Efterkampsanalys

Först av allt, tack!

Tack alla som har varit med och kämpat. Tack alla som var med i vattenkriget mot nazister. Tack alla som spelade vuvuzela för dem (t.ex.under den ljudiska konspirationen). Tack alla som varit med och blockerat deras marscher (och särskilt er som klättrade upp på Operahuset). Tack till er som var med och firade mässa i Jönköping för att sedan gå ut på gatorna för att stoppa protesten. Tack till den klockringande kyrkan. Tack till mina misstänkta medbrottslingar (vi är inte dömda än). Tack till er som skramlade med nycklar, vände ryggen, buade, skrek och visade att fascister inte får verka öppet bland oss. Tack Showan Shattak och tack alla som kom på Kämpa Malmö och till alla som kämpade mot nazisterna i Limhamn trots den enorma polisrepressionen. Tack till tårtkvinnan.

Tack till er som stöttat hemlösa romer och till er som vaktat dem från fascisters och polisers våld. Tack till er som varit med och tagit fighten i kommentarsfälten och på internetforum. Tack till er som skrivit krönikor om antifascism och till journalister som gör sitt jobb. Tack till er som pratat med era grannar, hyresgästföreningsmedlemmar, kamrater i facket (och kämparna som försöker förändra Unionen inifrån). Tack till er som är med på första maj och på civilkuragets dag.

Tack till alla antirasistiska organisationer, till förortsorganisationerna, till hela folkrörelserna och föreningslivet. Och alla andra som inte nämnts än. Den här segern kommer inte ens samordnarna mot våldsbejakande extremism att kunna ta ifrån oss.

Men framför allt: minns den här segern

Minns den så att vi kan få till flera. Vi har lyckats lägga nerflera avderas tidningar, Nationaldemokraterna, Svenskarnas Partis förstamajmarsch och Salemmarschen. Minns hur vi gjorde, nedteckna det, studera det och fortsätt göra det. Vi kan också glädjas åt att Motkraft tagit sig tiden att faktiskt teckna ner historien om hur Salemmarschen stoppades. Det har tillsammans med andra redogörelser varit en inspiration för mitt antifascistiska engagemang och förhoppningsvis kan det vi gjort i den här kampen studeras, förstås, kritiseras, utvecklas och återanvändas i ny form. Men det kräver att vi fortsätter att just teckna ner vad vi gjort. Jag tänkte göra ett litet försök.

Varför gör vi sådana segrar? Det korta, klyschiga och intetsägande svaret är nog att vi lyckats bli något av en bred massrörese. Det är sant och det är avgörande och det är inte självklart. Men det ger oss inte så mycket information. Vi har alltid försökt bli en massrörelse och vi kommer nog att fortsätta försöka vara en massrörelse oavsett vad jag säger. Men hur gjorde vi det?

Vad är det att vara massrörelse

Jag tror att en viktig sak att minnas är att vi – i grova drag – lät varandra vara breda. Det har funnits respekt för resten av rörelsen. Jag har demonstrerat och blockerat sida vid sida med blackblockare, kommunister, fältbiologer och sossar. Rörelsen har innehållit barn, mängder av tonåringar, unga vuxna, familjer och gamlingar upp till fantastiska Ada som de flesta aktivister i Stockholmsområdet känner till. Vår mångfald har varit vår styrka.

Men mångfalden är inte alltid en styrka. Varför har den parlamentariska vänster – med undantag för ett par tillfällen då de blivit inbjudna – varit så frånvarande (som organisationer, inte dess medlemmar)? Jag tror att det är för att de varit fullt upptagna med att ta avstånd från delar av rörelsen. Oavsett om det varit folk som gjort oljud på nazistmarscher eller om det varit antifascister som skyddat demonstrationer så har den parlamentariska vänstern ofta varit upptagen med att ta avstånd. Det är fett jäkla opeppande när folk börjar bråka internt.

