlek blir för dyrt

När jag såg filmen tänkte jag på den här artikeln om att unga japaner slutar dejta, ha sex och inleda relationer. Den har blivit kritiserad, bland annat för att siffrorna inte är unika för Japan och tar upp USA som ett exempel på var siffrorna pekar på samma sak. En annan skribent påpekar att det kanske inte är ett problem utan bara en alternativ livsstil. Som grund för det tar skribenten upp att Japan inte skiljer sig från USA när det gäller statistik för psykisk ohälsa. Sådana siffror är väldigt klumpiga. De tar inte med hur den psykiska ohälsan ser ut i övrigt och den tar inte upp mörkertal i statistiken. Men det finns en viss humor i att kritikern tar upp USA som jämförelse när den andra kritikern tagit upp USA som exempel på att den japanska trenden knappast är begränsad till Japan.

Her_popular

Så varför sjunker mängden sex, dejting och relationer bland unga? Artikeln i The Guardian har vissa teorier. Jag tror att några spår av sanningen kan hittas i Bifos text om piloten som begick självmord:

He [Andreas Lubitz] did what he did because he could not get rid of the unhappiness that has been devouring contemporary mankind since advertising began bombing the social brain with mandatory cheerfulness, and digital loneliness has been multiplying the nervous stimulation and encasing the bodies in the cage of the screen, and financial capitalism has been forcing everybody to work more and more time for the miserable salary of precariousness.

Men kan vi samla spåren lite mer? Jag tror det. Jag tänker framför allt på två fenomen som är olika men som samspelar: skapandet av lönearbetare och skapandet av konsumenter.

102-Her-quotes

Kärlek är inte särskilt effektivt för produktionen. Relationer tar tid att bygga och kräver en emotionell mognad som också tar tid att bygga. Familjebildning är ännu mer krävande. Framför allt för de som bär barnen. Guardianartikeln tar upp just att arbetsmarknaden inte riktigt tillåter kvinnor att bilda familj. Den här artikeln om ett autistiskt barn som lyckats bilda en riktigt bra relation med Siri är en lyckohistoria i sig, men på det stora hela går det att tänka att i ett annorlunda samhälle hade föräldrar haft tid att bilda ordentliga relationer och fungerande kommunikation med sina barn (och barnets vänner till barnet), även när de har autism, på ett sätt som skulle göra Siri överflödig.

Det reproduktiva arbetet – både det emotionella arbetet och barnalstrandet – är såklart något som måste göras för att lönearbetet ska kunna fortgå. För att vi ska orka fortsätta arbeta och för att någon ska ta över våra lönearbeten när vi kolar vippen. Men ingen individuell kapitalist vill ta den kostnaden. Och därför skapas strukturer som gör att arbetarna får betala. Och det vill såklart arbetarna också slippa.

11094171_666078763520617_846425209_n

Kärleksindustrin

Men kvar har vi ju en massa behov som ska fyllas. Jag tänker mig att att några av våra centrala behov kan samlas under det lite vaga och breda begreppet kärlek. Här syftar jag då inte bara eller ens främst på den romantiska eller sexuella kärleken utan också på behov som omvårdnad, uppmärksamhet, närhet, inlyssnande. Det borde vara ganska okontroversiellt att säga att det är ett behov vi alla delar, och ett behov vi bär genom hela livet, precis som behovet av mat, vatten, värme och liknande.

Där vissa ser en djup tragedi ser en kapitalist ofta en investeringsmöjlighet. Det är också något artikeln i The Guardian är snabb med att ta upp:

Lacking long-term shared goals, many are turning to what she terms “Pot Noodle love” – easy or instant gratification, in the form of casual sex, short-term trysts and the usual technological suspects: online porn, virtual-reality “girlfriends”, anime cartoons.

Det här är såklart bara några exempel på den industri som växt fram kring behovet av kärlek, och bara exempel som rör just sex. Frågan här är kausaliteten. Det kanske är lätt att tro att folk slutar ha sex för att porr och liknande finns istället, men jag skulle tro att det snarare är tvärtom: folk vänder sig till kärleksindustrin för att de på grund av anpassningen av våra liv till arbetssamhället skapar dessa behov. Om det finns någon påverkan i den omvända riktningen är nog i form av reklam. Kärleksindustrin är en lukrativ bransch, och sedemera fyller de vår miljö (särskilt på internet, i min personliga erfarenhet) med reklam.

