Vem ska få rösta? (Arbetaren)

Varför är vi så besatta av konceptet ”allmän rösträtt” när vi inte ens verkar kunna bestämma oss för vad det betyder? Utan diskussioner om vad demokratin är till för och hur den bäst görs blir den bara en tom ritual som upprätthåller status quo.

SIGNERAT

Sverigedemokraterna vid en demonstration 1991, innan partiets politiska fasad hade putsats. ”Vissa stater börjar systematisera att låta gästarbetare och papperslösa slita i landet för skitvillkor medan övre skikt har medborgarskap som inte bara ger dem rösträtt utan också sociala och politiska rättigheter”, skriver Isak Gerson.
Foto: Claudio Bresciani/TT

Den senaste tiden har vi haft en debatt om införandet av allmän rösträtt, med anledning av att rösträtten utsträcktes till kvinnor för hundra år sedan. Debatten har handlat om när införandet av allmän rösträtt egentligen skedde.



TEXT | Isak Gerson

Lyckligt nog för den festsugne är det en fråga med väldigt många svar. Ett par förslag på årtal att fira i kronologisk ordning: 1909 infördes allmän rösträtt för män, 1919 infördes allmän rösträtt för kvinnor, 1922 fick män som ej gjort värnplikt rösta, 1937 fick fängelseinterner rösta, 1945 fick även de med understöd från fattigvården eller i personlig konkurs rösta, 1959 fick romer rösta, 1968 fick utlandsboende medborgare rösta, 1974 fick kungafamiljen rösta, 1975 fick invandrare som varit folkbokförda i fem år rösta i lokala val men ej till riksdagen och 1989 fick även de som tidigare ”omyndigförklarats” rösta. Utöver det har vi flera rösträttsålderssänkningar: 1945, 1965, 1969, 1975.

Så vilket av dessa åren uppnåddes egentligen allmän rösträtt? Inget? Alla? Det sista? Det är inte svårt att argumentera för att ”allmän rösträtt” fortfarande inte uppnåtts. Både 18-årsgränsen och medborgarskapskravet är fortfarande ett hinder för många svenskar. 18-årsgränsen är uppenbarligen inte en av naturen given gräns, så rösträttsåldern redan sänkts flera gånger. Man blir visserligen inte myndig förrän man är 18, men man är fortfarande bunden av straffrätt, och såväl vård som skolsystem är högintressanta frågor för alla landets barn.

Med tanke på att vissa invandrare utan medborgarskap redan i dag har rösträtt till kommun- och landstingsval verkar det finnas en samhälleligt grundad föreställning om att det finns en viss rätt för invandrare utan medborgarskap att rösta, men den praktiseras inte fullt ut. För de som vistas i Sverige utan uppehållstillstånd eller för kortare vistelser (till exempel för studier) kommer inte ens rösträtten till kommun- och landstingsval på tal.

 

När uppnås då allmän rösträtt? Kanske är det intressanta inte svaret utan frågan. Varför är vi så besatta av konceptet ”allmän rösträtt” när vi inte ens verkar kunna bestämma oss för vad det betyder? Och vad säger våra svar på frågorna om vår demokratisyn?

Det här är inga nya frågor, men det är frågor som allför sällan diskuteras offentligt. Utan diskussioner om vad demokratin är till för och hur den bäst görs blir demokratin en tom ritual som upprätthåller status quo. Här är frågan inte om alla är inkluderade i rösträtten, utan snarare vilka ”alla” är. Vilka som är ”demos” i vår demokrati, så att säga. För utan att snäva in det landar vi snart på att allmän rösträtt kräver sex miljarder röstande.

Vissa stater börjar systematisera att låta gästarbetare och papperslösa slita i landet för skitvillkor medan övre skikt har medborgarskap som inte bara ger dem rösträtt utan också sociala och politiska rättigheter.

Hur bestämmer vi då vilka som ingår i vårt demos – i den grupp som ges rösträtt? Den late kanske säger ”låt medborgarskap avgöra”. Okej, men vem bestämmer vilka som ges medborgarskapet? De röstande, som om de inte kommer överens om en princip kommer att rösta efter egenintresse. Man får ett demos som är självdefinierande, som väljer sig själva. Vi har sett vad resultatet blir i en globaliserad kapitalistisk värld. Vissa stater börjar systematisera att låta gästarbetare och papperslösa slita i landet för skitvillkor medan övre skikt har medborgarskap som inte bara ger dem rösträtt utan också sociala och politiska rättigheter.

Och i en värld där nationsgränser inte är fasta blir frågan ännu mer komplex. Vad händer i områden med ifrågasatta gränser, och med annekterade områden? Vad händer i områden som flera makter gör anspråk på? Och varför ska vi acceptera att flyktingar som på papperet eller i praktiken blivit statslösa ska vara röstlösa för att deras nya hem inte ger dem medborgarskap?

En annan vanlig tanke är att rösträtten villkoras en särskild typ av tänkande. 18-årsgränsen försvaras ofta med en idé om intellektuell mognad, men också ofta av idén att en grundläggande skolning behövs för att kunna fatta bra beslut. Men det krävs inte att man gått ut varken grundskola eller gymnasium för att få rösta. Och det ställs inga formella krav på intellektuell mognad. Intellektuella problem som kommer med ålder eller sjukdom är – som tur är – inte längre ett hinder för att få rösta, för några andra än barn.

Antagligen färgar synen på att man måste vara ”skolad” också synen på invandrares rösträtt. Det är vanligt att det ställs krav på att invandrare måste bli ”integrerade” och göra medborgarskapstest innan de får medborgarskap och får rösta.

Men vid vilken nivå blir den här gränsdragningen också en form av kulturell indoktrinering? Vilken politisk frihet är det att avkrävas ”svenska värderingar” innan man får rösta, och vem bestämmer vad de är? Är den ”svenska modellen” som, om allt går som sossarna vill innehåller förbud mot fri arbetarkamp en del av vad som krävs för att få rösta? Behöver man tycka att Sverige är världens mest jämställda land för att få rösta? Var ska man stå i frågan om huruvida svenska judar och samer kan vara svenskar?

En bättre princip för att avgöra kan vara ”all affected”-principen. De som berörs av en fråga (i relevant utsträckning) är också de som ska ha rätt att fatta beslut om den. Den känns intuitivt rimlig som rättighetsprincip för många: när ett beslut berör oss vill vi vara delaktiga. Men den är också funktionell, i det att de som lever nära ett beslut i regel också har högre kunskap om det aktuella beslutet. Den är också effektiv, i det att det är lätt för högre instanser, som riksdagen, att delegera beslut av lokal art till mer lokala parlament.

Den är också normativt försvarbar. Den ger varje individ makt över frågor som rör hen själv, den stärker individens makt över det egna hemmet och samhället där denne bor, över individens egendom och hur den förvaltas och framför allt – hur just de kollektiva tjänster och den kollektiva egendom som individen har kring sig och använder förvaltas.

Det är också en princip som redan i dag är delvis genomförd, antagligen på grund av ovan nämnda fördelar. Vi har en tydlig maktfördelning hela vägen från hyresgästförening och fackförbund via kommun och landsting till riksdag och Europaparlament. Vi ser den i principen om den lokala rösträtt som vissa invandrare utan medborgarskap får. Vi må bråka om exakt var gränsen ska dras (i frågor som om skolan ska vara en statlig eller kommunal angelägenghet, för att ta ett exempel) men det visar bara att principen är i rullning.

Men mycket saknas. Och all affected-principen blir mer svårtillämpad i en global värld med globala utmaningar. Det betyder inte att det är något fel på principen, men att vi har mycket arbete framför oss för att bygga ett demokratiskt samhälle.