Visst, en rörelse ska inte acceptera vadsomhelst på sina ytterkanter, det måste finnas taktiska avvägningar. Men när renhetsideal börjar prioriteras över sammanhållningen kanske en måste börja fråga sig vilka intressen en tjänar. Den parlamentariska vänstern kan börja fundera på varför den parlamentariska högern aldrig tar avstånd från eller kommenterar skumraskaffärerna på sin kant. Som de medlemmar av partitoppen som har utretts för folkrättsbrott.

Jag själv har sedan länge valt att använda ickevåldsmetoder i min aktivism, men det skulle inte falla mig in att ta avstånd från, fördöma eller moralisera över de som valt andra metoder. Det är inte min plats att göra det. Det tjänar inte på något sätt byggandet av det framtida samhället. Att det funnits grupper inom AFA och RF som givit rum åt antifascism är inget jag kan avfärda. Jag skulle inte använda deras metoder, men de har sett till att chansen för att jag blir misshandlad av snutar eller fascister för mitt engagemang är mycket mindre.

Bortom protesten

Jag tror också att den yttre vänstern börjat hitta organisationsformer som faktiskt funkar. Våra aktioner nuförtiden är inte begränsade till protester och demonstrationer (även om demonstrationer kan vara viktiga). Sverige.pk satte ord på mycket när de tog upp att vi börjat tala ett språk fascisterna inte förstår. Det är folkets språk, ett språk som bara funkar när vi är en stor rörelse.

Jag försökte utveckla mina tankar om ett närliggande ämne i en replik i Aftonbladet. Att protestera är inget kul. Det är att lägga en massa tid, känslor och energi på en åsiktsyttring som är helt meningslös, eftersom vi agerar utifrån att vi är personer utan makt som vänder oss till de politiker och chefer och fascister som vi med vår protest tillmäter makt. När vi blockerar, stör och förstör istället för att protestera tar vi makt. Det är något mycket större.

Vi har också blivit bättre på att lyfta upp tydligare konfliktlinjer. Jag tror det iallafall, men jag gissar bara. Men jag upplever att vårt sätt att organisera oss, agitera och agera har lett till att fler förstår fascismens, polisens och klasskonfliktens bredare roll i samhället. “Dagens polis skyddar morgondagens Hitler” är inte bara ett slagord för råa anarkister längre. Det har nått fler och fler i den antifascistiska rörelsen, och jag tror att vi har allt från det teatrala i psalmsångarblockaden i Jönköping till kavalleriattacken mot antifascister i Malmö att tacka.

Framtiden

Vi kommer definitivt att behöva fler segrar. Sverigedemokraterna är knappast i någon kris. Och deras styrka gör att det är öppet fält för politiker i högerpartierna att anamma Sverigedemokraternas politik. Men nu vet vi iallafall att vi gör något rätt. Det är just därför vi behöver vår historieskrivning, våra studier och vår kritik. Men tänk också på hur Sverigedemokraterna behöver det fascistiska våldet på gatorna, torgen och internet precis som de bruna i resten av den parlamentariska högern behöver Sverigedemokraterna för sin legitimitet. Tar vi tillbaka våra allmänna rum kommer deras politiska våld bli svårare att normalisera och fascismen kan ses för vad den faktiskt är. Och då kommer vi att kunna bringa Sverigedemokraterna på fall också. Alerta, antifascista!

Läs också AFA Stockholms efterkampsanalys och efterkampsanalysen från AceWilderCommunism. De är båda läsvärda!

Jag blir jätteglad om ni kommenterar men ännu gladare blir jag om ni själva skriver vår historia och våra erfarenheter.

Alkohol och manlighet

Idag är det tre år sedan jag svor mitt första nykterhetslöfte, och det tänkte jag uppmärksamma med en text om alkohol. Och manlighet. För de är, som många säkert upptäckt, väldigt sammankopplade. Ja, dels är det ju den uppenbara grejen: våldet. När jag svor mitt första nykterhetslöfte var det hos Nyktra socialister, och det är en organisation som tar upp frågan i sin plattform:

“Även könsmaktsordningen är en del av den samhälleliga totalitet som drogbruket måste förstås utifrån. Bruk av alkohol och andra droger är nära sammankopplat med konstruerandet av könsroller. Drogbruket kommer också att drabba kvinnor och män på olika sätt. I ett samhälle präglat av könsmaktsordningen är alkohol exempelvis en katalysator för mäns våld och sexuella övergrepp mot kvinnor och samtidigt en ursäkt för sådant beteende.”