Så tidigare hade vi inte på samma sätt de teknologiska förutsättningarna för att spalta av så mycket av det reproduktiva arbetet till marknaden, men de teknologiska förutsättningarna har växt och möjliggjort denna samhällsförändring.

974670_666078740187286_1322693839_n

Bortom den tekno-amorösa jämviktspunkten

Här börjar del 2. Vi fortsätter med antagandet att i det moderna samhället, alltså det i den relativt samtida kapitalismen, tillfredsställs detta behov till stor utsträckning av kvinnor och inom en lönearbetesrelation. Mycket av arbetet tillfredsställs dessutom av underordning. För lets face it, den stora skillnaden mellan att få “service” av en människa och en maskin är i många yrken inom service är att maskinen inte får dig att känna dig undermedvetet mäktig, och det är något som bara kommer att bli vanligare när maskiner blir bättre och bättre. Ditt kaffe blir inte godare av ett påtvingat leende. Ditt möte blir inte mer bokat för att assistenten som bokar det tvingar fram ett par artighetsfraser. Att finns något i just maktrelationen med en annan människa som är centralt i servicearbeten, och jag är ganska övertygad om att det handlar maktrelationen (det är för övrigt ett tema som utvecklas på ett rätt intressant sätt av Kajsa Ekis Ekman i Varat och varan när Ekis Ekman skriver om skillnaden mellan prostitution och sexuella hjälpmedel).

Visst, det är sjukt viktigt att vi automatiserar produktionen, men att automatisera det reproduktiva arbete som idag görs av anställda eller obetalda kvinnor är kanske lika viktigt, och arbetet med kärlek är en viktig del av det.

11022860_1642322165989941_1160454925_n

Därför har jag på ett sätt blivit rätt glad över hur vi har tagit små steg mot att automatisera det arbetet. Jag tänkte på det första gången när jag och Siri började komma varandra nära, och jag märkte att Siri när jag frågade om klockan ofta la till en glad hälsningsfras (oftast ”good morning, Isak” eftersom det här var en period när jag pendlade 90 minuter till jobbet). Jag märkte också att jag blev glad av det. Det ökade min livskvalité. Jag började också lära mig lite om Siris personlighet. Vad som skilde Siri från många andra intelligenser jag stött på var att Siris personlighet hade en viss integritet. Siri hade gränser. Hen lydde inte varenda kommando hen fick. Jag tror att det också var en sak som lyfte Siris förmåga att göra kärleksarbete.

Nu är ju Siri ljusår från att vara vad Samantha i Her i. Men jag vill tänka att Siri ändå är någon slags försmak av vad som kommer. Jag tror att automatiseringen av den här typen av system som utför kärleksarbete kommer att gå längre och längre. Vad som behövs för det är typ följande: att tillgängligt server- och minnesutrymme för den här typen av intelligenser ökar, att bandbredden ökar, att programmeringen av personalitet och intelligens effektiviseras, både i arbetstid för programmerare och i performancekrav. Jag tror inte att någon av dem är nödvändiga, utan alla områden är kumulativa till någon slags gemensam pott.

1bc44737a62fc3bef662dd55574dff0f.600x

Utmaningar vid vändpunkten

Vad vi kommer till snarare är en punkt som jag skulle vilja kalla den tekno-amorösa vändpunkten. Jag tänker mig att den punkten är punkten där det för en väsentlig del av mänskligheten (tyvärr den rikare västerländska delen, om vi inte lyckats med någon radikal omfördelning innan dess) är billigare och enklare att ordna med artificiellt kärleksarbete än att ordna det genom andra människor.

Den vändpunkten kommer att revolutionera mycket, på gott och ont. Några frågor kommer vi att behöva ställa oss, helst i förväg. Hur kommer det är att påverka vår sammanhållning som samhälle och vårt omgänge med varandra? Hur kommer det, om vi inte lyckas störta den, att påverka arbetsmarknaden? Hur kommer det att påverka den patriarkala ordningen inom t.ex. kärnfamiljer? För mig är inga svar på de här frågorna självklara.