Som jag nämnt är det ett problem att många invandrare inte har rösträtt i samhällena där de bor. Särskilt när den riksdag de berövats rösträtt till är samma församling som beslutar om reglerna för deras ansökningar om uppehållstillstånd och medborgarskap, vilket för vissa är en fråga om liv och död, och för många andra är en fråga som påverkar hela deras livssituation. Som jämförelse kan man nämna att medborgare som sedan länge bor utomlands och helt saknar planer på att återvända till Sverige har en grundmurad rösträtt.

Och ska man tillämpa all affected-principen fullt ut behöver man också börja fråga sig: varför ska vi, som bor i ett land som varken är på väg att bli öken eller att dränkas av höjda havsnivåer, vara ensamma i att rösta om villkoren för vår frakt-, flyg- och köttindustri? Och varför saknar invånarna i länder som domineras av amerikansk militär röst i den amerikanska utrikespolitiken?

Att drömma om all affected-principen är också att drömma om ekonomisk demokrati, om arbetsplatser som styrs av arbetare.

Men den fråga där vi kanske är flest som är berövade rösträtt enligt all affected-princip är nog: varför arbetar vi hela dagarna på en arbetsplats som ägs helt och hållet av kapitalägare? Att drömma om all affected-principen är också att drömma om ekonomisk demokrati, om arbetsplatser som styrs av arbetare.

Oavsett hur långt rösträtten till riksdagen utsträcks kommer vi inte att ha en demokrati att tala om när världens arbetsplatser styrs despotiskt.

Så fira den kvinnliga rösträtten, fira rösträtten för fångar, fira rösträtten för fattiga. ”Allmän rösträtt” är ingen fungerande måttstock och även om den vore det kommer den att vara ouppnådd för både papperslösa och arbetare.

Men vi har all anledning att fira varje steg mot ökad demokrati vi tar, och 1919 vanns en av de största segrarna på området.

Publicerad 

Fokuset på rituell slakt är djurskyddsnationalism (Arbetaren)

Det talas på olika håll om förbud mot servering av ritualslaktat kött – senast i skånska Staffanstorp, där det nya M-SD-styret vill få bort ”kulturella och religiösa särkrav”. Men att förbjuda kosher- och halalslakt och samtidigt tillåta traditionell västerländsk slakt som den ser ut i dag går inte att rättfärdiga med djurrättsargument, menar Isak Gerson.

SIGNERAT

1400-talsframställning av judisk ritualslakt. ”Mytbildningen kring just slaktreglerna har judar förföljts och trakasserats för av och till sedan templets fall”, skriver Isak Gerson.
Foto: Wikimedia Commons

När Herren i mitten av andra Mosebok ger det judiska folket kött att äta är det för att de tjatar och klagar så mycket. De berättar drömskt om köttgrytorna man gav dem när de hölls som slavar i Egypten.



TEXT | Isak Gerson

”Jag har hört hur Israels barn knotar. Tala till dem och säg: Vid aftontiden ska ni få kött att äta, och i morgon skall ni få bröd att mätta er med”, säger Herren till Mose. Samtidigt beskriver tidiga rabbinska kommentarer ”mannan” från himlen de också erbjöds som något av det ljuvligaste man kan tänka sig.

Bokstavligen, enligt en kommentator som är inne på att ”mannans” smak anpassar sig efter den som äter.

Som förespråkare av vegetarisk kostomställning känner man igen sig. Folk fäster en bisarr vikt vid rätten att äta kött, och med tanke på hur vegetariska substitut från en vanlig livsmedelsbutik i dag smakar kan det inte handla om smaken på vegetarisk kost.

Hade man djur i sitt hushåll var man enligt lagen inte bara skyldig att se till att de kunde hålla vilodagen, utan också skyldig att se till deras hunger innan sin egen.

Köttätande tilläts för judar enligt den judiska traditionen först som en del av offerkulten, och när det judiska folket gavs rätt att äta kött utanför tempelkulten i Jerusalem gavs det med specifika regler om moral och renhet. Moraliska bud om djuretik var vid tiden inget nytt. Hade man djur i sitt hushåll var man enligt lagen inte bara skyldig att se till att de kunde hålla vilodagen, utan också skyldig att se till deras hunger innan sin egen. Jakt var förbjudet. Likaså att äta eller laga kött och mjölk tillsammans. Skälet är inte uttryckt, men vissa tolkar upphovsversen ”du skall icke koka en killing i dess moders mjölk” som ett förbud mot grymhet eller mot slösaktighet med mat som djur har givit sitt liv eller sina barns näring för.

De buden gäller judar lika mycket idag som då.

Men mytbildningen kring just slaktreglerna har judar förföljts och trakasserats för, av och till sedan templets fall.

Regelsystemet för kosherslakt använder många sätt att säkerställa att den slaktade åsamkats så lite skada som möjligt under slakten. En vanlig kosherslakt i dag kräver noggrann kontroll av bladet som används före och efter varje enskild slakt då minsta rispa eller ojämnhet i bladet gör, teoretiskt sett, att den som slaktas känner av snittet tydligare. Man är skyldig övervaka att snittet sker precis som planerat, i en enda snabb rörelse som med minimal smärta avslutar den slaktades medvetande och liv. Kontroller av att den som slaktas är i hälsosamt skick både in- och utvärtes görs i samband med slakten. Om någon regel missas eller någon av kontrollerna slår fel blir köttet osäljbart, allt för att se till att det finns tydliga incitament att vara noggrann i varenda utfört steg.

Den utbildade slaktare jag känner umgås alltid med djuret tills djuret känner sig tryggt innan han ens påbörjar processen. Och kontroller görs inte av timida statliga organ vars existens främst är en PR-funktion för svenskt djurindustri, utan av noggranna rabbinska organisationer vars mål är att säkerställa att den judiska lagen följs.

Det här är långt ifrån hur traditionell västerländsk slakt under kapitalismen går till. Väldigt många djur får utstå att bedövningen vid slakten slarvas med, inte fungerar eller inte är tillräcklig. Om djuret inte är fullt bedövat är slaktprocessen mycket grym och smärtsam. Djuren är i regel mycket stressade vid  slakttillfället, både av miljön och av långa och trånga transporter. Kontroller av att djurhållningen eller slakten inte missköts görs i regel föranmält, och när dessa företag granskats av djurrättsorganisationer har man hittat utbredd systematisk misskötsel som lämnats helt utan juridisk åtgärd.

Om man som djurrättsförespråkare deltar i sådan argumentation riskerar man att låta sig göras till ett verktyg.

Det här rättfärdigar inte på något sätt rituell slakt. Men att förbjuda kosher- och halalslakt och samtidigt tillåta traditionell västerländsk slakt som den ser ut i dag går helt enkelt inte att rättfärdiga med djurrättsargument. Snarare handlar mycket sådan argumentation i grunden om vad statsvetaren Per-Anders Svärd kallar ”djurskyddsnationalismen” – där man från barnsben inmutas med en föreställning om att just den egna gruppen, den ”svenska” i vårt fall behandlar djur väl, till skillnad från barbarerna i syd eller öst. Och om man som djurrättsförespråkare deltar i sådan argumentation riskerar man att låta sig göras till ett verktyg.

Ibland används kostregler bara för att göra det svårare för minoriteter att leva i samhället, vilket nu senast är på gång i den skånska kommunen Staffanstorp där man försöker stoppa skolor från att servera fläskfri mat till studenter som önskar det. Vi känner igen metoden från Skånepartiets förslag om att villkora rätt att bo i landet med att skåla i alkoholhaltig dryck, för att göra det svårt för observanta muslimer att bo kvar. Sådan symbolpolitik bör såklart avkläs och avvisas även om den kläs i retorik kring kommunala besparingar eller djurrätt.