Genom alkohol möjliggörs mäns storskaliga politisk våld mot kvinnor, oavsett om det är på krogen eller i hemmet. Det tar bort spärrar mot våld och det ger både domare och kringliggande samhälle en bekväm ursäkt att inte döma våldet. Men inte heller är alkohol bara kopplat till mäns våld mot kvinnor, utan också till mäns våld mot andra män. Men det är inte det jag tänkte prata om, för jag har inga erfarenheter av alkoholrelaterat våld. Det finns en annan typ av manlighetskapande i alkoholen jag vill ta upp som jag har mer erfarenhet av. Men för att förklara det måste vi gå tillbaka till feministisk teori.

Den teori jag kommer att vila på när jag diskuterar mina upplevelser har jag fått från Carin Holmbergs ”Det kallas kärlek”. Den finns att köpa här, den finns recenserad här och den finns sammanfattad som tecknad serie här. Det jag kommer att använda från Holmbergs bok är synen på emotionellt arbete och slutsatsen att en del av den patriarkala dynamiken är att det emotionella arbetet i samhället är snedfördelat genom att kvinnor gör större parten av det gemensamma emotionella arbetet och att de dessutom gör mycket av mäns emotionella arbete.

Emotionellt arbete kan handla om att bearbeta och förstå känslor och upplevelser, det kan handla om att förstå och analysera eget beteende, hur en reagerar på situationer och hur en kan förändra sina emotionella mönster. Det kan handla om att förstå sina egna och andras emotionella behov, hur dessa behov kan bemötas och tillfredsställas. Jag har förstått att teorin Holmberg snuddar på gås igenom på ett bra sätt i Jónasdóttirs Kärlekskraft, makt och politiska intressen, men jag har inte läst den så jag kan inte använda den.

Det ska också sägas att jag inte utgår från alkoholens medicinska effekter, utan de sociala effekterna. Jag utgår ifrån hur alkohol i praktiken påverkar oss och våra relationer med varandra.

Men min grundidé är denna: alkohol används av väldigt många män för att slippa göra emotionellt arbete. Att förstå och bearbeta sina känslor är en slitsam process som om den inte görs skapar olycka för personen som låter bli. Men med alkohol kommer inte den olyckan på samma sätt. Alkohol kan användas för att fortsätta ha obearbetade känslor utan att de skapar särskilt mycket problem.

Är det ett problem? Kan inte dessa män ba’ gå och hålla sina känslor för sig själva? Nja, vi lever ändå i ett samhälle. Och om män inte tar hand om sina känslor själva kommer någon annan behöva göra det. Någon annan som oftast är… ni gissade rätt, kvinnor. Det är i de flesta sammanhang kvinnors uppgift att se till att social interaktion flyter på smidigt och det är oftast kvinnor som pressas att ta ansvar för att närstående mår bra. Så det är kvinnor som kommer att behöva kompensera för mäns bristfälliga emotionella arbete.

Inte heller är det så att känslor är något vi bara kan gå och hålla inne genom att inte bearbeta dem. Känslor kommer att färga sättet vi interagerar med varandra. I bästa fall färgar det sättet vi beter oss mot varandra. I värsta fall agerar vi ut våra obearbetade känslor genom våld.

Men problemet här är inte bara hur bristen på emotionellt arbete påverkar andra. Det handlar också om hur det påverkar oss själva. När vi inte gör det emotionella arbetet vi behöver göra lever vi på emotionell kredit. Det är långt ifrån hållbart och om vi inte hittar någon (återigen, oftast en kvinna) att lägga över bördan på regelbundet kommer det att slå tillbaka på oss. Det är utifrån Holmbergs teorier inte konstigt att män mår sämre och har sämre vänskapsrelationer efter en skildsmässa än kvinnor. Och jag tror att det är i det ljuset vi bör förstå alkoholens roll i mäns känsloliv. Möjligen kan vi även sträcka ut synsättet till att gälla mäns större representation i skildsmässostatistiken. Vad vi pratar om är män som hamnat mellan stolarna i det att de å ena sidan lever i ett samhälle där de inte ges verktygen eller ansvaret att utgöra sitt emotionella arbete och å andra sidan inte kan exploatera en kvinna för att göra det emotionella arbetet åt honom.