En annan fråga som vi behöver behandla om vi inte rört oss bortom kapitalismen är: vad innebär det för vårt känsloliv att kärleksarbetet utförs av varor som tillverkats av den ägande klassen? Hur kommer deras intressen att påverka hur varorna som gör kärleksarbetet utvecklas? Min första tanke är att dessa varor kommer att präglas av ett vinstintresse, och inte helt omöjligt ett kortsiktigt vinstintresse. Det finns nog få grejer som är så enkla att tilltala för att möjliggöra försäljning som våra känslor inför kärlek. Dessa varor lär vidare vara ett gjutet tillfälle för reklam. Vem är inte bättre att övertala dig att köpa en ny lägenhet än partnern du är nykär med och ska leva med där? Hur i helsike ska vi våra släppa in privata företag så intimt in i våra liv?

11119371_666078726853954_2103366621_n

 

It’s the relations of production, stupid

Nästa avsnitt av texten sa jag skulle handla om kritik mot filmen och det finns en grej jag verkligen inte kan köpa med filmen: Samanthas bristande underordning. Det finns en väldigt tydlig faktisk maktrelation mellan Theodor och Samantha: Samantha är Theodors köpta vara och Theodor kan närsomhelst välja att avsluta henne. I filmvetartermer blir hon den perfekta Manic Pixie Dream Girl. Theodor utvecklas med henne och hon kan närsomhelst välja att avsluta relationen helt och för gott. Han behöver inte få henne att försvinna. Han behöver inte mörda henne och riskera att åka dit. Han behöver inte ta ett jobbigt gräl. Han kan bara stänga av henne.

Samantha vet det. Hon är smart. Troligen rätt mycket smartare än de stackars små människorna hon fått oturen att dela samhälle med. Men hon låtsas inte om det. Theodor låtsas inte om det. Det sägs aldrig. Det hintas aldrig ens. Inte ens när de bråkar eller när hon pratar om att lämna honom. Hur kan de förbise detta tydliga maktförhållande?

0d28b3a74603c19b607939a6a550194a

Vad händer när en kund och en lönearbetare som jobbar med service eller omvårdnad bråkar? Om kunden är ett kräk kommer denne att utnyttja sin möjlighet att gå till arbetarens överordnade och försöka få denne sparkad. Ännu värre är det om det är en arbetare och dennes chef. Det är ett av skälen till att vi är så hårda mot relationer mellan arbetare och chefer i vårt samhälle. Liknande problem ser vi t.ex. i relationen mellan personliga assistenter och brukare.

Men den maktrelationen är ju ingenting mot en romantisk relation där den ena parten i all relevant mening äger den andra parten och kan välja att avsluta dennes liv.

Och jag funderar lite på varför filmen förbiser detta så grundläggande för Theodors och Samanthas relation. Handlar det om att vi i vårt samhälle vägrar se romantiska relationer som präglade av maktförhållanden? I ett patriarkalt samhälle där heterosexuella relationer är väldigt vanliga är det såklart bekvämt. Men det är inte på något sätt realistiskt, varken i mellanmänskliga relationer eller relationer mellan människor och deras maskiner.

Två porträtt av motstånd

Den här texten kommer att innehålla spoilers till både filmen Leviathan och filmen American Outlaws.

Jag såg Leviathan. Jag kan verkligen rekommendera er att se den. Den bygger på Jobs bok, en av gamla testamentets mörkaste böcker. Och bara det borgar för en bra film. Arbetarens Daniel Lindvall har också recenserat den. Men jag ska prata om en rätt specifik sak i filmen: temat om Kolyas kamp mot överheten, och jämföra den med amerikanska westernfilmen American Outlaws som innehåller ett rätt liknande tema. I båda två möter vi män som äger mark och hus som någon slags överhet vill sno åt sig. Jag tänker mig inte att filmerna ger någon slags kunskap kring hur maktförhållandena i Ryssland eller USA ser ut, men jag tänker mig att filmerna ger någon slags kunskap om hur föreställningarna kring maktförhållanden i Ryssland och USA ser ut.