Så länge djurhållning och slakt tillåts bör djurhållning och slakt också tillåtas för minoriteter, med statlig kontroll, men utan diskriminerande lagstiftning.

Dessutom riskerar vi som förespråkar vegetarisk kostomställning att tappa fokus. Det största problemet med djurhållningen och djurindustrin är inte att djur slaktas på mer eller mindre smärtsamma sätt.  Det stora problemet är att djur avlas, hålls fångna, plågas och dödas. Att de får leva ett från början till slut ovärdigt, smärtsamt och förkortat liv. Problemet är att samtidigt som jorden brinner tas vattenreserver och åkermark över hela världen för att användas till foderodlingar för djurindustrin.

Publicerad 

Antifascism måste alltid också vara en kamp mot antisemitismen (Arbetaren)

Attacken i Pittsburgh är en påminnelse om hur central antisemitismen är och förblir i det fascistiska idébygget, och hur nära till hands våldet mot judar också ligger. Det går inte att bekämpa fascismen utan att också bekämpa antisemitismen.

SIGNERAT

Davidsstjärnor med namnen på de ihjälskutna framför synagogan i Pittsburgh. ”Dådet är inte bara en påminnelse om antisemitismens levande närvaro, det är också en påminnelse om att antisemitismen är central i det fascistiska idébygget”, skriver Isak Gerson.
Foto: Matt Rourke/TT

Terrorattentatet mot synagogan Etz Chaim i Pittsburgh är, precis som mordbrandsförsöken i Lund, förvånande för många – men knappast för judar, som både minns hur regelbundet våldet varit mot judar historiskt och som sett hur det eskalerat både i Sverige och internationellt den senaste tiden.



TEXT | Isak Gerson
Texten är även publicerad i tidningen Brand.

Självklart är det inte en isolerad utveckling, utan har att göra med växande fascistiska vindar i stora delar av världen. I flera länder, som Polen, Ungern och USA, är retorik som hetsar mot bland andra judar, muslimer och hbtq-personer idag inget konstigt på den politiska arenan.

Attacken skedde inte bara under en gudstjänst, utan dessutom under sabbaten, det dygn under veckan då observanta judar inte bär, använder el (inklusive telefon) eller arbetar, vilket verkligen försvårar möjligheterna för församlingar att upprätthålla säkerheten. ”Att angripa obeväpnade bedjande människor i deras böneplats är bland det fegaste som finns” skriver imam Salahuddin Barakat i sin kommentar till dådet.

Att attackera under sabbatsdygnet vill jag nog påstå bär ännu ett element av feghet. Värre blir det när man tänker på alla oss som efter sabbaten satte på telefonen igen och förväntade oss de sedvanliga chattloggarna att läsa ikapp och besvara, men möttes av ett terrordåd som passerat helt utan vår vetskap.

När terroristens flöden i sociala medier gåtts igenom såg man snabbt att det inte bara var ett allmänt judehat som drev honom.

När terroristens flöden i sociala medier gåtts igenom såg man snabbt att det inte bara var ett allmänt judehat som drev honom. Han hade till exempel ett särskilt hat mot HIAS – Hebrew Immigrant Aid Society. Organisationen startades för över hundra år sedan för att hjälpa judar att fly till USA från fattigdom, hungersnöd och pogromer i Östeuropa.

De har hjälpt judar fly från många attacker och pogromer genom åren och flera av de amerikansk-judiska syskon jag följer på Twitter har sedan attacken skrivit om hur det känns extra mycket just för att HIAS hjälpte deras familj att komma till USA.

 

Men ju mindre judars allmänna flyktbehov blivit, desto mer har HIAS fokuserat på att hjälpa andra flyktingar. Inte som välgörenhet, utan som solidaritet, för att vi också varit flyktingar, regelbundet från slavarbetet i Egypten till modern tid. Jag tillhör på fädernet den första generationen i min för mig kända släkt som inte behövt fly på grund av vår etnicitet.

Judar är i detta avseende inte bara ett hot mot det fascistiska projektet som etniskt avvikande. När vi dessutom tar vår levda erfarenhet och vår texttradition på allvar och agerar i solidaritet med de förtryckta och med flyktingarna vi delar värld med blir vi ännu mer av ett hot mot det de kallar den ”västerländska civilisationen”. En jude med en progressiv åsikt är aldrig bara en engagerad medborgare, utan alltid en konspiratör.

En jude med en progressiv åsikt är aldrig bara en engagerad medborgare, utan alltid en konspiratör.

Så för att knyta tillbaka till inledningen om utvecklingen i hetsretoriken: det här dådet är inte bara en påminnelse om antisemitismens levande närvaro, det är också en påminnelse om det vi vetat hela tiden, att antisemitismen med sin varierande karaktär är central i det fascistiska idébygget.

Bakom de många ansikten fascismens konspirationsteorier bär – Eurabia, kulturmarxismens makt, den statliga PK-censuren – målas nästan alltid judar upp som den drivande kraften. I perioder är hotet latent, men berättandet lever kvar tills en politisk rörelse omvandlar det till handling.

Vi sitter i samma båt här. Fascismen har alltid och kommer fortsättningsvis att bygga på antisemitism. Det går inte att bekämpa fascismen utan att också bekämpa antisemitismen och vice versa.

Det kanske känns gjort och självklart att göra narr av antisemiterna i Partiet de Fria, och köra bort dem med kraft från demonstrationer utanför banker, men sanningen är att det är en viktig del av hur vi kommer åt det antisemitiska våldet. Det är lätt att avfärda konspirationsteorierna kring judar som Soros och Wolodarski som löjliga, men det är viktigt att förstå hur lätt de spiller över i våld.

Om den gångna veckans terror mot judar visat något är det detta. De behöver bli av med sina plattformar, såväl betaltjänsterna som finansierar högerextrema mötesplatser på internet, som gatorna Nordiska Motståndsrörelsen och Partiet de Fria tillåts marschera och propagera på. Eller parlament, som i Orbans fall.

De bär ansvar för vad som hänt de senaste dagarna, men de ska alla bort och vi ska få det att hända.

Publicerad 

קומען זײ, שיס איך אונדז

סוף־כּל־סוף האָב איך געלײענט בערנט הערמעלעס „קומען זײ, שיס איך אונדז“. אַז איך האָב אָנגעהױבן לײענען האָב איך ניט געקענט מאַכן אַ הפֿסקה. בחוץ אַ זײער שטאַרק דערצײלונג װעגן װיפֿל טיף איז געװען שװעדיש אַנטיסעמיטיזם אין אי מחשבֿה, אי טוּונג לאַנג פֿאַר דער מלחמה און חורבן װעל איך שרײַבן װעגן אַ פּאָר װיכטיקע זאַכן איך האָב געלײענט אין בוך.

1. דער אַמעריקאַנישער אידע װעגן „אשכּנאָרמאַטיװיטעט“ איז דאַרפֿט אַ ביסל קאָמפּלעקסיטעט אין אַ שװעדישער עולם. אַפֿילו די גױם װער האָבן ניט געהאַט פֿײַנט די אַסימילירטע ייִדן האָבן אָפֿטמאָל געהאַט פֿײַנט מזרח־אײראָפּעיִשער ייִדן װי אַ פּשוטער אַנטיסעמיט. אױך איז אָפֿטמאָל געװען מיט די יעקעס – דאָס װײסן אַלע װאָס קענט דער נאָמען „יעקע“. אַז קעניג גוסטאַװ 3 האָט אַרײַנגעלאָזן ייִדן קײן שװעדן איז דאָס דװקא געװען יעקעס. דער מחשבֿה איז געװען אַ לאַנגע צײַט מיט אי גױם אי שװעדישע יעקעס. בשעת פּאָגראָמען און דער חורבן האָט דאָס פֿאָרמירט שװעדיש פֿליכטינג־פּאָליטיק און דער יודישע קהלהס רעמיסן צו מלוכה װעגן דעם.