Så för att sammanfatta hur manlighet byggs genom alkohol: Alkohol fungerar som katalysator för mäns undlåtenhet att göra emotionellt arbete, sitt eget och det i relationer med andra. Det i sig är en central del av hur män exploaterar kvinnors arbetskraft, men det är också något som är skadligt och hotfullt för män. Vi behöver befria oss från alkoholen som ett steg mot att befria oss från beroendet av att exploatera kvinnors emotionella arbete, så att vi kan ta hand om vår egen skit. Först då kan vi bli fria och fungerande människor och inte bara män.

Muren

Idag var det sex år sedan vi träffade Konrad senast. Vi träffade honom varje vardag, på tiorasten och på lunchrasten. Ofta träffades vi på helgerna också. När vi inte träffades på helgerna längtade iallafall jag efter att vi alla skulle träffas igen på måndag morgonarna. Vi var ett helt vanligt mansdominerat kompisgäng. Så vanligt att trots att Konrad halva sitt liv burit på en tung kronisk depression och seriösa självmordstankar hade vi aldrig pratat om det. Inte en enda av oss hade en enda aning om Konrads sjukdom. Vi umgicks dagligen i nästan tre år. Jag gjorde mitt gymnasieprojektarbete tillsammans med honom. Ja, fram till för sex år sedan iallafall. För för sex år sedan la han sig på spåren mellan Lund och Gunnesbo och det var första gången vi fick veta något om hans sjukdom.

Konrad lever vidare genom oss på många sätt – genom minnena, genom varje minne vi har av vår grupp – men ett sätt han lever genom oss är speciellt. Han lyckades få mig som inbiten antifeminist att öppna ögonen för feministisk kritik.

För sex år sedan, fem år och 364 dagar för att vara exakt, satt vi i helgrupp och pratade om våra känslor för första gången. En månad senare, efter begravningen, hade vi pratat om våra känslor tillräckligt mycket för att kunna besöka Konrads familj och prata med dem om deras och vår förlust.

Det var inte dumhet som gjorde att Konrad var knäpptyst kring sin sjukdom. Skammen, om det var det han kände, kom inte från ingenstans. Hade han öppnat sig för en genomsnittlig mansdominerad kompisgrupp hade han troligen riskerat att få ett väldigt bristfälligt stöd. Och han hade nog också riskerat att retas eller frysas ut för det. Jag hoppas att det inte hänt i vårt gäng men jag har helt ärligt ingen aning. Manliga kompisgäng gör något jävligt kefft med sina medlemmar. Att inte prata om sin sjukdom var, fruktansvärt nog, säkert rationellt gångbart.

Men eftermiddagen den fredagen i slutet av januari 2009 hände något radikalt. Vi bröt för en stund ner det systemet av manlig gemenskap som dominerat och stod nakna inför varandra. Vi gjorde det inte av egenintresse utan av nöd. Vi gjorde det för att vi inte kunde överleva med systemet. Men jag hoppas att vi kan lära oss att göra det utan nöd också, innan fler Konrad går samma öde till mötes.

Om kvotflyktingsförslaget

Nu lyfts kvotflyktingsförslaget, förslag om att begränsa invandringen av ensamkommande flyktingbarn och begränsning av anhöriginvandring igen, men av politiker utanför Sverigedemokraterna. Kan vi inte försöka kräva av folk som kommer med dessa förslag att de förklarar hur förslagen går ihop med de avtal Sverige ingått? Sverige har ju trots allt ratificerat både deklarationen om mänskliga rättigheter och barnkonventionen. När kvoten nåtts, hur ska Sverige säkerställa att vi följer deklarationens artikel 14 om rätten att söka och vid behov få asyl? Hur ska vi avvisa ensamkommande flyktingbarn och ändå uppfylla barnkonventionens artikel 3 om att i alla beslut sätta barnets bästa i första hand? Hur ska vi vägra barn att återförenas med sina föräldrar samtidigt som barnkonventionens artikel 10 kräver det?