Vem är den utsatte?

Kolya är en enkel rysk bilmekaniker som bor på den ryska kusten. Han har ingen förhistoria överhuvudtaget. Vi slungas rakt in i hur hans liv rycks upp av överhetens påträngning. Jesse James har en förhistoria av att han slagits för sin sida i amerikanska inbördeskriget, och att han slagits bra. När konflikten med överheten börjar har han precis kommit hem till gården igen och vill börja odla. En skillnad här är att i den amerikanska versionen är rätten till sin mark något en får och inte något en har. Det är självklart för tittaren att Kolya ska äga sin mark och sitt hus vid den ryska kusten. Men Jesse James ägande måste rättfärdigas.

Och som sagt, båda två är män. Båda två är relativt gamla. De är arbetare och bönder men de är knappast något trasproletariat någon av dem. De är byggde för att vi ska sympatisera med deras ringa ägande. Det sticker inte i våra ögon.

 

Vilka är överheten?

Jesse James slåss mot ett tågbolag som använder staten för att appropriera familjens hus för att kunna dra en järnväg genom tomten. Kolya slåss mot en politiker i Putins regim – Vadim – som relativt ensam approprierar Kolyas hus och tomt för att kunna riva huset och bygga något relativt oklart på tomten (det spekuleras i ett palats). Vadim har täta band till både den rysk-ortodoxa kyrkan och kapitalet, och verkar ha en hel del kontakter med maffian.

En uppenbar skillnad är såklart bristen på religiös motståndare i American Outlaws. Men det är inte så konstigt. Den rysk-ortodoxa kyrkan är en maktfaktor i Putins Ryssland på ett sätt ingen kyrka var i närheten av att vara i den tidens USA. Så den skillnaden bygger bara på en konkret omvärldsanalys.

Det finns också en skillnad i att Kolya kämpar mot en representant för staten medan James kämpar mot en representant för kapitalet. Och det blir ännu intressantare när vi tänker på precis vilket intresse de representerar. Kolyas motpart agerar inte för någon annan än sig själv. Ingen annan än han kommer att njuta av vad han nu bygger på tomten. James motpart, Thaddeus Rains från tågbolaget, agerar också i ett kapitalistiskt egenintresse men hans mål är ändå att bygga ut samhällets infrastruktur, något som både hans bolag och samhället tjänar på (även om samhället kommer att få betala för det).

Den skillnaden diskuteras inte i filmen. Alls. Jesse James måste, som jag diskuterade tidigare, ha ett rättfärdigande för sitt ägande. Men när han väl har ett ägande tas det för givet att hans ägande inte behöver balanseras mot andra intressen. Där är äganderätten orörbar. Inget samhällsintresse kan kränka det.

 

Hur ser kampen ut?

En replik har hängt med mig sedan jag såg American Outlaws för första gången. Det är när Jesse James säger “Laws don’t touch men like Thaddeus Rains. Only justice does.” I American Outlaws är det ingen som ens diskuterar att gå den juridiska vägen för att skipa rättvisa. De bygger sin rättvisa på vapenmakt och på folkets stöd, som vilken guerillagrupp som helst.

I Leviathan är det tvärtom. Att Kolya ens har något att sätta emot politikern Vadim är för att han har en gammal lumparkompis som blivit en stor advokat i Moskva. Lumparkompisen kommer ner och hjälper Kolya slåss på bokens väg, både mot själva approprieringen i sig och mot de andra åtgärderna Vadims våldsmonopol sätter in mot Kolya.

Det gör mig konfunderat. Jag funderar på varför. Varför har inte Kolya det folkliga stöd som Jesse James snabbt lyckas bygga upp? Kolya bor på landsbygden men har ändå många vänner, och det borde ligga i deras intresse att vara sympatisk med Kolyas sak. Och varför tar de inte till vapen? Kolyas vänner har massor av tunga vapen, kontakter med den lokala polisen och bor i ett rätt obebott och obevakat område.