2. דער בילד פֿונעם שװעדישער ייִד װי אַ אינגאַנצן „װײַסע אײראָפּע“ איז אַ סך מער קאָמפּלעקס צו װאָס אַ סך לײַט טראַכט. אין דער געשיכטישע דערצײלונג פֿונעם בוך און אין דערצײלונג װעגן מלחמה־צײַט רופֿן גױם ייִדן „אַזיִאַטער“, „אַפֿריקאַנער“, „שװאַרצער“, און מע ניצט דער נ־װאָרט. װאָס איז דען געשען? אַ זײער שטאַרק אַסימילאַציִע־פּראָצעס, ייִדן זײַנען באַקומען קאָנװערטירט צו קריסטנטום, האָבן חתונה געהאַט מיט גױם, האָבן געלאָזן כּשר־געזעץ, זײַנען אַרױסגעװאָרן פֿון קהלה, האָבן אױפֿגעהױבן רעדן יודישע לשונות. מע האָט געמוזט האָבן און װײַזן אַ זײער שטאַרק שװעדיש נאַציאָנאַליזם אין דור־דורות. און מע האָבן געמוזט װײַזן אַז מע האָט ניט געהאַט אַ פּיצעלע געטרײַונג מיט אַנדערע ייִדן. מסתּמא האָבן אַ סך ייִדן געלעבט – דען װי איצט – מיטן געטראַכט אַז צופֿיל אַװלעס אין פּאָליטיק אָדער קולטור קענט זײ צוריקציִען צו אַ „אַזיאַטיש באַפֿאַלער“.

3. שװעדן איז קײנמאָל ניט געװען נײטראַל אנעם צװײטן װעלט־מלחמע אָבער מיט די דײַטשערע. דאָס װײסן אַלע אין שװעדן. אָבער דער בוך װײַזט אַז אונדער געטרײַונג מיט היטלער איז ניט געװען אַ סטראַטעגיש באַשלוס אָבער אַ פּאָליטיש. שװעדן איז געװען פֿול מיט נאַציסטן און „דײַטש־חבֿרים“, ספּעציִעל אין פֿירערס פֿון מיליטער, אין אײדל־לײַט און אי בורזשוזי. אַפֿילו די פֿײַנער אוניװערסיטעטן זײַנען אָנגעפֿירט מיט נאַציזטן און „דײַטש־חבֿרים“ (דאָס װײסט מיר װוּ זײַנען געװען אַ צענטראַלער טײל פֿון אופּסאַלאַ סטודענט־פֿאַרײַן, צוליב אונדזער גרױס כאַרפּע, דער „באָלהוס־זיצונג“. מיר זעען אױך אין בוך אַז דער טיפֿער אַנטיסעמיטיזם אין שװעדן אַרום מלחמה איז ניט געװען אַ קלאַסיש רעליגיִעזע אַנטיסעמיטיזם. אָבער אַ נײַע דײַטשע אַנטיסעמיטיזם װאָס האָבן פֿײַנט ייִדן פֿאַר זײַן „ראַזע“. שװעדן (און דער שװעדישע קירכע) האָבן געמאַכט אַ סך „אַריִער־צערטיפֿיקאַטן“, װאָס מע האָט געניצט אין שאלות װעגן למשול חתונה, אַרבעט און אָנפֿירערס פֿאַר געשעפֿט.

‏‎Isak Thomas Gerson‎‏ס בילד

När jag började läsa Bernt Hermeles ”Kommer de, så skjuter jag oss” var den omöjlig att lägga ner igen. En otroligt stark genomgång av hur djupt rotad svensk antisemitism var i både tanke och verksamhet långt innan men också under förintelsen. Tre saker bär jag särskilt med mig:

1. Idén om ashkenormativity behöver ett gott mått komplexitet för att fungera i Sverige. Även de icke-judar som hade en grundläggande respekt för sina judiska nästa visste ofta att skilja mellan den assimilerade tyska juden och den östeuropeiska juden. Så även med de tyska judar som kom in i svenska samhället. När vi pratar om att Gustav III började släppa in judar i landet utan att tvinga på dem ett dop är det viktigt att veta att det länge till skulle vara helt och hållet uteslutet för den östeuropeiske juden. Den synen levde kvar mycket länge, både bland icke-judar och bland judiska församlingsmedlemmar (som under en mycket lång tid bara bestod av västeuropeiska judar). Under såväl pogromtiderna som under förintelsen formade det svensk flyktingpolitik såväl som församlingens remisser i frågan. Det ska såklart sägas att Sverige gjorde vad de kunde för att ställa den relativt assimilerade västjudiska församligen mot östjudarna.

2. Bilden av den svenske juden som huvudsakligen white passing är mycket mer komplex än vad många tror. Såväl i bakgrundsskildringarna som löper över flera hundra år som skildrandet av förintelsetiden refereras ständigt till judar som asiater, som afrikaner, som svarta, med n-ordet. Vad som krävdes för att lätta på det var förutom en förlust för den tyska nazismen en långt gången assimilationsprocess, där judar förväntades lämna synagogan, döpas, gifta sig med kristna, släppa alla kosherregler och de få som stannade i synagogan förväntades släppa sina judiska språk och gå över till svenska. En mycket stark lojalitet till den svenska nationalismen i flera generationer behövdes. Och kanske framför allt behövdes det att man agerade på ett sätt som bevisade att det inte fanns ett spår av lojalitet med andra judar. Och många judar bar nog på vetskapen då som idag att för många snedsteg åsiktsmässigt eller kulturmässigt kan leda tillbaka till att bli stämplad som en ”asiatisk inkräktare”.

3. Att Sverige aldrig var neutralt under kriget utan tyskvänligt vet nog de flesta, men boken skildrar tydligt att det inte var ett strategiskt beslut utan ideologiskt. Sverige var fullt av nazister och ”tyskvänner”, och kanske särskilt i ledningen för militären, bland adel och kungahus och bland näringslivstoppar. Även de finare universiteten dominerades av ”tyskvänlighet”, vilket vi som varit aktiva i Uppsala Studentkår vet efter föreningens stora skamfläck Bollhusmötet. Vad boken också visar är att mycket av den djupt rotade antisemitism som rådde var av tyskt slag, för att den i huvudsak byggde på judendom som etnicitet och ras, och inte judendom som Jesusfientlig religion. Svenska staten (och Svenska kyrkan) var inte främmande för att nästan maskinellt utfärda arierbevis i frågor om giftemål, anställning, styrelseposter och för andra syften det kunde ”behövas”.

Jiddischtalare kommer ut ur garderoben (Intervjuad i Svenska Dagbladet)

“Jiddisch gav mig det jag letade efter. Språket kopplar mig både till tidigare generationer och till det lokala jiddischsamhälle som finns i Stockholm och i världen.” Så säger Isak Gerson, 26, som är skådespelare i jiddischteatern och styrelsemedlem i Der Nayer Dor för unga jiddischtalande i Sverige.
Den vita tavlan i konferensrummet på Långholmen är fullklottrad. Det är Jiddischsällskapets kick-off helg och på tavlan har alla fått uttrycka vad jiddisch betyder för dem och vad de vill uppnå med verksamheten.
Där står ord som “återknyta till egna rötter”, “hyllning till den generation som gick förlorad i Förintelsen”, “fortsätta språkkedjan”, “humor och värme”, och “visa att vi existerar som minoritet”.
– Jag har alltid tyckt jättemycket om jiddisch, säger Ben Auerbach som också är skådespelare i jiddischteatern i Stockholm. Han växte upp i en jiddischtalande familj på 1950-talet.