Antingen får folk förklara hur detta går ihop eller så får de bita i det sura äpplet och erkänna att de tycker att Sverige bör riva upp dessa dokument och förvägra barn och människor sina grundläggande rättigheter. Vi kan inte stifta lagar som explicit går emot dokument vi signerat. Jag går inte till min hyresvärd och säger “sorry men jag kommer bara att betala 500 spänn på hyran i framtiden, jag har satt upp en avgiftskvot”.

Detta gäller för övrigt också alla sätt på vilka vi redan brister i att följa konventionerna, som till exempel att Sverige 20 gånger har blivit utskällda av FN:s kommitté mot tortyr för att vi medvetet deporterar flyktingar till tortyr. Men i dagsläget ger vi iallafall sken av att försöka upprätthålla avtalen och konventionerna.

Rasistiska åsikter och demokrati

Frågan om huruvida SD är ett demokratiskt parti diskuteras jämt och ständigt. Nu senast av skribenten Ivar Arpi. Jag tänkte försöka diskutera frågan lite kort.

För det första måste vi prata om vilken demokratidefinition vi pratar om. Eller rättare sagt, vilken vi inte pratar om. För diskussionens skull kan vi väldigt grovt yxa fram två grupper av demokratidefinitioner. En grupp (smala definitioner) håller sig till rätten för varje deltagare i systemet att rösta med likvärdiga röster i ett valsystem som är relativt opartiskt och säkert, och att den politiska makten i samhället sedan fördelas utefter röstresultatet. Den andra gruppen (bredare definitioner) inkluderar även andra rättigheter och institutioner som ser till att varje medborgare inte bara kan rösta utan faktiskt i väsentlig mening delta i besluten: fri och granskande media, mötes- och yttrandefrihet, fritid att engagera sig politiskt på, och – ja – en likvärdig fördelning av rättigheter och tillgång till det offentliga rummet och offentliga institutioner.

Jag kan nog inte se något värdefullt sätt att bygga en bredare demokratidefinition utan att inkludera det där sista i listan på ett sätt som gör det väldigt svårt att kalla Sverigedemokraternas politik för demokratisk.  Tyvärr. Att agitera för starkare rasistiska strukturer funkar inte ihop med ett sådant demokratiskt samhälle.

Men låt oss säga att det finns skäl att använda någon smal definition av demokrati där demokrati bara definieras utifrån det formella röstandet. Jag kan fortfarande inte se att Sverigedemokraterna är ett demokratiskt parti. Varför?

Det finns en intressekonflikt här. Vi har en rasistisk samhällsordning som missgynnar vissa i samhället. Missgynnandet tar uttryck i såväl rena ekonomiska termer (lönediskriminering, möjligheten att bli anställd), politiska termer (utestängning från beslutsprocesser, möjligheter att få politiska rättigheter tillgodosedda) och på andra sätt (tillträde till det offentliga rummet utan att riskera våld t.ex.). Det var igår, är idag och kommer imorgon att vara samma personer som gynnas av det här systemet: de som är i toppen av den rasistiska samhällsordningen. Den gruppen har ett intresse av att rasistiska strukturer upprätthålls och skapas. Andra har ett intresse av att de strukturerna rivs ner.

Sverigedemokraternas politik bygger bland annat på en inskränkning av rösträtten som slår enbart mot den ena sidan av den här intressekonflikten när de vill att personer de inte definierar som svenska ska kunna fråntas medborgarskapet eller när de vill inskränka asylrätten. Det är att vilja rigga val lika mycket som att vilja frånta kvinnor rösträtt för att det är jobbigt med feministisk kamp eller att vilja frånta fattiga rösträtt för att fattiga ibland vill fördela den ekonomiska makten jämnare.

Min poäng är inte att det här är det stora problemet med Sverigedemokraterna. Långt ifrån. Min poäng är att Sverigedemokraterna inte ens med de snävaste av demokratidefinitioner kan ses som ett särskilt demokratiskt parti, i min mening.