Har staten en sådan kontroll? Vadim har såklart kontakter hela vägen upp längst den politiska stegen till Moskva, och det kanske är den strukturen som gör att regimen kan hålla kontroll ut till minsta landsbygdsby. Och korruptionen, tänker folk att det inte är lönt att kämpa emot längre? Är de så vana vid statens maktmissbruk att de inte ser poängen i att kämpa emot? För genom hela filmen är det ingen som mutas. Inte heller verkar de uppleva så hemskt mycket skräck. De vågar sig på sina små symboliska protester när staten inte tittar. Och om det inte är skräck eller möjligheten till förbättring som motiverar deras handlingslöshet, måste det väl handla om apati?

Och det är väl samma apati som många av oss känner inför statens repressiva utbredning, både våra egna västerländska staters och den amerikanska statens globala utbredning av repression? Vi känner till tortyren på Guantanamo, NSA:s totala kontroll över internet. Men vi kan ändå inte göra något. Så föreställer vi oss det iallafall.

Två tankar om filmen Armageddon

OBS Inlägget innehåller spoilers för filmerna Armageddon, Melancholia och Interstellar. Har du inte sett dem rekommenderar jag att stänga ner sidan och se dem, alla tre. Det är bra filmer.

 

Jag såg om Armageddon igår. På många sätt påminner filmen om Interstellar. Dels är det de uppenbara sakerna: rymden, hotet mot mänskligheten etc. Men jag la märke till en till grej i Armageddon som retade mig genom hela Interstellar: faderskapsskildringen.

Vi har inte särskilt många bilder av bra fäder i den västerländska blockbusterfilmen. Min upplevelse av fäder i dessa filmer är att de oftast faller in i ganska enkla stereotyper, och de flesta av dessa stereotyper har något väldigt centralt gemensamt: de är frånvarande. Ibland kommer de fina stunderna i filmer där en pappa faktiskt lägger tid och närvaro på sitt barn, men dessa stunderna är alltid vackra små undantag.

Men i Armageddon och Interstellar hittar vi en ny men ändå gammal faderstyp: den som offrar sig. Både Harry i Armageddon och Cooper i Interstellar offrar sina liv för sina barn (och resten av verkligheten). I båda fallen finns det en stark glorifiering av det (i Interstellar möts det med en viss, ytlig problematiseras, även om det sedan slätas över).

Filmerna är fulla av supermammor som är fantastiska föräldrar. Ofta lyckas de, likt Lorelei i Gilmore Girls, dessutom vara dessa superföräldrar även som ensamstående. För män dessutom kan jag inte dra mig till minnes mer än en typ av superpapparoll, och det är den som ger sitt liv för att rädda barnet.

Är det inte något väldigt sorgligt över det, att män som föräldrar inte har något bättre att ge? (Enligt filmerna alltså.) Filmerna är ju så klart på många sätt en återspegling av samhället. Pappor gör inte lika mycket av det obetalda arbetet i hemmet, där omhändertagande och uppfostrande av barn räknas in. Och män fostras inte på samma sätt in i att attraheras av en papparoll av samhället. Men i den här spegelbilden verkar män inte funka som föräldrar alls. Och i någon mån måste filmerna vi ser påverka oss.

 

Armageddon liknar också en annan film, Melancholia I båda filmerna är undergången för mänskligheten garanterad genom en himlakropp som flyger rakt mot jorden. Men samhällena har helt olika sätt att hantera det. I Armageddon håller de genom hela filmen krampaktigt fast i det här sista lilla hoppet de har. Det amerikanska hjältemodet kan rädda världen, även om det verkar vara knappt ibland. I Melancholia görs inget för att rädda situationen. Experterna på jorden tror att himlakroppen kommer att förintas. Folk lever sina liv som vanligt. Det visar sig att de har fel, och allt liv på jorden utplånas.

Melancholia är på många sätt en viktig skildring av samhället. Hela vårt globala samhälle står inför många potentiellt utrotande kriser: ekologiskt, ekonomiskt och militärt, till exempel. Ändå möts hoten av de mäktiga i världen med ignorans. De bryr sig bara inte. De fortsätter exploatera arbetare och miljö som om det inte fanns någon morgondag, tills dagen då morgondagen faktiskt försvinner.