Då var det inte självklart för alla judar att känna starkt för språket. Auerbach gick i judisk skola och trots att hälften av alla klasskamrater kom från jiddischtalande familjer var jiddisch ett språk som föräldrar talade när de inte ville att barnen skulle förstå. Eller ett språk som barnen skämdes för.
– Det var få som talade andra språk än svenska på femtiotalet, och som barn ville man inte vara avvikande, säger Paula Grossman som är upphovsmakare till ett omfattande utbildningsmaterial för barn på jiddisch och svenska.
– Om pappa och mamma och jag gick någonstans tillsammans och de pratade jiddisch så gick jag en bit ifrån dem.
Även 26-årige Isak Gerson, som växte upp i ett polsktalande hem, möttes av negativa reaktioner när han i tjugoårsåldern plockade upp språket genom språkinlärningsapplikationer på mobilen.
-Jiddisch sågs av många som ett bondspråk, något som obildade judar sysslade med medan bildade judar talade polska.

Men för Gerson var jiddisch nyckeln till en kulturell identitet.
– Jag upplevde snabbt att jiddisch gav mig det jag letade efter. Själva språket, orden, hur det är uppbyggt och varifrån det kommer kopplar mig både till tidigare generationer och till det lokala jiddischssamhälle som finns i Stockholm och i världen.
För Ben Auerbach, Paula Grossman och Isak Gerson var erkännandet av jiddisch som nationellt minoritetsspråk år 2000 viktigt eftersom det möjliggjorde en vitalisering av språket som märks i Sverige i dag.
Den äldre generation jiddischtalare som överlevt Förintelsen och som kommit till Sverige efter andra världskriget hade under ledning av eldsjälen Eva Mannelid under flera år drivit Jiddischsällskapet. Mannelid bad nu en yngre generation att hjälpa till att bevara sina föräldrars språk och kultur och år 2000 ordnades det första jiddischseminariet.
– Det var som att komma ut ur garderoben. Vi som inte hade öppnat våra munnar sedan vi var små på jiddisch, det var omvälvande, säger Paula Grossman.

Jiddisch har talats i Sverige sedan 1600-talet och av Sveriges cirka 25 000 judar behärskar omkring 4 000 språket i dag. Men nu finns en stor jiddischverksamhet.
I helgen arrangerar Judisk Kultur i Sverige och Jiddischsällskapet i Stockholm ett fullspäckat program om jiddischkultur på Kungliga Musikhögskolan med rubriken “Oyf yidish klingt es beser” – “Det låter bättre på jiddisch” – med jiddischkännare från USA, Israel och Sverige.
Bland föreläsarna finns Eddy Portnoy från New York som i sin bok “Bad Rabbi” presenterar underhållande, obehagliga och fascinerande pressklipp från jiddischvärlden i början på 1900-talet.
– Vår målgrupp är en publik som inte nödvändigtvis känner till jiddisch men som vill lära sig mer om dess kulturskatt och vi planerar att anordna ett liknande program årligen, säger Lizzie Oved Scheja, chef för Judisk Kultur i Sverige.
År 2007 utsåg regeringen Lund universitet som lärosäte för jiddisch.
– Sverige är helt unikt i Skandinavien med att erbjuda ett universitetsprogram i jiddisch, säger Jan Schwarz, som är universitetslektor på Lunds universitet. Fyra kurser ges per termin för omkring 35 studenter. Majoriteten av studenterna är inte judar.

På Rönnells antikvariat i Stockholm är det fullsatt när jiddischpoeten Anna Margolins (1897-1952) diktsamling “Detta är natten” lanseras i översättning av Beila Engelhardt Titelman. Förläggaren Jonas Ellerström är lyrisk och säger att Margolins dikter mäter sig med Edith Södergrans. Båda poeterna skrev på ett minoritetsspråk, Södergran på svenska i Sankt Petersburg; Margolin på jiddisch i New York.

Beila Engelhardt Titelman, som skriver en avhandling om kvinnliga jiddischpoeter vid Åbo Akademi, säger att hennes intresse växte när hon började studera syskonen Singer som alla var författare.
Engelhardt Titelman förstod att det måste ha funnits många kvinnor som skrev poesi på jiddisch i början på 1900-talet. Men trots sin litteraturvetenskapliga ingång kände hon inte till namnet på en enda kvinnlig poet. Från en jiddischexpert fick hon höra att “det inte fanns några bra kvinnliga poeter som skriver på jiddisch”.
– Så sa alla litteraturkritiker på den tiden. Anna Margolin är en sensuell och suggestiv poet, mångbottnad, feministisk och sökande, säger Beila Engelhardt Titelman.

På Rönnells läser Beila Engelhardt Titelman dikten “Dos shtoltse lid” (Den stolta dikten) och berättar att den tonsatts av den svensk-danska världsmusikduon Ida&Louise. Hon ber spontant Ida Gillner, som i huvudsak är saxofonist, att sätta sig vid pianot och spela den.
– Jag var helt skakig. Jag har inte spelat piano inför publik på 15 år men det kändes fint, det var som om Anna Margolins ande kom och tog över min kropp och satte mig där, säger Gillner.
– Beila gav kunskap och en fördjupning av dikterna och poeternas liv och ett sammanhang till den tid de verkade i, medan vi hade den konstnärliga ingången, tillägger Louise Vase, sångerska och pianist i duon.

“Shtoltse lider” turnerar runt i Sverige och Danmark och nästa år planeras en utgivning av sångerna.
– Det har blivit nästan som ett kall att genom musiken sprida dikterna och kunskapen om de här kvinnliga poeterna för de har ett så fascinerande liv, säger Ida Gillner som nu lär sig jiddisch hos språkkännaren Staffan Böös i Göteborg.
– Vi har en mission att bilda både omvärlden och oss själva, och om vi lyckas blir det ett erkännande för alla jiddischpoeter, inte bara de kvinnliga, eftersom de flesta förblivit okända utanför jiddischsamhället, säger Beila Engelhardt Titelman.
Det är av denna anledning hon valt att transkribera dikterna så att fler ska kunna ta till sig språket.
På Ellerströms förlag är man nöjda. Intresset har varit stort och böckerna sålde slut under releasefesten. Utgivningen är förlagets första jiddischbok och fast man är ense om att dikterna håller världsklass skulle förlaget inte satsat på utgivningen utan minoritetsspråksbidrag.
Detsamma gäller för jiddischförlaget Olniansky Tekst Farlag i Skåne. De har publicerat fyra jiddischtitlar sedan 2016 och firade nyligen tusen sålda böcker. I huvudsak går leveranserna till bibliotek i Sverige och till privatpersoner i New York.
– För vår del är det helt centralt att vi har en minoritetsspråksstatus i Sverige som gör att det finns riktade bidrag, säger Niklas Olniansky.
Föräldrar som har uppfostrat sina barn på jiddisch har hört av sig och berättat att de har väntat på att något sånt här ska hända.
Olniansky hoppas, om regeringen antar det lagförslag om säkrandet av minoritetsspråkens rättigheter som skickats på remiss i vår, att mer stöd tillkommer. Sverige har vid flera tillfällen kritiserats för att inte uppfylla Europarådets minoritetskonventioner och Olniansky menar att de fem minoritetsspråken inte gynnas av att behandlas som en enhet.

UR lanserade exempelvis ett projekt för några år sedan som gick ut på att alla minoritetsspråk skulle översätta ett kapitel ur Astrid Lindgrens bok “Emil i Lönneberga”. Problemet var bara att just det kapitlet handlade om hur Emil firade julafton och åt fläsk och korv.
– Det går att översätta “Emil i Lönneberga” till finska och meänkieli utan att det blir kulturellt konstigt men på jiddisch blir det jätteknepigt. Det blir så när man inte ser den kulturella aspekten av språket.

Sarah Schulman är frilansskribent bosatt i New York.
sondag@svd.se

“Jiddisch sågs av många som något obildade judar sysslade med.”

■ Fakta Har talats sedan 900-talet

■ Sedan år 2000 är jiddisch ett av Sveriges fem minoritetsspråk.
■ Jiddisch är ett icke-territoriellt språk och har talats av judar sedan 900-talet i Europa. Språket är ett blandspråk och består i huvudsak av tyska, slaviska, hebreiska och arameiska komponenter.
■ Före andra
världskriget talade 12 miljoner människor jiddisch.
■ Jiddisch skrivs
från höger till vänster med hebreiska bokstäver.
■ I helgen anordnas “Oyf yidish klingt es beser” – “Det låter bättre på jiddisch” – två dagar med konsert och föreläsningar om jiddischkultur på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm arrangerat av Judisk Kultur i Sverige och Jiddischsällskapet i Stockholm.

Ska staten eller ideella krafter göra jobbet? (Dagens Seglora)

För en anarkist som mig har det varit hoppingivande att se hur många som organiserat sig i smugglandet av transitflyktingar. Det har verkligen byggts en internationell infrastruktur av tågplanering, bussresor, boenden på kulturhus, och den har imponerat på mig. Jag är själv aktiv i en syndikalistisk fackförening som liksom andra syndikalistiska fackföreningar inte hymlar med att vi har byggt vår organisationsmodell efter visionen om att en dag kunna ta över både makten och driften över de sysslor som staten och företagen idag gör.
Samtidigt finns också det som skaver. För de som arbetat med den här infrastrukturen, de skadas av stressen det innebär. Många av de som hjälpt till är folk som jag vet varit utbrända tidigare i sitt liv, och jag har märkt av tydliga stresstecken hos många.

Är det så konstigt egentligen? Vi befinner oss i en bisarr utsugningssituation. Vi går till jobbet, lönearbetar under stressiga förhållanden hela dagarna, medan företagens ägare håvar in stålarna, sedan betalar vi inkomstskatt och moms på det som vi tänker oss ska gå till en välfärdsstat. Men pengarna går i allt högre utsträckning till avdrag för de som är rika, till motorvägsprojekt för innerstadsbor, vinster till “välfärdsbolag”. Sedan förväntas vi, efter jobbet, täcka upp för de problem som våra skatter skulle ha löst.

I en sådan situation funkar det inte att skriva debattartiklar om att vi måste ta in fler flyktingar i våra hem. Vad vi borde kräva är att antingen tar staten sitt uppdrag på allvar, eller får dra sig tillbaka om vi nu ska göra deras arbete. Kräv då att polisen ska sluta förfölja vänstern och asylrörelsen, sluta flytta pengar från arbetare till rika. Och framför allt, kravet som alltid behöver ställas, men särskilt när så många arbetare lägger alla tillgängliga resurser och tid på ideell flyktingsamordning: låt inte landets ekonomiska elit fylla sina fickor på flyktingmottagandet.

Bli en föräldramötesaktivist (Dagens Seglora)

De bränner kors utanför flyktingförläggningar, de bjuds in till Bokmässan, de attackerar sina meningsmotståndare på gatan, de röstar om propositioner i riksdagen. Den spretiga fascistiska rörelsen är bred och kan därför använda en mångfald av taktiker och ta plats i olika rum. Ändå utgår den offentliga diskussionen om relationen till dem ofta från att det finns en lösning som går att tillämpa och bör tillämpas mot alla fascister i alla situationer. Den dumme kan luras att tro att vissa ledarskribenter inte kan hålla två tankar i huvudet samtidigt. Behöver vi övertyga fascisternas väljare om vår sak? Utan tvekan. Men den frågan besvarar väldigt lite om hur, var och vem.

Det kan exempelvis vara dumt att använda idén om att “ta debatten” för att rättfärdiga att ge fascister legitimerande plattformar. De behöver inte bjudas in till alla politiska sammanhang. Ganska få offentliga debatter är till för att övertyga varandra. Debatter handlar i regel om att övertyga publiken, och vad vi kunnat se av såväl SD:s som Trumps sympatisörer använder de en självutnämnd underdogposition gentemot media för att utmåla sig själva som den egentliga debattvinnaren. SD lyckas i regel med både att använda debatter för att bekräfta sin världsbild om att de behandlas dåligt och att bekräfta sin politiks överlägsenhet.

Ett alternativ till att bekämpa fascismen TV-soffevägen är den modell som både en del organiserade antirasister och anarkister förespråkat: att föra diskussioner i jämlika forum i ens närhet där deras sympatisörer finns. I småpratet i hyresgästföreningar, föräldramöten, fackklubbar och kulturcirklar går det att föra politiska diskussioner där man kan mötas på ett jämlikt sätt. Där har man i regel också en viss tillit till varandra som inte finns i SVT Opinion eller i långa facebookkommentarstrådar. Där har man även möjligheten att diskutera politik utan att låta “invandringsfrågan” vara diskussionens grundpremiss.

Som storstadsbo med bygdegårdsrörelsen som starkast koppling till landsbygden är jag personligen väldigt främmande inför idén om landsbygden som reaktionär, och det är ingen slump. Där folk träffas och lever med varandra är det lättare att förändra reaktionära.

Att vi behöver vinna över fascister säger inte heller så mycket om med vilka vi ska debattera. Här finns en klassisk maoistisk princip som är lätt att applicera på antirasistiskt arbete: organisera de progressiva, vinna över de vacklande och isolera de reaktionära. Att vi bör ta diskussioner med våra vacklande grannar innebär inte att vi bör ta diskussioner med Kent Ekeroth en sen kväll utanför McDonalds eller med Stefan Jacobsson på ett torgmöte. Att vi har interna studier av fascismens funktion eller separatistiska rum för vissa av våra aktiva är fyller inte samma rekryterande funktion som det vanliga antifascistiska arbetet utan handlar om att stärka oss internt för att kunna kämpa effektivare nästa dag.

Att vi behöver ta diskussioner med sympatisörer säger inte heller vem som bör göra det. Att ledarsideskribenter istället för att ta debatten med fascister tar debatten med de som inte alltid vill ta debatten med fascister tillför verkligen ingenting till den antifascistiska kampen. Genom att måla ut vänstern som odemokratiska som inte alltid vill bemöta fascister bekräftar man deras världsbild.

Att det är bra att ta diskussioner med de vacklande sympatisörerna innebär ingalunda att enskilda aktivister eller grupper som inte gör det är dåliga. Vi har alla vår plats i kampen och att vi använder en mångfald av taktiker – från föräldramötesaktivisterna till direktaktionsblockaderna – är inte bara effektivt utan också nödvändigt när vi möter en fascistisk rörelse som i sina taktiker spretar hela vägen från parlmentarism och kommentarsfältskrigande till våldsbrott mot politiska motståndare.

Men en sådan mångfald av taktiker kräver också att vi lyckas hålla flera tankar i huvudet.

Våra kopplingar till 1947 (Dagens Seglora)

Elisabeth Åsbrinks bok 1947 följer parallellt flera av de viktiga politiska och kulturella händelserna år 1947, i en berättande form, kretsandes kring några personer som var viktiga för året. Jag läser det mesta av den kring Tisha b’av, åttonde Av, en dag som i den judiska kalendern är utnämnd fastedag. Ursprungligen fastas det för att minnas förstörelsen av det första och andra templet i Jerusalem, men senare också för några av de större pogromerna, från de medeltida utrensningarna till förintandet av judarna i Warszawagettot.