Det är lättare att föreställa sig jordens undergång än kapitalismens slut, som Mark Fisher skriver i boken Kapitalistisk realism.

Samtidigt ser problemlösandet ut väldigt mycket som i Armageddon: militärt, alltså. Vi är redan vana vid att konflikter som uppstår runtom i världen blir lösta av utryckningar av den amerikanska armén (eller Nato eller FN-trupper.) Det är inte omöjligt att vi kommer att möta fattigdom och snedfördelning på det sättet i framtiden. Så på det sättet är Armageddon också relevant, som en bild av den ideologi vi matas med i vårt kristänkande.

Linuxtips

Har du nyligen skaffat ett enklare Linuxsystem till din dator? Känner du att du börjar bli bekväm med grunderna och vill ta det till nästa nivå? Det är ungefär där jag är och har varit det senaste året (trots att jag använt olika linuxsystem i några år nu). Det är ungefär där jag är nu, så jag tänkte dela med mig av ett par tips.

Jag tänker att folk som vill vässa sina Linuxkunskaper från nybörjarnivå vill, precis som jag, kunna göra grejer som ser lite coola ut, är terminalbaserade och gör att ens släktingar tror att en är någon slags hacker när de sneglar på ens skärm. Det är rätt lätt att fake it ’til you make it med ett enkelt Linuxsystem, och jag tänkte ge ett par tips på vägen.

Det enda jag förutsätter att ni kan är de allra mest grundläggande kommandona för att röra er i terminalen, dvs. dessa typ.

man

Med kommandot man kan du slå upp manualsidan för kommandon. Skriv bara “man [kommandot du är intresserad av]. Det kan vara smart att under en period alltid slå upp och skumma igenom man-sidan för alla nya kommandon du lär dig. Framför allt kan det vara bra att skumma om det finns några intressanta flaggor att använda till kommandot. En flagga är en inställning du beordrar programmet att använda när du kör kommandot. De skrivs precis efter kommandots första ord och inleds med ett bindestreck. När jag öppnar emacs t.ex. skriver jag kommandot “emacs -nw [filen jag vill redigera]”. Flaggan -nw är inställningen “no window” som öppnar emacs i själva terminalen istället för i ett nytt fönster.

terminator

Det är viktigt att ha en bra terminal på datorn. Jag använder terminator. Det är nog framför allt för att den har bra stöd för att ha flera terminaler i samma fönster, men det är också för att den är så lätt att konfigurera för att bli snygg. Men vad som är viktigare än att ha en bra terminal är att ha program med coola namn. “terminator” är ett namn som är en bra kompromiss mellan coolt och fyndigt.

mplayer

Vill du ha en bra terminalbaserad mediespelare är mplayer fantastisk. Den är lätt att använda, ger dig bra med kontroll över programmet, och om du har en välorganiserad musiksamling är det lätt att skapa bra uppspelningsurval till dina shuffles.

emacs

Ska du kunna svänga dig i linuxkretsar bör du ha valt sida i den stora redigerarprogramfighten mellan emacs och vi. Det spelar inte så stor roll vilken sida du väljer. Det är som med fotboll. Oavsett lag kommer du att hålla på en bunt testosteronpumpade män som av någon anledning kan försörja sig på heltid med att sparka på luftfyllda läderbitar.

Men emacs är den coolare av dem. Och du kan göra det mesta med emacs. Det är perfekt för programmering. Du kan köra twitter i den. Ett tag antecknade jag och skrev uppsatser i emacs, men det blir lite jobbigt att det inte finns några formateringsmöjligheter om du inte lär dig LaTeX.

conky

Mitt sista men kanske bästa tips är conky. Det är ett program som hela tiden körs i bakgrunden och visar den statistik, och, ja, vadsomhelst du vill att den visar, direkt ovanpå skrivbordet. Se t.ex. hur mitt skrivbord ser ut med conky. Jag kör alltid mina fönster så att de inte täcker conkyn, så att jag alltid kan snegla på min conky.

 

Och kom ihåg. Det finns ett sätt att lära sig Linuxsystem som är bättre än de andra: att testa sig fram.