Jag lyssnade då också på Jonathan Unges radiokrönika om Tisha b’av i Människor och tro den 26 juli 2012 om varför vi efter alla dessa år ska minnas de förföljelserna. Hans tes är att vi behöver minnas dem för att minnena och historieskrivningen ständigt är under omförhandling och påverkar oss. Det är något Reza Aslans Jesusbiografi Zealot visar genom att skildra hur kriget kring förstörelsen av det andra templet var helt avgörande för hur efterföljare till Jesus skildes från judendomen och formade den kristna antisemitismen.

Det är också något som märks i på den polska offentliga debatten. Förintelseförnekare ses ibland i Sverige som en perifer grupp som hållit sig till nazistiska kretsar och andra antisemitiska kretsar som den kring Partiet de Fria. Men med det fascistoida partiet Prawo i Sprawiedliwość makt i Polen har det blivit svårare och svårare att överhuvudtaget nämna det polska deltagandet i förintelsen och regeringen förbereder en lag som gör det straffbart att prata om det polska deltagandet. Att det sker i Polen tror jag inte är en slump.

Från min polska släkt och resor till Polen har jag förstått att polska offentliga debatten som han menar länge har präglats av en besatthet vid tolkningar av 1900-talshistorien. Förutom delaktigheten i förintelsen diskuteras frågor som huruvida Warszawaupproret var en bra sak, motståndet under ockupationen, relationen till Sovjet och det polska kommunistpartiets agerande. Ett monument i Warszawa har bränts ner upprepade gånger för att fascister tyckte att det var lite för likt en HBTQ-symbol.

Och jag tror att den komplexa relationen till förintelsen och andra världskriget är ett tecken på varför Åsbrinks bok behövs. 1947 försöker inte bara att avmystifiera den historiska perioden direkt efter kriget. Den försöker också skildra hur man under perioden vävde in historieberättandet i politiska och nationella intressen (vilket är oundvikligt, historieberättande är en väv av politik).

Hon skildrar en mångfald av parallella politiska händelseförlopp som skedde 1947, till exempel: indiska och palestinska koloniernas befrielse från det brittiska imperiet och staterna som bildades, Marshallplanen och Warszawapaktens svar på planen, de judiska flyktingströmmarna efter förintelsen (där Åsbrinks far är bland de man får följa), rättsprocesserna mot de högt uppsatta nazister som åkte fast, flykten för de högt uppsatta nazister som kom undan. Och vi får följa Raphael Lemkin, som kämpade med sina FN-kontakter för att etablera det tidigare oanvända juridiska begreppet “folkmord” för det som han kallar ”ett brott som saknar namn”.

Bara ett av de större spåren äger rum i Sverige, och det är den svenska fascisten Per Engdahls ivriga arbete för att omorganisera den europeiska fascismen. Han spelar stor roll i att hjälpa nazister fly till Argentina. Han producerar litteratur som ska få tillbaka fascismen på fötter. Han ordnar konferenser för att få fascister från hela Europa att samlas och enas om nya program och planer. Han skryter med att Malmö är en av få platser där det är möjligt för fascister att träffas öppet. Rörelsen kring honom knyter band över hela Europa, och till exiltyskar i Argentina och med Muslimska brödraskapet.

Och det får mig att tänka på vilka kopplingar vi har till 1947. Hur många vet vad deras släkter gjorde 1947? Hur många vet på vilken sida ens släktingar stod vid den tidpunkten? Hur många vet om ens släkt störde fascistmöten eller försvarade de tyska trupptransporterna på svensk mark? Hur många vet om deras släktingar bokade resor till Argentina? När jag träffar judar är släktens 1900-talshistoria ett vanligt samtalsämne när man lär känna varandra (vilket Åsbrink genom att skildra sin pappas år också gör) men jag hör det sällan diskuteras annars. Hade jag inte hängt med antifascister hade jag antagligen inte hört namnet Per Engdahl innan jag läste boken. Han är inte särskilt inskriven i svensk historia och särskilt inte i svensk historieundervisning.

Att avmystifiera en så komplex tidsperiod är också viktigt för att vår historieskrivning ofta tenderar att vara rätt simpel. Antisemitismen i vår tid och arvet från Nazityskland är inget undantag. Sven Lindqvists Utrota varenda jävel sätter förintelsen i ett historiskt perspektiv som förklarar hur ett sådant folkmord kunde ske genom att gå igenom hur tidigare folkmord kunde ske.

På ett liknande sätt förklarar Åsbrink vägen från förintelsens skeende till att händelsen skrevs in i vår historia. Hon behandlar antisemitismen med en komplexitet som ofta inte används utanför det akademiska. Hon skildrar oviljan att ta emot judiska flyktingar och vilken roll det spelade i beslutet att skapa en judisk stat, och samtidigt vilket antisemitiskt våld skapandet av staten ledde till i Europa. Hon skildrar spelet kring vilka koncentrationsläger som uppmärksammades och varför. Hon skildrar hur överlevare 1947, var de än befann sig – kvar i Östeuropa, flydda till Storbritannien eller på väg till Israel – behandlades på ett sätt präglat av antisemitism.

Det finns något intressant i hur Åsbrink parallellt skildrar utbrytandet av kolonierna som blir Israel och Palestina och som blir Indien och Pakistan. Vad båda processerna har gemensamt är den likgiltighet till regionerna och invånarna som präglade den brittiska politiken. Vad som skiljer dem åt är vilka återverkningar utbrytningarna har i väst. Både innan och efter utbrytandet av Israel och Palestina drabbades den judiska diasporan av det antisemitiska våld som legat latent sedan långt innan förintelsen och som regelbundet aktiveras var judar än bor.

Med orden “Aldrig mer. Orden upprepas som fransarna på en bönesjal, som om Gud finns” (s. 20) knyter Åsbrink an till den mörka förståelse av teodicéproblemet som förintelsen inneburit som överlevaren Elie Wiesel sammanfattat i orden “To thank him [Gud] for Jerusalem and not question him for Treblinka is hypocrisy”. Samtidigt knyter hon an till den frustrerande historieförståelse som är vanlig i vår samtid, där vi lär oss att ständigt prata om förintelsen i termer av “aldrig mer”, men fortsätter att se nazistisk organisering i vårt samhälle som vilken politisk rörelse som helst.

Den nivån på bildspråk och metaforer är för övrigt något Åsbrink imponerande nog lyckas hålla genom boken. En metafor som löper med hela boken är den om urverket som poetiskt används för att prata om hur olika personer som skildras försöker lägga historien under sig och presentera den som de vill. Metaforen introduceras i beskrivningen av en framtida grundare till Muslimska brödraskapet med “Pojken lärde sig hantverket också han. Att vistas i ett rum fullt av klockor gör timmen till både vän och fiende. Att plocka isär ett ur, skärskåda dess inre och sedan få tiden att återgå gör den till en kraft möjlig att behärska” (s. 19)

I boken skildras hur Raphael Lemkin kämpar för att folkmordsdefinitionen ska inkludera attacker på minoriteter som sådana: tvångsförflyttningar, förbud mot språk, tvångsassimilering, men när folkmordsdefinitionen antas ”finns det fysiska, biologiska dödandet där men inte det kulturella.” (s. 275) Det mordet på den judisk-europeiska jiddischkulturen som följt med ashkenazi-judar i ett millennium måste erkännas. Jiddischkulturen är ett otroligt rikt arv som inte bara berättar en judisk historia utan också en historia om östeuropeisk lant- och arbetarhistoria, med sitt blandspråk, med sin arbetarrörelsehistoria genom Bund och genom sin litterära tradition.

Det är svårt att läsa förintelsepoesi som Katzenelsons epos Dos lid funem oisgehargetn jidishn folk (sången om det utplånade judiska folket) utan att stämma in i de röster som beskrivit det som omöjligt eller barbariskt att skriva poesi efter förintelsen. Men när Nelly Sachs – som skildras i boken – skrev poesi menade man istället att hennes poesi bevisar nödvändigheten i att skriva poesi efter förintelsen.

Man får i boken också följa Paul Celan som trots sin mångspråkighet väljer att skriva dikter efter förintelsen på mördarnas språk, tyska. Åsbrink beskriver valet som att han “kastar om orden för att kunna bo kvar i det. Smärtan består men han måste finna andra sätt att uttrycka den” (s. 268) och “att de gamla orden måste ges ny betydelse, annars har allt ont gjort ont förgäves.” (s. 268) Det är tre förhållningssätt till den judiska kulturens prägel som alla är intressanta.

Men samtidigt som erkänner förintelsens konsekvenser för jiddischkulturen får vi inte glömma att jiddisch som språk och som kultur lever och växer. Den talas på de nya platser judar flydde till och är modern kultur bland många andra. Folkmordet lyckades inte helt, varken på folket eller på kulturen. En historia från Tisha b’av och förstörelsen av det andra templet som bör tas upp är den om Yohanan ben Zakkai, den lärde jude som enligt traditionen lyckades fly Jerusalem under den romerska belägringen, och lyckades se till att judiska lärda och viktiga judiska skrifter räddades. På ett liknande sätt räddades Katzenelsons epos ur lägret hann satt i och kunde publiceras efter förintelsen. När jag skriver den väv som är 1900-talshistoria är det det svaret jag vill ge. Katzenelson hade fel i sin titel.

Guds roll när ondskan visar sig (Dagens Seglora)

Thomas Anderberg inleder förordet till sin bok om teodicéproblemet (Guds moral – en essä om lidandets och ondskans problem) med att prata om naturens plats i hans tro under den tiden han var troende, och jag tror att teodicéproblemet får en intressant komplexitet av den typen av gudsskildringar.

Att prata om Guds roll i närvaron av ondska blir intressant när man inser att Gud, i den mån Gud är allomfattande, inte bara kanske bär ansvar för ondskan (om man menar det) utan också är offret. Det är skapelsens skogar som skövlas och det är Guds barn som lider.

Teodicéproblemet i Anderbergs tappning är: Om Gud är oändligt god önskar han ta bort lidandet. Är han dessutom oändligt mäktig har han förmågan att göra det. Men runtom oss ser vi ett stort, och dessutom orättvist fördelat lidande. Vilket är Guds syfte med att låta lidandet uppstå och fortgå?

Anderberg redogör i boken för hur problemet diskuterats och hur det kan förstås och lösas. Han lägger mycket lite fokus på de torrare argumenten och fokuserar på de diskussioner som faktiskt är etiskt och teologiskt värdefulla. Han diskuterar argumentet att Guds intentioner och tillvägagångssätt är för stora och komplexa för oss att förstå, men menar att vi ändå kan, och bör, diskutera problemet i den mån det går, med ödmjukhet för vad vi inte kan förstå.

Jag tror också, verkligen, att det viktiga med teodicéproblemet inte är att lösa det. Det viktiga med teodicéproblemet är att arbeta med det regelbundet, för den processen lär oss så mycket om vår tro och vårt etiska sinne.

Han diskuterar också regelbundet vilken bäring vår behandling av teodicéproblemet har på vårt liv och vår tro i övrigt, som när han skriver “Finns Gud i mördarens kniv lika mycket som i kirurgers skalpell, i träcket på gatan lika mycket som i Bruckners musik, då är Gud inte något vi kan vända oss till för att efterlikna”.

Vi vänder oss regelbundet till vår tradition för att inspireras i hur vi ska tänka. Hur ska vi kunna inspireras av kampen och uttåget i Exodus eller av vad profeterna undervisat om det heliga finns även i det onda? Vi måste våga reflektera även över det moraliska och heliga på det sättet.

Jag tänker på hur förintelseöverlevaren Elie Wiesel formulerade det: “God is involved in a man’s destiny – good or bad. To thank him for Jerusalem and not question him for Treblinka is hypocrisy”.

Närmast en intressant lösning tycker jag att Anderberg är när han skildrar argumentet att det finns något extra gott i att bli kärleksfullt behandlad när motsatsen också är tillgänglig. Våra moraliska gåvor är inte bara goda i den mån de återställer ont eller skapar gott. Det finns något gott i sig i existensen av moraliskt beteende.

Fråga barnet som nyss upptäckt det och låtsas slå sig för att få kärlek och omvårdnad av föräldern. Barnet är inte ute efter att få smärtan återställd, det är ute efter att bli kärleksfullt behandlad. Därför kan kärlek inte växa på samma sätt där det inte finns reell frihet att inte agera kärleksfullt.

Argumentet har sina svagheter. Framför allt är det svårt att dra det så långt att det kan kompensera för de större synderna i vår historia. Men det kanske är en början på en förståelse.

Samtidigt som skogar skövlas och samhällen förstörs skapas också nya kulturarv av människor som egentligen har nog med att skaffa lön för dagen, barn föds och lär sig språk, träd planteras som inte ger frukt förrän den efterkommande generationen tar vid. Undret i att vi kan mötas och vara kärleksfulla trots hur världen ser ut fångas väldigt fint i en vers av Anna Greta Wides dikt “Ensamheten”:

Ensamma måste vi vara,
leva i olika land –
därför kan ingen förklara
undret som sker ibland:
livet slår upp i en flamma,
dubbel, betvingad och het
först när vi mötas i samma
ensamhet

Tjugoåring fick dödshjälp pga övergrepp (Dagens Seglora)

En kvinna i tjugoårsåldern fick dödshjälp på grund av skadorna hon drog på sig efter regelbundna sexuella övergrepp genom i stort sett hela barndomen (läs mer här), då hon bedömdes “obotbar”. Artikeln i Vice uppmärksammar  och redovisar de svårigheter med dödshjälp som uppenbaras i en sådan situation.

Men oavsett vad man tycker om dödshjälp som fenomen eller ens om dödshjälp som svar på svåra trauman, finns det en fråga som vore intressant att diskutera, och det är skuldfrågan. Om man accepterar den nederländska vårdens beslut, och därmed ser dödshjälpen som en administrerad medicinsk åtgärd är frågan hur skulden ser ut för den ursprungliga förövaren.

Om jag blir skjuten i bröstet, inkörd på akuten och vårdas i ett par dagar innan läkarna inser att de inte kan rädda livet på mig, kommer förövaren antagligen – om hen går att hitta – att straffas för i alla fall vållande till annans död. Skulden för min död kommer att läggas på någon. Bör inte samma sak gälla förövaren mot tjugoåringen? De skador som uppstod under övergreppen måste ju, om dödshjälp är ett vårdingrepp som bara används när det är motiverat, vara det som dödade kvinnan. Alternativet är ju att lägga skulden på de som administrerade dödshjälpen.

Men hur är det med självmord som begås utanför vården invänder någon. Jo, men de självmorden ses inte som rationella responser på trauman. De ses som olyckor som bekämpas med akutvård när vården får reda på att ett självmord är på väg att ske. Men visst, enligt dödshjälpslogiken bör även de händelserna förstås som att skulden för självmorden ligger på förövarna. Och det tycker jag inte låter så konstigt.

Och fallet kompliceras ännu mer av att kvinnan fått dödshjälp för någon som ingår i ett strukturellt våld – mäns sexuella våld mot kvinnor. Om vi börjar ge dödshjälp till de kvinnor som utsatts för mäns våld, hur många kvinnor kommer vi då att ge dödshjälp till i framtiden?